Lärarapati och otillfredställd kunskapshunger

Igår dök det upp en text på Facebook skriven av Peter Stilbs (professor i fysikalisk kemi). Han skrev följande 2002, och det känns idag mer aktuellt än då. 2002 var jag anställd på Umeå Universitet. Jag arbetade intensivt på min avhandling. Vid årsskiftet skulle projektpengarna vara slut och jag visste inte riktigt vad som skulle hända då. Jag fokuserade på avhandlingen. Undervisade gjorde jag, men bara strötimmar. Jag handledde en del uppsatser, i Etnologi och Medie- och kommunikation, på C- och D-nivå. Idag inser jag hur lite jag visste, och hur lyckligt lottad jag var. Då kämpade jag för att få ihop alla måsten, som så här i backspegeln knappast ter sig särskilt överväldigande. Vid årsskiftet tog pengarna slut och avhandlingen var inte klar. Jag hade haft slutseminarium, men ännu återstod det en del (ångestfyllt) arbete. Jag erbjöds en halvtidstjänst som adjunkt, och under våren arbetade jag varannan vecka hemma på västkusten med avhandlingen, och den andra i Umeå med undervisning. Och jag fick ihop det till slut. Dagen innan min disputation, den 6e juni examinerade jag studenter och på det som då hette svenska flaggans dag disputerade jag. Den förste juli påbörjade jag sedan den anställning som jag fortfarande har. Idag undervisar jag heltid, även om det i praktiken inte blir 100 procent studentrelaterat, för som docent med många års erfarenhet får man en del andra uppdrag. Läser artikeln, från SvD, med stort intresse, för mellan den och mig idag ligger hela min erfarenhet som lärare. Enormt mycket har hänt, om man säger…

Det senaste decenniet har en gradvis framväxande kris på högskolor och universitet utvecklats mot katastrofala dimensioner. Apatin breder ut sig. Det är bara vara en tidsfråga innan systemet brakar samman, skriver Peter Stilbs.

Så står det. Hade ingen aning om att äldre lärare redan då kände på detta sätt. Som nybliven lärare hade jag hade ingenting att jämföra med, men jag tyckte nog att det fungerade. När jag flyttade från det äldre och större universitetet, till den mindre och relativt nybildade högskolan, där man fortfarande höll på att arbeta upp pengarna man fått sig tilldelade för att bygga upp verksamheten, var skillnaden stor. På universitetet fick jag fem procent kompetensutveckling, som på högskolan steg till 20 procent. Bara en sådan sak. Och jag hade som sagt inget att jämföra med, särskilt inte ifråga om timtilldelning på kurserna. Idag vet jag bättre, och jag har fått vara med om drastiska sänkningar av tilldelningen, som i praktiken inneburit att lärarna fått arbeta mer. Fler kurser att undervisa på, mindre tid avsatt till för- och efterarbete samt nästan inget betalt för rättning av tentor. Då fick jag 10 timmar för att handleda en B-uppsats, och 25 för en C-uppsats, och timmarna som fanns att fördela på kursen räckte för att låta studenterna skriva enskilt. Efter något år började man dra ner på tiden, och först fick studenterna skriva två och två. Sedan minskades tiden successivt. Idag skriver (upp till) fem studenter "sina" B-uppsatser och det finns 5 timmar för handledning OCH examination (förr fick man fem timmar för att examinera, i alla fall en C-uppsats). Examensarbetet, som förr hette C-uppsats, skriver studenterna två och två, och det finns 20 timmar att fördela för handledning och examination. Med perspektiv och i ljuset av det Stilbs skrev inser jag hur stor skillnaden är och hur mycket mer pressad min lärartillvaro är idag, jämfört med då. Inser även varför det är så svårt att få tid att läsa, tänka och mötas i seminarier. Priset jag får betala för neddragningarna är att mitt arbete avintellektualiserats. Ju mer meriterad jag blir, desto intre användning har jag för kunskaperna och kompetenserna.

