Humaniora och ansvaret för lärande

Kunskapen står verkligen i centrum för samhällsdebatten i dessa dagar, och inte bara humaniora och skolvärlden diskuteras, även naturvetenskapen är satt under lupp. Kunskapens och lärandets kvalitet står i fokus. Äntligen kanske vi kan få tillstånd ett samtal som går på djupet och som verkligen handlar om det vi alla vill ha: Bättre vetande. Utredningen av katastrofen på KI/KS gör att smärtsamma saker blottläggs, och hur ont det än gör är det bra och viktigt. Kunskapen och kvaliteten är alltid viktigare än enskilda människors heder och sårade känslor. Tummar vi på den principen är vi alla ute på ett sluttande plan. Och ersätter vi kunskapen med ekonomi har akademin och skolan förvandlats till något som ingen varken vill ha eller behöver.

Lisa Irenius skriver klokt om dessa frågor i sin krönika på SvD Kultur idag. Hon visar på humanioras speciella nytta och på vikten av samverkan, inte bara inom vetenskapen, utan över alla olika typer av gränser. Det finns inte en eller ett, bästa sätt, att göra något på, bara olika sätt som ger upphov till olika konsekvenser. Och det finns inga genier, bara sammanhang som är bättre eller sämre på att skapa förutsättningar för människor att växa och komma till sin rätt. Irenius skriver.

Ingen debatt om högre utbildning utan att det blottas ett förakt för densamma – eller åtminstone för de delar av den högre utbildningen som inte anses ha omedelbar nytta. Det vill säga som inte leder till ett ”riktigt jobb”. Det vill säga humaniora.

I veckan har riksdagsledamoten Hanif Bali (M) gjort en rad nedsättande uttalanden på Twitter om humaniorastudier. De ”flesta ångrar att de pluggade överhuvudtaget”, enligt honom, för att de inte får jobb inom sitt studieområde. ”Klart vi kan ha humaniora, men vi behöver inte massutbilda filosofer”, som Bali uttrycker det.

Bali blottlägger här en syn på både människor och kunskap som är djupt obehaglig. Som om utbildning handlade om att på kortast och effektivaste sätt ta sig från en punkt till en annan. Högre utbildning är LÅNGT mer komplex än så, och bildning handlar om att skaffa sig fördjupad insikt om vad det innebär att vara människa. Humaniora handlar om människan, inte som biologisk varelse och inte som individ, utan om människan som del av större helheter. Om människans kontextberoende. Bali, liksom många med honom, betraktar människan som en rationell ekonomisk maskin. Det finns ingen stöd i någon forskning för detta. Människan har dessa förmågor och egenskaper, men ingen enskild individ kan reduceras till en eller ett. Människa är ett sammansatt, föränderligt och ofta motsägelsefullt begrepp. Liksom kunskap, utbildning och nytta. Bali förenklar och polariserar för att göra politiska poänger, men det som sägs finner inget stöd i någon forskning.

Jag betvivlar att man kan tala om en ”massutbildning av filosofer” i Sverige, men en sak är säker: nej, vi kan inte ha humaniora. Vi måste ha humaniora. För utan kunskaper i historia, språk och kultur tappar ett samhälle helt perspektiven. Nyttan av humaniora kan inte mätas i hur många arbetstillfällen som finns inom området. Som Thomas Steinfeld formulerade det i SvD nyligen: ”Kultur är sättet på vilket ett samhälle reflekterar över sig självt. Och bildning består i att vilja se sanningen i vitögat.”

Exakt, utan den insikten finns inget skydd mot människor som Paulo Macciarini och dem han charmat och fått att åsidosätta sin kritiska förmåga. Kulturen spelar roll, för det är den som utgör sammanhanget där besluten tas. Kulturen får konsekvenser, på gott och ont. Och den som säger att kunskap om kultur är onyttigt vet inte vad hen talar om. Utan självreflektion blir människan allt mer obegriplig, för andra och för sig själv. Genom att jag förstår mig själv och hur jag påverkas av sammanhangen jag finns i blir jag bättre på att förstå andra. Det är kanske inte direkt ekonomiskt nyttigt, men sett utifrån ett samhälls- och livsperspektiv är det nödvändig kunskap. Den som inte vill se sanningen i vitögat, vill förmodligen heller inte förstå hur det är på riktigt. Är det pengar som anses vara det högsta goda blir kunskapen och den kritiska granskningen ett hinder på vägen mot framgång. Därför är ekonomiseringen av utbildning ett hot mot humaniora, för det är två tankesystem som vilar på helt olika grunder.

Den debatt om högre utbildning som har förts i Svenska Dagbladet de senaste veckorna, initierad av historikern och SvD-medarbetaren Dick Harrison, har bland annat visat hur ödesdigert det är när universiteten tvingas in i ett ensidigt nyttotänkande där institutioner får betalt per ”producerad” student. I debatten har det lyfts viktiga frågor om ekonomiska styrmedel, studenternas förmågor och organisering, användningen av omprov, högskolor kontra universitet med mera.

