Herman Lundborg, rasbiologi och det bedrövliga året 2015

Kultur är mitt forskningsområde. Kulturen i sig alltså, dess inneboende väsen skulle man kunna säga. Det är vad jag på olika sätt försöker förstå, själva kulturen och förutsättningar för förändring av kultur. Inte kulturen i bestämd form. Absolut inte den svenska kulturen, eller någon annan kultur. Det är en sak jag kommit till fördjupad insikt om under året som gått. Svensk kultur och tankar på den ligger farligt nära tanken om ras. 2015 är året då kulturrasismen blossade upp och synen på Islam förändrades. Tanken på att människor från andra länder är annorlunda än vi fick genomslag i politiken, inte bara i Sverige. Klyftorna i Sverige växte under året och i Trollhättan dödades under hösten lärare och elever, för att de inte såg "svenska" ut. Flyktingförläggningar brinner, och på måndag stängs gränsen och alla som vill passera måste kontrolleras. Det är aspekter av kultur, men inget av det säger något om kulturen. Bränder, xenofobi och politik, liksom religion och näthat är kulturella företeelser, men inget av detta kan knytas till någon specifik kultur. Det är ett tankefel som vi måste göra upp med, en gång för alla. Kanske kan 2016 bli året då vi gör oss av med bagaget från 1930-talet och den människosyn som började odlas under 1800-talet, bland annat av etnologer med intresse för kultur och nationalkaraktärer.

Jag fick en bok i julklapp: Käraste Herrman. Rasbiologen Herrman Lundborgs gåta. Den har jag läst under ledigheten, först med förundran, sedan med förfäran och på slutet med avsky. Det är en berättelse om vetenskap, kultur och människosynen som växte sig stark under 1920- och 1930-talen. Maja Hagerman skriver inlevelsefullt, reflekterande och mycket bra om människan Lundborg och om hans försök att etablera vetenskapen rasbiologi i Sverige. Herrman Lundborg var rasist, och han var stolt över det. Han såg sig som den nordiska rasens försvarare och betraktades av Nazityskland som en föregångsman. Hans (redan i sin samtid ifrågasatta) begrepp ostbaltisk ras och dess kännetecken som Lundborg beskrivit i detalj används av nazisterna för att skilja ut de underlägsna raser som ska rensas ut från den överlägsna germanska rasen.

Rasbiologiska institutet i Uppsala invigdes 1922. På Forum för levande historia finns en hel del texter om institutet, till exempel denna som handlar om Herman Lundborgs vetenskapssyn: Allt som kan mätas är inte vetenskap. Lundborg är närmast besatt av mätande och hans fascination för Norrland är stor. 1913 gör han sin första resa norrut, och den följs av otaliga resor genom åren, fram till hans pensionering 1935. Lappland är platsen där den nordiska "rasen" blandas med den finska och den samiska, och det är denna "blandning" som intresserar honom. Hans metod är strikt vetenskaplig och går ut på att mäta skallar och kroppar. Mätdata från 100 000-tals människor samlas in genom åren. Data som antas säga något om människornas själsegenskaper och dess intellektuella förmåga. Lundborg ser som försvarare av det unikt svenska, den svenska "ras" som "forskning" visat var världens renaste. Lundborgs syn på det unikt svenska ekar starkt i Sverigedemokraternas politik, som drivs av samma kraft som Lundborgs vetenskap. Jag läser på deras hemsida:

Sverigedemokraterna motsätter sig inte invandring men menar att invandringen måste hållas på en sådan nivå och vara av en sådan karaktär att den inte utgör ett hot mot vår nationella identitet eller mot vårt lands välfärd och trygghet. Invandring ska inte användas som ett substitut till riktig flyktinghjälp. Reglerna för anhöriginvandring måste vara utformade på ett sådant sätt att de inte bidrar till att skapa ökad segregation eller andra sociala och ekonomiska problem. Att av ekonomiska skäl tvingas stanna i ett land där man inte trivs och inte vill leva är destruktivt för såväl landet som för den enskilde individen. Ett aktivt och generöst stöd skall därför ges till de invandrare som önskar återvända till sina hemländer.

Invandringen måste hållas på en "nivå och vara av en sådan karaktär att den inte utgör ett hot mot vår nationella identitet" ... Vår nationella identitet?! Vem är vi och vad är en nationell identitet? Det är en farlig tanke, som ekar starkt av rastänkandet som Lundborg och andra drev. Jämför texten som Sverigedemokraterna söker politiskt mandat för idag, med en av texterna som gavs ut av institutet vid slutet av 1920-talet (Hagerman 2015:291).

I Nordamerika, Sydafrika, Asien och Australien har människor av nordisk ras gjort sig synnerligen gällande. Det torde ej kunna färnekas (sic) att den nutida kulturen på gott och ont i stora delar av världen till väsentlig del uppbäres av den nordiska rasen -- låt vara mer eller mindre uppblandad [...]

