Information om mig

måndag 28 mars 2016

Var sak har sin tid, plats och funktion

Det perfekta är en föreställning skapad av människan. En produkt av fantasin. Ett tecken på människans ofullkomliga natur, som inte kan acceptera det som är. Vi, våra samhällen och den kultur vi skapar tillsammans är och fungerar inte som vi önskar, utan just så som de faktiskt fungerar, på gott och ont. Och så länge vi envisas med att jämföra oss själva och det vi gör med fantasibilden av det perfekta, kommer vi att ha problem. Svårt det där. Svårt att acceptera sakernas tillstånd. Ändå måste vi acceptera, framförallt vår egen oförmåga. För bara så kan vi göra något åt saken. Bara så kan vi lära oss hantera, oss själva, våra relationer till andra, samhället, livet på jorden och framtiden. Den enda, bästa, perfekta, vägen leder alltid fel. För den finns bara i fantasin eller på kartan vi valt att orientera oss i verkligheten efter.

Återkommer ofta till den tanken, för den är viktig. Frön till undergången finns överallt och får fröna spira växer de sig snart över huvudet på oss. Drömmen om det perfekta samhället är ett sådant frö, ett frö som riskerar att gro och växa till fascism. Drömmen om tusenårsriken, om arisk överlägsenhet, etnisk renhet och de andras hotfullhet. Drömmen om det perfekt ordnade samhället som består av perfekta människor som lever perfekta liv i enlighet med uråldriga perfekta (inhemska) traditioner. Drömmen om ett kollektivt jag som framgångsrikt håller sträck mot alla de andra som utgör ett hot mot det perfekta samhälle som är vårt. Det är fascism och allt annat som brukar förknippas med det förhatliga ordet är bara avledningar av den där omöjliga drömmen.  

Drömmen om det perfekta är ett tveeggat svärd. Det ser först ut att ge oss det vi önskar: trygghet, lönsamhet, överblick och så vidare. Fast rätt som det är kan svärdet vändas mot oss. Plötsligt lever det sitt eget liv och förvandlar allt och alla som inte passar in i drömmen om det perfekta till ett hot mot rådande ordning. Gång på gång går människor i den fällan. Drömmen tar sig olika uttryck, men är i grund och botten den samma och bygger på samma orimliga föreställning om att människan inte är som hen är, utan som (vissa) anser att hen borde vara. Bara i drömmen är människan perfekt, aldrig i verkligheten, för då är det ingen människa utan en maskin. Titta på fotografierna från nazisternas partidagar i Nürnberg. Det är inte människor som står uppradade där. Det finns inget liv. De som står där är människor som avhändat sig allt mänskligt för att få uppgå i drömmen och få vara del i det perfekta samhället. Där finns bara form, inget innehåll. Yta utan liv. Bara så kan det perfekta realiseras i praktiken, till priset av omänsklighet. Därför upprepar jag varningen.

Denna bloggpost är egentligen ett svar till Camilla, som lämnade en klok kommentar på en tidigare post på temat. Hon skriver.
Jag vet det, det jag egentligen ville poängtera är att det är icke-naturvetare (Lena Andersson, Kent Ekroth och Donald Trump, Axess-redaktionen) som tydligen vill med "naturvetenskaplig precision" skapa ett "rätt" samhälle, underförstått otäckt.

