Heidegger, vara och tid 24

Äntligen har jag hittat tillbaka till tankeron som krävs (eller som i alla fall jag behöver) för att läsa och tänka med Heidegger. Och om jag, efter år av studier av snåriga texter och abstrakta resonemang, behöver tid och utrymme för att få något vettigt gjort, säger det något om problemen i samhället. Ska något kunna bli bra krävs TID och förståelse för att kvalitet kostar (tid eller pengar och kräver marginaler och förståelse för att inga garantier för framgång kan ges). Ökad förståelse för det är förutsättningen för hållbara lösningar på en lång rad av alla problem som vi brottas med i dagens samhälle. Starka ledare och detaljerade handlingsprogram, styrning och kontroll, ser bra ut på pappret, men i praktiken skapar den tanken fler problem än den löser. För människor är fortfarande människor, och kommer så att förbli under överskådlig tid. Det kan och får aldrig uppfattas som ett problem, för då gräver vi vår egen grav.

Heidegger är en utmärkt illustration av just det. Han må vara en av 1900-talets mest briljanta och inflytelserika tänkare, men han var på inget sätt felfri. Tvärt om gick han vilse i tillvaron, delvis (kanske … detta är en djärv spekulation från min sida) för att han försökte leva sin filosofi. Jag tror allt mer att det är klokt att göra skillnad mellan teori och praktik, mellan tanke och handling, SAMTIDIGT som man ser, förstår och reflekterar över skillnaderna och likheterna. Det jag försöker formulera här handlar om att överge projektet att hitta FÖRKLARINGEN. Den enda vägen leder alltid fel!

Människor har fantastiska förmågor, men dessa är bara tillämpliga och möjliga att använda i begränsad utsträckning och vid särskilda tillfällen och i speciella sammanhang. Även den som är klok begår misstag i vardagen. Människor är och ska heller inte vara maskiner. Det är en vital del av människans vara att begå misstag, av olika anledningar och försöker man eliminera detta inslag (hos människan eller i samhället) blir livet och tillvaron iskallt instrumentellt. Nazismens ideologi och problemen med fascismen är dess kylighet och stävan efter perfektion. Det är en dödens ideologi som förr eller senare förgör allt och alla, eftersom den är livsfientlig och världsfrånvänd. Nazismen bygger på drömmen om renhet och klarhet, som förr eller senare leder till förödelse.

Att läsa Heidegger är en intellektuell utmaning, och det är oerhört lärorikt. Viktigt dock att förstå att det handlar om ett tankeredskap som idag delvis är överspelat. Värdet med läsningen av Heidegger ligger inte så mycket i filosofin som sådan, utan mer i de perspektiv på tänkande som han öppnar upp och i hans dissekerande av tänkande som projektet handlar om. Att jag först nu tar upp projektet handlar delvis om detta. Jag fastnade lite i Heideggers ingående utläggningar om Descartes tänkande, som jag inte riktigt kände mig inbjuden i. Inser att det troligen handlar om i vilken tid jag läser Vara och tid. Jag jobbar med tankarna, post Heidegger. Hans brott med Descartes är det kanske viktigaste filosofiska bidraget som han lämnat efter sig, tror jag mig veta. Han öppnade dörren för det tänkande som jag influerats av och därför uppfattar jag orden och tankarna som onödigt detaljerade. Jag inser dock att det på sin tid var både banbrytande och viktigt. Innan Heidegger var världen, enligt Descartes, en och odelbar. Sedan kom Kant som "löste" tvisten mellan rationalisterna (Descartes bland annat) och empiristerna (Hume, till exempel), och Heidegger som förtydligade och byggde vidare på och med hjälp av begreppen ontisk och otologisk skapade en begreppsapparat för att tänka kring livet och världen som två olika aspekter av samma sak.

Citatet jag valt som utgångspunkt för denna post är avslutningsorden i §20 (s. 112ff) där Heidegger sammanfattar och förtydligar sin utläggning om och kritik av Descartes tänkande.

Därmed har de ontologiska grundvalarna för bestämningen av "världen" som res extensa blivit tydliga: den i sin varamening inte bara ouppklarade, utan förment ouppklarliga idén om substantialitet, framställd på omvägen över den aktuella substansens främsta substantiella egenskap. I bestämningen av substansen genom ett substantiellt varande ligger nu också grunden för termens dubbeltydighet.

Det är svårt att idag inse tankeprojektets vidd och betydelse, men det Heidegger gjorde var att inifrån rådande paradigm visa på dess orimlighet. Han öppnade dörren till ett annat tänkande, men han gjorde inte bara det, han öppnade inte bara dörren. Dörren var dold fram till och med Vara och tid. Heidegger hittade den och förklarade vad som fanns på andra sidan. Därför är hans projekt beundransvärt, trots att han själv gick vilse och bländades av nazismen. Vårt tänkande hade högst troligen sett annorlunda utan Heidegger. Därför läser jag honom, för att förstå mitt eget tänkande och hur det skulle kunna förändras. Arbetet med Vara och tid är utmanande och utvecklande och gör mig till en bättre tänkare.

Det som åsyftas är substantialiteten, och denna förstås utifrån en varande beskaffenhet hos substansen. Eftersom något ontiskt istället sätts i stället för det ontologiska, fungerar uttrycket substantia i än ontologisk, än ontisk betydelse, men oftast i en oklar ontisk-ontologisk betydelse.

Detta är en insikt som håller på att gå förlorad i dagens samhälle. Önskan om, eller snarare begäret efter, klarhet, tydlighet och svaret. Sanning och evidens som mål för ALL verksamhet, och den effektivitetsjakt som tanken leder till, riskerar att få det att framstå som om det är människan som är problemet när systemen fallerar. Det är en livsfarlig tanke, som även Heidegger gick vilse i. Självklart ska vi ha och kräva evidens, men allt går inte att förstå på det sättet. Livet är både ontiskt och ontologiskt, och även om det går att göra skillnad mellan de olika aspekterna så är livet så som det levs oftast ett slags ontisk-ontologisk röra. Här finns massor att lära av Heidegger, både för naturvetare och humanister.

Bakom denna oansenliga skillnad i betydelse döljer sig emellertid en oförmåga att bemästra det principiella varaproblemet. Bearbetningen av detta problem kräver att man på rätt sätt "känner av" tvetydligheterna; den som försöker göra detta är inte "sysselsatt med blotta ordbetydelser", utan måste våga sig in i den mest ursprungliga problematiken rörande "sakerna själva" för att komma till klarhet om sådana "nyanser".

Detta citat är högst aktuellt idag. Oförmågan att "bemästra det principiella varaproblemet" illustreras med smärtsam tydlighet i samhällsdebatten och i vardagen, i politiken, ekonomin, utbildningssystemet och så vidare. Jag använder det som argument för humanvetenskapens samhällsnytta, för arbetet med abstraktioner, komplexitet och förmågan att analysera är nödvändig för att se, förstå och hantera skillnaden mellan det som är ontiskt och det som är ontologiskt.