Systemanpassade människor, eller människoanpasade system?

Det går inte så himla bra, någonstans egentligen. Framtidstron, om man nu ens orkar fundera på framtiden, är väl sådär. Jag har naturligtvis ingen evidens, inte ens en länk kan jag presentera. Det enda jag har är en känsla. För egen del är jag i nuläget inte jätteorolig, men lugn och trygg känner jag mig inte. Det kunde vara så mycket bättre. Anekdotisk bevisföring, kanske någon tänker. Fast jag har faktiskt inte hävdat något. Jag aktar mig noga för att hävda saker, för jag har med tiden allt mer kommit att utveckla skepsis mot evidens, bevis och allt som sägs vara säkert. Särskilt om det man uttalar sig om handlar om människor. Tvärsäkra uttalanden och bevis finns det gott om. Och så fort något ska göras och i alla debatter som förs är man chanslös om man inte kan presentera vattentäta bevis eller referenser till någon artikel publicerad i en aktad journal. Det betraktas som en styrka detta att man vet säkert och kan bevisa att man har rätt. Jag ser det som en svaghet, ja till och med som en enorm risk.

"Om det är kris och osäkert nu, hur skulle samhället se ut om vi INTE hade kvalitetssäkringssystem eller var noga med evidesbasering? Var skulle vi vara utan styrsystem, handlingsplaner, värdegrunder och effektiviseringskrav?", kanske någon tänker. Ja, det kan man undra. Ingen vet emellertid, för det ser ut som det gör och vi har de system vi har. Det finns ingen kontrollgrupp som jobbat parallellt som går att jämföra med, utan tvingande system som allt och alla tvingats underkasta sig. Det saknas med andra ord evidens och referenser för att det skulle barka fullkomligt åt skogen om vi INTE hade system och kontroll. Hur klokt och vetenskapligt är det egentligen? Vi litar på systemet för att systemet säger att det går att litas på. Hur klokt är det? Jag anser att det är en berättigad fråga, med tanke på läget. Känslan av att allt inte står sätt till och att systemen inte fungerar som utlovat är jag inte ensam om. Det är och förblir en känsla, inget bevis. Å andra sidan kräver jag ingenting annat än att bli lyssnad på. Vi borde samtala om detta, vi människor. Vad är det för samhälle vi vill ha egentligen? Är vi nöjda med hur det är?

Dick Harrison satte ord på en känsla, och vi var många som tänkte äntligen! Nu får vi det där samtalet om akademin, kvaliteten och en hållbar framtid för den högre utbildningen och forskningen. Tyvärr blev det inte så. Vi fick en polariserad debatt istället, som handlade om för eller mot Harrison!? Båda sidor, både systemförsvararna och systemkritikerna mobiliserade. På Högskoleläckan och Brännpunkt avgjordes slaget. Och systemförsvararna vann. Snopna tvingas alla vi som hade hoppats på fördjupande samtal utförda i en ömsesidig vilja att förstå varandra tillbaka till vardagen i systemen som vi för länge sedan förlorat tron på. Efter att Harrisons bevis avslöjats som anekdotiska anses frågan löst, till systemförsvararnas fördel. Något samtal behövs inte. Rättning i leden. Återuppta kvalitetsarbetet, följ planen. LEVERERA RESULTAT.

Parallellt med debatten om kvalitet i den högre utbildningen har systemkollapsen på Karolinska rullats upp. Vi snackar Karolinska, Sveriges bästa, mest kända och prestigefulla akademiska institution. Ett världskänt varumärke. Karolinska har ansetts vara synonymt med KVALITET. Karolinska är kvalitetssäkringsstemens moder, kvalitetsstyrningens flaggskepp. Där har man visat vägen. Titta vad man kan uppnå med rätta verktyg. Fast vänta lite nu. Dick Harrison är en erkänt duktig historiker och allmänbildare. Han har skrivit fler böcker och nått ut med sina kunskaper till samhället. Hans kritik mot systemet för kvalitetssäkring avfärdas, och han pekas ut som en klåpare. På Karolinska har man uppenbarligen förförts av en dokumenterad con man, som genom att leva upp till systemets alla krav har kunnat experimentera på levande människor i flera år, och dessutom blivit rikligen belönad för sin verksamhet. Trots att det funnits gott om misstankar, tveksamheter och välgrundade ifrågasättanden, har han försvarats av systemet. Först när medierna granskat fallet, inte en utan flera gånger, har man krupit till korset. Systemet försvaras, trots att Paulo Macciarini uppenbarligen har utnyttjat det inte bara för egen vinnings skull, utan även vållat människors död. Rektorn och systemets högste ansvarige har fått fortsatt förtroende. Det är alltså inte systemet det är del på, utan människorna.

