Kunskap, ansvar och psykisk hälsa

Under rubriken: Jag vill inte ta eget ansvar - jag vill må bra, skriver en student ett inlägg i tidningen Lundagård. Artikeln har debatterats livligt på FB, och många förfasar sig över inställningen till studier på högskolan som författaren ger uttryck för. Jag känner mig inte säker på att innehållet är ett ärligt uttryck, från en autentisk student, men det är så den är skriven. Jag reagerar instinktivt med förfäran, men tänker inte fara ut i klagomål om dagens studenter. Jag vill försöka förstå, dels vad som är problemet egentligen, dels vad som skulle kunna göras för att värna kunskapen.

Att plugga vid ett universitet ställer krav på ett stort ansvarstagande från den enskilde studenten. Utbildningspolitiska krönikören Sara Thiringer tror att det innebär mer ont än gott för studenternas psykiska hälsa. 

Redan på introduktionsmötet i höstas fick vi nya studenter lära oss att universitetsstudierna bygger på stort eget ansvar.

Självständighet är ett av de viktigaste examensmålen i de flesta utbildningar jag är inne och undervisar på. Utan eget ansvar går det inte att bedriva studier på högskolan. Säger vi lärare till våra studenter. Fast  hur ser det ut i praktiken? Eftersom genomströmningen är en parameter som alla måste förhålla sig till, uttalat eller inte, så är det inte ovanligt att en sak sägs och något annat praktiseras. Som lärare är det frestande att svara på mail man inte borde få en gång, för de handlar inte om kursens innehåll. Så man svarar, om inte annat så för att öka närvaron på obligatoriska moment som kräver en hel del extraarbete för att godkänd närvaro ska kunna rapporteras in. För att undvika merarbete har det visat sig vara lättare att svara och serva studenter som inte tar det där ansvaret. Och då är risken självklart stor att en ansvarslös kultur växer fram hos studenterna, som naturligtvis anpassar sig. Kvalitet i högre utbildning handlar bara till dels om vad som godkänns, det handlar minst lika mycket om relationen mellan lärare och student. Om genomströmning inte var något vi talade om och om det inte påverkade högskolans ekonomi skulle ansvaret verkligen vila på studenternas axlar och lärarna skulle kunna ägna sig åt kunskapsutveckling och undervisning på högskolenivå. Nu säger vi en sak, men brister i konsekvens. Självklart snappar studenterna upp detta, nu som då handlar studier om vad som händer mellan lärarna och studenterna.

Du måste själv se till att läsa i takt med studieplanen, börja med hemtentorna i tid och komma på seminarierna. Tar du inte dina poäng kan du förlora ditt CSN, men i övrigt händer inte särskilt mycket och ingen riktigt märker om du har problem. Detta egna ansvar anses vara en del i att “bli vuxen”.

Ja, så är det. En gång i tiden var det på gymnasiet man fick lära sig ta eget ansvar. Fast det var länge sedan. Inte ens när jag gick på gymnasiet på 1980-talet var det självklart att studierna byggde på eget ansvar. Lärarna sa att vi var där frivilligt, men det var inte så vi elever upplevde det. Och så är det med högskolestudier för många idag. Vi säger att det är frivilligt, men samtidigt betonas det att ska man komma någon vart krävs det att man har gått igenom högre utbildning. Fler söker sig därför till högskolan, inte för att de vill utan för att de upplever att de måste. Några alternativ finns inte riktigt. Trots att det är upp till studenten att som vuxen (vi snackar människor som är myndiga och ofta över 20 år) så talas det med dubbla tungor. Om och när tillräckligt många studenter inte vill göra vad som krävs finns ingen möjlighet för mig som lärare att tvinga någon. Jag kan bara hänvisa till det där dunkla egna ansvaret, som dagens regel- och ersättningssystem inte riktigt kan hantera på allvar. Därför blir det ett slags ömsesidig läpparnas bekännelse, som artikelskrivaren uppenbarligen genomskådat. Unga idag är inte korkade. Omogna möjligen, men deras intellektuella kapacitet är den samma som deras lärares. Skyller vi på varandra kommer ingen kunskap eller kvalitet att kunna värnas. Vi måste börja lyssna på och samtala förutsättningslöst med varandra om Sveriges framtid och kunskapens betydelse, samt vad som främjar utbildningskvalitet.

