René Descartes formulerade en av filosofins mest kända satser: Jag tänker, alltså finns jag. Cogito ergo sum. Människan är utan tvekan en tänkande varelse. Om jag inte tänkte skulle jag inte kunna blogga. Och för att göra mitt jobb måste jag tänka så bra som möjligt, annars vore arbetet inte akademiskt. Så långt, inga problem. Detta tror jag alla kan enas om, att utbildning och forskning handlar om tänkande. Tyvärr talar vi sällan om vad det innebär att tänka och vad det innebär att vara människa.
På väg till jobbet lyssnade jag på en podcastutsändning från BBC om logik. Det var den som fick mig att tänka på tänkande. Descartes var rationalist och logiken var hans redskap, liksom så många andra som studerat tänkande. Logik är fascinerande. Logik är ett mäktigt verktyg som gör det möjligt att tänka bättre. Om si, så ... Utifrån rådande förutsättningar går det att räkna sig fram till ett utfall som med hjälp av sannolikhetsberäkningar går att precisera, och med stöd i beräkningarna går det att skapa beslutsunderlag som gör det möjligt att minimera graden av överraskning. Genom historien har mänskligheten med hjälp av logik och beräkningar skapat samhällen och byggt monument över sin egen storhet. Utan logik, inga månresor, och så vidare. Logiken tillhör absolut en av människans största uppfinningar, eller om det nu är något som upptäckts, något som finns nedlagt i världen. Därom tvistas det.
Det jag studerar är kultur, det vill säga livet och tänkandet så som det tar sig uttryck i levande livet. Och det är skillnad mellan livet så som det levs, och livet så som det ser ut när det studeras under kontrollerade former, i laboratorier eller algoritmer. Ju mer jag ägnar mig åt att studera kultur och tänkande, levt liv och samhällsbyggande, desto tydligare blir det att logik inte är svaret på kulturens gåta. Logik är ett verktyg, som sagt ett mäktigt verktyg, men livet så som det levs är inte logiskt. Människan har förmåga att agera logiskt, men är inte helt igenom logisk. Vore kulturen logisk behövdes inga kulturvetare, bara matematiker. Lika lite som människan är en maskin är kulturen logisk. Liv är något annat än logik. Rationalitet är en av människans alla egenskaper och kännetecken. En av alla sakerna som gör människan till människa, men affekter är lika viktiga för att förstå helheten som människan utgör. Kultur uppstår mellan människor och eftersom människan mer eller mindre (och detta varierar över tid) styrs av affekter och från tid till annan agerar irrationellt, kommer kulturen och livet så som det levs att påverkas av detta implicita osäkerhetsmoment. Det är detta som gör kulturstudier så spännande, för det som studeras är sig aldrig riktigt likt.
Givet förutsättningarna, vad innebär det att tänka bra? Och vad krävs för att få ut mesta möjliga av sin egen intellektuella förmåga, eller av en organisations eller ett samhälles? Rent logiskt borde svaret vara självklart, man måste så klart räkna även med det som inte går att räkna med eller på. Affekter, slump och irrationalitet är delar av helheten, därför går inte ALLT att räkna på. Kulturen måste förstås på andra sätt. Förståelse för kultur går bara att nå med hjälp av tolkning. Tolkning är en annan typ av redskap än logik. Tolkning går inte att räkna på. Tolkning är en mänsklig aktivitet, som bara människor kan förstå. Och detta måste man acceptera, annars tvingas man enligt logikens lagar att acceptera att människan är en maskin, och i samma stund man accepterar det slutar samhället vara ett SAMHÄLLE. Kulturen är som livet, som den är, inte som människan önskar att den ska vara eller fungera.
Vad jag vill peka på eller säga handlar om hållbarhet, som jag ska föreläsa om idag. För att samhället ska bli hållbart krävs att det utformats i enlighet med hur människor faktiskt fungerar och inte på mänskliga drömmar om hur det borde vara. Dagens samhälle liknar tyvärr allt mer ett drömsamhälle, ett samhälle som fungerar i teorin, men som i praktiken gång på gång fallerar. Men eftersom drömmen är så stark och logiken ett så pass mäktigt verktyg tvingar människan sig allt mer att borttränga sin egen mänsklighet. Människan jämför sig själv med maskinerna, och det vore okej om det inte var så att maskinerna fungerade som norm och människorna betraktade sig som bleka kopior av logiska, rationella maskiner som inte ibland och nyckfullt styrs av känslor.
Varför blir det så här? Jo, för att människan accepterar pengar som det enda måttet på lycka, som det enda acceptabla målet. Det är jakten på pengar som gör att kravet på effektivitet blir så starkt. Och kravet på effektivitet gör att hastigheten ständigt måste öka. Det räcker inte att producera lika mycket idag som igår, mer, snabbare och billigare, är mantrat. Och på det sättet tvingar vi oss själva, varandra och samhället till det yttersta.