Tänk att jag är övertygad om att det är precis tvärt om. Det är systemet det är fel på, inte människorna. Där och när systemets krav överordnas människornas funktion kommer Paulo Macciarini inte att vara undantaget, utan regeln. Macciarini är inte en ensam galning som lurat systemet, han har istället utnyttjat systemet till sig egen fördel. Det krävs ingen doktorsavhandling i psykologi för att förstå hur det kan bli så, för det är så vi människor fungerar. Överallt finns det okritiska systemförsvarare, som inte sällan belönas av systemet. Och så finns det vi andra, som verkligen vill förstå och som befinner oss i systemen för att vi vill vårda, lära, bidra till samhället med våra kunskaper, kompetenser, entusiasm och som bryr oss om människorna. Dick Harrison hade ingenting att vinna på att skriva på Brännpunkt, tvärtom hade han allt att förlora. Och förlorade gjorde han. Systemförsvararna segrade och ingen förändring av rådande ordning är att vänta. Kanske (högst troligt) får vi ett nytt och "bättre" system, men övertygelsen om att det är människan som har fel och är den som ska anpassa sig lever vidare. På Karolinska tvingas man se över sina system, men allt talar ändå för att allt kommer att vara sig likt. Någon ansvarig får nog gå, för det är vad konventionen bjuder. Systemet är viktigare än enskilda individer.

Igår lades det ut en intressant artikel på Högskoleläckan. En artikel publicerad i den ansedda tidskriften Nature. Den manar till eftertanke, för den visar på bristerna i det system för kvalitetessäkring som idag anses vara garanten för kvalitet. Forskarna har studerat och kvalitetsgranskat publicerade artiklar i ansedda tidskrifter, och funnit förfärande många fel, och när de undersökt saken närmare visar det sig att det inte finns några handlingsplaner för att återta publicerade artiklar. Det finns heller inga system för granskning efter publicering heller, vilket innebär att forskare som tar sig förbi granskarna (som sällan eller aldrig granskas) är home free och kan bygga vidare på sin karriär. Och prestigeuniversitet som Karolinska är intresserade av toppforskare som bedriver banbrytande forskning, vilket gör systemet oerhört sårbart. Lägg därtill pengarna som både tidskrifterna, instituten och forskarna tjänar, så är det snarare förvånande att systemen fungerar så väl som de gör. Hur är det möjligt? Jag tror det är mycket enkelt. De allra flesta människor är ärliga, omtänksamma och vill väl. Etik avspeglar det djupt mänskliga och är i grund och botten en naturlig självklarhet. Utan människor skulle systemen kollapsa. Artikelförfattarna upptäckte felen, inte för att de ville sätta dit någon, eller för att de hade uppdrag att granska, utan för att de kände att något var fel och agerade på den känslan.

Ni förstår vart jag vill komma. Systemförsvarna har fel. Problemen som Dick Harrison pekade på och som händerna på Karolinska är ett tragiskt ytterlighetsexempel på visar att felen finns inbyggda i systemen. Det är inte människorna som felar, utan systemen. Gång på gång. på gång visar det sig att systemen fallerar, ändå envisas vi med att försvara systemen. Om systemen nu var så himla bra borde de väl inte försvaras, då borde de ju fungera som utlovat. Och fast det gång på gång visar sig att kloka människor slår larm och pekar på systemfel är det systemen som försvaras och människorna som offras.

Krisen i skolan är en systemkris, och den högre utbildningen lider svårt av att den uppväxande generationen har anpassats till systemen så till den milda grad att de kräver att få underordna sig, kräver tydliga regler att följa och direktiv och handlingsplaner att luta sig mot. När kunskapen som systemet skulle garantera uteblir klagas det på lärarna och eleverna, och ropas det på mer av samma medicin som redan hotar patientens liv.

Vi behöver tänka och agera TVÄRTOM. Vi behöver system som anpassats efter människor, inte människor som anpassats efter system. Det är systemet som är problemet, och den systemkollaps som Sverigedemokraterna talar om, om den ens existerar, är ett sundhetstecken, inte ett problem. Alla system i historien som anpassat människorna efter systemet har förr eller senare kollapsat under sin egen tyngd. Det kommer kvalitetssäkringssamhället också att göra, förr eller senare. Om systemet nu inte ersätter människorna med maskiner. Den möjligheten eller risken, beroende på hur man ser på saken, finns naturligtvis också.

Det börjar med en strupe av plast ...