Lärare och ansvaret för lärande

Hittade en gammal text av Lena Andersson, om skolan och lärande, som är lika aktuell idag som då, 2014, när den skrevs. Tycker i alla fall jag. Även jag har pekat på likheterna mellan lärare och personliga tränare. Lärande är individens ansvar, alltid och överallt. På samma sätt som man inte slutar lära för att man blir lärare, måste man börja lära på egen hand. Lärarens uppgift är att lära den som ska lära hur man lär, men lärandet kan bara uppstå och drivas framåt hos den som ska lära. Överger vi den principen i skolan och den högre utbildningen har vi snart ingen skola, och absolut ingen högre utbildning. Trots det ser jag en tydlig glidning, som pågått länge. Lena Anderson skrev detta 2014.

I samhället finns en tilltagande anda att personer med någon form av makt finns till för åtgärda livets friktion. Journalistiken, politiken och den offentliga diskursen opererar helt utifrån denna föreställning. Det har lett till många humana reformer, men i skoldebatten blir en sådan instinkt närmast vilseledande, eftersom det inte går att ställa någon till svars för hur hjärnans kognitiva funktioner är beskaffade.

Det är smickrande att tilldelas epitet som superpedagog, och för den skola som konkurrerar med andra skolor om att locka till sig elever och deras skolpeng är det kanske ännu mer lockande att marknadsföra sig själv som en skola där det är lättare att lyckas än på andra skolor. Har inga problem att förstå hur det blir så, men det är problematiskt om det är så vi ser på lärande, som att det är något man får, snarare än något man gör, själv. Skolor kan erbjuda bättre eller sämre miljöer för lärande och lärare kan vara mer eller mindre pedagogiska, men det är alltid eleven och studenten som lär!

Jag gick in på OECD:s hemsida och gjorde matematikövningarna från Pisatestet. De var fullt relevanta och vettiga och ingen av dem svårare än att alla femtonåringar inom normalfördelningen skulle klara dem om de varje skoldag satt ner i ett tyst rum i fyrtio koncentrerade minuter och enskilt löste tal av liknande slag.

Idag är det så mycket som pockar på uppmärksamhet, och förstår man inte riktigt vad man håller på med eller varför man gör det man gör är det lätt att låta sig distraheras. Det gäller unga som gamla, överallt. Idag finns dels (alldeles för?) många möjligheter till förströelse, dels saknas tiden som behövs för att verkligen sätta sig in saker som initialt är svåra, som man måste ta sig genom för att förstå och komma vidare i förståelsen med. Klart detta påverkar möjligheterna, dels att lära, dels att förstå varför man ska lära. Och finns det en enkel väg ut ur problemet tar många den, särskilt som det finns lärare som skolor som inget hellre vill än ta över ansvaret för lärandet (enligt ovan anförda logik). Det är minst sagt olyckligt att det kommit att bli på detta sätt.

Var och en inser att snickaren blir skickligare endast av att snickra med sina egna händer, att mästaren förevisar och instruerar gesällen, men han snickrar inte åt honom. Alla vet att idrottsliga framsteg kommer av träning utförd av idrottarens kropp, inte tränarens. Men så fort kunskapen blir teoretisk krånglar vi till det något kolossalt. Allt förmodas med ens vara medfött och omöjligt att påverka på egen hand, tränaren görs viktigare än träningen och lärandet står och faller med metodik, antal personer i rummet och en magisk auktoritet som sitter på hemligheterna.

Detta att vi jämför SKOLOR genom att mäta deras prestation, vad säger det om vårt samhälles syn på kunskap och lärande? Mer än man tror, skulle jag säga. Accepterar vi att skolor PRESTERAR är vi ute på ett sluttande plan, för då blir det ännu svårare än det redan är för den som ska lära att förstå vad som krävs för att utveckla kunskaper och vems ansvaret för lärandet är. Väljer eleverna (och deras föräldrar) en skola som marknadsför sig med god prestanda förväntar man sig så klart resultat. På samma sätt som när man tittar i krogguiden och väljer en restaurang som fått bra recensioner. Om skolans renommé styr valet har ansvaret för lärandet delvis förlagts någon annanstans än hos den som ska lära. Och i ett sådant samhälle blir det viktigare vad man väljer än vad och hur man studerar. Jag håller med Lena Andersson i att ansvaret bara kan vara individens, ingen annans.

