Herman Lundborg, rasbiologi och det bedrövliga året 2015

Kultur är mitt forskningsområde. Kulturen i sig alltså, dess inneboende väsen skulle man kunna säga. Det är vad jag på olika sätt försöker förstå, själva kulturen och förutsättningar för förändring av kultur. Inte kulturen i bestämd form. Absolut inte den svenska kulturen, eller någon annan kultur. Det är en sak jag kommit till fördjupad insikt om under året som gått. Svensk kultur och tankar på den ligger farligt nära tanken om ras. 2015 är året då kulturrasismen blossade upp och synen på Islam förändrades. Tanken på att människor från andra länder är annorlunda än vi fick genomslag i politiken, inte bara i Sverige. Klyftorna i Sverige växte under året och i Trollhättan dödades under hösten lärare och elever, för att de inte såg "svenska" ut. Flyktingförläggningar brinner, och på måndag stängs gränsen och alla som vill passera måste kontrolleras. Det är aspekter av kultur, men inget av det säger något om kulturen. Bränder, xenofobi och politik, liksom religion och näthat är kulturella företeelser, men inget av detta kan knytas till någon specifik kultur. Det är ett tankefel som vi måste göra upp med, en gång för alla. Kanske kan 2016 bli året då vi gör oss av med bagaget från 1930-talet och den människosyn som började odlas under 1800-talet, bland annat av etnologer med intresse för kultur och nationalkaraktärer.

Jag fick en bok i julklapp: Käraste Herrman. Rasbiologen Herrman Lundborgs gåta. Den har jag läst under ledigheten, först med förundran, sedan med förfäran och på slutet med avsky. Det är en berättelse om vetenskap, kultur och människosynen som växte sig stark under 1920- och 1930-talen. Maja Hagerman skriver inlevelsefullt, reflekterande och mycket bra om människan Lundborg och om hans försök att etablera vetenskapen rasbiologi i Sverige. Herrman Lundborg var rasist, och han var stolt över det. Han såg sig som den nordiska rasens försvarare och betraktades av Nazityskland som en föregångsman. Hans (redan i sin samtid ifrågasatta) begrepp ostbaltisk ras och dess kännetecken som Lundborg beskrivit i detalj används av nazisterna för att skilja ut de underlägsna raser som ska rensas ut från den överlägsna germanska rasen.

Rasbiologiska institutet i Uppsala invigdes 1922. På Forum för levande historia finns en hel del texter om institutet, till exempel denna som handlar om Herman Lundborgs vetenskapssyn: Allt som kan mätas är inte vetenskap. Lundborg är närmast besatt av mätande och hans fascination för Norrland är stor. 1913 gör han sin första resa norrut, och den följs av otaliga resor genom åren, fram till hans pensionering 1935. Lappland är platsen där den nordiska "rasen" blandas med den finska och den samiska, och det är denna "blandning" som intresserar honom. Hans metod är strikt vetenskaplig och går ut på att mäta skallar och kroppar. Mätdata från 100 000-tals människor samlas in genom åren. Data som antas säga något om människornas själsegenskaper och dess intellektuella förmåga. Lundborg ser som försvarare av det unikt svenska, den svenska "ras" som "forskning" visat var världens renaste. Lundborgs syn på det unikt svenska ekar starkt i Sverigedemokraternas politik, som drivs av samma kraft som Lundborgs vetenskap. Jag läser på deras hemsida:

Sverigedemokraterna motsätter sig inte invandring men menar att invandringen måste hållas på en sådan nivå och vara av en sådan karaktär att den inte utgör ett hot mot vår nationella identitet eller mot vårt lands välfärd och trygghet. Invandring ska inte användas som ett substitut till riktig flyktinghjälp. Reglerna för anhöriginvandring måste vara utformade på ett sådant sätt att de inte bidrar till att skapa ökad segregation eller andra sociala och ekonomiska problem. Att av ekonomiska skäl tvingas stanna i ett land där man inte trivs och inte vill leva är destruktivt för såväl landet som för den enskilde individen. Ett aktivt och generöst stöd skall därför ges till de invandrare som önskar återvända till sina hemländer.

Invandringen måste hållas på en "nivå och vara av en sådan karaktär att den inte utgör ett hot mot vår nationella identitet" ... Vår nationella identitet?! Vem är vi och vad är en nationell identitet? Det är en farlig tanke, som ekar starkt av rastänkandet som Lundborg och andra drev. Jämför texten som Sverigedemokraterna söker politiskt mandat för idag, med en av texterna som gavs ut av institutet vid slutet av 1920-talet (Hagerman 2015:291).

I Nordamerika, Sydafrika, Asien och Australien har människor av nordisk ras gjort sig synnerligen gällande. Det torde ej kunna färnekas (sic) att den nutida kulturen på gott och ont i stora delar av världen till väsentlig del uppbäres av den nordiska rasen -- låt vara mer eller mindre uppblandad [...]