Om något annat än kunskapen sätts i centrum för skolan kommer utbildning att handla om det, istället för om att skaffa sig bättre vetande. Är det pengar, publikationer eller prestige som räknas kommer det att vara vad man strävar efter. Och i den bästa av världar samverkar aspekterna, men det är aldrig självklart, vilket tendenserna på minskad kvalitet i det svenska utbildningssystemet är en indikation på (som bör undersökas mer ingående) och händelserna på KI/KS är ett tydligt tecken på. Kunskapen måste vara i centrum, och det kan den inte vara om det finns uttalade krav på att allt man läser ska vara nyttigt, i en snäv ekonomisk tolkning av ordet eller begreppet.

Det har sagts mindre om en helt central fråga: själva undervisningen. Hur den bedrivs, hur ofta, och av vilka.

De senaste åren har grundskollärares roll och ställning fått en del uppmärksamhet (om än tyvärr inte förbättrats tillräckligt). Men universitetsläraren förblir en undanskymd kuf i det allmänna medvetandet.

Ibland kan man få intrycket att undervisningen betraktas som ett nödvändigt ont inom högskolan. Det är forskningen som verkligen räknas.

Jag har alltid tyckt att undervisning är viktigt. Lika viktigt som forskningen. För mig är det två sidor av samma sak. Att det finns forskare som inte delar den bilden och som gör allt för att undvika att undervisa har naturligtvis många olika orsaker. Det finns inget enkelt svar på den frågan. Om det var ett krav att man måste undervisa för att få forska skulle det säkert förändra synen en del, men det kan också få motsatt effekt om den som inte vill eller kan bedriva undervisning tvingas till det. Vill man ha duktiga lärare måste lärargärningen uppskattas, och så ser det inte ut idag. Att vara lärare, inom dagens hårt ekonomipressade och strikt kontrollerade högskola är inte roligt, för man är hela tiden utsatt för press. Det finns aldrig mer tid, bara mindre. Sedan jag började som lärare har antalet timmar som tilldelats kurserna jag undervisar i stadigt sjunkit, för det är enda sättet att klara ekonomins krav på effektivisering. Trots att alla vet att det inte går att tala fortare förväntas jag ändå göra mer på samma tid. När jag började var gruppstorleken mellan 30 och 40 studenter. Idag är det inte ovanligt med grupper om 200 studenter. Då bar det sig ekonomiskt med mindre grupper, idag tvingas man till stordrift. Inte av intellektuella skäl, enbart av ekonomiska. Klart att man som akademiker slår bakut och känner obehag inför situationen. För den som sätter kunskapen i främsta rummet är det plågsamt att tvinga göra ett sämre jobb än man vet att man skulle kunna.

En stor del av undervisningen, åtminstone inom humaniora och samhällsvetenskap, utförs av människor långt ner i hierarkin. Anställningsvillkoren är ofta usla. Det är timanställda, doktorander och nydisputerade som försöker ”göra sina timmar”.

För det är antal undervisningstimmar som räknas vid tillsättningen av tjänster, inte pedagogisk förmåga. Och aldrig att ”timmarna” väger lika tungt som forskningsmeriter.

Alla som har gått i skolan och studerat vidare vet att läraren gör hela skillnaden. Bra lärare betyder allt. Det är de som väcker tanken, som får perspektiven att vända, som ger insikter som stannar kvar för livet.

Det som håller mig kvar i undervisningen är hoppet om att få möta intresserade studenter som är där för kunskapen och möjligheten att utvecklas som människor. Att undervisa en stor grupp människor som ser mig som ett hinder på vägen mot en efterlängtad examen, eller som utsätter mig för den press CSN försatt dem i när poängen uteblir är så långt ifrån en drömtillvaro man kan komma som kunskapsintresserad lektor. Detta är dock inget som systemet tar hänsyn till. Ekonomi, mätbarhet och krav på prestation förpestar tillvaron och tar fokus från kunskapen. Lägg därtill förskjutningen i ansvaret för lärandet, från studenten till läraren, och alla förstår att läraryrket inte är särskilt lockande. Hur man än gör är man en förlorare. Irenius är något viktigt på spåren när hon skriver följande.

Och ändå anas i Sverige en ovilja att erkänna det. Kanske är anledningen de pedagogiska missuppfattningar som spreds under 90-talet. Då förväntades eleverna börja lära sig på egen hand och Skolverket menade bisarrt nog att ”kunskap inte går att förmedla eller överföra från en individ till en annan, från den som undervisar till den som lär”, vilket Jenny Maria Nilsson skrev om i en viktig text om skolan och Pisamätningarna i SvD Kultur förra året.

Forskning visar tvärtom att lärare som intar en tydlig lärarroll och är väl insatta i sina ämnesområden når bäst kunskapsresultat.

