När lederna mjukats upp och efter lite frukost och ett par koppar kaffe börjar det lossna. Än är jag inte igång för fullt, men hoppet om att i alla fall närma mig spirar. En power nap och en promenad, kanske? Efter lunch, möjligen. Klipper och klistrar. Ändrar och skriver nytt. Inser att den sista bokens första förord inte fungerar i helheten. Lyfter ut texten, men kan inte riktigt skiljas från den. Det får bli ett blogginlägg, för det är trots allt resultatet av tankemöda, och något säger den. Hoppas jag ...
Denna bok ingår i en serie om tre böcker. Det är den sista jag skriver men jag vill inte se den som del tre, lika lite som någon av de föregående. Böckerna utgör ett slags helhet, vars gemensamma nämnare är kultur eller olika sätt att närma sig en förståelse för vad kultur skulle kunna vara. En av de båda andra böckerna handlar om samtal, som är ett slags verktyg för att undersöka och samtidigt förändra kultur. Ett sätt att skapa förståelse för det som finns mellan aktörerna som skapar och förändrar den icke-linjära process av ömsesidig tillblivelse som kultur kan förstås som. Den andra boken handlar om nomadologi, som är ett sätt eller en metod att studera komplexa processer, vilket kultur är. Ett förhållningssätt till liv, rörelse, förändring och kunskap. Ett slags alternativ vetenskap, ständigt i opposition och rörelse. Samtal om samtal om kultur. Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, heter den förra och Studier av förändring, i rörelse. För en angelägen kulturvetenskap i takt med tiden, heter den senare. Dessa tre böcker ser jag alltså som ett slags helhet. Tillsammans utgör böckerna min syn på kunskap, kultur och studier av levt liv. Tanketrådar löper kors och tvärs mellan böckerna och ingen av dem har någon absolut början eller definitivt slut. Texten startar och orden och tankarna tar slut, men eftersom det handlar om tillblivelse, rörelse och komplexitet finns ingen linjär berättelse att förmedla, som byggs upp med hjälp av en inledning, en brödtext och en sammanfatande, förtydligande slutdiskussion. Inget leds heller i bevis i någon av böckerna. Jag vill locka till samtal, väcka nyfikenhet och presentera verktyg för studier av kultur, och jag vänder mig med böckerna inte bara till forskare och studenter, utan lika mycket till en intresserad allmänhet. För kultur är en fråga inte bara för forskare, kultur angår alla och alla har lika nära till kulturen och kultur påverkas dessutom av kunskapen om den. Därför är det viktigt att så många som möjligt engageras i arbetet med att se, förstå och undersöka förutsättningar för förändring av kultur.
Kunskap om kultur får inte låsas in, den bör istället spridas och fler bör engagera sig i ämnet, ju fler desto bättre. Tyvärr lever vi i en kulturförnekande kultur, det vill säga en kultur som inte erkänner sin ”egen” existens. Det strider inte mot några kulturlagar att en sådan kultur växer fram, det är helt i sin ordning, men det är olyckligt om det blir så för det gör att frågor som skulle kunna finna en enkel lösning blir svåra och till att det läggs en massa energi på att lösa sådant som redan vid en ytlig studie av kulturen visar sig vara omöjlig. Som en röd tråd genom alla böckerna, likt ett slags ryggrad, eller lina att hänga upp tankarna på löper den franske filosofen Gilles Deleuze och hans medförfattare, eller kanske ska man säga medskapare av tankar, Félix Guattari. Det är från deras gemensamma verktygslåda som jag hämtar inspiration för tankarna som presenteras i böckerna och som läggs i läsarens händer likt ett slags frön, i trygg förvissning om att tankarna där ska slå rot och utvecklas på sina egna premisser. Det är så kultur skapas och förändras, genom ömsesidigt möten i vardagen, mellan människor, tankar och världen vi alla är utkastade i och har att förhålla oss till. Jag skriver lika mycket för att förmedla tankar som för att få inspiration och för att skapa utrymme och möjlighet att tänka tillsammans, mellan.
Filosofi var mitt liv, lär filosofen Ludwig Wittgenstein ha sagt på sin dödsbädd. Vetenskap i allmänhet, och sökande efter kunskap om kultur i synnerhet, har kommit att bli mitt liv. Kunskapssökande är det som ger mitt liv riktning, och mening. Därför oroas jag över att kunskap kommit att bli ett slags biverksamhet i akademin. Maktkamp, och revirbevakande, kontroll och ett ständigt jämförande, jakt på den eller det bästa, är vad man tvingas utsätta sig för och hantera om man vill söka kunskap. Jag vill, jag kan och är beredd att underkasta mig allt detta för att även fortsättningsvis få möjligheten att söka kunskap, tillsammans med studenter och kunniga samt intresserade kollegor, som vill arbeta tillsammans, för högre mål än den egna karriären. Akademin är på många sätt en skitvärld, men den är den bästa av skitvärldar. Än så länge tänker jag så. Det kan komma att förändras, i både sämre och bättre riktning, liksom samhället i stort. Allt handlar om vilken syn vi har på kunskap, lärande och kultur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar