Vad är lärarens huvuduppgift?

Vad handlar utbildning om? Att lära sig saker! Vad handlar läraryrket om? Att främja lärande och kunskapsutveckling! Detta torde alla vara överens om. Ändå är det påfallande ofta som betygen står i centrum för debatten om skolan. Och i vardagen som lärare, även på högskolan, handlar yrkesvardagen oproportionerligt mycket om bedömning av arbeten och inlämningar, om inrapportering av betyg och om information om vad som gäller. Det talas i kollegiet tidvis mer om bedömningskriterier än om innehållet i kurserna, och det blir viktigare och viktigare att informera om att man INTE får plagiera eller vilseleda. Ansvaret för lärandet förskjuts allt mer och allt tydligare från studenterna till oss lärare, och samma utveckling har länge funnits i grundskolan och på gymnasiet. Det är djupt problematiskt.

Läser idag på Brännpunkt vad läraren och statsvetaren Birgit Carlsson skriver. Hennes tankar och förslag är bra och viktiga. Alldeles för mycket fokus riktas mot betyg, och alldeles för lite mot kunskapen.

Skolans uppdrag är att bland annat främja elevens utveckling till en aktiv, kreativ, kompetent och ansvarskännande individ och medborgare med förmågan att kritiskt granska fakta och förhållanden. Skolan ska utveckla kunskaper och förmågor för att eleven ska kunna orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt (se läroplan). Men när en skolas främsta syfte är den enskilda skolans överlevnad, när vinst och marknadsföring prioriteras före uppdraget sviker vi inte bara våra barn och ungdomar, vi sviker samhället och hotar demokratin.

Dagens skolsatsningar kommer inte att leda till en skola som uppnår läroplanen eftersom de inte förändrar lärarnas arbetssituation. De enskilt viktigaste faktorerna för skolresultaten är kompetenta och engagerade lärare och elevernas socioekonomiska bakgrund. Externa bedömare i samtliga ämnen kan hejda betygsinflationen och kan ge indikationer vart och vilket stöd som ska ges. Det skulle ge lärarna möjligheten att utföra sitt uppdrag i linje med läroplanen och med det även höja elevernas kunskapsnivå.

Tänk om jag som lärare slapp bedöma studenternas inlämningar. Tänk om kvaliteten i studenternas arbeten helt och hållet var deras ansvar, om jag slapp meddela dem resultatet och vara den som sätter betyg på arbetet. Det skulle förändra min arbetssituation i grunden, inser jag. Förskjutningen har skett långsamt och gradvis. Sakta har fokus i undervisningen flyttats från kunskapen och studenternas lärande, till betygen och examina. Det är ett betyg studenterna vill ha när de kommer till mig, inte kunskap. Därför handlar kraven på mig som lärare om det, om bedömningen av tentor, inlämningar och uppsatser. Det jag säger i klassrummet, tipsen och trixen jag förmedlar i undervisningen, om hur man lär sig och tar till sig innehållet i böckerna på bästa sätt, uppskattas inte. Dagens studenter vill veta hur de ska göra för att få bra betyg och en examen. Kunskapen hamnar allt mer i skymundan, för kvaliteten i verksamheten mäts via betygen och poängen som rapporteras in i det nationella systemet.

Det pratas mycket om kunskapsbrister inom matematik och naturkunskap och bristen på lärare inom dessa ämnen. Men kunskapsbristerna och lärarbristen stannar inte där. I till exempel samhällskunskapen, ett ämne som lyftes fram efter andra världskriget för att verka som en garant för att förhindra att antidemokratiska rörelser slår rot i vårt samhälle, är kunskapsbristerna stora i bland annat källkritik och värdering av källor (Skolverket). Vilka blir konsekvenserna av dessa bristande kunskaper och förmågor? Idag har vi färre behöriga lärare i samhällskunskap där 67 procent av lärarna är behöriga mot 77 procent i matematik, 70 procent i kemi och 69 procent i fysik. (Siris undersökning: Grundskolan – Personalstatistik med behörighet – per ämne och lärarkategori. Läsåret 2014/2015, Skolverket.se).