När jag intar en tydlig lärarroll och talar om det jag forskat om kan jag aldrig känna mig säker på att det tas emot väl av studenterna. Ibland blir det bra. Tillräckligt ofta för att jag ska orka fortsätta och känna det mödan värt möter jag studenter som är intresserade och som tar ett eget ansvar för sitt eget lärande. Det är studenter som ser mig som inspiratör och vägledare, och sig själva som medresenärer på vägen till ömsesidigt lärande och fördjupad kunskapsutveckling. Med sådana studenter lär jag lika mycket som dem, och vi blir då alla lärare. Det är vad jag drömmer om, att få kanalisera lust att lära, att få möta engagerade studenter som tänker själva och är där för kunskapens skull. Så ser det inte ut idag. Allt för ofta möter jag grupper som lägger allt ansvar för lärandet på mig. Det är jag som ska lära dem, jag som ska inspirera och förklara varför de ska läsa, gå på seminarier samt delta aktivt i utbildningen. Och det finns ingenting i nuvarande system som ger mig stöd att hävda min roll. För i utvärderingarna bedöms jag och min insats med BRA eller DÅLIGT. Motivation till omdömena får man sällan, och när man får det används inte sällan ord som tråkig eller rolig. Många verkar vara överens om att lärare som delar med sig av sina Power Points är bra lärare, och lärare som ställer krav på studenternas eget engagemang är dåliga. Alldeles för ofta möter jag stora grupper av studenter som tydligt visar att de är där för poängen eller examen, som ser studierna som ett nödvändigt ont och som förväntar sig att jag ska underhålla dem och ta ansvar för deras lärande. Genomströmningskravet gör detta med alla och därför bör det omgående avskaffas, för det leder inte till något gott. Det gynnar i alla fall inte kunskapsutvecklingen. Både lärarna och studenterna är offer och förlorare här, och det är ingen enskild fel att vi har försatt oss i den kunskapsfientliga situation vi sitter i.

Men svenska studenter får tillbringa alldeles för lite tid med sina lärare. I ett försvar för humaniora i den aktuella debatten påpekade forskarna Magnus P Ängsal och Fanny Forsberg Lundell att antalet undervisningstimmar ofta är förskräckande lågt – särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap.

Man får det man betalar för! Det är enkel matematik och lätt att undersöka. Vad är rimligt, och var får kunskap kosta? Vems är ansvaret och hur ska tiden och pengarna användas? Det talas det sällan om. Istället debatteras det om Dick Harrison och andra har rätt eller fel, eller om olika metoders för och nackdelar, om det finns evidens och så vidare. Vi fastnar i detaljer och alla försvarar sig och sitt. Det finns ingen tid och dålig förståelse dessutom, för att se till helheten och för att diskutera kunskapens roll i samhället och metoder för att sätta kunskapen i centrum. Jag vill mer än gärna ha mer tid till undervisning. Föreläser gärna mer. Men inte om det innebär större ansvar för studenternas lärande. På högskolan krävs att studenterna tar ansvar för sitt lärande och engagerar sig i kunskapsutvecklingen. Tänker man sig att mer lärartid ska ersätta det är det slöseri med pengarna. Och med tanke på närvaron kan man också fråga sig om mer tid är rätt väg att gå ... Lärande och kunskap är inte enkelt och det finns inga universallösningar. Kunskap handlat ytterst om kultur, om synen på vad som är viktigt och värdefullt. Och idag är bildning som sagt ansett som en dyrbar, onödig lyx. Idag är det poäng och examina som räknas, både för högskolorna och för studenterna. Klart att lärandet och undervisningen blir styvmoderligt behandlad då. Klart att allt fler väljer att undvika undervisningen, för det är en väldigt otacksam uppgift, idag, med rådande syn på kunskap och ansvar för lärande.

Det kan tilläggas att Sverige hamnade sist i en EU-undersökning som 2009 jämförde mängden lärarledd undervisning inom högre utbildning i 22 länder. Inte mycket har förbättrats sedan dess, visar en TCO-rapport från 2013. Nästan hälften av studenterna får mindre än nio timmar lärarledd undervisning i veckan – fastän nio timmar ska vara lägstanivån.

Det är ohållbart. En högre utbildning värd namnet kräver både mer undervisning och bättre incitament för universitetsanställda att engagera sig i den – och att utveckla pedagogiska färdigheter.

Håller med! Och finns det tid och förståelse är det enkelt att uppnå. Problemet är att tid kostar pengar, och lärande kräver engagemang. Tid är idag en bristvara, för både lärare och studenter. Kunskapsutveckling tar tid, och om den tiden inte finns för att högskolorna måste prioritera ekonomin och för att studenterna inte har råd att leva på sina studiemedel, blir det svårt. Vi får helt enkelt den kunskap och kvalitet som vi skapar förutsättningar för och är beredda att betala för. Det är varken svårare eller mer komplicerat än så.

De som vill ha nyttoargument för att stärka undervisningens ställning inom högre utbildning kan betänka att en god lärare kan inspirera tusentals studenter till kunskap och potentiella vetenskapliga upptäckter. En god forskare är just, om än aldrig så skicklig, bara en.

Så är det naturligtvis! Lärare som undervisar blivande lärare når ut till en ansenlig mängd människor, men i en kultur som inte uppskattar eller förstår kunskapens och bildningens värde, en kultur som bara ser till saker och tings ekonomiska värde, till pengarna, kommer inte att få någon bättre kunskap. Vi får som sagt inte det vi vill och önskar oss, utan det vi förtjänar. Utbildning kostar pengar, men det är ingen kostnad, det är en investering.