Var sak har sin tid, plats och funktion

Det perfekta är en föreställning skapad av människan. En produkt av fantasin. Ett tecken på människans ofullkomliga natur, som inte kan acceptera det som är. Vi, våra samhällen och den kultur vi skapar tillsammans är och fungerar inte som vi önskar, utan just så som de faktiskt fungerar, på gott och ont. Och så länge vi envisas med att jämföra oss själva och det vi gör med fantasibilden av det perfekta, kommer vi att ha problem. Svårt det där. Svårt att acceptera sakernas tillstånd. Ändå måste vi acceptera, framförallt vår egen oförmåga. För bara så kan vi göra något åt saken. Bara så kan vi lära oss hantera, oss själva, våra relationer till andra, samhället, livet på jorden och framtiden. Den enda, bästa, perfekta, vägen leder alltid fel. För den finns bara i fantasin eller på kartan vi valt att orientera oss i verkligheten efter.

Återkommer ofta till den tanken, för den är viktig. Frön till undergången finns överallt och får fröna spira växer de sig snart över huvudet på oss. Drömmen om det perfekta samhället är ett sådant frö, ett frö som riskerar att gro och växa till fascism. Drömmen om tusenårsriken, om arisk överlägsenhet, etnisk renhet och de andras hotfullhet. Drömmen om det perfekt ordnade samhället som består av perfekta människor som lever perfekta liv i enlighet med uråldriga perfekta (inhemska) traditioner. Drömmen om ett kollektivt jag som framgångsrikt håller sträck mot alla de andra som utgör ett hot mot det perfekta samhälle som är vårt. Det är fascism och allt annat som brukar förknippas med det förhatliga ordet är bara avledningar av den där omöjliga drömmen.  

Drömmen om det perfekta är ett tveeggat svärd. Det ser först ut att ge oss det vi önskar: trygghet, lönsamhet, överblick och så vidare. Fast rätt som det är kan svärdet vändas mot oss. Plötsligt lever det sitt eget liv och förvandlar allt och alla som inte passar in i drömmen om det perfekta till ett hot mot rådande ordning. Gång på gång går människor i den fällan. Drömmen tar sig olika uttryck, men är i grund och botten den samma och bygger på samma orimliga föreställning om att människan inte är som hen är, utan som (vissa) anser att hen borde vara. Bara i drömmen är människan perfekt, aldrig i verkligheten, för då är det ingen människa utan en maskin. Titta på fotografierna från nazisternas partidagar i Nürnberg. Det är inte människor som står uppradade där. Det finns inget liv. De som står där är människor som avhändat sig allt mänskligt för att få uppgå i drömmen och få vara del i det perfekta samhället. Där finns bara form, inget innehåll. Yta utan liv. Bara så kan det perfekta realiseras i praktiken, till priset av omänsklighet. Därför upprepar jag varningen.

Denna bloggpost är egentligen ett svar till Camilla, som lämnade en klok kommentar på en tidigare post på temat. Hon skriver.

Jag vet det, det jag egentligen ville poängtera är att det är icke-naturvetare (Lena Andersson, Kent Ekroth och Donald Trump, Axess-redaktionen) som tydligen vill med "naturvetenskaplig precision" skapa ett "rätt" samhälle, underförstått otäckt.

Jag protesterar, förstås, starkt mot kopplingen mellan naturvetenskap och fascism. Särskilt som det inte ens är naturvetare som här sägs stå för den.

Och jag ber om ursäkt om det jag skrivit kan tolkas som att jag menar att naturvetenskap skulle ha något med fascism att göra. Det jag pekar på handlar om drömmen om det perfekta, det enda, det bästa och sökandet efter svaret eller Sanningen. Det är drömmen som är problemet, inte naturvetenskapen. Och det ligger helt klart något i det Camilla skriver. Det är oftast inte naturvetare som när just den drömmen, det handlar om andra som i naturvetenskapen ser svaret på frågorna. Det är självklart när man tänker vidare på saken, jag har bara missat att lägga märke till det.

Kan det vara såhär, att det är när icke-naturvetare vill använda sig av naturvetenskapliga metoder som det går åt skogen? För att de missförstår tillämpningsområdena.

Ja, det tror jag! Det är där det går fel, när metoder och tankar förs över från ett område till ett annat och används till saker och frågor de inte är tänkta för. Samma gäller åt andra hållet, när naturvetare kritiserar kulturvetare för ovetenskaplighet, för det är också andra metoder, andra frågor och andra sätt att tänka, skapade för annat än vad naturvetenskapen skapats för. Oerhört viktigt att uppmärksamma det. Historien är full av exempel på problem som uppstått på grund av missförstånd.

Jag tänker t ex på positivismen, Comte, han ville införa naturvetenskapliga metoder i samhället, ta fram lagar som gällde samhällen och människor, precis som inom naturvetenskapen. Han verkade ha en stor faiblesse för Newtons lagar. Han trodde inte på att man skulle hitta en enda lag, men det skymtar i hans texter att han drömde om gravitationen som en enande lag.

Socialdarwinismen är en annan variant på samma (djupt problematiska) tema. Människan är ingen maskin och även om människan har förmågan att tänka logiskt är människan i vardagen mycket mer styrd av affektion. New Public Management är en annan och mer modern variant på samma tema. Eller forskningen om AI. Olika varianter på samma dröm om det perfekta. Olika varianter på samma missuppfattning eller glömska. Människan är mänsklig, och till det mänskliga hör imperfektion känslor och annat som inte är perfekt.

Det är ju så att när man tar fram beräkningsmodeller av fysikaliska system, så validerar man mot mätningar. Och då har man ju gjort mätningar inom ett visst område. Det betyder att man inte kan använda sin modell utanför det området som den är validerad för. Extrapolation är livsfarligt. Att extrapolera naturvetenskapliga metoder utanför deras tillämpningsområden kan vara livsfarligt. På "system" (människor) som de inte alls är giltiga för.

Oerhört viktigt att kulturvetare och samhällsbyggare inser detta. Tyvärr är jag inte säker på att alla naturvetare inser eller bryt sig om att vara så tydliga som Camilla. Men kunskap uppstår i mötet mellan och först när man lyssnar på varandra och utbyter tankar. Därför ville jag svara här istället för i en kommentar, så att fler kan få ta del av bådas tankar.

Jag tror säkert man har användning av ett tankesätt, ett analytiskt (naturvetenskapligt) tankesätt, att strukturera problem, att förenkla, för att förstå. Men man ska inte dra analogier för långt.

Instämmer! Alla har massor att lära av varandra. Inser vi det kan vi bygga ett hållbart samhälle. Strider vi om vem som är bäst, vilken vetenskapstradition eller vilka kunskaper som ska vara norm för allt vetande leder det bara till konflikter och polarisering. Ödmjukhet och lyssnande är kompetenser som underskattas, vilket tenderar att leda till hybris.

Samma som för den är "räkne-etiken", man skulle kunna använda modellerna som hjälp att tänka, men det verkar olämpligt att använda för att ta beslut utan att tänka mer.

Tänka mer, det är vad vi behöver. Och för att nå dit behöver vi lära oss tänka bättre. Det kan vi göra genom att samtala mer och genom att lyssna minst lika mycket som vi talar själva. I samtal uppstår resonans och resonans kan leda till att budskap förvrängs, men det är som det är. Människan är inte perfekt, för då hade vi kommunicerat via frekvenser som utan informationsförlust överför Ledarens vilja till massan av likar.

Att vara människa är inget problem, men det blir ett problem om människan börjar jämföra sig själv med drömmen om den eller det perfekta. Vi människor är som vi är, på gott och ont.