Vetenskap vs Vetenskap

Läser Christer Sturmarks svar på den kritik som riktades mot föreningen Humanisterna i Jonna Bornemarks Understreckare förra veckan och som debatterats livligt i sociala medier. Båda texterna väcker en massa frågor, om vetenskap, kunskap och kritiskt tänkande. Tar en paus från tentarättningen och försöker bringa ordning i begreppen, inte för att välja sida eller för att avgöra frågan, utan för att försöka förstå hur man tänker i de olika lägren om kunskap och vetenskap.

Klart är att Bornemark representerar ett slags läger, det humanistiska, analytiska och hermeneutiskt inriktade. Och Sturmark det andra, det naturvetenskapliga, positivistiskt, Sanningssökande. Lika klart, från mitt perspektiv är att båda, både värnar vetenskapen och sätter kunskapen i främsta rummet, om än på olika sätt och med olika konsekvenser. Bornemark inleder med följande ord.

Richard Dawkins har i svensk debatt givits platsen som förnuftets neutrala och vetenskapliga röst. Han fram­träder som vetenskapsmannen med samhällsrelevant budskap, deltar i tv-shower och drar fulla hus när han föreläser. Dawkins hör tillsammans med Sam Harris, Christopher Hitchens och Daniel Dennett till nyateismens internationella ledarskap, en grupp som växt sig allt starkare under 2010-talet och som omfamnats även av den svenska humaniströrel­sen. De är alla vana vid att få sätta kritiskt ljus på ­re­ligionen, vars företrädare har hamnat i försvarsställning.

Denna bild känner jag igen. Vetenskapen som uttryck för förnuftets neutrala röst, vilken utan subjektivitet och värdering, med hjälp av den vetenskapliga metoden avgör vad som är rätt och vad som är fel. Och Sturmark har heller ingenting att invända. Han skriver.

Jonna Bornemark skriver på Under strecket (2/3) en text om ateister och den sekulära humaniströrelsen. Livsåskådningen sekulär humanism ser världen som naturlig, utan övernaturliga inslag. Följaktligen är sekulära humanister också ateister (ur det följer dock inte att ateister måste vara sekulära humanister). Så långt är allt i sin ordning.

Men Bornemark blandar ihop denna filosofiska hållning med ”scientism” som hon definierar som ”extrem vetenskapstro”. Vad skulle detta begrepp stå för? Vetenskap är ingen tro utan en metod att undersöka världen. Den är till sin natur provisorisk och över tid självreglerande. Bornemark förmår inte ens skilja på tro som kognitivt försanthållande och tro som religiöst förhållningssätt, två helt olika betydelser av ordet ”tro”. Inte ens med en mer seriös definition av ”scientism” finns något givet samband med ateism.

Här trampar Bornemark på en öm tå, uppenbarligen. Och det som är känsligt, som jag uppfattar saken, är att Bornemark anklagar Humanisterna för att vara troende. När jag läser deras idéprogram finner jag inga tecken på det och jag förstår därför Sturmarks reaktion. Samtidigt förstår jag Bornemark, och jag känner mig mer hemma i hennes tankevärld, för hon försvarar humaniora som är min vetenskapliga hemvist. Hon skriver.

Den upplysningstanke som därmed formeras innebär en tro på historien som en serie av framsteg och civilisering. Nyateisterna menar sig därför stå för ett universellt och tidlöst förnuft som alla en dag kommer att omfatta. De strävar inte bara mot sekularisering utan mot en ”scientifiering” av all politik och kultur, och missionerar för en scientistisk världsbild. I denna världsbild är det inte heller bara religionen som är problematisk, utan även humaniora och samhällsvetenskap anses antingen över­flödiga eller som outvecklade grenar av evolutionsbiologin. Ny­ateismen kritiserar alla tankesystem som de upp­fattar står i konflikt med den natur­vetenskapliga ­rationalitetens hegemoni. Det är ­också därför ­LeDrew går så långt som till att kalla rörelsen fundamentalistisk, det vill säga en ideologi med politisk drivkraft som monopoliserar sanningen.

Utgångspunkten för Humanisternas kunskaps-, kultur- och människosyn är att människan är rationell. Humanisterna vill bygga ett samhälle som vilar på förnuftet och inte på några trossystem. Vetenskapens rationalitet ska vara vägledande på livets och samhällets alla områden. Utgångspunkten för Humanisterna är att det finns en Sanning och att det går att hitta en korrekt bild, en enda, den rätta, uppfattningen rörande allt. Man utgår vidare från att allt går att förklara vetenskapligt. Den tanken får inte ifrågasättas, vilket gör att jag håller med Bornemark om att det inte är orimligt att kalla Humanisterna för en fundamentalistisk rörelse. För hur bevisar man att det är så, att det finns en sanning? Som jag läser Humanisternas idéprogram är det VETENSKAPEN som är i centrum, den vetenskapliga metoden i bestämd form singular. Det är inte en kunskapsfundamentalism alltså, utan en vetenskapsfundamentalism. Konsekvens blir dock att man utgår från en övertygelse, som man sedan försvarar mot angrepp. På det sättet liknar Humanisterna ett trossamfund, trots att man inte accepterar det.