Jag protesterar, förstås, starkt mot kopplingen mellan naturvetenskap och fascism. Särskilt som det inte ens är naturvetare som här sägs stå för den.
Och jag ber om ursäkt om det jag skrivit kan tolkas som att jag menar att naturvetenskap skulle ha något med fascism att göra. Det jag pekar på handlar om drömmen om det perfekta, det enda, det bästa och sökandet efter svaret eller Sanningen. Det är drömmen som är problemet, inte naturvetenskapen. Och det ligger helt klart något i det Camilla skriver. Det är oftast inte naturvetare som när just den drömmen, det handlar om andra som i naturvetenskapen ser svaret på frågorna. Det är självklart när man tänker vidare på saken, jag har bara missat att lägga märke till det.
Kan det vara såhär, att det är när icke-naturvetare vill använda sig av naturvetenskapliga metoder som det går åt skogen? För att de missförstår tillämpningsområdena.
Ja, det tror jag! Det är där det går fel, när metoder och tankar förs över från ett område till ett annat och används till saker och frågor de inte är tänkta för. Samma gäller åt andra hållet, när naturvetare kritiserar kulturvetare för ovetenskaplighet, för det är också andra metoder, andra frågor och andra sätt att tänka, skapade för annat än vad naturvetenskapen skapats för. Oerhört viktigt att uppmärksamma det. Historien är full av exempel på problem som uppstått på grund av missförstånd.
Jag tänker t ex på positivismen, Comte, han ville införa naturvetenskapliga metoder i samhället, ta fram lagar som gällde samhällen och människor, precis som inom naturvetenskapen. Han verkade ha en stor faiblesse för Newtons lagar. Han trodde inte på att man skulle hitta en enda lag, men det skymtar i hans texter att han drömde om gravitationen som en enande lag.
Socialdarwinismen är en annan variant på samma (djupt problematiska) tema. Människan är ingen maskin och även om människan har förmågan att tänka logiskt är människan i vardagen mycket mer styrd av affektion. New Public Management är en annan och mer modern variant på samma tema. Eller forskningen om AI. Olika varianter på samma dröm om det perfekta. Olika varianter på samma missuppfattning eller glömska. Människan är mänsklig, och till det mänskliga hör imperfektion känslor och annat som inte är perfekt.
Det är ju så att när man tar fram beräkningsmodeller av fysikaliska system, så validerar man mot mätningar. Och då har man ju gjort mätningar inom ett visst område. Det betyder att man inte kan använda sin modell utanför det området som den är validerad för. Extrapolation är livsfarligt. Att extrapolera naturvetenskapliga metoder utanför deras tillämpningsområden kan vara livsfarligt. På "system" (människor) som de inte alls är giltiga för.
Oerhört viktigt att kulturvetare och samhällsbyggare inser detta. Tyvärr är jag inte säker på att alla naturvetare inser eller bryt sig om att vara så tydliga som Camilla. Men kunskap uppstår i mötet mellan och först när man lyssnar på varandra och utbyter tankar. Därför ville jag svara här istället för i en kommentar, så att fler kan få ta del av bådas tankar.
Jag tror säkert man har användning av ett tankesätt, ett analytiskt (naturvetenskapligt) tankesätt, att strukturera problem, att förenkla, för att förstå. Men man ska inte dra analogier för långt.
Instämmer! Alla har massor att lära av varandra. Inser vi det kan vi bygga ett hållbart samhälle. Strider vi om vem som är bäst, vilken vetenskapstradition eller vilka kunskaper som ska vara norm för allt vetande leder det bara till konflikter och polarisering. Ödmjukhet och lyssnande är kompetenser som underskattas, vilket tenderar att leda till hybris.
Samma som för den är "räkne-etiken", man skulle kunna använda modellerna som hjälp att tänka, men det verkar olämpligt att använda för att ta beslut utan att tänka mer.
Tänka mer, det är vad vi behöver. Och för att nå dit behöver vi lära oss tänka bättre. Det kan vi göra genom att samtala mer och genom att lyssna minst lika mycket som vi talar själva. I samtal uppstår resonans och resonans kan leda till att budskap förvrängs, men det är som det är. Människan är inte perfekt, för då hade vi kommunicerat via frekvenser som utan informationsförlust överför Ledarens vilja till massan av likar.

Att vara människa är inget problem, men det blir ett problem om människan börjar jämföra sig själv med drömmen om den eller det perfekta. Vi människor är som vi är, på gott och ont.

3 kommentarer:

  1. Jag håller med dig om det här, det är jätteviktigt att förstå var man kan tillämpa olika metoder, det är en lika viktig kunskap som den om metoden i sig.

    Jag kan såklart förstå drömmen om en metod, eller ska man säga ett systematiskt sätt, att angripa alla problem. Inom tekniken t ex, tycker man ju att man får ett slags enhetlighet då, man får jämförbara resultat, om vi gör den här utvärderingen av en mätserie på samma sätt som vi gjorde förra gången, eliminerar vi mätmetodens inverkan på resultatet, och kan tro att resultatet säger något om den process vi försöker mäta. Om vi använder "ad hoc"-metoder kan vi aldrig förstå något om "systemet" (tekniska system är rimliga att kalla "system" utan att någon känner kylan breda ut sig ;)). För det är ju vad man ofta vill, man vill förstå den fysikaliska processen.