Fornforskning, rasbiologi och historia bära samfällt vittnesbörd om den nordiska rasens sega kraft, företagsamhet, begåvning och organisationsförmåga
. Sverige är som vi veta, det äldsta självständiga riket i hela Europa. Allt detta förpliktigar. Må vi alla, som nu leva i den nordiska rasens urhem, göra allt vad på oss ankommer för att hålla rasen uppe, så att den ej urartar eller dör ut.

Det är exakt samma retorik och rädsla för det okända som lanseras som omsorg om det genuint svenska, då som nu. Rasbegreppet har skrotats, men grundtanken lever kvar och den bygger på att det är skillnad mellan folk och folk. Då var det i biologin skillnaden söktes, idag är det i kulturen. Båda tankesätten är lika farliga. Det visar Maja Hagerman med all önskvärd tydlighet i sin bok.

Herrman Lundborg och hans gelikar visar sig vara en samling fördomsfulla snuskgubbar, som använder sin makt för att fotografera kvinnor nakna i helfigur, vilket uppskattas mycket bland kollegorna i andra länder. Och Lundborg omger sig med unga skolfröknar på sina resor i fjällen. En av dem blir med barn och eftersom det är för sent att göra abort blir den store försvaren av den svenska rasens renhet, rasblandningens största kritiker, själv far till ett barn av blandras. Dubbelmoralen och cynismen känner inga gränser. Problemet då som nu är att dumhet så lätt kan kamoufleras till vetenskap eller politik.

Det hoppfulla med boken, och som gör att jag, trots att 2015 visade sig bli ett bedrövligt år, tror på framtiden och att allt kommer att vända snart, är att Lundborg redan i sin samtid mötte hård kritik. Rasbiologiska institutets storhet verkar i mångt och mycket vara en fabrikation. Det är inte en enig riksdag som ger institutet sitt stöd och det får aldrig det ekonomiska stöd man väntade sig. Lundborgs samröre med nazisterna ses inte med blida ögon från statsmakten som helhet. Tyvärr genomförs trots detta ett steriliseringsprogram som är en skam för vårt land, som dessutom pågick långt fram i tiden. Det manar till eftertanke. Trots att Lundborg lätt går att avslöja som charlatan och att rasbiologin uppenbarligen inte är en vetenskap, lever tankarna kvar och får fäste, särskilt i tider av oro. Därför är det så oerhört viktigt att hålla kunskapen vid liv. Sverigedemokraterna har varken vetenskapligt eller intellektuellt stöd för sin politik, men det hade inte nazisterna heller. Det räcker inte att avfärda eller peka på inkonsekvenser, för rädslan för människor från andra kulturer är affektdriven. Argumenten för politiken uppfinns efterhand, då som nu. Hotet mot det som vi lärt oss känna igen som det svenska kommer därför alltid inifrån, oftast från dem som säger sig värna det, vad det nu är man menar, mest.

Ute stiger solen upp och jagar undan mörkret. Jag ställer in boken om Lundberg i bokhyllan och börjar planera för kvällens firande av att 2015 läggs till handlingarna och 2016 öppnas upp. Jag tror på framtiden, för jag vet att det som oroat och hotat under 2015 inte är hållbart. Det är inte hållbart att bygga något på rädsla, och eftersom det inte finns någon substans i det som sägs finns heller ingen annan kraft att hämta stöd för än den irrationella rädslan som plockar fram det sämsta från människan. Titta bara hur man uttrycker sig i kommentatorsfälten på Avpixlat, som SD säger sig vara frikopplad från (det gjorde för övrigt Herrman Lundborg också, tog avstånd utåt från nazismen samtidigt som han odlade kontakterna i lönndom). Är det en grund att bygga ett hållbart Sverige på? Knappast! Det enda hotet kommer alltså inifrån och det är vi själva som underblåser det genom att ge SD och andra utrymme och tolkningsföreträde.

Jag väljer vetenskapen och har för avsikt att under året avsluta mina tre böcker om olika aspekter av kultur, där jag försöker göra upp med mitt ämnes sorgliga historia. Etnologi som vetenskap startades för att rädda det svenska. Felet med den tanken är att det inte finns något att rädda. Det enda som finns är framtiden och den skapas här och nu, av dig och mig, i tankar, ord och handling. Biologi eller kultur är inte och kan inte vara förklaringen, till något. Vi och den kultur vi skapar blir till och förändras. Förstår vi det är mycket vunnet. Det är en tanke som skänker hopp och som inspirerar.

Härmed förklarar jag skitåret 2015 avslutat, i alla fall vad bloggandet anbelangar. Jag kommer tillbaka med fler tankar inom kort. Kanske inte imorgon, men sedan. Ser fram emot och önskar alla ett Gott Nytt 2016!

