Kunskap, på riktigt och verklig utbildningskvalitet

Jag är inte ensam om att oroas över utvecklingen i det svenska utbildningssystemet. Sven-Erik Liedman skriver klokt och träffsäkert om var vi står idag och vilken syn på kunskap och kvalitet som är den rådande i det samhälle som skolan och den högre utbildningen finns och verkar. I ljuset av det Liedman skriver går det lättare att förstå regeringens nya förslag till kvalitetssäkringssystem, men det gör det tyvärr inte mindre frustrerande för det, tvärtom! För vad är det för samhälle jag ska förbereda studenterna för, och hur ser man på kunskap i Sverige idag?

När jag skulle gå i pension skaffade jag mig en firma. Det är ett praktiskt sätt att hantera honorar och arvoden, åtminstone om man har en revisor.

Men det har sina sidor att hamna i registret över svenska företag. Före varje jul får jag en mängd uppmaningar att köpa julklappar till min personal, och genom brevinkastet kommer året runt en ström av inbjudningar till lyxiga tillställningar à si och så många tusenlappar per deltagare.

Framför mig har jag en flott glansig broschyr om ”Kunskapsseminarier 2015”. Eftersom jag ägnat rätt mycket tid åt kunskapen och dess arter och avarter, kan jag inte låta bli att ägna just denna broschyr en särskild uppmärksamhet.

I Göteborg hölls ett sådant kunskapsseminarium den 18 november i år. Det kostade ”endast 5 400 sek exkl. moms/person” och avhölls i Posthotellet. Dagen inleddes med frukost och avslutades med champagne på blanka eftermiddagen. Succén är given, lovar arrangörerna. ”Detta evenemang kommer att sälja slut.”

Redan här kommer en beklämmande känsla krypande. Vad menar man med kunskap här, och vad är det för inramning man ger arrangemanget? Det låter inte särskilt seriöst, låter mer som en vara som krängs och ett erbjudande som kryddats med alkohol. Kunskap är inget jippo, det är som Liedman skriver i rubriken, en allvarlig sak! Fast det är inte så detta seminarium säljs in.

Nej, jag var inte där – min firma har inte råd med excesser och min arbetsmoral förbjuder mig att dricka champagne klockan tio i fyra. Men jag behövde inte heller vara där för att se vad det skulle handla om. I programmet var allt utförligt presenterat. Jag kan följa förloppet timme för timme.

Malou von Sivers, känd från tv, var moderator, och den förre finansministern Anders Borg var förste talare. ”Utmaningar och risker i en global värld”, skulle han tala om.

Borg är rätte mannen. Under sin ministertid brukade han ta upp den svenska skolans katastrofala situation. Hans okunnighet i ämnet var formidabel. Han trodde att den svenska skolan var unik i sina arbetsmetoder, och han älskade svepande omdömen om vad som försiggick i lektionssalarna.

Efter Borg följer några framgångsrika företagare men också en konsult i retorik, Elaine Eksvärd. ”Målet är att du som ledare ska lära dig konsten att göra ditt budskap attraktivt för medarbetarna”, heter det blygsamt. Attraktivt, alltså – man ska inte ana järnnäven under silkesvanten.

Vad menas med SEMINARIUM, undrar jag? Seminariet är hum-/samforskarnas motsvarighet till naturvetarnas laboratorium, en plats för lärda, kritiska samtal. Här låter det ner som en räcka talare som river av sina anförande i snabb takt, för det ska ju hinnas med både frukost, lunch (antar jag) och champagne. Ett seminarium är utvecklande och kunskapsgenererande, för där finns plats för kritiska frågor vars syfte är att slipa tesen som läggs fram för granskning. Här har kunskapen reducerats till underhållning, som det verkar och det kritiska inslaget har delegerats till en moderator som ställer lagom kritiska frågor, kan man anta. Kunskapen är här synonym med information, och talarens rykte och tidigare positioner antas borga för kvalitet. Det är beklämmande och en orsak till kunskapskrisen i Sverige. Kunskap är inte makt, här är det nästan övertydligt så att makt är kunskap. Varför ska man studera, när framgång ändå inte handlar om vem som vet mest eller bäst? I regeringens förslag till nytt kvalitetsutvärderingssystem är det studenterna, linjeorganisationen och näringslivet som tilldelats makt över kvalitetsarbetet på landets högskolor och universitet. Disputerade och professorer har med tiden fått allt mindre att säga till om, och har allt mer reducerats till marionetter för maktens intresse av legitimitet. Här i detta arrangemang bryr man sig inte ens om att försöka dölja detta. Kraven för att något ska kunna passera som kunskap är obefintliga.

