Människa och kultur är sammanhållna, statistiska fenomen

Återvänder till en gammal text, och utvecklar tankarna lite, för jag finner dem fortsatt aktuella, och kanske kan de kasta ett förklarande ljus kring gårdagens diskussion om kultur, kunskap och relativism. Det som fick mig att tänka dessa tankar var en artikel i tidningen om ett intressant experiment som neurologer vid Karolinska Institutet utfört, som handlade om människokroppen, hjärnan och kopplingar där emellan. Artikeln aktualiserade tankar om virtualitet, intelligens och biologi. Om det mänskliga varat och kulturell komplexitet och dess tillblivelse.

Experimentet visar att det ganska enkelt går att få hjärnan att acceptera en tredje hand som tillhörig den egna kroppen, om den bara liknar den egna handen och placeras i rätt position. När forskarna "hotade" gummiarmen med en kökskniv, står det att försökspersonernas hjärna reagerade med samma stressymptom som om det vore den egna handen som hotades. "Vi tror att vi har upptäckt en generell mekanism", säger Arvid Guterstam. Och här finns anledning att påkalla uppmärksamhet om att detta och liknande projekt är lysande exempel på varför det är centralt för kunskapsutvecklingen i världen att grundforskningen inte ifrågasätts.

Vad har detta med Kulturvetenskap att göra? Allt skulle jag säga. Definitionen av begreppet människa som jag arbetar med utgår från att individen (du och jag) är det som händer i mötet dels mellan språk och biologi, dels i mötet med andra människor. Människa är liksom kultur emergenta fenomen. Och då blir det högintressant att ta del av rön från forskare som ägnar sig åt att undersöka biologin. När deras kunskaper möter mina, då skapas fördjupad förståelse för fenomenet människa. Inte så att jag får kunskap om människan eller kulturen genom att studera biologin, inte så att förklaringen finns där. Men om jag vet hur kroppen fungerar får jag en bättre förståelse för hur människan är funtad och det hjälper mig att förstå kultur och förutsättningar för förändring. Förstå är inte samma sak som förklara. Tror att många missförstånd mellan kulturvetare och andra handlar om det, om att man blandar samman verktyg för förståelse med förklaringar. Kultur är ingen förklaring, kultur är det som ska förklaras, och då behövs kunskap om delarna och dess interaktion. Men den kunskapen går inte att använda för att förutsäga framtiden och den kan inte förklara något som har med individerna att göra.

Detta är ett sätt att se på tvärvetenskap och är vidare ett utmärkt exempel på hur användbar kunskap bäst uppstår i samtal, i en anda av ömsesidig förståelse. Om jag eller neurologerna skulle börja tvista om vems kunskap som är bäst eller viktigast, eller om någon av oss skulle hävda ensamrätt på alla frågor som rör människan, skapas ingen kunskap, bara förödande maktkamp. Därför skräms jag av debatten som rasar just nu och som handlar om hur man ska förklara övergreppen i Köln och på andra platser. Det finns ingen förklaring, bara förståelse går att uppnå. Det är människor som möts, inte kulturer. Alla är del av kultur, men ingen går att reducera till "sin" kultur.

Med stöd i artikelns innehåll stärks min tes om att kroppen kan förstås som ett slags protes. Jag är inte min kropp, kroppen är en del av det som jag uppfattar som jag. Att människa är ett sammansatt fenomen, ett slags anordning (för att tala med Deleuze och Guattari). Människa är resultatet av samspel mellan tankar (viritualitet) och biologi (aktualitet), mellan materiella aspekter och icke-materiella. Människan uppstår i mellanrummet, mellan dessa. Och jaget existerar i tiden, över tid, genom sammanhållande av dessa båda storheter. Den mänskliga hjärnan är fantastisk på många sätt, men experimentet visar också att dess förmåga är begränsad. Och detta är en förutsättning som vi människor har att förhålla oss till, en utgångspunkt för förståelse, ingen förklaring. Frågan man bör ställa sig är: Vad får detta för konsekvenser? Till vad kan insikterna användas? Och svaret kan bara nås genom samtal.

Den sista frågan är den viktigaste. Vem äger kunskapen och vem har rätten att tolka den? Är det neurologerna som upptäckte eller skapade den, eller är det allmän egendom? Det är en central fråga, som knyter an till mitt bloggprojekt. Att mina ögon föll på just denna artikel ser jag som ett lysande exempel på en Flyktlinje. Ett resultat av slump, som i kombination med förmågan att se och tillvarata möjligheter när de dyker upp. Det är detta jag menar när jag säger att kunskap uppstår i mellanrum, i samtal. Viktig kunskap går inte att planera för. Den går inte att beställa. Den händer, ofta när man minst anar det.

En utopisk framtidsvision vore att dessa insikter kunde spridas (istället för som nu uteslutande de naturvetenskapliga forskningsrönen), och att fler tvärvetenskapliga, grundforskningsprojekt (präglade av samtal, inte av diskussion) kunde sjösättas. Vill vi på allvar förstå vad det innebär att vara människa måste vi inse att sådan kunskap bara finns där man minst anar det. Den finns aldrig inom en enda forskardisciplin. Det finns inte heller några givna svar, bara iakttagbara effekter, vilket experimentet visar på ett tydligt sätt.

Filosofen Spinoza lär ha sagt att ingen vet vad människan är kapabel till. Det är värt att reflektera över. Orsaken till detta är att människa är vad som händer imellanrummet mellan virtualitet och aktualitet. Människa är resultatet av ett intrikat samspel mellan möjligheter och begränsningar. Människa liksom kultur är sammanhållna fenomen i ständig tillblivelse.

Visioner är viktiga för all utveckling och påverkar delvis förändringens riktning. Om tillräckligt många människor vill något och agerar i enlighet med den önskan kan förändring går fort, och om många inte vill kan förändring motarbetas. Idag verkar många vilja se kultur som förklaring, och det påverkar samhället och möjligheterna till integration. Kultur har använts som förklaring förut, med förödande resultat. Vill vi dit igen? Jag vill inte det, och därför engagerar jag mig i debatten, trots att det kostar på och trots att jag ofta möts av ovilja att förstå. Bara för att man är många betyder inte att man har rätt.

Visioner är första steget på vägen till hållbar utveckling. Nästa steg är att få dem att övergå från virtualitet, till realitet. Vilka visioner finns i samhället idag? Vilka visioner har du?