Finns det en gräns? Det är klart det gör. Problemet är att ingen vet var den går eller när den är nådd. Utbrändhet är ett tecken på ett slags gräns, och det drabbar allt fler idag och först i efterhand går det att se att man borde sett det man inte såg. Krisen i den svenska skolan vill jag se som ett annat tecken på att gränsen kanske är nådd, att effektivitetsgraden inte går att öka mer. Och det för mig tillbaka till tänkandet och affekterna, kulturens paradoxer och livet så som det levs i praktiken. Hur blir man bra på att tänka bättre? Mitt svar är enkelt och kraftfullt: Det krävs tid för att tänka bra. Utan möjlighet att tänka till och utan tid att reflektera, utan möjlighet till och förståelse för vikten av revideringar, går det inte att tänka bra. För bara så kan man få syn på affekternas inverkan och slumpens roll. Tänkande tar tid och utbildning är en investering. Tyvärr finns inte tiden idag, och vad värre är, förståelsen för att det behövs tid att tänka bra finns det allt mer sällan tid att tänka på och än mindre ta hänsyn till.
När logiken säger oss att utbildning måste effektiviseras är det inte ett intellektuellt påstående utan ett resultat av rådande ekonomiska rationalitet. Och accepterar vi det kravet som legitimt tvingas vi enligt logikens lagar att acceptera att människan är slav under maskinerna och att känslor inte hör hemma i samhället. Detta vägrar jag göra och jag hoppas att jag inte är ensam. Jag värnar människan och det mänskliga! Humaniora och bildning är ämnen där dessa tankar hålls högt och där tänkandet värnas. Där inser man att vägen mot kunskap är en omväg och att pengar är ett medel, inte ett mål. Det är så klart inte självklart att vi ska satsa mer på humaniora, men en sak står fullkomligt klart: Valet är vårt, och vi får leva med konsekvenserna.
På väg till jobbet lyssnade jag på en podcastutsändning från BBC om logik. Det var den som fick mig att tänka på tänkande. Descartes var rationalist och logiken var hans redskap, liksom så många andra som studerat tänkande. Logik är fascinerande. Logik är ett mäktigt verktyg som gör det möjligt att tänka bättre. Om si, så ... Utifrån rådande förutsättningar går det att räkna sig fram till ett utfall som med hjälp av sannolikhetsberäkningar går att precisera, och med stöd i beräkningarna går det att skapa beslutsunderlag som gör det möjligt att minimera graden av överraskning. Genom historien har mänskligheten med hjälp av logik och beräkningar skapat samhällen och byggt monument över sin egen storhet. Utan logik, inga månresor, och så vidare. Logiken tillhör absolut en av människans största uppfinningar, eller om det nu är något som upptäckts, något som finns nedlagt i världen. Därom tvistas det.
Det jag studerar är kultur, det vill säga livet och tänkandet så som det tar sig uttryck i levande livet. Och det är skillnad mellan livet så som det levs, och livet så som det ser ut när det studeras under kontrollerade former, i laboratorier eller algoritmer. Ju mer jag ägnar mig åt att studera kultur och tänkande, levt liv och samhällsbyggande, desto tydligare blir det att logik inte är svaret på kulturens gåta. Logik är ett verktyg, som sagt ett mäktigt verktyg, men livet så som det levs är inte logiskt. Människan har förmåga att agera logiskt, men är inte helt igenom logisk. Vore kulturen logisk behövdes inga kulturvetare, bara matematiker. Lika lite som människan är en maskin är kulturen logisk. Liv är något annat än logik. Rationalitet är en av människans alla egenskaper och kännetecken. En av alla sakerna som gör människan till människa, men affekter är lika viktiga för att förstå helheten som människan utgör. Kultur uppstår mellan människor och eftersom människan mer eller mindre (och detta varierar över tid) styrs av affekter och från tid till annan agerar irrationellt, kommer kulturen och livet så som det levs att påverkas av detta implicita osäkerhetsmoment. Det är detta som gör kulturstudier så spännande, för det som studeras är sig aldrig riktigt likt.