Alla ser problemen, det är bra. Men åtgärderna för att råda bot på sjunkande kunskaper lämnar en hel del övrigt att önska. Kunskapen måste placeras i centrum i skolan, annars kommer problemen att leva vidare.

Krav på lärarlegitimation är ett slag i luften. Vi legitimerade lärare kan fortsätta (tvingas) undervisa och sätta betyg i kurser som vi inte är behöriga i. Obehöriga kan fortsätta undervisa, men betygen skrivs under av en legitimerad lärare eller rektor. Vissa ämnen har en tendens att ha fler obehöriga lärare än andra ämnen. Lärares bristande kompetens i till exempel samhällskunskap kan lättare döljas än bristande kunskaper i matematik.

Det är en självklarhet att lönerna måste höjas, men det löser inte lärarnas arbetssituation. Ett attraktivt yrke kommer med tiden attrahera starka studenter, men det tar tid. Att kompensera extra kompetenta lärare (förstelärare) har inte gett önskad effekt eftersom många förstelärare inte får någon extratid för uppdrag utanför undervisningen. Lärarlyftet har inte heller det haft önskad effekt eftersom många av lärarna som behövt fortbildning inte fått de förutsättningar som behövs för att gå kurserna.

Att vara behörig lärare handlar idag allt mer om att kunna BEDÖMA kunskap, inte om att vara duktig på lärande och kunskapsutveckling. Vi får därför ett system som blir allt bättre på att ta ansvar för kunskapen som eleverna borde ansvara och intressera sig för. När kunskaperna sjunker är det lärarna man talar om, inte om eleverna och studenterna. 

Utbildningsminister Gustav Fridolin tror att skolans kunskapsnivåer nu kommer börja stiga i och med att de nyanlända eleverna behöver specialpedagogik och att gynnar hela skolan (SvD 22/12). Men vad garanterar detta uppvaknande? Huvudmännen har hittills inte prioriterat specialpedagogiska åtgärder och obehöriga lärarna kan fortfarande hålla i kurserna och vi kan fortfarande godkänna kurser utan att kunskaperna stämmer överens med kunskapskraven. Vi lärare kommer bara förväntas klara jobbet utan nödvändigt stöd.

För att förhindra betygsinflation har vi de nationella proven. Men dessa rättas i stor utsträckning av lärarna på den egna skolan, läraren behöver heller inte sätta ett slutbetyg som stämmer med det nationella provet och det har visat sig att särskilt friskolor sätter högre betyg på nationella prov än kommunala skolor och ofta sätts ett högre slutbetyg än vad resultatet på nationella visar (DN Debatt 8/9 2015).

Klart det blir så. Hur skulle det kunna bli på något annat sätt? När allt fokus riktas mot betygen och när betygen är det som mäts och jämförs kommer kunskapen i andra hand. Problemet är att vi låter detta ske och att vi inte förmår se vad som är grundproblemet. Om kunskaperna sjunker så borde det vara kunskapen och lärandet som debatterades, inte betygen!? Och vad är det för mening att lärarna blir bättre på att bedöma och sätta betyg när det är kunskapen som sjunker? Kunskapen blir inte bättre för att bedömarnas kompetens att mäta ökar. Det är som att spänna vagnen för hästen. Dessutom bedömer lärarna sina egna elever, alltså sitt eget arbete. Det är som att be om problem.

Eftersom betygen har blivit ett konkurrensmedel och betygsinflationen är påtaglig kan inte skolor ensamt ansvara för bedömningen av elevernas kunskapsnivå. Vi måste istället kvalitetssäkra utbildningen genom att låta kvalificerade externa bedömare står utvärderingen av elevernas förmågor. Lärarna kompletterar med att ge sin bedömning av elevens prestation, kanske liknande ett referensbrev. Externa bedömare är inget konstigt i sig, andra länder har detta system och det finns även i Sverige på International Baccalaureates Diploma Program, IB. Dessa bedömningar kan med fördel göras i slutet av åk 6, 9 och 12 vilket som skulle kunna hänga ihop med kunskapsministerns förslag om ämnesbetyg istället för kursbetyg. I de lägre åldrarna, till exempel i slutet av åk 3, behöver det inte vara betyg utan istället utvärdering av läsförståelsen och matematikkunskaper för att förhindra att något barn hamnar efter.

