Kort om: Humanioras betydelse för hållbarhetens hållbarhet

Jag har skapat en nätkurs som heter Hållbart hållbarhetsarbete. En kurs som handlar om vilken kunskapssyn och vilka kompetenser som behövs för att hållbarhetsarbetet ska bli hållbart. Och igår blev jag klar med den slutgiltiga korrekturläsningen (jag har kört igen detta några varv, men nu kommer jag inte längre, nu får det vara klart) av den första boken av tre med den gemensamma undertiteln: Kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Kursen och böckerna är relativt teoretiska, men tanken är att alla ska kunna läsa, hänga med och tillägna sig innehållet på sitt sätt. Ett missförstånd gällande teori är att alla måste se samma saker och förstå på samma sätt. Jag menar att det är mycket viktigare att man jobbar med innehållet och utvecklar sin analytiska kompetens. Alla läser ändå allt på sitt sätt och någon definitiv tolkning finns inte. Jag ser detta som humanioras bidrag till hållbarhetsarbetet, att bevaka människan och det mänskliga.

Idag har jag varit på en hållbarhetskonferens. En mycket givande sådan, som gav inspiration och väckte tankar. Det kommer fler bloggposter, helt klart. Men en sak vill jag få ur mig i väntan på tåget. Det är tankar som väcktes av en session på konferensen. Ett panelsamtal mellan tre forskare. En robotforskare, en nationalekonom och en teolog. Upplägget var bra och det fanns alla chanser att samtalet skulle kunna bli riktigt bra. Tyvärr hade teologen drabbats av influensa, så robotforskaren och nationalekonomen fick klara sig på egen hand.

Båda höll intressanta anföranden och så. Lärorikt och välbalanserat. Relativt hoppfullt. Men någon gnagde ändå. Forskarna talade utifrån och höll sig till sina discipliner. Perspektivet de gav utgick från deras plats i världen, deras kunskap och akademiska kultur. Robotforskaren talade entusiastiskt om teknikens underbara värld och alla möjligheter som robotar och datorer potentiellt bär på. Allt fler arbeten och arbetsuppgifter kan idag utföras av en robot som till och med ofta gör arbetet bättre. En del exempel gavs, som till exempel robotar som kan sanera havererade kärnkraftverk eller som kan ta sig in i och undersöka brinnande hus. Bra där, tänkte jag. På frågan om robotar kommer att ta över jobben svarade han: Självklart. Ny teknik har alltid inneburit att jobb försvunnit. Den relevanta frågan är vilka och hur många nya jobb som tillkommer. Ja, jo, men …

Det andra anförandet hölls av nationalekonomen, som talade om ekonomis roll och betydelsen av effektiviseringar. Det talades om framtiden, om allt som kommer att hända och vad man måste göra och förhålla sig till. Ekonom behandlades i anförandet, inte som den relationella, människoskapade struktur den är, utan som något oundvikligt, lagbundet och övermänskligt. Ekonomi som något människan har att passivt acceptera och förhålla sig till.

Efter de båda inledande anförandena vidtog samtalet. Och här blev det smärtsamt tydligt hur viktigt det humanistiska perspektivet är för byggandet av ett hållbart samhälle, för i avsaknad av en forskare som bevakar det mänskliga perspektivet och människans okränkbara värde, blev det tydligt vilken värld vi skulle få om ekonomer och tekniker bestämde. En iskall värld där allt mäts i pengar och där människan alltid drar det kortaste strået om det finns en maskin som kan göra jobbet. Jag blev inte det minsta lugnad av forskarnas försäkran om att det inte alls kommer att bli så, att människan självklart kommer att komma väl ut ur förhållandena som målades upp. Utan humanister och utan satsningar på humaniora kommer ekonomis roll och betydelse att växa, och eftersom tekniska lösningar alltid är billigare än att anställa och ta hand om människor, får människorna finna sig i att sjunga andrastämman. När lönen ska förhandlas har man en iskall ekonomikalkyl att svara inför, och där, i den världen, kommer människan än mer än idag att betraktas som problemet. Vi talar ju redan idag om den mänskliga faktorn, och det betyder aldrig något positivt.

Jag satt där och tänkte följande: Undrar om det skulle låta annorlunda om ekonomin helt togs över av robotar. Även nationalekonomer är ju människor, och inom nationalekonomin jobbar man ju mest med modeller. Undrar också hur robotforskaren skulle tala om det visar sig att robotar är bättre på att konstruera och bygga robotar än människor. Fast sedan tänkte jag en gång till, och insåg att få saker är farligare än fartbinda forskare som entusiastiskt talar om sitt eget ämnes framgångar. Den okritiska inställningen skulle mycket väl kunna leda till att både robotforskarna och nationalekonomerna blir de som sist av alla och alldeles försent inser vad de sysslat med och vilka risker deras tänkande är förenat med.

Ingen vet något om framtiden, men detta vet vi: Den skapas här och nu, av dig och mig och alla andra. Och vill vi att människans värde även i framtiden ska vara okränkbart och att samhället ska byggas och förvaltas av människor och för människor, är det nu vi måste agera. Att människor kan drabbas av influensa eller gör fel ibland är inget problem, det är mänskligt. Det är förutsättningen vi har att förhålla oss till, det är inbet problem. Det är kunskaper och insikter som ständigt måste bevakas och försvaras, annars tar andra krafter över och då kan det gå snabbt utför.

Tänk efter, före!