Kort om: Takt och ton på nätet

Jag skapade Flyktlinjer för att jag ville ha en plats att samtala och tänka högt på. Ett arkiv för tankar, hugskott uppslag och reflektion. Och jag tar tacksamt emot reaktioner på texterna som här publiceras, svarar på frågor och förtydligar. Överbevisas jag om att jag har fel ändrar jag åsikt, för jag är lärare. Jag lever för kunskap och lärande. Det ger mitt liv mening.

Ibland engagerar jag mig i diskussioner i andra forum. Till exempel om jag ser någon jag känner dela problematiska texter, uttrycka sig ologiskt eller om det saknas stöd för det som sägs. Under veckan som gått fastnade jag som bekant i en diskussionstråd på FB. Det blev inget bra samtal, det blev en destruktiv debatt. Vi talade förbi varandra. Även mitt sätt att uttrycka mig påverkades. Tonen blev hård, men jag försökte i alla fall hålla mig till frågan som tråden tog sin början i. När det efter ett tag handlade mer om mig och min person drog jag mig ur. Och eftersom det inte fanns några som helst öppningar för dialog blockade jag personerna. Det var ett lätt beslut, för det var inte mina vänner.

Sedan dök de upp här. Och fortsatte "diskussionen" trots att jag tydligt gjorde klart att jag inget mer hade att säga, och att jag betackar mig för personliga påhopp. Alla som vill diskutera innehållet i bloggposterna som här publiceras svarar jag dock efter bästa förmåga. Jag diskuterar dock inte min personlighet eller min familj. Flyktlinjer är en personlig blogg, men den är inte privat. Framförallt är den inte ett allmänt klotterplank.

Trots det, och även om jag plockat bort inlägg framhärdar en av personerna, som varit på mig tidigare, inte om sak, utan om person. Och det handlar fortfarande inte om texterna, utan om den avslutade "diskussionen" på FB. Agerandet gränsat till stalkerbeteende och jag hittar ingen tråd att plocka upp och leda samtalet vidare med.

Det var väntat Eddy! Någon som ifrågasätter dina texter vill du inte ha här. :-)) Någon som påpekar dina fanatiska och taktiska överdrifter är det nog omöjligt för dig att både tåla och respektera.

Om jag överdriver är jag som sagt tacksam för detta blir belyst, men det blir bara svepande formuleringar, om min person. Jag kommenterar naturligtvis inte en okänd människas kritik av mig som människa, för hen känner inte mig. Ett sakligt påpekande om vari överdriften ligger tar jag dock tacksamt emot och beaktar, eller svarar i alla fall på. Jag tål ganska mycket, så länge det inte blir personangrepp. Det är stor skillnad på att ifrågasätta ett uttalande eller innehållet i en text, och att ifrågasätta en person.

Hälsar [NN] som du klassat som forskningfientlig...

Den som inte har stöd för sina påståenden och som dessutom framhärdar och fortsätter sprida rena felaktigheter, och anser att det är var och ens ensak är forskningsfientlig. Det är ett faktum och inget som har med mig att göra. Att skjuta på budbäraren är en vanlig strategi för den som vill undvika att tala om sakfrågan, att vrida diskussionen över till något annat.

Undrar egentligen hur det är med din feminism. Du verkar ha en något patriarkalisk inställning till hur man bemöter kvinnor som är kritiska.

Som jag skrev i förra bloggposten är det inte upp till mig att avgöra om jag lyckas vara respektfull i mina många samtal med olika människor, men en sak vet jag, att problem att hantera kritik från kvinnor det har jag INTE. Sedan tidigt 1990-tal har jag, ibland som enda man ägnat mig åt att diskutera jämställdhetsfrågor. Jag har talat på genuskonferenser och även varit inbjuden som talare om dessa frågor i olika sammanhang. Det är kontroversiella frågor som ibland väcker känslor, men aldrig någonsin att jag ens varit i närheten av det som drabbade mig här i veckan. Jag talar mer än gärna om min feminism, för det är en fråga jag brinner för och har engagerat mig nationellt i och skrivit en avhandling om, men här finns ju inga som helst öppningar för en sådan diskussion. Det handlar bara om att misstänkliggöra mig som person.

Jag tar illa vid mig av detta, men antar att det bara är att vänja sig. Dessutom är det ju inget allvarligt egentligen. Detta är bara småsint och fjantigt. Fast tonen på nätet hårdnar så det är absolut något vi borde samtala om. Vad är takt och ton på nätet? Och hur ska vi råda bot på pöbelväldet i kommentatorsfälten? Det är viktiga frågor! Jag har inga svar, men vill vara tydlig med att denna typ av kommentarer inte är välkomna på Flyktlinjer och de kommer att plockas bort. Blir det ett återkommande problem får jag moderera kommentarerna, eller stänga av möjligheten helt. Men det vore ett nederlag, för jag startade som sagt Flyktlinjer för att jag ville samtala, inte om mig, utan om jämställdhet, kunskap, utbildning, filosofi och hållbarhet. Sådana samtal behövs.