Samtalsteknik som vapen mot cynisk empatilöshet

Lägg till en aktör till ett sammanhang, och komplexiteten ökar kvadratiskt. Två som möts, i ett samtal, är redan det en ansenlig mängd, ett helt gäng, om man betänker vad var och en har med sig in i samtalet. Mitt då, nu, sedan och allt jag vet, vill kan och tror, är väsensskilt från dina motsvarigheter. Vårt vi består inte bara av jag och du, för både du och jag är mindre delar av så mycket mer och av så många andra sammanhang. Vi är alla delar av mer än vi tror. Jag är ingen enhet, jag är en sammansättning som blir till genom interaktion med andra sammansättningar.

Vi blir dem vi är mötet med andra, mellan vår egen syn på oss själva och andras uppfattning av oss. För att jag ska bli jag krävs därför ett du, och vi bekräftar varandra ömsesidigt. Vi är alltså inte, vi blir. Vi skapar varandra tillsammans, både gemensamt och med andra. Kulturen vi möts i formar individen lika mycket som medmänniskorna och den kontext där kulturen uppstår, i mellanrummen mellan delarna som helheten som består av. Jag är du och du är jag, och vi har alltid mer som förenar oss än som skiljer oss åt. Skillnader är oftare skapade eller föreställda än inte. Vi behöver varandra mer än vi klarar oss själva.

Egoism är en farlig aktör i ett socialt sammanhang. Egoism och brist på empati, liksom rädsla för den andre, den eller det där okända, utifrån kommande, går hand i hand. Förena dessa känslor med ignorans och du får en livsfarlig cocktail. Ett avskräckande och varnande exempel på vad som kan hända när förmågan att lyssna och förstå andra än sig själv släpps lös är Jan Sjunnessons senaste (galna) utspel. Han uppmanar till "blockering" av tiggare och dumheten känner inga gränser. Läser i DN, och vill bara skaka på huvudet åt galenskapen, men det handlar om en opinionsbildare som inte drar sig för att ljuga om det passar hans agenda.

I ett blogginlägg på sin blogg uppmanade han under måndagen människor att ”blockera tiggare” genom att ställa sig någon decimeter framför där de sitter, tills de lämnar platsen. På bloggen ger han steg för steg-instruktioner till hur hans läsare ska kunna blockera tiggare tills de lämnar platsen. Han skriver: 

”Stå någon decimeter från dem så att de blockeras men inte närmare. Rör de dig har du vunnit och kan anklaga dem för ofredande, vilket är en tjafsig metod de använder men var beredd med att ringa 112 om de skulle jävlas för mycket och putta på dina ben.”

Jan Sjunnesson menar att han själv har testat metoden, vid två tillfällen. 

– Jag har själv gjort det på Drottninggatan och vid Brommaplan. Jag gjorde ett litet test, och det kändes väl inte så mycket då jag inte såg vad som hände bakom mig. De flyttade på sig och jag flyttade efter. Sedan gick de och då tyckte jag att jag vunnit, säger Jan Sjunnesson till DN. 

Varför sprider du det här på din blogg? 

– Det finns många människor som är irriterade över att de inte kan ta sig fram på gatorna. De blir antastade och känner sig besvärade, och det är en situation vi inte haft i Sverige förrän de senaste tre åren. Det finns ett folkligt missnöje som inte representeras politiskt, säger Jan Sjunnesson. 

Jan Sjunnesson menar att metoden är ett sätt att sätta press på politikerna. 

– När politikerna svikit får man sätta press på politikerna och visa att man inte ställer upp. Då måste man våga vara otrevlig och besvärlig. Man ska inte ofreda tiggarna, utan vara hänsynsfull.

På vilket sätt är det hänsynsfullt att ställa sig framför någon? 

– Det är inte hänsynsfullt, men man ska vara artig när man står där. Man måste ha självbehärskning och stå kvar även om man blir spottad på.

Sjunnesson ger egoismen, empatilösheten och dumheten ett ansikte. En livsfarlig blandning som borde avfärdas som rent pellejönseri, men som tyvärr lockar allt fler väljare. En röst på SD är en röst på denna människosyn, denna kunskapssyn och ett upphöjande av egoismen till allmän maxim. Den som använder sin självbehärskning till att frysa ut människor saknar uppenbarligen någon viktigt, något fundamentalt mänskligt. Ett samhälle byggt på de principer som Sjunnesson lyfter upp till allmän lag är ett kallt, instrumentalistiskt och människofientligt samhälle. Ett samhälle som gör skillnad på jag och du och där allt som kommer utifrån är hotfullt och där den som inte passar in ska frysas ut.

Det var nu inte detta jag tänkte skriva om, men det passade in i resonemanget och kändes viktigt att lyfta. Det som fångade mitt intresse, det som lockade fram tankar, var istället artikeln i SvD, om Sherry Turkle. Som också ser en växande egoism och ett utarmat samtal. En utveckling som hon kopplar samman med det ökande användandet av ny teknik.

I sin nya bok ”Reclaiming conversation – the power of talk in a digital age” höjer Sherry Turkle, professor vid Massachusetts Institute of Technology (MIT) i Boston, USA, ett varningens finger och uppmanar oss att inse att vi möjligen står inför en empatikris. Hennes oro grundar sig bland annat på två nya forskningsstudier. 