    Och att tillämpa det sättet på andra områden, att t ex mäta nyckeltal i organisationer, då tror man att man får ett mått på hur organisationen mår, hur det går. Men ett problem är förstås mätetalen i sig, att övertyga sig om att de verkligen säger något, där är det enklare för naturvetenskapen eftersom man ofta känner till fysikaliska samband som man mäter i, vars parametrar man "drar ut" från mätningen. Men i organisationer har man inte lagar på det sättet, även om man gärna vill.

    Men, inte ens för en fysikalisk process är det rätt att alltid använda samma metod för jämförbarhet, jag har ett sån't exempel och där går jag nästan bet på att förklara det ens för mina i ämnet insatta kollegor! På sätt och vis är det lätt, eftersom processen jag vill analysera inte är fysikaliskt känd, den har inte en känd fysikalisk lag (däremot är den ett resultat av många, både kända och mindre kända fysikaliska lagar, till de osäkrare hör t ex turbulens), som ser likadan ut alltid. Så vi approximerar med en modell, problemet är att modellen kan ändra sig. Och då finns det de som hävdar att "om vi göra likadant varje gång, får vi i alla fall samma fel, och vi kan förstå något". Men det är inte sant, ibland blir avvikelserna jättestora, ibland inga alls. Och då hävdar jag att vi i alla fall inte förstår något om processen, vi måste faktiskt anpassa vår modell varje gång! Ve och fasa, då kommer det att bero på den människa som analyserar, vilket resultatet blir! Japp, så är det. En som inte kan något alls, kommer att få ett annat resultat än den som kan processen. Men hur ska vi veta att den som kan, verkligen kan, och kommer att kunna ta fram det "bästa" resultatet, det mest "sanna"? Det vet vi inte ... men vi vet kanske att den personen troligen kommer att förstå mest ... fatta vilket trauma ett sådant icke reproducerbart sätt är på mitt område!

    Lyckligtvis har vi en sneak-väg, som kallas "engineering judgement", (ingenjörsmässig bedömning) som är ok i vissa lägen, men inte alltid ...

    Det var om metoder och tillämpningar, ett svårt område.

    En sak man kan tänka om en systematisk metod är att den är "rättvis" i alla fall, även om den är fel ... men mitt exempel ovan visar att inte ens det säkert är sant.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för intressanta inspel! Viktiga påpekanden!

      Radera
  2. Jag råkade skriva för många tecken och får dela i två ... här var slutet på kommentaren.

    Sen måste jag kommentera det där med "perfekt", det finns nog mycket att säga om det. T ex att definiera "perfekt", vad är det, är det ett personligt perfekt, eller ett absolut effekt. Det finns förstås många som har ett "gemensamt perfekt", som tycker alla ska sträva dit. Det blir extremt jobbigt, om alla ska förmås att acceptera ett överordnat perfekt.

    Men, jag tror att vi behöver ha vårt eget "perfekta", jag har svårt att se hur ett liv utan den dynamik som en önskan, viljan, längtan eller strävan skulle vara. Nu behöver inte perfekt vara "det statusfyllda livet", där är min personliga åsikt att det är ett "larvmål" även om nu många verkar ha det, och jag i toleransens anda bör acceptera deras "perfekt". (Mitt eget perfekt är att få göra det jag vill göra ... ha tid att läsa och lära mig saker, och träna ibland, det är en väg, inte ett mål. Nåja, målet, visionen, strävan är ju att alltid kunna göra så ... ;)).


    Men här: "Svårt att acceptera sakernas tillstånd. Ändå måste vi acceptera, framförallt vår egen oförmåga. För bara så kan vi göra något åt saken. Bara så kan vi lära oss hantera, oss själva, våra relationer till andra, samhället, livet på jorden och framtiden." skriver du en sak ... "bara" så kan vi göra något åt saken. Genom att acceptera, om jag förstår rätt. (Jag håller iofs med om att acceptera ofta är en bra metod att skapa utrymme för sig själv att fokusera på viktiga saker). Men du skriver bara, dvs du ser också ett sätt, en väg, fast ett annan än "den enda perfekta vägen". Det blir logiskt lustigt. Lurigt med språket.

    SvaraRadera