Men i det här fallet handlar “vuxenlivet” nästan helt om att bli förberedd för arbetslivet, där den form av eget ansvar som universitetsstudierna ska drilla dig i faktiskt sällan existerar. På en arbetsplats har chefen stort ansvar för uppföljning och stöttning både av sina anställdas arbete, och deras mående. 

Universitetet har ett liknande ansvar, åtminstone för studenternas mående – men det märks knappast.

Varifrån den föreställningen kommer vet jag inte. Fanns det ett sådant ansvar på riktigt och vad det så det fungerade hade vi inte så många problem som vi har med sjukskrivningar och annat. Det är en sak att ha ansvar och en helt annat att ta det. Arbetsgivare följer nog upp och stöttar så gott det går, men går man ut i livet med föreställningen om att någon annan tar hand om en, hjälper och stöttar, då kommer man att bli väldigt besviken.

Sedan håller jag med om att arbetslivet vanligtvis inte kräver särskilt mycket ansvar. Alla kontrolleras och arbetsuppgifterna är ofta strikt reglerade, även för chefer och högt utbildad personal. Kunskapen som förr fanns, i alla fall i högre grad, hos de anställda har idag flyttats till systemet. Utan att kunna ta ansvar klarar man sig dock aldrig. Kommer man sent, uteblir eller sitter och snackar, pilar på mobilen under möten, visar man ointresse eller skyller på andra om arbetet inte blir bra (som en del studenter gör på högskolan) kommer man inte att klara sig i arbetslivet och samhället.

För hur mår vi egentligen? Inte bra, direkt. Enligt SCB har den psykiska ohälsan hos unga tredubblats sedan 90-talet, och den har ökat mest i gruppen 20–24 år. I stort sett presenteras bara en lösning för lundastudenterna: Studenthälsan. 

En i dagsläget överbelastad, och samtidigt allt för okänd, mottagning som bara kan hjälpa om ohälsan är direkt studierelaterad eller påverkar möjligheten att studera. Då kan Du söka hjälpa. Lösa Dina problem.

Här pekas på ett stort och allvarligt samhällsproblem, som vi inte har råd att sopa undermattan. Oavsett vad orsaken till studenternas upplevelser är, så måste signalerna tas på allvar. Att skylla ifrån sig eller sopa problemen under mattan är inte hållbart. Något är allvarligt fel, frågan är bara vad? Här behövs forskning, men inte bara forskning, lyssnande, inkännande samtal, inriktade på ökad förståelse, är lika viktigt. Jag tycker det går att att läsa texten som ett rop på hjälp, inifrån samhället. Kanske är vi så fixerade vid alla påstådda hot utifrån att vi inte ser att det allvarligaste hotet kommer inifrån och växer fram mellan oss. Kanske är texten ett tecken på att vi slutat lyssna på varandra, ett tecken på att ingen har tid, resurser eller lust att göra något för någon annan. När sänkt skatt är den enda visionen växer egoismen och allt fler tvingas ta allt större ansvar för allt fler aspekter av livet. Paradoxalt nog finns dock ingen frihet, bara ansvaret.

Trots att panikångest och depressioner är närmast ett folkhälsoproblem uppfattas det fortfarande som otroligt privat, och ska därför lösas individuellt.

Individcentrernad vård har funnits ett tag. Nu reser kåren krav på studentcentrerad utbildning. Alla vill vara i centrum, men det är en kaka som inte kan ätas och ha kvar. Det är en dröm som inte går att realisera. Åt alla efter behov, från alla efter förmåga, är en lika omöjlig tanke som sänkt skatt och ökade investeringar i vård, skola och omsorg. Det spelar ingen roll hur mycket man vill, går det inte så går det inte. Jag lider med den uppväxande generationen, för uppvaknandet är troligen mer smärtsamt för dem än för mig som fått uppleva något annat. När jag växte upp talade man inte om betydelsen av att ta eget ansvar, det var något man gjorde, något man tvingades till. Det var så det såg ut. När jag lämnade hemmet fanns ingen möjlighet att hålla kontakt med föräldrarna. Vi lekte i skogen, på byggarbetsplatser och isar, cyklade på stora vägen och gick själva till skolan redan i första klass. Vi klättrade i träd, eldade och utsatte oss ständigt för risker. Fast vi tänkte inte på det i termer av risk. Det var helt enkelt så det var. Dagens unga tar andra saker för givet än vi som växte upp på 1970-talet, som till exempel detta att någon annan tar ansvar för en. Jag ser det som ett svek att dagens studenter först på högskolan tvingas inse att alla förr eller senare tvingas ta eget ansvar, vare sig man vill det eller ej. Och det är lika lite deras fel som det var vår förtjänst att vi tidigt i livet lärde oss ta ansvar. Som människor kastas vi ut i det sammanhang vi föds i och sedan både påverkas vi av och påverkar, kulturen vi lever i och samskapas av.