Sammanbrottet har stått klart för många i ett par år, men tystnaden utåt är nästan overklig. I en intervju i DN nyligen framförde Kungliga tekniska högskolans rektor det horribla argumentet att våra svårigheter beror på lärare, som är arbetsöverbelastade av för många studenter. 

Problemen är i verkligheten av ekonomisk och forskningspolitisk natur, men verkningarna är mångfacetterade och svåra att förstå för utomstående.

Tänker på teorin om den kokande grodan, som går ut på att förändringar som kommer smygande inte upptäcks eftersom personalen i detta fall anpassar sig. I alla fall dem som inte väljer att sluta, eller som blir sjukskrivna, lämnar jobbet som förtidspensionärer eller på något annat sätt. Det finns tusen olika sätt att hantera situationer, och det är detta vi lärare (och forskare) gör, hanterar situationen. Med erfarenhet och förtrogenhet med organisationen går det att överleva, men med perspektiv på vardagen och i ljuset av förändringarna, när jag tänker tillbaka på hur det var, inser jag varför jag mår som jag mår. Jag klarar mig genom den akademiska vardagen, istället för att som som nydisputerad ÄLSKA mitt arbete. Då vaknade jag med glädje och tyckte det var det spännande att åka till jobbet. Idag går jag upp två timmar tidigare, för att överhuvudtaget få någon tid att tänka på det jag sökte mig till högskolan för: KUNSKAP. Lärorikt, men skrämmande att läsa den gamla artikeln.

Makthavare vill enbart diskutera anslagsnivåer - utan hänsyn till kostnadsökningar, egen styrning, omprioriteringar eller andra förändringar. Framförallt bortser de från att staten och högskolorna internt numera tar tillbaka alltmer via olika pålagor på den egentliga verksamheten: forskning och undervisning. 

Smärtgränsen är sedan länge passerad. På Brännpunkt den 17 december 2001 framhöll utbildningsminister Östros att "forskarna ska sluta gnälla". Dennes företrädare Tham, som är direkt skyldig till många missförhållanden, förbigås helt.

Idag är det ingen som gnäller, och orsaken till det tror jag är att smärtgränsen nåddes någon gång där. Och budskapet var tydligt, och ännu tydligare blev det under åren med Alliansen. "Ni ska inte gnälla, ni ska lyda", var budskapet. Då gör man det. Den som kan slutar, eller tar på sig olika uppdrag, går ner i tid eller hittar andra sätt att överleva. Makten kan bestämma, men det går aldrig att tvinga lärare att göra mer än vad som mänskligt sätt är möjligt. Dygnet har fortfarande bara 24 timmar, och det går inte att undervisa, skriva eller läsa, snabbare. Människan har inte förändrats under de senaste 10000 åren, så man anpassar sig. Och politikerna och skattebetalarna får vad man betalar för. Idag har vi facit. Kunskaperna rasar, lärarna går på knäna. Ingen klagar dock, för det finns de som har det mycket värre. Fast det går så klart ut över kvaliteten, särskilt som dagens studenter inte är lika självgående som studenterna var runt sekelskiftet. Tänk om jag vetat då hur det skulle bli? Hade jag stannat kvar då? Ingen aning, men idag funderar jag allt oftare på om det är värt att utsätta sig för det jag tvingas utsätta mig för. Kollegor slutar, eller går in i väggen, och "besparingarna"och effektiviseringskraven ökar och målsäkringsarbetet leder till allt tydligare detaljreglering av arbetet som därigenom avakademiseras allt mer. Docentkompetensen får jag i princip aldrig användning för. Det tär på mig. Sammantaget tror jag inte att systemet kommer "braka samman", därtill är verksamheten allt för komplex och konsekvenserna alt för diffusa. Jag tror mer på ett långsamt förfall, på att högskolan sakta förändrads tills dess att det inte längre är en högskola och ingen längre minns vad högre utbildning ska vara bra för och därför läggs ner. Det är tragiskt, men det är allt mer så det känns.

