Några ord om debatten om högskolan

Debatten om högskolan rasar vidare. Det som jag tyckte var bra och viktigt, att högskolan belystes kritiskt med fokus på kunskapen och innehållet, handlar debatten dock inte om. Istället skylls det på än den ene, än den andra. Som om saken handlade om personerna bakom, eller som om det inte fanns några problem. Många kände uppenbarligen igen sig i Harrisons (slarviga och som det verkar tveksamma) beskrivning av läget, generellt. Nu handlar den debatten mer om honom än om kvaliteten och kunskapen. Och även Staffan Lindberg får en släng av sleven efter sitt utspel om minskade eller slopade möjligheter att göra om prov ett flertal gånger inom ramen för kursen. Han anklagas för fel i exemplen han använder som utgångspunkt, och som det verkar ser det inte riktigt ut som han hävdar, varken här hemma eller utomlands. Även där skyndar debattörerna till och diskussionens vågor går höga när hans text dissekeras och hans person ifrågasätts. Nästan ingenting handlar det längre om kunskapen och kvaliteten. Inlägget på SvD idag, från en gammal student är talande. Där försvaras möjligheten att skriva omtentor passionerat, inte för att det främjar kunskapsutvecklingen eller för att kvaliteten skulle bli bättre, utan för att det anses vara en rättighet och för att väldigt många studenter annars skulle misslyckas. 

Är det rimligt att vuxna högskolestudenter får göra omprov när grundskoleelever inte får det, frågar Staffan I Lindberg. Självklart är svaret ja. Att jämföra ett gymnasieprov som ska ge läraren en fingervisning om hur mycket eleverna lärt sig kan inte jämföras med ett högskoleprov där en examen och kommande termins inkomster står på spel. 

Om man läser på högskolan för att få en examen, eller för att försörja sig, förstår jag upprördheten. Är det så vi ser på utbildning i Sverige förstår jag även högskoleledningarna som härdigt försvarar sig mot Harrisons kritik. Händelserna på Karolinska framstår också i ett helt annat ljus. För mig är det ett tydligt tecken på att vi faktiskt har en kris i det svenska utbildningssystemet, för om skola och utbildning inte längre handlar om kunskap och lärande för livet, inser jag hur ensamma jag och andra, som faktiskt trodde att utbildning handlade om det man kan och om viljan att lära, är. Frågan om vem som har rätt är dock inte given. För menar vi allvar med att utbildning är en jakt på fina priser eller ett sätt att försörja sig skulle jag vilja se det svart på vitt. Om det är mitt uppdrag som lärare och forskare, att tillhandahålla den tjänsten till kunderna som kräver det, vill jag veta det. Jag har nämligen inte uppfattat att det är mitt uppdrag. För mig handlar studier om kunskap och lärande och det kommer jag strida för tills jag får tydliga direktiv om att andra regler gäller.

Mina egna universitetsstudier hade snabbt tagit slut om inte möjligheten till omprov hade funnits. Nu, två år efter examen, har jag en fast anställning som jag påbörjade två månader efter avslutad utbildning. På liknande sätt gick det för alla mina klasskamrater. Om inte möjligheten till omprov funnits vet jag att många av oss aldrig fullföljt sin utbildning.

Om möjligheten till omprov är garanten för att studenterna klarar sig genom sin utbildning kan jag bara tolka det som ett allvarligt tecken på bristande kunskaper. Det ska nu inte tolkas som att jag är kritisk till studenten, hen är lika mycket ett offer som jag och alla andra. Bristen och problemen finns inbyggda i utbildningssystemet. Grundskolan och gymnasiet, som länge debatterats, har del i skulden. Ingen enskild kan och bör dock anklagas, det vill jag vara väldigt tydlig med. Personanklagelser och utkrävande av ansvar leder bara till motanklagelser och undanhållanden. Jag tror mer på ett slags sanningskommission, eller kanske den ska kallas kunskapskommission, där ingen riskerar något genom att berätta om sina upplevelser och tankar. Att det brister i tidigare nivåer bekräftas av följande rader hämtade från den senaste debattartikeln.

Jag vill berätta hur högskoletiden varit för mig och många av alla de tusentals studenter som försökt sig på en teknisk utbildning. Vi hade bra betyg på gymnasiet men ändå var det bara en handfull av oss som klarade alla prov på första försöket på högskolan. Inte för att vi inte försökte utan för att det var en för stor omställning från gymnasiet till högskolan. Vi hade precis flyttat hemifrån till en ny stad med allt vad det innebär och högskolan lärde ut på ett nytt, annorlunda sätt. Det var stora volymer text som skulle läsas varje vecka, många övningsuppgifter som skulle göras och lite tid för förklaringar när vi inte förstod. Visst lade vi nog ner något mindre än de 20-25 h/veckan som Lindgren beskriver, men det var utöver våra schemalagda lektioner på 35 timmar i veckan. Visst festade vi och roade oss ibland men jag känner inte någon inom mitt utbildningsområde som jobbat eller rest under terminerna.