Eftersom vetenskap bedrivs av människor är det svårt att skilja mellan Sanning och vetenskapens utövare, och det är detta som är Bornemarks poäng, det är detta som är en av grundtankarna inom postmodernismen. Foucault pekar på relationen mellan makt och kunskap och på vetenskapens makt. Och i ljuset av det som hände på Karolinska är det svårt att hävda att människan är en helt igenom rationell varelse. Min utgångspunkt är att människan har en rationell förmåga, men att den förmågan är en bland många som samsas i människokroppen, och det är långt ifrån alltid som förnuftet vinner. Det finns massor av empirisk forskning (jfr Kahneman) som visar att människan styrs minst lika mycket av affektioner och att förnuftet i praktiken allt som oftast används för att skapa en rationell förklaring, i efterhand. Att utgå från att vetenskapen är vägen, sanningen och livet, vilket jag tycker är vad Humanisterna gör (eller kan i alla fall tolkas som), är ett uttryck för blind förnuftstro och ett slags fundamentalism.

Jag har problem med Sturmarks svar, för jag tycker han blandar bort korten och medvetet missförstår Bornemarks text. Hon anklagar inte Humanisterna för något, hennes text är inte polemisk, det är en kvalitativ analys, en hermeneutisk tolkning och ett kritiskt reflekterande över en tendens i samtiden. Sturmark läser dock texten som ett angrepp på Humanisterna, och försvarar sig genom att gå till attack mot Bornemark som uppenbarligen betraktas som ett hot. Han skriver.

Sedan försöker hon sammankoppla ateister (som hon kallar ”nyateister”, trots att ateism som filosofisk hållning är äldre än kristendomen) med Herbert Spencers laissez faire-individualism. Ett sådant samband existerar inte. Den sekulärhumanistiska (och ateistiska) rörelsen arbetar för precis motsatsen till laissez faire-individualism.

Hon skriver vidare om ateister: ”I denna världsbild är det inte heller bara religionen som är problematisk, utan även humaniora och samhällsvetenskap anses antingen överflödiga eller som outvecklade grenar av evolutionsbiologin”. Detta är gripet ur luften och förstås helt felaktigt. Hur skulle humaniora och samhällsvetenskap kunna vara överflödiga i dagens samhälle? Tvärtom är dessa ämnen viktigare än någonsin i dagens värld, som i allt för hög grad präglas av konspirationsteorier, religiös fanatism och pseudovetenskap.

Fast vad skriver Bornemark egentligen? Vad är hennes poäng? Hon skriver så här (se nästa citat), vilket jag instämmer i och tycker är en viktig fråga som Humanisterna inte har några verktyg för att reflektera över, eftersom de vet vad som är den rätta vägen: Vetenskapen. Fast vetenskapen har inte svar på alla frågor, det finns mer i världen än naturvetenskapen, med sina verktyg, förmår förstå och upptäcka och än mindre undersöka.

När vetenskapen utvecklas minskar också utrymmet för Gud och slutligen finns ingen plats kvar. Darwins evolutionsteori tvingar slutligen ut Gud ur hans sista tillflyktsort: livets uppkomst. Om Gud skulle finnas skulle han vara ett objekt för vetenskapliga undersökningar. Vad nyateisterna inte ser är att det bara är i relation till en bokstavstroende läsning av Bibeln som en sådan tolkning av ­religionens centrala frågor stämmer. Kristna och ateistiska fundamentalister definieras i kontrast till varandra och är därmed också väldigt lika, de utgör två olika lag som spelar på samma plan. 

Utifrån denna scientistiska ideologi är det alltså inte bara religionen och samhällsvetenskapen som blir ­problematisk, utan även idén om ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle som utgår ifrån att ingen enskild åsiktsriktning har monopol på sanningen.

Jag har svårt att se att det inte är just detta som Humanisterna i sitt idéprogram hävdar. De tar avstånd från Gud, men bortser från att det finns massor av religiösa människor som också gör det. Och den som inte tror mig kan själv bilda sig en uppfattning om rimligheten i det som Bornemark (och jag) påstår genom att ta del av det man skriver på Freestyle Christianity, eller lyssna på någon av deras podcasts där religionen och religionens roll diskuteras, utan att tala om Sanningen eller hänvisa till Bibelns bokstav. Genom att så tydligt och med sådan emfas ta avstånd från religionen, som bland annat Richard Dawkins gör, visar man sin syn på religionen som man klumpar ihop med allehanda hokus-pokus, utan att ha grund för det och för att försvara sin tro på vetenskapen.

Sturmark skriver ovan att Humanisterna visst ser värdet av humaniora, men hur är det med den saken egentligen? Tänker bland annat på den debattartikel som Sturmark och andra publicerade i DN för snart ett år sedan, där författarna går till hårt angrepp mot den humanistiska vetenskap som Bornemark verkar inom. Utan att vilja förstå eller samtala, och utan att ha någon grund för det, inte bara avfärdar man utan tar även alla ära och redlighet av allt och alla som ens kommer i närheten av den (felaktiga) bild av posthumanism som Humanisterna utsett som ett hot mot den rätta läran: Vetenskapen.