Den ena visar att telefonernas ständiga närvaro gör att vi väljer att prata om ytligare saker än förut. Även om den är avstängd och ligger en bra bit bort så påverkar den vad vi pratar om. Den andra studien visade att studenters förmåga till empati hade minskat med 40 procent de senaste 20 åren. Minskningen var störst under de senaste tio åren. Förmågan till empati mättes genom att studenterna fick läsa berättelser om människor och svara på vad de tänker och känner. Forskarteamet bakom studien spekulerade i att detta kan bero på att unga tillbringar allt mer tid på nätet och mindre med att umgås i verkliga livet.

Aktören som adderas till sammanhanget är inte alltid självklart en människa, även ting och tankar kan göra skillnad, kan förändra och agera. Det är ett faktum som alldeles för ofta glöms bort, vilket gör att förståelsen för kultur påverkas menligt. Och det i sin tur påverkar uppfattningen om vad som är möjligt och önskvärt. Sjunnesson och hans gelikar har uppenbart gått vilse och har helt förlorat sin moraliska kompass och empatiska förmåga. Jag vill ge röst åt och instämmer i Turkles varning: Vi står inför en allvarlig empatikris, som är ett gift som hotar att förgöra oss och vårt samhälle inifrån. När våra samtal blir allt ytligare förlorar vi förmågan att tänka, slutar vi lyssna och utsätta oss för varandras olikhet och därför minskar förmågan att förstå någon eller något annat än jag och mig och mitt. Samtalet behöver återupprättas!

Sherry Turkle var en av flera forskare som bjöds in till Nobel Dialogue Week i Göteborg, i samband med Nobelprisutdelningen, för att samtala på temat ”Fram­tidens intelligens”. Under samtalet fick hon svara på när hon började bli mer skeptisk till hur tekniken förändrar oss. 

–  Det var när vi började bära teknik på oss all vår vakna tid. Det innebär att vi vänder vår uppmärksamhet mot tekniken i stället för mot varandra.

Mer IT i skolan … kanske är det inte en undergörande universallösning? Kanske är det mänskliga möten och mer samtal vi behöver för att återupprätta kunskapsskolan? Framtidens intelligens, var finns den; i tekniken eller hos människan? Många verkar tro det förra, men jag tror på det senare. Intelligens är en mänsklig förmåga, och människan bör akta sig för att likna maskiner, som saknar känslor. Låt Jan Sjunnesson bli ett varnande exempel på vart en instrumentell människosyn kan ta oss och vårt samhälle. Jag vägrar tro att det är dit vi vill, men det är i den riktningen vi rör oss om vi låter rädslan för det okända ta oss eller om vi okritiskt integrerar maskiner i allt fler sammanhang.

Sverigevisiten var kort och schemat var späckat så jag når henne på telefon när hon kommit hem till Boston igen. ”Ring mig klockan 6, jag är uppe tidigt”, lät hon meddela. När jag ringer henne i arla morgonstund låter hon sprudlande. 

–  Ett äkta samtal är en magisk sak som händer mellan två människor. Det är i konversation med andra som vi är som mest mänskliga. Där är då vi skapar intimitet och empati. Som det ser ut i dag kommunicerar vi mer än någonsin, men vi för allt färre riktiga samtal. 

Allt fler föredrar kontakt med andra på elektronisk väg. Då har vi både större kontroll över kommunikationen och kan göra annat samtidigt. Vi slipper möten med jobbiga människor och tråkiga longörer i samtalen. Den ytliga kontakten gör att vi inte knyter an till den andra personen på ett sätt som vi skulle ha gjort om vi vågade engagera oss och ställa mer personliga frågor till varandra. Empatin minskar. 

–  Det är när vi pratar med ögonkontakt och ser varandras kroppsspråk, våra fysiska reaktioner, som vi visar varandra vad vi känner och tänker.

Jan Sjunnessons metod handlar om att vända tiggarna ryggen. Han möter inte den han blockerar. Det han inte inser är att handlingen påverkar honom själv lika mycket som den han fryser ut. Hans förmåga till empati stängs av och utarmas. Det är så långt från ett magiskt samtal man kan komma, och det är symptomatiskt att Sjunnesson använder sig av omänskliga metoder för att försvara "sitt" Sverige. Jag ansluter mig istället till Turkles bild av ett mänskligt och hållbart, samtalande samhälle. Ett samhälle byggt på empati och medmänsklighet, på solidaritet istället för egoism och cynisk kontroll av allt som är annorlunda.

Nätet har gett en illusion om ”det välredigerade livet”, menar Turkle. Fast den känsla av effektivitet vi har när vi svarar på mejl i stället för att prata öga mot öga är förrädisk. MIT-studier har visat att produktiviteten ökar på en arbetsplats där personalen pratar mer med varandra än om de mest sitter tysta vid sina skärmar. Empatin bygger lojalitet. 