Med externa bedömare skulle det bli tydligt vart pedagogiska insatser måste riktas och duktiga lärare skulle få kvitto på sin undervisning. Skolan och huvudmannen skulle tvingas fokusera på lärarnas kompetens och tvingas lyssna på vad lärarna behöver för att planera, utföra och utvärdera en meningsfull och likvärdig undervisning. En rektor skulle förmodligen inte låta obehöriga lärare hålla i kurser. De lärare som inte har den kompetens som krävs för att hjälpa eleverna i deras utveckling kommer själva be om fortbildning eller söka sig bort från skolan.

Med extern bedömning av elever och studenters prestationer och arbeten skulle kunskapen och lärandet hamna i centrum för verksamheten och ansvaret för lärandet och kunskapsutvecklingen skulle hamna där det hör hemma: Hos den som ska lära, inte hos läraren. I ett slag skulle hela skolans verksamhet förändras till det bättre och tiden i skolan skulle kunna användas till saker som främjar lärande, istället för information och diskussion om resultatet och dess bedömning. Objektiviteten i bedömningen skulle öka och jämförelserna mellan olika lärare och skolor skulle bli bättre. Alla som sysslar med lärande (både lärare och elever/studenter) skulle på det sättet tvingas placera kunskapen i centrum, för det är en förutsättning för att klara proven som utförs av någon annan än den som undervisar. 

Friskolor som tidigare skott sig på nyexaminerade lärare, tuff arbetsmiljö och höga betyg måste tänka om. Ämneskunskap och förmågor skulle prioriteras. En lärare som har tid och kompetens kan skapa en meningsfull, engagerande och utmanande undervisning och eleverna själva kommer att vända sig till läraren för att få stöd och utveckla kunskaper. Varken elever, föräldrar eller rektorer kommer kunna påverka betygen genom hot och påtryckningar. Troligen skulle detta leda till en lugnare och bättre undervisningssituation för alla inblandade.

Detta är självklarheter! Och det faktum att vi inte ser det, vilket vi uppenbarligen inte gör eftersom vi agerar som vi gör i skolfrågan, är djupt problematiskt. Så länge roten till det onda inte angrips kommer kunskapen att utarmas och lärandet att vara satt på undantag.

De mest påtagliga och direkta konsekvenserna skulle förstås vara att bristen på lärare blir uppenbar. Denna sorts bedömning av elevens förmågor skulle anses som alltför stressande för den enskilde eleven. Men om elever i andra länder klarar av det, borde då inte våra elever göra detsamma? Vi kommer säkert också se samma kritik som förs mot de nationella proven, att dessa leder till att lärarna bara lär ut det som kommer på proven. Men om bedömarna värderar kompetenser som är i linje med skolans läroplaner och lärarna förbereder eleverna genom att utveckla dessa förmågor, vad skulle vara fel i detta?

Det kommer ta ett tag att få skolan på fötter, men med externa bedömare försäkrar vi oss om att det kommer ske. Sakta men säkert kommer vi skapa en skola som förbereder våra barn och ungdomar inför den komplexa verklighet de kommer möta.

Låt lärarna lära! Och lägg ansvaret för kunskapsutvecklingen där det här hemma. Annars kommer Sverige aldrig att kunna återupprätta sitt rykte som kunskapsnation. Kunskapen måste vara i centrum i skolan och den högre utbildningen, inte bedömningen av resultatet. Bara så kan intresset för det som är viktigt återskapas, och dessutom skulle bedömningens kvalitet öka om den gjordes av professionella bedömare som bara ägnade sig åt det. Lärarna skulle på samma sätt bli bättre på att lära, vilket är eller borde vara grundorsaken till att man söker sig till läraryrket.