Fornforskning, rasbiologi och historia bära samfällt vittnesbörd om den nordiska rasens sega kraft, företagsamhet, begåvning och organisationsförmåga
. Sverige är som vi veta, det äldsta självständiga riket i hela Europa. Allt detta förpliktigar. Må vi alla, som nu leva i den nordiska rasens urhem, göra allt vad på oss ankommer för att hålla rasen uppe, så att den ej urartar eller dör ut.

Det är exakt samma retorik och rädsla för det okända som lanseras som omsorg om det genuint svenska, då som nu. Rasbegreppet har skrotats, men grundtanken lever kvar och den bygger på att det är skillnad mellan folk och folk. Då var det i biologin skillnaden söktes, idag är det i kulturen. Båda tankesätten är lika farliga. Det visar Maja Hagerman med all önskvärd tydlighet i sin bok.

Herrman Lundborg och hans gelikar visar sig vara en samling fördomsfulla snuskgubbar, som använder sin makt för att fotografera kvinnor nakna i helfigur, vilket uppskattas mycket bland kollegorna i andra länder. Och Lundborg omger sig med unga skolfröknar på sina resor i fjällen. En av dem blir med barn och eftersom det är för sent att göra abort blir den store försvaren av den svenska rasens renhet, rasblandningens största kritiker, själv far till ett barn av blandras. Dubbelmoralen och cynismen känner inga gränser. Problemet då som nu är att dumhet så lätt kan kamoufleras till vetenskap eller politik.

Det hoppfulla med boken, och som gör att jag, trots att 2015 visade sig bli ett bedrövligt år, tror på framtiden och att allt kommer att vända snart, är att Lundborg redan i sin samtid mötte hård kritik. Rasbiologiska institutets storhet verkar i mångt och mycket vara en fabrikation. Det är inte en enig riksdag som ger institutet sitt stöd och det får aldrig det ekonomiska stöd man väntade sig. Lundborgs samröre med nazisterna ses inte med blida ögon från statsmakten som helhet. Tyvärr genomförs trots detta ett steriliseringsprogram som är en skam för vårt land, som dessutom pågick långt fram i tiden. Det manar till eftertanke. Trots att Lundborg lätt går att avslöja som charlatan och att rasbiologin uppenbarligen inte är en vetenskap, lever tankarna kvar och får fäste, särskilt i tider av oro. Därför är det så oerhört viktigt att hålla kunskapen vid liv. Sverigedemokraterna har varken vetenskapligt eller intellektuellt stöd för sin politik, men det hade inte nazisterna heller. Det räcker inte att avfärda eller peka på inkonsekvenser, för rädslan för människor från andra kulturer är affektdriven. Argumenten för politiken uppfinns efterhand, då som nu. Hotet mot det som vi lärt oss känna igen som det svenska kommer därför alltid inifrån, oftast från dem som säger sig värna det, vad det nu är man menar, mest.

Ute stiger solen upp och jagar undan mörkret. Jag ställer in boken om Lundberg i bokhyllan och börjar planera för kvällens firande av att 2015 läggs till handlingarna och 2016 öppnas upp. Jag tror på framtiden, för jag vet att det som oroat och hotat under 2015 inte är hållbart. Det är inte hållbart att bygga något på rädsla, och eftersom det inte finns någon substans i det som sägs finns heller ingen annan kraft att hämta stöd för än den irrationella rädslan som plockar fram det sämsta från människan. Titta bara hur man uttrycker sig i kommentatorsfälten på Avpixlat, som SD säger sig vara frikopplad från (det gjorde för övrigt Herrman Lundborg också, tog avstånd utåt från nazismen samtidigt som han odlade kontakterna i lönndom). Är det en grund att bygga ett hållbart Sverige på? Knappast! Det enda hotet kommer alltså inifrån och det är vi själva som underblåser det genom att ge SD och andra utrymme och tolkningsföreträde.

Jag väljer vetenskapen och har för avsikt att under året avsluta mina tre böcker om olika aspekter av kultur, där jag försöker göra upp med mitt ämnes sorgliga historia. Etnologi som vetenskap startades för att rädda det svenska. Felet med den tanken är att det inte finns något att rädda. Det enda som finns är framtiden och den skapas här och nu, av dig och mig, i tankar, ord och handling. Biologi eller kultur är inte och kan inte vara förklaringen, till något. Vi och den kultur vi skapar blir till och förändras. Förstår vi det är mycket vunnet. Det är en tanke som skänker hopp och som inspirerar.

Härmed förklarar jag skitåret 2015 avslutat, i alla fall vad bloggandet anbelangar. Jag kommer tillbaka med fler tankar inom kort. Kanske inte imorgon, men sedan. Ser fram emot och önskar alla ett Gott Nytt 2016!