– Ett telefonsamtal anses alltför tidsslukande. Du vet att jag fokuserar på dig för jag kan inte hålla på och sms:a med andra samtidigt. Jag måste vara din helt och hållet och den upplevelsen vill människor inte ha. Men svarar jag dig på mejl kan du inte ställa uppföljningsfrågor, du kan inte höra hur trovärdiga mina svar låter. Du kan inte göra ditt jobb.

Empati bygger lojalitet, och lojalitet främjar empati. Om vi medvetet odlar egoism och fjärmar oss från varandra genom att bygga murar och upprätta distans förlorar vi en del av det som gör oss till människor. Effektivitet och ekonomisering är bra och önskvärt utifrån ett ekonomiskt perspektiv, men rent mänskligt är det förödande. Livet, samhället, utbildning och migration är okontrollerbara processer. Försöker vi kontrollera det som inte går att kontrollera får vi betala ett högt pris, för kontrollen kräver sin tribut i form man avhumanisering. Följer vi Sjunnessons exempel förvandlar vi oss själva till instrument och okritiska verktyg för den ekonomiska makten som betraktar känslor och empati som tecken på svaghet. Ekot av Nazismens idealisering av den ariska rasen kan inte undgå att höras i Sjunnessons förvirrade utläggningar.

Men Sherry Turkle är trots allt hoppfull om människans längtan efter närkontakt med andra. En studie visade att ett fem dagar långt sommarläger för barn där de inte fick använda skärmar av något slag gjorde att barnen visade varandra mer uppmärksamhet. De började samtala mer och tyckte också att detta var de allra bästa med lägerupplevelsen.

Trots allt är även jag hoppfull. Jag vägar tro att Sjunnessons agerande kommer att bli en folkrörelse. Hans galenskap faller på sin egen orimlighet och så fort den omsätts i handling visar den sitt rätta ansikte och faller därför på eget grepp, förr eller senare. Och jag tror allt mer att 2016 blir året då det vänder. Sjunnesson är ingen makthavare, han är en liten, rädd och obetydlig människa som fått oproportionerligt utrymme i medierna. Han och hans gelikar bör förpassas dit där de hör hemma, i den pissränna som Avpixlats kommentatorsfält är, där inget samtal finns. Bara ensamma, förvirrade rop i en intellektuell öken. Ett långt sommarläger där allt vad datorer och nätet heter är förbjudet och där man tvingas ungås på riktigt, möta varandras blick och där man lyssnar och samtalar, det skulle innebära dödsstöten för sådan nätforum och basen för Sds vidriga politik skulle raderas. Empati bygger lojalitet, och egoism är självförbrännande. Det är en realitet som inga populister kan ändra på.

I boken målar Sherry Turkle bilden av en nära framtid där den teknik vi bär vet ännu mer om oss – om våra politiska åsikter, smak för mat, musik, konst, kläder, böcker, människor. Tekniken guidar oss lätt till sånt vi kommer att gilla. I den här friktionsfria sköna världen behöver du aldrig bli besviken. Din telefon kommer att se till att du och ditt ex inte går på samma café samtidigt, men kanske att någon av dina vänner (som tycker som du) är där. Du behöver aldrig utmana dina åsikter. 

– Den här boken är en upp­maning till handling. Det finns en växande medvetenhet om att vi håller på att ställa till det för oss som människor. Jag tror att teknikindustrin måste lyssna på oss konsumenter framöver.

Låt oss göra 2016 till ett handlingens år. Låt oss främja empati, låt oss samtala och mötas. Det är Sjunnesson och andra pellejönsar som han som ska blockeras, dock bara så länge de framhärdar i sin cyniska uppfattning om andra människor. När de vill lyssna måste de släppas in i gemenskapen. Om vi slutar känna empati är vi förlorade, som sagt. Alla har rätt till en andra chans, alltid. Både i skolan och det offentliga samtalet. Empati bygger lojalitet, och bara lojalitet kan bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. 2016 kan bli empatins och lojalitetens år, om vi vill och handlar i enlighet med den visionen. Ett annat samhälle är alltid möjligt!

Solidaritet är inte vänsterpopulism!

Slösurfar bland dagens tidningar. Hittar inget som sätter igång tankarna, som fångar fantasin. Och så får det vara. Skrivandet och tänkandet får inte bli ett tvång. Surfar vidare. Nyhetstorkan slår ut i full blom. Ser att Lemmy från Motorhead har dött. Tråkigt, så klart. Många från den generationen har lämnat oss under året som gått. Ett riktigt skitår, 2015, på många olika sätt. Och det avspeglar sig i krönikorna för året. Elände avlöser annat elände, eländes elände och efter nyår stängs gränsen till världen och Sverige isoleras från omvärlden, för att som det sägs, rädda den unika svenska välfärden. Ett år där cynismen nådde nya lågvattenmärken är snart till ända. Äntligen! Jag tror på 2016, på ett gott nytt år. Året då allt vänder, när kriget i Syrien avslutas, Daesh bekämpas och när hållbarheten ökar, skolresultatens nedåtgående trend vänder och KUNSKAPEN placeras i centrum, i hela samhället. Och solidariteten tas till heder igen, för allas skull och för samhällets och vår gemensamma framtid.