Givet förutsättningarna, vad innebär det att tänka bra? Och vad krävs för att få ut mesta möjliga av sin egen intellektuella förmåga, eller av en organisations eller ett samhälles? Rent logiskt borde svaret vara självklart, man måste så klart räkna även med det som inte går att räkna med eller på. Affekter, slump och irrationalitet är delar av helheten, därför går inte ALLT att räkna på. Kulturen måste förstås på andra sätt. Förståelse för kultur går bara att nå med hjälp av tolkning. Tolkning är en annan typ av redskap än logik. Tolkning går inte att räkna på. Tolkning är en mänsklig aktivitet, som bara människor kan förstå. Och detta måste man acceptera, annars tvingas man enligt logikens lagar att acceptera att människan är en maskin, och i samma stund man accepterar det slutar samhället vara ett SAMHÄLLE. Kulturen är som livet, som den är, inte som människan önskar att den ska vara eller fungera.
Vad jag vill peka på eller säga handlar om hållbarhet, som jag ska föreläsa om idag. För att samhället ska bli hållbart krävs att det utformats i enlighet med hur människor faktiskt fungerar och inte på mänskliga drömmar om hur det borde vara. Dagens samhälle liknar tyvärr allt mer ett drömsamhälle, ett samhälle som fungerar i teorin, men som i praktiken gång på gång fallerar. Men eftersom drömmen är så stark och logiken ett så pass mäktigt verktyg tvingar människan sig allt mer att borttränga sin egen mänsklighet. Människan jämför sig själv med maskinerna, och det vore okej om det inte var så att maskinerna fungerade som norm och människorna betraktade sig som bleka kopior av logiska, rationella maskiner som inte ibland och nyckfullt styrs av känslor.
Varför blir det så här? Jo, för att människan accepterar pengar som det enda måttet på lycka, som det enda acceptabla målet. Det är jakten på pengar som gör att kravet på effektivitet blir så starkt. Och kravet på effektivitet gör att hastigheten ständigt måste öka. Det räcker inte att producera lika mycket idag som igår, mer, snabbare och billigare, är mantrat. Och på det sättet tvingar vi oss själva, varandra och samhället till det yttersta.
Finns det en gräns? Det är klart det gör. Problemet är att ingen vet var den går eller när den är nådd. Utbrändhet är ett tecken på ett slags gräns, och det drabbar allt fler idag och först i efterhand går det att se att man borde sett det man inte såg. Krisen i den svenska skolan vill jag se som ett annat tecken på att gränsen kanske är nådd, att effektivitetsgraden inte går att öka mer. Och det för mig tillbaka till tänkandet och affekterna, kulturens paradoxer och livet så som det levs i praktiken. Hur blir man bra på att tänka bättre? Mitt svar är enkelt och kraftfullt: Det krävs tid för att tänka bra. Utan möjlighet att tänka till och utan tid att reflektera, utan möjlighet till och förståelse för vikten av revideringar, går det inte att tänka bra. För bara så kan man få syn på affekternas inverkan och slumpens roll. Tänkande tar tid och utbildning är en investering. Tyvärr finns inte tiden idag, och vad värre är, förståelsen för att det behövs tid att tänka bra finns det allt mer sällan tid att tänka på och än mindre ta hänsyn till.
När logiken säger oss att utbildning måste effektiviseras är det inte ett intellektuellt påstående utan ett resultat av rådande ekonomiska rationalitet. Och accepterar vi det kravet som legitimt tvingas vi enligt logikens lagar att acceptera att människan är slav under maskinerna och att känslor inte hör hemma i samhället. Detta vägrar jag göra och jag hoppas att jag inte är ensam. Jag värnar människan och det mänskliga! Humaniora och bildning är ämnen där dessa tankar hålls högt och där tänkandet värnas. Där inser man att vägen mot kunskap är en omväg och att pengar är ett medel, inte ett mål. Det är så klart inte självklart att vi ska satsa mer på humaniora, men en sak står fullkomligt klart: Valet är vårt, och vi får leva med konsekvenserna.
Du har ju det där eländet i nationalekonomin, där individuellt olika, ofta irrationella eller 'ungefärliga' beslutsmänniskor, ersätts av någon sorts "economic man" utan särdrag som ägnar sig åt rationella förväntningar. En robot som styrs mot punkten där utbuds- och efterfrågekurvorna korsas, en figur som kanske kan användas i enklare modeller men som man sällan möter i verkligheten. Och möter man den kallt beräknande, okänsliga människan, kommer det att kännas obehagligt. I simulerade ekonomiska utbyten kom någon fram till att autister, med deras problem att förstå andra människor, är de spelare som bäst motsvarar "the economic man". Men om man har normal känsla för hur andra reagerar kommer man förmodligen att anpassa sig, att handla på ett sätt som är 'ungefär' bra men ofta inte optimalt. Och ibland kan anpassning eller oförmåga att reagera på de 'rationella' signalerna göra att man agerar rakt åt h-e! Och det är väl inte säkert att ens en avancerad dator fattar rätt beslut i alla situationer - det kräver att alla tänkbara alternativ är kända, men hur ofta är de det?
SvaraRadera