Så komplicerat kan det inte vara. Det är ingen skillnad att träna för att bli fysiker eller löpare. Den som vill bli en bättre löpare tittar inte på en instruktionsfilm, utan springer. Och man förstår inte fysik först och räknar sedan. Man lär sig formlerna, sedan räknar man och läser, räknar och läser; ur det uppstår successivt förståelse om hur formlerna åskådliggör naturlagarna. De ämnesspecifika kunskaperna ligger sammantvinnade med utövandet, inte utanför det där en superpedagog kan visa och berätta så att man ska slippa mödan att göra kunskapen till en del av den egna hjärnans processer. 

Lärande är en rörelse, en process. Lärande går inte från okunskap till klarhet och vidare. Det är en icke-linjär process som ibland tar två steg fram och tre tillbaka. Ibland leder lärandet till insikt om att man hamnat i en återvändsgränd och man tvingas börja om. Att ha ett betygssystem som utgår från en linjär lärprocess, när verkligheten ser annorlunda ut är bara ännu ett exempel i mängden på hur människan försöker (överallt där det går) rätta verkligheten efter kartan istället för tvärt om. Kunskap är lika mycket teori som praktik, och enda sättet att nå insikter och utveckla lärande är att läsa och reflektera, läsa och reflektera. Samtala om kunskapen. Vända och vrida på det man lärt sig, i ljuset av det man visste innan. Lärande handlar också om förmågan att välja bort och sortera. Ingen kan göra detta åt en. En bra pedagog kan dock, likt en bra tränare visa på tekniker och lägga upp program för arbetet. Pedagoger är bra på att visa vägen, men ingen annan än den som ska lära kan vandra stigen fram. Kunskapen är intrasslad med studierna och det ena ger det andra.

All kunskap och inlärning är praktisk. Man måste utföra den med sin kropp och sitt huvud. Inget annat fungerar. Ingen annan kan göra det åt en. Just detta gör social rörlighet möjlig. Studerandet på kammaren kommer ingen undan. Hur framstående föräldrar man än har måste kunskapen in även i den nya människans hjärna och där bli till förståelse genom studier i avskildhet. 

Det mänskliga genomet har inte förändrats på 10000-tals år. Och det som skiljer människorna från djuren är förmågan att föreställa sig saker. Kunskap är en sådan sak, en föreställning, en förvärvad insikt. Och det är detta som gör människan till människa, förmågan att förvärva insikter och utveckla ny kunskap. Det handlar dock inte om ärvda egenskaper, utan om förvärvade. Varje generation måste på egen hand flytta kunskaperna från yttervärlden in i huvudet. Det kan ingen annan göra åt en, det måste man göra själv. Därför är jag för läxor, för det är en individuell övning. Och om nutidsmänniskans livspussel och samhällets organisering inte medger eller försvårar läxläsning, ja då är det samhället och kulturen det är fel på, inte skolan. Ingen som vill lära kommer undan studierna på kammaren. Det spelar ingen roll hur välrenommerad skola man går på eller hur bra den presterar, ingen kommer undan studerandet på kammaren. Föreläsningar ersätter inte egen inläsning och studier. Tyvärr lever många av dagens studenter på högskolan idag i villfarelsen att det är tvärt om, att det föreläsaren säger är det man ska lära sig, inget annat. Därför vägrar jag dela med mig av mina Power Point. Studier på högskolan handlar om att läsa, läsa, läsa, och föreläsningarna är en hjälp eller vägvisning in i böckerna.   