Några tydliga tecken på en sådan vändning syns dock inte i dagens tidningar. Men just därför, för det är när det är som mörkast som det vänder, som livet kommer åter och luften blir lättare att andas. Än är det dock 2015, och jag läser en ledare i Sydsvenska Dagbladet som försöker framställa vägen fram, mot ökad solidaritet, som ett vänsterpopultistisk utbrott av avundsjuka. Jag läser …

Från årsskiftet lär Sverige ha världens högsta marginalskatt. 

"Äntligen!", kan den politiska vänsterflygel där varje obeskattad inkomstkrona är en potentiell stöld från politikerna utbrista.

En illustration så god som någon av klyftan som håller på att slita inte bara Sverige utan hela världen i stycken. De där andra, som har fel, fel, fel och vi som har rätt, rätt, rätt. Ett uttryck för det naiva tänkande av svart och vitt som under 2015 spred sig snabbare än tidigare. Vanskligt att uttala sig om kausala samband ifråga om komplexa skeenden, men det är inte omöjligt att det finns en koppling mellan världens högsta marginalskatt och det faktum att Sverige enligt många mätningar och index klassas som ett av världens bästa länder att leva i. Hög marginalskatt är ett uttryck för solidaritet. Skatt är bara stöld om man väljer att se det så. Att bidra till sitt lands försörjning och allas överlevnad är en kärlekshandling, eller borde i alla fall vara det. Att betala skatt gör man av tacksamhet, det är i alla fall en möjligt syn på saken. En mer solidarisk och samhällsbyggande syn på vad ett land är och hur den grund som samhället vilar på ser ut och stärks. Skatt är bara stöld för den som odlar sin självförbrännande egism och som värnar sig själv mer än sina medmänniskor.

Orsaken till höjningen är att jobbskatteavdraget fasas ut för dem med inkomster över 50 000 kronor i månaden. Den högsta nivån på inkomstskatten blir därmed 60 procent, en höjning med 3 procentenheter. Höjningen drabbar med andra ord ingen fattig. Eller så gör den det. Om skatteintäkterna inte ökar utan minskar. 

Enligt näringslivets tankesmedja Timbro är detta just vad som väntar. Istället för de 2,7 miljarder kronor i ökade skatteintäkter regeringen räknar med kommer statens skatteintäkter att minska med 2–4 miljarder. 

Beräkningarna kan naturligtvis avfärdas som en partsinlaga, Timbro har en politisk agenda.
Finansminister Magdalena Andersson (S) säger i Dagens Nyheter att hon inte tror att det är jobbskatteavdrag som gör att den med miljoninkomster "går till jobbet på morgonen".
Det har hon säkert rätt i. Men det är inte riktigt det kritiken handlar om, utan om att de som får höjd skatt ändrar sitt beteende. De fortsätter att gå till jobbet, men tillbringar sannolikt mindre tid där. Då får staten också in mindre skatteintäkter.

Man kan räkna på olika sätt, och Timbro är en mäktig lobbyorganisation som partiskt och ensidigt värnar de rikas intressen. Vad är det man räknat på i undersökningen? Hur räknar man på människan vilja att leva ett gott liv och vad som drivkraften på lite längre sikt? Teorin om economic man, som Timbro lutar sig tungt mot, tanken om att girighet är en vacker och samhällsbyggande egenskap, förändras knappast av om skatten höjs eller sänks. Antingen är man girig eller också inte, och är man det förändras inget grundläggande av att skatten för höginkomsttagarna ökar. Nu tror jag inte att girighet är en bra bas för ett långsiktigt hållbart samhälle. Jag tror på solidaritet, och som det verkar av Timbros analys ökar skatteökningen snarare möjligheten att den egenskapen kan växa i samhället. Och det kompenserar mer än väl för det eventuella bortfallet av skatteintäkter. Om fler betalar en större andel av sin inkomst och rikedom till samhället kan samhället göra mer för fler och tryggheten ökar, solidariteten växer och fler kan tro på framtiden. Starens skatteintäkter kanske minskar initialt, under en kortare omställningstid, när de giriga kryper tillbaka in bakom sina skyddande murar, och alla som verkligen vill bidra till byggandet av ett solidariskt och hållbart land där man tar hand om VARANDRA formerar sig.

Detta är ingen udda tanke. Värnskatten, en höjning av den statliga inkomstskatten med 5 procentenheter för ganska breda inkomstgrupper, har kritiserats av samma skäl.
Den statliga långtidsutredningen 2011 kom fram till att ett avskaffande av värnskatten skulle leda till "oförändrade eller ökade skatteintäkter". En liknandeslutsats drog den danske nationalekonomen Peter Birch Sørensen år 2010 i enrapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi.

