Föreställningar om föreställningar om sapiens

Sedan jag läste ut Yuval Noah Hararis bok Sapiens. En kort historik över mänskligheten, har jag tänkt blogga om den. Den är intressant på många olika sätt, och både tankeväckande och viktig i arbetet med att förstå kultur och förutsättningar för förändring av samhället i riktning ökad hållbarhet. När jag sveper över nätet för att se hur andra läst och reagerat på boken utkristalliserar sig två läger. Det ena förfasar sig och visar tecken på uppgivenhet, och det andra har synpunkter på analysen, exemplen och historieskrivningen som presenteras. Min läsning och förståelse är en annan, för jag ser boken varken som en undergångsprofetia eller en historia om människan. Det jag tar fasta på och finner intressant med boken är inte så mycket vart vi är på väg eller vad som hände egentligen, utan vad som skiljer människan från från resten av livet på jorden. Jag läser Hararis bok som en bok om människans föreställningsförmåga och dess historiska konsekvenser. En liten men viktig skillnad. Bokens röda tråd finns beskriven på omslagets insida där följande står att läsa.

ELD gav oss makt, SKVALLER hjälpte oss att samarbeta, JORDBRUK ökade vår aptit, MYTER upprätthöll lag och ordning, PENGAR gav oss något att lita på, MOTSÄGELSER skapade kultur, VETENSKAP gjorde oss livsfarliga. 

Orden som är skrivna med versaler är ord som beskriver mänsklighetens kännetecken. Detta är inte en bok om historien, och inte heller en bok om framtiden, det är en bok om samtiden och människans roll i den. Vart är mänskligheten på väg? Vad bör vi lära om oss själva och hur kan kunskapen användas för att skapa ett hållbart samhälle? Harari hjälper mig förstå mitt studieobjekt kultur bättre, för en central komponent i kulturen är föreställningar av olika slag. Och det handlar sapiens om, föreställningar och dess effekter.

Det enda som skiljer sapiens från resten av djurvärlden och övriga grenar av familjen Homo är förmågan att föreställa sig saker. Föreställningsförmågan är både en gåva och ett gissel, och börjar man tänka på allvar kring ämnet öppnar sig en avgrund och risken är att man drabbas av svindel. Allt omkring oss är eller bottnar i (vilket är ett problematiskt ord, för det finns inga fundament), går på ett eller annat sätt tillbaka på föreställningar om än det ena än det andra. Fast det tänker vi sällan på. Insikten om föreställningarnas roll för livet som vi känner och samhället som vi vant oss vid att ta för givet är omvälvande. Att tänka sig att så kallade primitiva kulturer bygger på föreställningar utan annan grund än en livlig fantasi är lätt att acceptera. Fast hur är det med en sådan sak som ett aktiebolag? Harari argumenterar övertygande för att skillnaden mellan tron på andeväsen och på aktiebolag är minimal. Ett aktiebolag är ytterst en föreställning, och det är föreställningen som för samman och håller ihop människorna (och alla andra aktörer) som ansluter sig till företaget. Aktiebolag, pengar, lagar, kultur och så vidare (listan kan göras väldigt lång) är produkter av människans kollektiva fantasi och utan tro och tillit till arrangemanget faller det ihop som ett korthus. 

Den kognitiva revolutionen utgör en vattendelare i livets historia på jorden. Fram till dess att människan erhöll eller uppfann förmågan att med hjälp av fantasi skapa föreställningar var skillnaden mellan människan och djuren obetydlig. Sedan hände något. Den kognitiva revolutionen är den första revolutionen i en lång rad revolutioner, men kanske den viktigaste, för alla andra har på ett eller annat sätt med denna att göra. Föreställningar styr mer än vi tror. Till exempel styrs vetenskapen och möjligheten att förutsättningslöst söka kunskap av föreställningen om att svaren på alla frågor är en eller ett, att det finns ett enda och bästa svar. Svaret på frågan om människan är dock inte ett utan flera. Svaret finns mellan biologin och (den kollektiva) fantasin. Människan är både kropp och ande, biologi och kultur. Viljan att veta är stark och den visar vad föreställningsförmågan kan göra. Den är en urkraft som kan försätta berg, ändra floders lopp, skövla regnskog, utrota djur och människor samt spränga alla möjliga typer av gränser. Till och med livets gräns utmanas av människans föreställningsförmåga, som gett oss atombomben som kan utrota mänskligheten och allt liv på jorden. När jag läser detta inser jag bättre hur kulturförnekande kulturer och andra paradoxer både uppstår och bortses från. Jag förstår hur tankar på att montera ner akademiska ämnen som inte passar in i rådande kunskapssyn och uppfattning om vad som är nyttigt kan uppstå och drivas igenom, mot bättre vetande.