Östros själv verkar i övrigt närmast ideologiskt skadeglad över de problem, som i dagens konjunkturläge speciellt drabbat Chalmers och forskningsstiftelserna, vars nuvarande finansieringsmodell skapades av den förra borgerliga regeringen.

Björklund agerade på samma sätt. Han tyckte lärare klagade, fast han valde en annan väg och satsade på elituniversitet och omfördelade medel från bredden i ämnen och lärosäten till några få ämnen och institut som till exempel Karolinska. Det som kännetecknat svensk utbildningspolitik under mina år som lärare på högskolan är ett tydligt och för kunskapsutvecklingen förödande bildningsförakt. Kunskap och lärande är en allt för komplex verksamhet för att kunna bjuda motstånd mot sådana krafter, särskilt som de kommer uppifrån, från den som bestämmer över medelstilldelningen och som ytterst styr organiseringen av lärares vardag. Det är en tragisk och talande tystnad som idag sprider sig i Högskolesverige, eller som Stilbs skriver, ett slags apati.

Akademiska Hus är numera universitetsvärldens påtvingade hyresvärd. Tidigare fanns inga hyror. Själva kan vi konstatera att vi av "marknadsmässiga skäl" (vilken marknad?) förväntas betala mycket högre hyra än på orter utanför Storstockholm - trots att vi inte på något sätt tilldelats ens rimlig grundkompensation eller mer pengar för att vi råkar verka här.

Absurditeten kvadreras av att mycket få har råd att behålla mer än ett absolut minimum av lokaler, och att hyran för uppsagda ytor smetas ut på de kvarvarande hyresgästerna.
Slutresultatet är delvis tomma lokaler, deprimerade medarbetare, skrotad värdefull teknisk och vetenskaplig utrustning, som inte kan flyttas hur- och vartsomhelst, och en närmast astronomisk reell lokalhyra på cirka 3 000 kronor per kvadratmeter och år.
Östros hävdar envist att man satsar massiva nya medel via Vetenskapsrådet, vilket skapades genom en sammanslagning av tidigare forskningsråd. Sanningen är den omvända, eftersom staten numera tar tillbaka mycket mer, inte bara via Akademiska Hus.

Detta är den enskilt största förändringen tror jag. Tidigare betalade högskolorna driftskostnaderna, medan man idag betalar "marknadsmässiga" hyror. Varför man valt detta upplägg är en gåta, men man anar ändå en underliggande strategi. Politikerna kan på detta sätt ge med ena handen, och slå på stora trumman inför allmänheten som informeras om satsningarna på högre utbildning och forskning. Samtidigt tar man i tysthet med den andra handen, och förvandlar på det sättet en satsning till något helt annat. När lärarna sedan klagar kan man som Östros skylla på dem, vilket stämmer väl in i känslan man får som lärare på högskolan. Vi är en kostnad, en belastning, ett särintresse. Liksom sjuksköterskorna befinner vi oss mellan den behövande (patienten eller studenten) och den som fördelar medel för verksamheten. Vi behandlas som ett ett slags buffert, som ett gummiband som alla drar i. Klagar vi får vi skit för det, och klagar vi inte ser det ut som allt är frid och fröjd. Ett hopplöst uppdrag med andra ord. Apati ligger nära till hands och det framstår allt mer som en rimlig tolkning av lärarnas tystnad, som idag är mer utbredd än den var 2002 innan försämringarna slog igenom på allvar.

Genom allmän kostnadsökning och ökade skatter (lönekostnadspåslaget höjs i år från cirka 46 till 54 procent) har också de direkta fakultetsanslagen de senaste åren reducerats till ett mycket dåligt skämt, om man nu kan se någon humor i detta.

Om han bara visste vad som komma skulle ... Fast å andra sidan vill jag minnas att Björklund ansåg att just KTH var något man borde satsa på. Kanske blev det lite bättre där, vilket lärarna och studenterna på andra lärosäten dyrt fick betala.