I kronor och ören kanske intäkterna minskar, men ett land byggs inte enbart av pengar. Ett land byggs av och för människor. Tron på att pengar är lösningen är det kanske farligaste hotet mot mänskligheten, tron på att allt kan jämföras med och bytas mot allt annat. Hållbarhet handlar om solidaritet. Ett land som säljer ut sina fattiga och som kryper för de rika är inget land. Ett land är en gemenskap, och gemenskaper bygger på och växer fram ur mellanmänsklig solidaritet. En skattehöjning för de rika är ett sätt att tvinga fram solidaritet från dem som fjärmar sig från resten och som ser sig som för mer. Skatt är inte stöld, det är solidaritet.

Symbolpolitik driven av avundsjuka är en form av samhälleligt självskadebeteende.

Det verkliga självskadebeteendet är det som handlar om att bygga murar och skapa klyftor, för det hotar på sikt att vända människor mot varandra. Risken att samhället slits isär inifrån ökar för varje krona som skiljer de fattigaste från de rikaste. Ju större klyfta, desto större spänning och risk. Alla drabbas av detta och att kalla en politik som syftar till att minska spänningarna för avundsjukt, vänsterpopulistiskt, självskadebeteende är ett uttryck för just det som hotar Sverige och världen.

Egoismen och girigheten går troligen inte att utrota, men dess skadeverkningar kan minskas. Skattehöjningar för de rikaste och mest gynnade är just en sådan vaccination som gynnar det goda och som främjar solidaritet. Samhället är inget företag, det är som du och jag, en komplex och sammansatt organism. Solidaritet är ett uttryck för medmänsklighet, som för människor samman och som överbryggar skillnader och främjar hållbarhet. Om höjningar av skatten är symbolpolitik så är sänkningar av skatten också det, så det handlar snarare om vad vi vill att Sverige ska symbolisera; Egoism och girighet, eller medmänsklighet och solidaritet?

Samhället är vårt, tillsammans. Därför kan skatt som betalas i en demokrati per definition aldrig vara stöld!

Fantasins frigörande förmåga

Friheten är väldigt lätt att ta för given. Olyckligt om det blir så, problematiskt att låta gå dithän att friheten så till den milda grad tas för given att den behandlas med nonchalans. Jag är ledig nu. Riktigt ledig, och fri i tanken. Det är ovant. Inser det när jag nu verkligen är ledig, på riktigt. Dessa dagar tar jag mig friheten att vara ledig, och efter nyår ska jag jobba med egna skrivprojekt, vilket är en den av min kompetensutvecklingstid. För att kunna skriva bra måste jag vara ledig, måste jag vara fri. Så på ett sätt är ledigheten och friheten också en del av arbetet. Tyvärr är det inte så man ser på saken i akademin idag. Frihet ses i den akademiska kulturen som växer fram som ett problem. Kravlöshet betraktas med misstänksamhet. Det säger en hel massa om synen på människan. Som om det skulle gå att säga något om hen, som om lathet var genetiskt och driftighet något som måste piskas fram. Jag blir lat av att kontrolleras, trött av att tvingas följa regler och program. Frihet och visad tillit gör mig ambitiös och driftig, plockar fram det bästa hos mig. Friheten gör mig kreativ och alltert.

Friheten öppnar dörrar och visar vägen. Bara i frihet går det att tänka nytt och stort. Tänker som så ofta på skickliga jazzimprovisatörer, som efter år av mödosamt tragglande av skalor kan släppa taget och ge sig ut på upptäcktsfärd, och som i okänd terräng skapar mästerverk. Det är mellan struktur och frihet som det nya, det sköna och verkligt värdefulla uppstår. Det är den hägrande friheten som lockar och gör att man orkar ta sig genom åren av studier som föregår en doktorsavhandling. Då, sedan, när jag visat att jag kan och är någon att lita på, ska jag visa vad jag VERKLIGEN kan. Därför orkar man som student läsa, lyssna och skriva på texter som andra bedömer och godkänner. Det är den hägrande friheten som gör mödan värd. Fast idag finns ingen frihet, utom när man är ledig då. Efter jul kallas till möte om Horisont 2020, om hur man säker EU-medel. Sökte och fick man pengar och friheten att göra vad man ville vore det mödan värd. Det talas om innovation och nytänkande, men det är falsk marknadsföring. För EU som utlyser pengarna vet man man vill och vad forskarna ska komma fram till. Det är riggat alltså, och bara den som lydigt producerar det som beställts får tillgång till pengarna och belönas med tårta. Jag vill använda mina kunskaper, min kompetens, till att improvisera, till att skapa något nytt, något jag själv inte ens visste att jag kunde eller fanns. Får forskningen inte vara fri är det inte forskning, då är det produktion av "kunskap", av kontrollerat vetande.