Men att applicera idén om sociala konstruktioner på alla kunskapsområden leder till intellektuellt haveri. Även inom naturvetenskapen arbetar vi med beskrivningar av verkligheten som förvisso är approximativa. Men de extrema versionerna av postmodernismen vill hävda att naturvetenskapen helt och hållet är en social konstruktion, en ”berättelse” likvärdig med varje annan berättelse.

Det finns ingen grund för denna missvisande vanföreställning om vad postmodernism innebär. Visst finns det forskare som hävdas liknande saker, men att dra alla över en kam och anklaga allt som andas postmodernism för den föreställning man själv skapat är lika ovetenskaplig som fundamentalistisk. Det är en öm tå detta, för Humanisterna och dem närstående grupper återkommer ständigt till kritiken av (sin förvrängda bild av) postmodernismen. Humaniora och samhällsvetenskap är alltså bra, så länge den bygger på samma vetenskapssyn som Humanisterna, det vill säga den enda rätta. Om inte det är fundamentalism vet jag inte vad som är det. Åter till Sturmark.

Men låt oss anta att Bornemark lyckats hitta någon amerikansk ultra-libertarian som gillar Herbert Spencer och avskyr humaniora (kanske Donald Trump kan vara en kandidat?). Låt oss dessutom anta att denna person är ateist. Bornemark drar då slutsatsen att detta karaktäriserar ateismen. Det är ett retoriskt grepp fullt i klass med islamofobens: Leta reda på någon fundamentalistisk imam som uttalat sig för steningsstraff. Citera honom och hävda: ”Titta, sådana är de, muslimerna!” Resonemanget är förstås intellektuellt ohederligt.

Att jämföras med vad Sturmark (med flera) skriver i sin debattartikel. Först letar man upp en avhandling, sedan läser man den selektivt, och därefter anklagar man rektorn för den högskola som utsetts till det stora hotet mot den enda synen på vetenskap och som Bornemark (Hans Ruin och Fredrik Sveneaus, som också utsatts för kritik på senare tid) arbetar.

Författaren till rapporten heter Moira von Wright och är numera professor i pedagogik och rektor för Södertörns högskola. När nu en sådan kunskapsteoretisk grundsyn slagit rot i våra högre lärosäten har vi ett problem.

Åter till Sturmark, som jag tycker inte nämnvärt skiljer sig åt i sitt sätt att debattera från dem han kritiserar. Han har sin bild klar och är inte öppen för samtal. Han har en mission, och det är att underminera vetenskapen som produceras på Södertörn. Fast det säger han inte, han skriver istället.

Riktigt illa blir det dock när hon i svepande ordalag och utan belägg tillskriver den svenska sekulärhumanistiska rörelsen (Humanisterna) en inställning ”på gränsen till islamofobi”. Detta är grovt felaktigt och Bornemark kan förstås inte redovisa några belägg för detta.

Tvärtom arbetar Humanisterna på många olika sätt med att just motverka islamofobi i det svenska samhället. Humaniströrelsen är också internationellt mycket aktiv i dessa frågor, vid sidan om sitt engagemang för mänskliga rättigheter och människors rätt att slippa religiöst förtryck, alldeles oavsett vilken religiös kontext de stammar från.

Jag tar ingen ställning här. Jag har inget emot Humanisterna egentligen, men jag ställer mig liksom Bornemark tveksam till tecknen på fundamentalism som jag finner hos organisationer som Humanisterna och Vetenskap och Folkbildning. Min syn på vetenskap är vidare än Sturmarks, för jag menar att det är kunskapsmålet som ska styra, inte (över)tron på en enda metod, den vetenskapliga. Det finns mer i världen än vad man ser genom teleskop, mikroskop och statistik. Kultur till exempel är en aspekt av vardagen som inte går att fånga med hjälp av den metod som Humanisterna och VoF förfäktar och som är den ENDA metod man erkänner. Kunskap är att mer mångfasetterat begrepp än vad som ryms inom scientismens snäva definition. Det är denna Bornemark har mage att närma sig kritiskt, och Sturmark kan uppenbarligen inte hålla tillbaka känslorna, för han avslutar med ett självmål som bekräftar den tes som Bornemark driver i sin Understreckare.

Bornemarks understreckare innehåller obehagliga och tendentiösa anklagelser som saknar belägg. Men sakargument kanske inte är så viktigt om man håller sig med Bornemarks postmoderna laissez faire-sanningsbegrepp.

Sorry Sturmark, men det tycker jag att ditt svar gör också. Och det bevisas med din svepande anklagelse mot Bornemark, Södertörn och stora delar av den humanistiska vetenskapen som har mage att inte underordna sig företrädarna för den rätta läran. Min respekt för Humanisterna har fått sig en allvarlig knäck. Men min övertygelse om att mångfald är viktigt, även inom vetenskapen, har å andra sidan stärkts.