Eventuella reella nysatsningar har lagts på alla små högskolor och nya universitet, som växt upp via lokalpolitiskt tryck runtom i landet, samt på sanslösa nysatsningar på nätuniversitet och annat trams.

Åt detta kan man le idag. Jag minns klagosången, och förstår frustrationen. Det satsades verkligen på utbildning då, runt sekelskiftet när antalet högskolor ökade dramatiskt. Klart det gick ut över de etablerade universiteten. Idag tror jag tyvärr att alla är lika missnöjda.

Jag tror att SvD:s läsare har svårt att förstå och acceptera att bastilldelningen per professor exempelvis här på Kungliga tekniska högskolan inte ens räcker till deras egen lön och kontor.

Av den statliga tilldelningen för undervisning återstår också bara cirka 40 procent när medlen når den egentliga verksamheten. De ska räcka till lärarnas löner + skatter, arbetsrum och för allt kursmateriel. Ingen kan numera finansiera sig ens via heltidsundervisning. Det är logistiskt omöjligt.

Den utvecklingen har inte brutits. Snarare har den accelererat. Glädjen över att få forskningsmedel förbyts snart i förtvivlan över att pengarna äts upp av overhead-kostnaderna som i kombination med högskolornas hyror dränerar satsningarna mer än jag tror allmänheten i sin vildaste fantasi kan föreställa sig. 

Man har gradvis infört ett tankesätt för högskolor och universitet där all verksamhet ända ned på personnivå ska betraktas med en "företagsmodell", med allt vad det innebär.
Den bakomliggande idén var väl att alla kostnader ska synliggöras. Men när Östros diskuterar forskningsstödet ignoreras kostnaderna. Bristen på logik i systemet är omedelbart uppenbar när man betraktar de verkliga penningflödena. Som ovan nämnts tar pålagor 65 procent av inkommande medel, redan innan de når kärnverksamheten.

Forskningsanslag via exempelvis Vetenskapsrådet betraktas som en belastning, eller som ett uppdrag från en extern uppdragsgivare - trots att medlen ju sökts av forskare på högskolan.

De beläggs med cirka 30 procent overhead, som aldrig når mottagaren och sedan med ytterligare lokala pålagor av olika slag. Detta väljer Östros att förtiga när han diskuterar vad som satsas på forskning.

I realiteten behöver den enskilde forskaren ett par miljoner kronor per år för att driva det enklaste projekt med en enda doktorand och "full kostnadstäckning". Dessa pengar finns inte.

Så kallade goda forskningsanslag från Vetenskapsrådet ligger på cirka 500 000 kronor per år och uppåt. En enda doktorand kostar i realiteten 850 000 per år. Lokaler, egna löner och så tillkommer kostnader för utrustning och drift.

Om han bara visste vad som väntade. För mig låter 30 procent overhead som en dröm. Idag talas det om uppemot 60 procent på vissa håll. Nyttigt läsning med andra ord. Insikten växer sig sakta på, om hur drastiskt förutsättningarna för högre utbildning och forskning förändrats under åren sedan jag disputerade. Ändå förväntas jag prestera lika mycket, med bibehållen kvalitet. Det är inget annat än ett stort skämt. Och, som sagt, klagar jag riskerar jag att målas ut som ett problem, och klagar jag inte tvingas jag ta på mig en del av skulden för utarmningen av kunskapen i vårt land. Att studenterna inte ser eller förstår är inte deras fel, de är lika mycket offer som vi, eller, nej, de är de verkliga förlorarna. Vi lärare fick i alla fall en akademisk utbildning värd namnet. Tragiskt och beklagligt dock att jag inte får samma förutsättningar som mina lärare fick att utföra ett bra arbete. 