I ett fungerande utbildningssystem innebär bra betyg på lägre nivåer att man har vad som krävs för att klara sig längre fram. Om kunskaperna saknas är det förödande att ändra på förutsättningarna längre upp i systemet, istället för att göra något åt situationen i grundskolan och på gymnasiet. Orden ovan borde mana till krismöten och till att utbildningsministrarna, som ju är tre till antalet, drar i nödbromsen och tillsätter en kommission med mandat att verkligen göra radikala åtgärder för att värna kunskapen.

Att debatten inte handlar om det, om kunskapen och innehållet, utan om form, person och högskolan som varumärke (som i fallet med Karolinska), blir för mig ett tecken på allvaret i situationen. Utbildning har allt mer blivit en formsak och handlar allt mindre om kunskap. Även högskoleutbildningar handlar om att klara sig prickfritt genom utvärderingarna som ansvariga lutar sig tungt mot. Det är hur lätt som helst att avfärda en lärare som klagar på bristande kvalitet. Hur enkelt som helst att skylla på bristande underlag eller ett slarvigt inlägg. Mycket svårare är det att förklara vad en människa som vigt sitt liv ät kunskapen har att vinna på att lufta sin oro över vart vi är på väg. Att ansvariga i ledningsfunktion försvara sig, sin institution och studenterna (kunderna) är hur lätt som helst att förstå. Eller att rektorn för Karolinska gör allt för att lägga skulden på kirurgen som man för bara någon vecka sedan försvarade. Det handlar om att rädda det som räddas kan, om att två sina händer och vårda varumärket.

Där står vi nu. Jag är mer oroad över kunskapsläget nu än för en vecka sedan, innan debatten om högskolan inleddes. Jag trodde på allvar att vi äntligen skulle diskutera kunskapen, innehållet och alla inblandades (både studenters och lärares) arbetsförhållanden och förutsättningarna för kunskapsbyggande. Istället utvecklades debatten (som debatter tenderar att göra) till en destruktiv jakt på syndabockar, som på inget sätt gynnar Sveriges långsiktiga behov av kunskap.

Att helt ta bort möjligheten till omprov skulle minska sannolikheten att studenterna fullföljer sina utbildningar och på sikt riskera att sänka nivån på utbildningarna eftersom högskolorna kommer att vara måna om att ha många elever som fullföljer. Kanske skulle det öka seriositeten hos studenterna på vissa utbildningar. Samtidigt skulle det reducera antalet examinerade elever på till exempel tekniska utbildningar där man istället skulle behöva fler studenter för att täcka näringslivets behov.

Jag ser här bara ett försvar för möjligheten att skriva omprov. Inte ett ord om kunskapen. Om det är så att högskolorna månar mer om genomströmningen än om kunskapen har vi ett ALLVARLIGT problem. Och är det viktigare att studenterna tar en högskoleexamen än att de verkligen har kunskaper och kompetenser som motsvarar vad som är rimligt att kräva på högskolenivå, då är det bättre att lägga ner högskolan och byta namn på gymnasiet. Om det är viktigare att dagens unga snabbt kommer ut i arbetslivet, än att kunskaperna man får med sig håller högsta klass är det rent slöseri med tid och pengar att ha en högskola.

Jag trodde faktiskt att representanter för Högskolesverige hade förmågan att diskutera utbildning objektivt och utifrån ett macroperspektiv. Istället blev det förfärande snabbt en debatt som handlar mer om rykten, varumärken och personlig vandel. Kunskap är uppenbarligen fruktansvärt svårt, men jag trodde inte att det skulle visa sig så pass svårt att inte ens landets högst utbildade kunde hantera frågan med hjälp av intellektet och med stöd i goda argument som tar hänsyn till helheten. Var finns förståelsen för komplexiteten, den kritiska analysen av läget? Var finns visionerna och framtidstron? Hur gick det till när utbildning blev en del av ett neoliberalt marknadstänkande som bara sträcker sig fram till nästa kvartalsrapport eller mandatperiod?

Jag är i akademin för kunskapens skull. Därför oroas jag lika mycket av det rådande läget som av debatten om högskolan. Fast nu släpper jag detta. Är på väg till Stockholm för att delta på en konferens om hållbarhet. Två dagar i kunskapens tecken. På tåget upp ska jag korrekturläsa den slutgiltiga versionen av min bok om samtalet, där jag utvecklar kritiken mot debatten som här under veckan som gått än en gång visat vad den gör med människor, kunskap och verklig kvalitet.