Kultur, komplexitet, kunskap och makt

Kultur är som ett pussel med några bitar för mycket. En ekvation som nästan, men inte riktigt går ihop. Eller ett kalejdoskop där minsta skakning förändrar bilden, trots att inget tagits bort och inget tillkommit. Även om jag ägnat en stor del av mitt liv åt att försöka förstå vad kultur är och hur kultur fungerar förvånas jag ständigt. Inser att det är som det ska med den saken, för kultur är inte. Mer än något annat är kultur förändring, tillblivelse, mellanrum, dynamik och komplexitet. Kulturen överraskar ständigt och går inte att kontrollera. Ändå är det många som försöker. Och liksom den där ekvationen går det nästan, men bara nästan. En eller flera pusselbitar passar liksom inte in. Varför blir det så? För att kultur har med fantasi och föreställningsförmåga att göra. Emotioner och viljeyttringar spelar också in. Minnen av det som varit, närvaro här och nu, och drömmar (eller farhågor) om det som kan bli, är också delar av kulturen. Kultur är både form och innehåll, ting och tankar. Såväl människor och icke-mänskliga aktörer bidrar, och den både påverkar och påverkas.

Tänk om det var så vi talade om kulturen och det samhälle vi delar. Tänk om det var utgångspunkten för arbetet med att förstå den värld vi bebor och genom kommunikation och interaktion är medskapare av. Tänkt vad mycket mer konstruktivt arbetet med och i samhället skulle vara om utgångspunkten inte var att kultur är, utan blir. Tänk om vi tillsammans ägnade oss åt att förverkliga våra gemensamma drömmar, istället för att lägga all vår tid och lejonparten av energin på att försöka kontrollera varandra, helheten och framtiden. Tänk om fler förstod detta att kulturen består av mer mer än det finns plats för. Vad mycket enklare det skulle vara. Lite är det som med människans synfält, som inte ens spänner över 90 grader. Jämför det med vissa fåglar, som i princip kan se 360 grader, så är människans synfält högst begränsat. Samma gäller förståelsen för kultur. Problemet är att alldeles för många tror på och klamrar sig fast vid villfarelsen att kultur är det jag ser, på det sätt att jag uppfattar intrycken. Konsekvent tas därför beslut som bygger på fel premisser, i en fåfäng förhoppning om att kunna kontrollera situationen, trots att historien visar att det inte är så som kultur fungerar.

Varför är det så svårt att förstå att kulturen inte är logiskt ordnad, och att den inte går ihop sig? Det är en av frågorna som jag ständigt återkommer till. Det är en av knäckfrågorna för kulturvetenskapen jag jobbar med och den löper som en röd tråd i alla projekt jag varit involverad i. Det är en fråga utan svar, ett problem som liksom livet saknar lösning. Därför är det meningslöst att spilla tid på just den aspekten. Det är helt enkelt en av kulturens många inneboende egenskaper, något man måste acceptera för att kunna undersöka och förstå det man studerar. En utgångspunkt. Kultur är komplexitet mer än något annat. Där måste man börja, och det måste man ta hänsyn till. Det handlar inte om att ge upp och kapitulera inför komplexiteten och oöverblickbarheten, utan om att skaffa sig rimliga förutsättningar att hantera livet så som det levs.

Det finns andra sätt att agera. Andra sätt att tänka. Kulturvetenskapen är fylld av förklaringar och där odlas kompetensen att hantera den typ av utmaning som kultur är. Tyvärr levererar kulturvetaren inte alltid kunskap som svarar mot frågorna som ställts. Viljan att veta kommer emellan och ställer till det. Svara på frågan, säger uppdragsgivaren, utan att ägna en tanke på om frågan ens går att besvara. Att ekvationen går inte ihop, är inget svar på frågan om hur den går ihop. Det spelar ingen roll ett svaret är korrekt och förankrat i empiriska data. Svara på frågan, eller också vänder vi oss till någon annan, säger makten. Kulturvetenskapen offras på visshetens och säkerhetens altare. Man skjuter budbäraren, för att budskapet inte faller mottagaren på läppen. Att vara kulturvetare är ofta otacksamt, för det man har att erbjuda är inte vad som efterfrågas, och det som efterfrågas går inte att leverera. Moment 22, skulle man kunna kalla vetenskapen om kultur.

Etnologin löses upp och etnologerna sprids för vinden. I Sverige finns få fungerande seminarier och mötesplatserna, när det nu finns tid att mötas, försvinner en efter en. Fast behovet av kunskap inte på något sätt har minskat, utan snarare ökar i takt med att kulturvetarna försvinner eller tvingas ägna sig åt annat. Det är en paradox som kulturvetaren förstår, men det gör det så klart inte lättare att bära smärtan eller utstå kritiken. Förlåt dem, för de vet inte vad de gör, vill jag skrika ibland. Men jag håller den tanken för mig själv. Utom här då. Känner mig allt mer som den där överflödiga pusselbiten som ingen skulle sakna om den försvann, men som ändå är en vital del av just det pussel som vi alla har att hantera, vare sig vi vill det eller ej. Kulturvetaren är den där gästen som alla hoppas ska utebli, trots att det är hen som står värd. Bandmedlemmen som får vara med för att hen har en lokal där man kan repa. Det smärtar och gör mig ledsen; får mig ibland att tvivla och tappa tron på det jag gör. Otacksamt är det!

Jag ägnar nu inte åt studier av kultur för att bli omtyckt, få beröm eller göra karriär. Jag forskar för kunskapens och förståelsens skull, för att jag vill ägna min tid och mitt liv åt något meningsfullt. Bara för att kunskaperna som arbetet resulterar i inte alltid passar mottagaren är det inget skäl jag tänker godta för att överge mitt livsprojekt. Jag gör det jag tror på och kan se mig i spegeln. Jag följer kunskapen och utvecklar förståelsen för det som behövs kunskap och förståelse om. Kunskapen jag kan bidra med kan användas för att bygga ett mer hållbart samhälle. Därför kommer behovet av den förr eller senare att öka. Det kan inte vara på något annat sätt, för kulturen är inte om vi vill att den ska vara, den är som den är, och det kan inga makthavare i världen ändra på. Därför fortsätter jag förundras över komplexiteten och motsägelserna, motståndet och oviljan att förstå. Studerar man kultur finns alltid nya upptäckter att göra och man har aldrig tråkigt. Varje dag och tillfälle är en upptäckt och jag är nyfiken av mig.