En intellektuell forskningsutarmning utan like sker nu också genom politisk påverkan. Det mest extrema är EU:s ramprogram, där byråkrater och lobbyister i Bryssel spånar ihop kufiska idéer om vad forskarna ska syssla med och anslår mångmiljardbelopp för detta av våra skattepengar.

Detta är medel som av politikerna styrts från högskolorna och Vetenskapsrådet till EU:s kontroll. Får man anslag, förväntas dessutom högskolan motfinansiera, d v s ta av "andra forskares pengar". På liknande sätt styrs numera också en stor del av svenska forskningsmedel.

Motfinansiering är ett gissel, för det innebär att man får pengar, men ändå inte. Konsekvensen blir att forskare riskerar att kidnappas och hålls som gisslan i projekt där andra krafter styr än kunskapen, för den som finansierat stort vill ha garantier för måluppfyllelse och valuta för pengarna. Det kan en sann forskare inte ge, om man nu inte anser att hårt vetenskapligt, högkvalitativt arbete av en forskare är valuta nog. Forskning kan aldrig handla om att komma fram till något som bestämts på förhand. Forskning handlar om att undersöka världen, om att söka ny kunskap i okänd terräng. Pengarnas makt över verksamheten är allt för stor och riskerar att avintellektualisera akademin än mer. Det som varnades för då är idag vardag, vilket än en gång visar på apatins utbreddhet.

Kortsiktiga vinnare i detta system av konstlat "prioriterade områden" verkar sedan under några år i överflöd på andras bekostnad. Därefter väntar avvecklingsproblem, som ofta innebär personliga tragedier för fotfolket.

Fält som bioteknik, IT, etc gynnas dock mer långsiktigt, för att de anses ligga i tiden - men alla kan ju inte satsa på samma sak. Det är ju inte heller önskvärt ur vetenskaplig synpunkt.

Giltigt även idag. Bredden offras för kortsiktiga satsningar på spets inom prioriterade, dagsaktuella områden. Det strider mot hela forskningens och alla kunskapsutvecklings idé. 

Högskolor och universitet är inte företag. Vi har ingen produkt som vi för närvarande får ta betalt för. Vår egentliga produkt är kunskapsuppbyggnad och långsiktigt lärande. Effekterna av vad vi gör - och inte gör - märks egentligen först efter år och decennier.
En god forsknings- och undervisningsmiljö skapas inte på beställning. Den tar mycket lång tid att bygga upp, och långt från alla lyckas. Nu pågår ett allmänt och ofta omedvetet raserande.

Tyvärr är högskolor och universitet idag företag. Den utvecklingen var i sin linda då, men idag är det en realitet. Tyvärr anses det inte vara något problem, inte så länge budgetdisciplinen hålls och forskningsperformance-värdet är jämförelsevis högt. Att kunskapen utarmas och förutsättningarna för verklig kunskapsutveckling saknas är det allt för få som ser, förstår och bryr sig om. Vi människor fungerar så. Vi anpassar oss, och det kan man göra på olika sätt. Att rasa, som Stilbs gör är första steget. Om man inte får gehör antingen slutar eller sjukskrivs man, eller också drabbas man av apati. Jag bloggar, andra hanterar frustrationen på andra sätt. Tyvärr utarmas kunskapen och på samma sätt som infrastrukturen förfaller spelar politikerna charader och debatterar i TV medan grunden för framtiden utarmas.

I stort sett alla kollegor är ytterligt bekymrade, och en tydlig apati breder ut sig.
Om inte något resolut görs, kommer eftervärldens dom över vår tids högskolemakthavare att bli mycket hård. Hela samhället blir den stora förloraren om detta fortsätter.

Samhället är den stora förloraren. Apatiska lärare som som inte kan eller orkar bry sig är det största hotet mot kunskapsnationen Sverige, men faktum är att man får vad man betalar för. Det går kanske att skratta åt Stilbs artikel idag, men faktum är att den vuxit i pregnans och aktualitet sedan den skrevs. Det är inget mindre än en katastrof!