Tidens pil och tillblivelsens enkelriktade process är ett viktigt tema i boken. Ser att många som recenserar texten hakar upp sig på en teleologi som jag inte ser några tecken på. Harari blickar visserligen framåt i slutet av boken, men han hävdar inget om framtiden, pekar bara på inbyggda faror. Och det är viktigt. När atombomben väl fanns i sinnevärlden var det omöjligt att göra den ogjord. Det är en insikt som besannats gång på gång genom historien. Ett av de första exemplen är jordbruksrevolutionen, som utifrån mänsklighetens perspektiv kan uppfattas som en fördel och ett framsteg. Mänskligheten har visserligen utvidgat sitt territorium enormt som en följd av att man började odla vete och blev bofasta, men den inovationen har individerna fått betala ett enormt högt pris för. Arkeologiska undersökningar av skelett visar att nomaderna var friskare och deras samhällen mindre sårbara än jordbrukarna och deras städer. Fast när steget från jägare, samlare till bofast väl var taget och befolkningens storlek exploderade fanns ingen väg tillbaka. Samma gäller människans husdjur. Världens vanligaste fågel, utan konkurrens, är tamhönan som aldrig skulle klara sig i frihet. Harari drar också paralleller mellan modern djurhållning och slaveriet som avskaffades på grund av att det ansågs grymt och cyniskt att göra människor till handelsvaror. Han gör inget mer än uppmärksammar parallellen och reflekterar kort, han driver som jag ser det ingen egen tes. Boken är inte politisk, den innehåller däremot en rad påminnelser.

Hur får man människor att tro på en uppdiktad ordning, frågar Harari. Svaret är enkelt: 1. Erkänn aldrig att ordningen är uppdiktad, och hävda bestämt att den är nödvändig för sammanhållningen och samhällets själva existens. 2. Hävda att ordningen utgår från Gud, eller av naturlagarna. 3. Se till att ordningen genomsyrar kulturen i sin helhet. Lyckas "man" med det, (fast man ska här inte läsas som någon eller några som går att identifiera, utan är en diffus och generell allmänhet) kommer föreställningen inte längre att uppfattas som en föreställning, utan som en sanning. Och den som står på den rätta lärans sida har ett massivt övertag över skeptikern eller den som anmäler avvikande åsikt. Hur vet vi det vi vet? Den frågan är inte så förutsättningslös som den kanske verkar. Hur avgörs frågan om två olika svar anmäls, var kan kontroversen överprövas? Sanningen är den att det inte går, sanningen är att ingen kan veta. Det finns inga vattentäta skott mellan veta och tro, inte i ontologisk mening. Det finns uppenbarligen olika sätt att se på saken, men utgångspunkten är att det i grund och botten handlar om olika föreställningar. Man vet för att man tror och tror för att man vet. Jag menar nu inte, och det gör inte heller Harari, att alla svar är lika giltiga, tvärtom. Det enda jag säger är att det är svårt att veta vad som är en kontingent föreställning och vad som är en oundviklig realitet. 

Genom hela mänsklighetens historia har helheten rört sig i en tydlig riktning skriver Harari, från mindre enheter till större och mer homogena sammanslutningar. Tre innovationer har bidragit till rörelsen: Pangar, imperier och religion, som alla är uttryck för en global vision. Harari skriver.

Under de senaste tre årtusendena har människor gjort alltmer ambitiösa försök att förverkliga en sådan global vision. De följande tre kapitlen diskuterar hur pengar, imperier och universella religioner bredde ut sig och hur de lade grunden till dagens enade värld. Vi börjar med berättelsen om historiens största erövrare, som var sällsynt tolerant och anpassningsbar, och därmed kunde omvända människor till hängivna lärjungar. Denna erövrare var pengar. Människor som inte tror på samma gud eller lyder under samma kung använder villigt samma pengar. Usama bin Laden var mycket förtjust i amerikanska dollar, trots sitt hat mot amerikansk kultur, amerikansk religion och amerikansk politik. Hur kunde pengarna lyckas där gudar och kungar misslyckades?