Det får mig att undra: Varför glorifierar vi “det egna ansvaret” som vi gör? Det kanske kan ge en del viktiga lärdomar, men bristen på lärarledda timmar, organiserat häng med de andra i klassen och bevakning av tentaplugget har onekligen sina nackdelar.

Jag vill inget heller än undervisa och vara mer med studenterna, men samhället anser sig inte ha råd med det. Och samhället är alla vi tillsammans, även studenten som skriver är del av samhället, som blir vad vi gör det till. Ingen annan tar ansvar för något, det är vi som gör det eller väljer att inte göra det. Det existerar ingen högre insatans dit man kan överklaga. Tycker det är intressant att studenten efterlyser "organiserat" häng med studiekamraterna. Varför inte bara stanna kvar och hänga, utan att det är organiserat? För att man vill lära känna sina studiekamrater och för att man bryr sig, för att bygga upp en gemenskap där man hjälper varandra. Varför ska vi lärare organisera och kontrollera? Vad får vi för samhälle om dagens unga inte gör saker de inte är tvingade till? Eller om de lyder auktoriteter utan tvekan? Det finns tydligen undersökningar som visar att fler unga idag än någonsin tycker att diktatur är ett bra sätt att styra ett land. Hänger det ihop med oviljan att ta ansvar och önskan att någon annan ska organisera, kontrollera och entusiasmera? Bara misstanken om att det skulle kunna vara så skrämmer mig. Fast, återigen, det är inte de ungas fel. Vi har alla ett ansvar för att det blir som det blir och är som det är.

Det blir en katalysator för ensamhet, som både i sig kan orsaka ångest, oro eller nedstämdhet och som försämrar våra möjligheter att upptäcka och behandla någon i god tid. Om allt annat i studentlivet är på eget ansvar, blir det svårt att hantera den psykiska ohälsan som det kollektiva problem det uppenbarligen är.

Eller också hänger dessa saker ihop. Ensamheten är kanske ett resultat av bristande förmåga eller ovilja att ta eget ansvar. Kanske är ångest och oro en sund reaktion på ett sjukt samhälle där bristen på solidaritet ökar och där allt fler faktiskt tar allt mindre ansvar, samtidigt som alla allt mer får skylla sig själva om det inte går bra? Det är ett kollektivt problem, håller med om det. Dagens unga kan inte bara rycka upp sig och skaffa sig ett jobb, för det finns inga. Och bostadsbristen är svår. Även med en högre utbildning saknas garantier för ett bra arbete. Hopplösheten riskerar att sprida sig och växa. Att dagens studenter känner som artikelförfattaren är en allvarlig signal som måste tas på största allvar.

Nej, jag saknar faktiskt någon som håller koll. Jag saknar det både från gymnasietiden och från de tre år jag arbetade heltid innan jag kom hit. Jag tror att en viktig lösning för måendet hos oss samhällsvetare är mer tid med lärare och annan personal. 

Det skulle kosta pengar och minska vårt egna ansvar. Men jag tror att vi skulle må bättre. Och tanken på det dämpar i alla fall min ångest.

Många håller med om det. Och det skulle kosta pengar. Pengar som inte finns, och utgifter som skulle kräva skattehöjningar som ingen vill ha. Jag är ledsen, men det finns inga genvägar. Och till studenten vill jag bara säga att förr eller senare kommer du, liksom alla andra att tvingas ta det där ansvaret. Det är bara synd att du och dina generationskamrater inte tvingats göra det tidigare, för det skulle dämpat ångesten och varit till hjälp i arbetet med att bygga en stabil grund att stå på för att klara livets alla andra utmaningar. Ju förr man inser det och gör vad som krävs desto bättre, både för egen del och för samhället som helhet. Ingen annan kommer att göra det åt en.