Det gör förstås läroböckernas kvalitet avgörande. Under min skoltid på 1980-talet tänkte jag alltid att om bara böckerna innehöll vad de skulle var ineffektiva lektioner ingen katastrof. Det gick att kompensera hemma, ensam med böckerna. Fasan var inte mediokra lärare, utan idén att eleverna skulle ”göra sina egna läromedel”. 

Det är böckerna man till sist måste ner i om man ska lära sig något teoretiskt. Läraren finns där för att förklara, sätta fenomen i perspektiv och bena ut sammansatt stoff. Men tyvärr, inlärningsjobbet måste varje hjärna göra själv. 

Den synen hade jag och mina studiekamrater också. Idag ser det annorlunda ut. Idag kan man få läsa i utvärderingar att det, "är lärarens uppgift att se till att studenterna får godkänt på tentan". Sveriges förenade studentkårer driver också en kampanj som bygger på vanföreställningen att det finns något som heter behöriga lärare på högskolan, vilket det inte gör. Lärare på högskolan blir man på vetenskapliga meriter, inte på pedagogiska. Och så bör det vara för att poängtera att på högskolan är man STUDENT, inte mottagare än något. Högskolan är en plats där man själv presterar. Högskolorna presterar inte, utom möjligen forskning. Därför är jag starkt kritisk till SFS kampanj, som bygger på en felaktig och för kunskapen förödande syn på studier.

När du som student avsätter flera års tid, hårt arbete och belånar dig för överskådlig framtid förtjänar du att få en bra utbildning tillbaka. Du borde du kunna lita på att du kommer att få den hjälp du behöver för att klara kursmålen. Du borde kunna räkna med att dina lärare har fått en pedagogisk utbildning och är väl insatta i de senaste forskningsrönen om hur man bäst lägger upp en högskoleutbildning. Du borde kunna vara trygg i att högskolelagen ser till att undervisningen som bedrivs på ditt lärosäten håller en hög kvalitet. 

Tyvärr kan du inte vara så säker på det. SFS granskning av pedagogiken inom den högre  utbildningen visar på stora skillnader mellan olika lärosäten. Vid 60 procent av alla lärosäten ställs inte krav på att all undervisande personal ska ha en högskolepedagogisk utbildning. Det betyder att många av landets studenter riskerar att undervisas av obehöriga lärare.

När de som representerar landets studenter agerar på detta sätt och hittar på saker som inte stämmer, lanserar egna begrepp och regler och torgför en verklighetsfrämmande syn på vad studier på högskolan innebär påverkar det så klart arbetet för landets lektorer och adjunkter. Hur ska jag kunna få mina studenter att förstå vad det innebär att studera, när SFS med emfas driver en kampanj som riktar sig mot, och som lägger ansvaret för lärandet på, lärarna. Jag är lärare för att jag vill lära och jag vill vara i lärande. SJÄLVKLART håller jag mig uppdaterad om forskningsläget och efter 20 år på högskolan har jag dessutom skaffat mig djupa erfarenheter av lärande och hur man bäst lägger upp en högskoleutbildning. Det SFS efterlyser och försöker få gehör för är något annat än högskoleutbildning. Kampanjen bidrar till gymnasifieringen av högskolan och är direkt kunskapsfientlig. Åter till Lena Anderson.

Att människor har rätt till kunskap betyder att ingen har rätt att hindra någon från att studera. Det betyder inte att lärare kan ”ge” kunskap. Den återkommande förvrängningen av rättighetsbegreppet, att rättigheter är något andra är skyldiga att förse en med, blir på inlärningsområdet rent naturvidrigt på grund av hjärnans funktionssätt. Det går att ålägga andra att förse en med allt möjligt, men inte med kunnande, reflektion och insikt. Det är än så länge en biologisk omöjlighet. 