Svaret är att pengar har universell konvertabilitet och representerar universell tillit. Pengar omvandlar snart sagt allt till nästan allt annat. Och pengar har dessutom en nästan magisk makt över, och kan därför få människor att samarbeta över snart sagt alla typer av gränser. Det låter nästa för bra för att vara sant, och så är det också. Pengar är ett slags urkraft, som när den väl bjudits in i sammanhanget riskerar att krossa alla andra krafter. Pengar kan få människor att samarbeta, men vänder också människor mot varandra, upplöser traditioner, skövlar regnskog och sätter mänskliga värden och rättigheter åt sidan. Pengar kan få människor att förnedra sig och underkasta sig vidriga förhållanden. Pengar riskerar dock hela tiden att bli ett syfte i sig själv, en självrefererande bubbla som vänder sig inåt sig själv. Men det är min slutsats, mitt påpekande. Poängen som Harari gör är att pengar tillsammans med framväxten av imperier och universella religioner är ett resultat av den mänskliga föreställningsförmågan. Och det är det enda som verkligen skiljer Sapiens från resten av livet på jorden, och det är en förmåga med enorm agens. En förändrande kraft som ingen enskild kan kontrollera och som därför riskerar att likt pengarna vända sig mot människan och livet på jorden. Det finns dock ingen teleologi i historien, bara förändring och samhället som vi känner det hade lika gärna kunna vara ett annat. Föreställningar är kontingenta. Varken pengar, imperier eller religion växte fram och tog över med nödvändighet.

Historien framskrider från ett vägskäl till nästa och väljer av någon outgrundlig anledning än den ena, än den andra vägen. Omkring år 1500 träffade historien sitt mest ödesdigra val, som inte bara förändrade mänsklighetens öde utan förmodligen hela biosfärens öde. Vi kallar det den vetenskapliga revolutionen. Den började i Västeuropa, en stor halvö i den västra delen av Afroasien som fram till dess inte hade spelat någon viktig roll i historien. Varför började den vetenskapliga revolutionen där av alla platser och inte i Kina eller Indien? Varför började den kring mitten av det andra årtusendet och inte två århundraden tidigare eller tre århundraden senare? Vi vet inte. Forskarna har lagt fram mängder av teorier, men ingen av dem är särskilt övertygande. 

Historien rymmer en vid horisont av möjligheter, och många möjligheter förverkligas aldrig. Man kan tänka sig att historien skulle ha rullat på generation efter generation utan en vetenskaplig revolution, precis som man kan tänka sig historien utan kristendom, utan romarriket och utan guldmynt.

Tidens pil pekar i riktning framåt, men den har inget mål. Det finns ingen teleologi i processen. Slumpen styr och dess verkan utspelas mellan delarna och sammanhanget. Framtiden är öppen och förändringen dynamisk och icke-linjär. Föreställningsförmågans agens är därför enorm, för vid varje vägskäl är det obetydligheter som fäller avgörandet, några nyckelaktörers vilja, övertygelse och inflytande över andra kan över tid ge upphov till imperier, världsreligioner och ekonomiska flöden som riskerar att svepa med sig allt och alla i sin väg. Därför är vetenskapen om föreställningar, kontingenser och förutsättningar för förändring; kulturvetenskapen, tragiskt nog enormt underskattad. Vi lever i en kulturförnekande kultur, och det är delvis en effekt av den vetenskapliga revolutionen och dess förändrande kraft. Hur vet vi det vi vet? Harari menar att vetenskapens framgång vilar tungt på människans erkännande av okunskap. Vetenskap handlar om sökande efter kunskap, eller handlade i alla fall om det. Idag tycker jag mig se en tydlig, olycklig glidning i samhället mot att allt mer uppfatta vetenskap som en verksamhet som bevisar saker. Eftersom vetenskap liksom allt annat som människor gör ytterst handlar om föreställningar är det inget att förvånas över. Sanningen är dock att sanning är och förblir ett ord, en föreställning.

Till och med vetenskapen måste förlita sig på religiösa och ideologiska övertygelser för att motivera och finansiera forskningen.