Dagens märkligaste presentation står en professor i företagsekonomi, Micael Dahlén, för. ”I framtiden när även Mars kommer att vara bebodd, blir jordens resurser allt knappare. Snart spelar det ingen roll hur mycket pengar du har, det kommer ändå inte att räcka. Allt som kommer att efterfrågas är du själv, den viktigaste resursen av alla.”

Märk orden ”spelar ingen roll hur mycket pengar du har”. Salen är full av människor som för 5 400 kronor exklusive moms kan ägna en hel arbetsdag åt denna märkliga rad av föreläsningar. Med Micael Dahlén får de en hel portion snömos på köpet.

En professor som talar tvärsäkert om en framtida kolonisering av Mars är tveklöst ute på tunn is, men detta är ju inget kunskapsseminarium, det är underhållning, så anförandet kanske passar perfekt? Är man bara känd får man uppmärksamhet och tilldelas äran att sprida sina "kunskaper", som här tydligt utgår från normativt tyckande. Framtiden finns inte, så ingen kan veta något om hur det ska bli, eller vilken roll pengar kommer att spela där och då. Och om vi tillåter ett fortsatt, hänsynslöst utnyttande av jordens resurser, vilket Dahlén inte verkar ha några invändningar mot, så kommer resurserna så klart att bli knappa. Det är dock ingen profetia, det är snarare en utveckling som Dahlén legitimerar genom att välja detta som tema för sin presentation. Redan idag är jaglojaliteten och egoismen utbredd, så även den legitimeras. Håller med Liedman om att det är snömos som serveras, men vad gör det när den sköljs ner med champagne?

Tänk att Dahlén framför sitt budskap i Posthotellet invid Drottningtorget. Därutanför ilar människor kors och tvärs, undersköterskor, grundskollärare, servitriser, arbetslösa: vanligt folk. Till Centralstationen anländer flyktingar långväga ifrån. Tänk om de skulle få veta att deras sura små löner eller bidrag inte spelar någon roll i framtiden. Då är deras egen förmåga allt som räknas. Vilken revolution!

Dock, Dahléns röst tränger inte utanför det gamla Posthusets tjocka murar. Människorna på torget anar inte att det där innanför finns en sal full med bättre bemedlade människor som låter dagen glida förbi i ansvarslös lyx.

Och alla vi som dignar under kraven på högskolan och som värnar kunskapen och kvaliteten i landets högre utbildningar, hur är det med oss? Är vi också förlorare som fortfarande tror på sådana omoderna saker som verklig kunskap och riktig kvalitet? Jag känner mig allt mer som en förlorare som stannat kvar på högskolan och som framhärdar i undervisningen, trots att uppskattningen för arbetet är minimal och den administrativa bördan bara blir tyngre och tyngre för varje åt. Varför kvalitetsgranskas inte denna typ av arrangemang, kan jag undra? Varför är det okej för en professor att tala om vad som helst, utanför högskolan? Dessutom för betalande publik, eller är det detta som ursäktar, att publiken betalar? I ett land som VERKLIGEN bryr sig om kunskap och utbildningskvalitet borde begreppet KUNSKAP vara skyddat mot den här typen av profitering.

Nej, jag avundas inte dessa människor. Intill övermättnaden lurar alltid ledan. Däremot blir jag indignerad över att jippon av detta slag fogas in under rubriken ”Kunskapsseminarier”.

Kunskap är en allvarlig sak. Skolan har länge tvingats hantera ett kunskapsbegrepp där prov och betyg betyder allt, den lärande individen ingenting. Men kunskapen, inte betygen, är det som bestämmer en människas räckvidd i världen: vad vi kan göra, tänka, ja, känna.

Därför är det upprörande att diverse nonsens saluförs i kunskapens namn.

Men tänk vilken nytta jag har av min firma! Utan den hade jag inte fått en sådan inblick i denna skenvärld.

Jag är också indignerad, inte minst eftersom jag har många år kvar till pensionen. Hur länge orkar jag utsätta mig för känslan av besvikelse och frustration över att tvingas se på när skillnaden mellan det jag som forskare vet är kunskap och kvalitet och det som sägs vara det, av makthavarna som bestämmer över min vardag på högskolan? Jag vet ärligt talat inte, och tröttheten blir inte mindre över att vara ense med Liedman, snarare tvärtom. Snart är det jul och jag går på knäna, men hoppas klara mig fram till dess. Behöver en andhämtningspaus. Till sommaren och semestern är det långt, och längre än så vågar jag inte tänka. Jag värnar kunskapen och kvaliteten, men gör det i allt hårdare motvind och med allt mindre tid, resurser och förståelse för uppdragets komplexitet.

Att vara lektor framstår allt mer som ett hopplöst uppdrag. Ingen verkar dock bry sig om det, trots att det aldrig har talats så mycket om kunskap och aldrig någonsin lagts så mycket resurser på kvalitet.