Jag står bakom SFS krav på bättre studiemedel, fler studentbostäder, mer resurser till kurserna som gör att jag kan tillbringa mer tid i lärosalarna, lämna fler och bättre kommentarer på inlämningar, delta mer aktivt i seminarier och så vidare. Skrivningar som denna är dock stötande, och borde vara det för alla som sätter kunskapen i centrum: "När du som student avsätter flera års tid, hårt arbete och belånar dig för överskådlig framtid förtjänar du att få en bra utbildning tillbaka." Flitiga studier är det enda som ger kunskap, inget annat. Ansvaret för lärande är helt och hållet individens. Det är skolans och hela utbildningssystemets viktigaste budskap. Skolor och lärare presterar inte, lärande är en prestation och den måste var och en utföra på egen hand. Politikernas uppgift är att skapa förutsättningar för lärande, det vill säga se till att det finns resurser att bedriva utbildning. Utan bra förutsättningar kan ingen lärare i världen hjälpa någon till något, och om elever och studenter kommer till skolan och universitetet mer felaktiga och orimliga föreställningar kommer kunskapen att bli lidande.

En vän till mig som undervisar på en svensk högskola berättar ofta om hur hennes studenter på fullt allvar och med stor indignation anser att om de inte klarar tentan är det läraren (det vill säga makthavaren) som misskött sina åligganden. De tycker sig ha beställt en medborgerlig rättighetstjänst i form av utbildning, där kunskap ingår. På samma sätt som tjänsten hårklippning garanterar studenten ny frisyr mot att den går till salongen samt betalar, ska de få en examen och kunskap mot att de infinner sig på högskolan samt är medborgare med ett människovärde. 

Frisörtjänster består som bekant i att frisörer arbetar med en annan persons hår utan dennes inblandning tills nöjaktigt resultat uppstått. Tror man att utbildningstjänster utgörs av att läraren bearbetar studentens tänkande och hjärna såsom frisören bearbetar kundens hår, har man gruvligt missuppfattat tingens väsen. 

Den tjänst man köper för skattepengar eller erhåller som rättighet är möjligheten att tentera kunskaper och få ett papper på det. I tjänsten ingår tillgång till lärares kompetens och organisering av kunskapsmassan. Det man inte köper eller erhåller som rättighet är fakta- och förståelseöverföring. Den är nämligen oköpbar, och därför omöjlig som rättighet, dock ej som frihet. Den är oköpbar men fri på exakt samma sätt som högre syreupptagning är det för löparen. Den kan bara införlivas genom eget utförande. 

Kunskap är ingen vara! Därför bör skolan inte ekonomiseras. Kunskap är en resurs som växer fram mellan människor och genom studier. Kunskap och lärande är innehåll, inte form. Kunskap kan bara införlivas i var och ens huvud genom egna studier. Internet och andra digitala verktyg för informationsspridning ersätter inte lärandet, som är något annat. För att förstå och kunna använda informationen måste man har lärt sig hur, varför och vilka risker som finns. Det räcker inte att veta att, för då blir samhället platt och kunskapen förlorar sitt värde. Samhället vilar på och utgår från individerna och det är vad som ryms i dem som gör samhället till vad det är och kan bli. Reduceras människan till en behållare, skolan till form och kunskap till information tvingas vi förr eller senare erkänna att vi är sämre än maskinerna och att maskinerna bör ta över. Maskinerna är billigare, bättre och mer effektiva, så vad ska vi med människor att göra? Det är en logik som sakta växer fram inifrån och underifrån i den kultur som delas och delar, som påverkas och påverkar. Skolan är en plats som kan förhindra en sådan utveckling, men för att det ska bli möjligt krävs en annan syn på kunskap och lärande.

Klasstorlekar, resurser och lärarnas status är underordnade storheter så länge uppfattningen odlas i samhället att kunnande, insikt och vetande är att lämna in sig själv på rättighetsservice och komma ut några år senare med allting på plats, oavsett vad man haft för sig under tiden.

Kunskap är belöningen för mödan och ett väl utfört arbete, inte något man får eller kan köpa och ingen som någon annan kan ge en. Lärande är något man gör, inte något man får. Kunskap är något man delar och använder, inte information eller något man kollar upp.