Den moderna kulturen har ändå i mycket högre grad än någon tidigare kultur varit beredd att godta att vår kunskap är bristfällig. En av de faktorer som har gjort det möjligt att hålla ihop moderna samhällsordningar är spridningen av en nästan religiös tro på teknik och vetenskapliga forskningsmetoder, vilken i viss mån har ersatt tron på absoluta sanningar. 

Eftersom mänskligt liv i så hög grad handlar om och går tillbaka på föreställningar är det inte att förvåna att kulturen ständigt hamnar i denna typ av cirkelresonemang eller loopar. Det risken är hela tiden överhängande då det bara finns en insida. Livet på jorden är isolerat till jorden. Det gäller för människorna liksom för kulturen, tänkandet, kunskapen och allt annat. Därför är det så frustrerande att se hur kunskap om kultur behandlas, för humaniora är vetenskapen om människan. Vill vi förstå allt det andra är det kunskap om föreställningar, deras roll, logik och funktion, vi behöver. Så länge vi väljer att förneka kulturen (som också är ett kulturellt uttryck, ett resultat av föreställningar) kommer människan att vara slavar under sina egna föreställningar, utan att vara medveten om det.

Slutet av boken handlar om framtiden. Inte om vad som ska hända dock. Harari reflektera över vad som skulle kunna hända om, vilket är mitt kulturvetenskapliga tillägg, människorna inte förstår föreställningarnas roll för vardagen, samhället och allt som tas för givet. Ett annat samhälle är möjligt, det finns ingen teleologi, bara förändring. Och en förändring som Harari pekar på är detta med intelligent design, vilket inte är det samma som det vissa företrädare för kyrkan talar om, utan människan förmåga att manipulera skapelsen. Det naturliga urvalet som styrt evolutionen håller på att sättas ur spel och ersätts i snabb takt med intelligent design. Detta i kombination med övriga tendenser och stora rörelser i livet på jordens historia, leder till att vi står inför ett avgörande vägskäl. Vart är vi på väg? Det är en fråga som till stor del handlar om vart vi vill. Mänskligheten förfogar över enorma resurser och har kunskaper att förverkliga många drömmar. Fast vissa drömmar bör inte förverkligas, det har historien lärt oss. Eller det borde vi lärt oss av historien, men det har vi uppenbarligen inte gjort. Valet att tala om teknikens utveckling som något oundvikligt, eller till och med som ett resultat av evolutionen, ser jag som en farlig tanke, ett resultat av människans föreställningsförmåga.

Eftersom människans föreställningsförmåga är stor, stark och eftersom ingen enskild styr över den, är det av största vikt att frågorna som Harari lyfter och kunskapen han förmedlar diskuteras brett i samhället. Inte minst i arbetet med hållbarhet som vi har framför oss är detta avgörande frågor. Hur ser vi på ett gott liv? Vad är hållbart? Hur ser vi på oss själva och på livet? Detta är frågor utan givna svar, det är viktigt. Ingen vet svaren, för de skapas kulturell genom förhandlingar i vardagen ute i samhället, mellan människor. Det spelar roll vad vi vill och önskar oss, för risken är stor att önskningarna slår in, och då gäller det att stor redo att möta konsekvenserna av utvecklingen.

Dessvärre har sapiens välde på jorden hittills inte gett upphov till mycket som vi kan vara stolta över. Vi har bemästrat omgivningen, ökat livsmedelsproduktionen, grundat städer, upprättat imperier och skapat omfattande handelsnätverk. Men har vi minskat mängden lidande i världen? Gång på gång har stora ökningar av människans makt inte ökat enskilda sapiens välbefinnande, och det har vanligen vållat andra djur stort lidande.

Slutar där, men dessa ord hämtade från Hararis efterord. Med att påminna om hur viktigt det är att påminna sig om föreställningarnas makt och genom att peka på att humaniora är den forskningstradition som har den största kunskapen och den mesta erfarenheten av att studera just människans föreställningsförmåga och dess konsekvenser. Är det klokt att montera ner humaniora för att kostnaderna idag, men nuvarande syn på lönsamhet, är svåra att försvara? I jämförelse med vad avsaknaden av kunskaperna och kompetensen kan komma att kosta oss i framtiden är jag övertygad om att kostnaden är obetydlig, i det långa loppet är det högst troligt en klok investering.