Ingen är fri idag. Alla kontrolleras. Fantasi är är en bristvara, liksom friheten. Allt mer regleras och kontrolleras. På måndag stängs gränden till Sverige, och utbildning är en målsäkrad verksamhet som garanterat kommer fram till det man redan visste. Allt som inte går att kontrolleras, allt som kommer utifrån eller som inte ser ut som det invanda. De där andra, det hotfulla och okända. Betraktas med misstänksamhet och stängs in, regleras och kontrolleras. Friheten som alla innerst inne vet är är viktig, offras för kontrollens och överblickbarhetens skull. Det är bättre att ha en, än att drömma om tusen. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får.

Vi håller på att kväva varandra till döds, av rädsla för det okontrollerbara. Och viljan till makt och kontroll är så stark att den förvägrar sig själv den luft kulturen behöver för att utvecklas och blomstra. Konsten och kulturen kan få finnas om den generar vinst, och det måste vara kontrollerad vinst. Därför översköljs vi av uppföljare och allehanda varianter på det temat. Snart kommer ännu en variant av Spiderman, och nio nya filmer om kraften känns allt mer som ett troligt scenario. Även om alla vet att den första filmen inte skapades på spekulation. Tvärt om! Det var en fri konstnär som fick skapa fritt som (det ekonomiska) Imperiet vilar på. Det rebellerna bekämpar till publikens förtjusning betraktas av oss idag som en styggelse som ska tuktas och kontrolleras. Friheten som alla vill ha offras … för vad? För pengarnas skull?

Varför får man inte fantisera? Varför betraktas frihet med misstänksamhet? Vad är det för kultur vi skapar, där allt fler ska tvingas genom ett utbildningssystem där det enda som accepteras som godtagbart resultat är det vi redan visste?! Vad är poängen med utbildning på högre nivå om man ändå inte får vara fri och tänka fritt?

Jag famlar lite i blido här. Tillåter mig att göra det, för jag tar mig friheten att göra det. Jag läser det som faller mig in och låter dagen följa sin egen inneboende logik. Och jag gör det med inspiration från Lisa Irenius på SvD, som skriver under rubriken Låt oss bli frigjorda år 2016, vilket jag instämmer i och längtar efter. Frihet att fantisera, utan krav. Det är där som det nya uppstår och lusten att lära frodas. Hon (och även jag, här) avsluta med följande tänkvärda ord:

När världen krisar och krigar är det lätt hänt att diskussioner om frihetens beskaffenhet och kulturens nödvändighet tystnar, fastän de egentligen behövs mer än någonsin. För att demokratin ska fungera behöver den befolkas av någorlunda fria medborgare. Det vore ett misstag att tro att frigörelse är något som vi inte längre behöver prata om -- varje människa och varje samhälle måste finna sina vägar till frihet.

Den väg vi slagit in på leder i helt fel riktning! Frihet, kreativitet är frigörande, men kan bara växa utanför kontrollens och regleringens kvävande hägn.

Hotad social hållbarhet och ekonomiska krav på prestation

December blev i år en kamp, med orken, mot klockan. Sista dagarna innan jul gick jag på knäna. Och även om julafton blev en fin dag är det ändå tröttheten som sticker ut, en trötthet som först igår, på annandagen släppte sitt grepp. Äntligen sover jag ordentligt. Jag drömmer på riktigt och vaknar utvilad. Fast då kommer rastlösheten. Vad gör man av dagarna, dessa långa lediga dagar utan krav? Det är inte lika stressande som arbetets krav, men det irriterar. Kravet på prestation gör något med en och går ut över ledigheten. Utifrån ett prestationsperspektiv fungerar det kanske, för viss produceras det saker på högskolan. Allt mer av det som görs kan mätas och vägas, jämföras och utvärderas. Och allt mer av tiden i akademin kan regleras och kontrolleras. Kedjans svagaste länk är personalen, som pressas till det yttersta av systemet. Allt i enlighet med marknadens lagar och ekonomins avkastningskrav. Motivet är att skattebetalarna ska kunna känna sig trygga med att deras (våra) pengar används på bästa och mest effektiva sätt.

Hur effektivt är det att pressa allt fler av landets högst utbildade till gränsen? Är det fortfarande värt det, om man räknar in kostnaderna för sjukskrivning, rehabilitering och den försämrade kvalitet som avbrotten orsakade av utbrändhet och sjukdom i verksamheten leder till? Blir resultatet bättre än det var innan man började reglera, kontrollera och jämföra? Siffrorna är nog bättre, genomströmningen har kanske ökat, och betygen pekar uppåt. Det som går att mäta indikerar att allt är som det ska, för det resultatet går att påverka. Vet man bara vad som ska mätas och vad man jämförs med är det enkelt att bli bättre. Siffror går att kontrollera och prestation går att mäta. Kvantitet är ett objektivt mått, så visst går det. Men eftersom det är utbildning vi sysslar med på högskolan, och eftersom utbildning har väldigt lite med kvantitet att göra -- utbildning handlar om KVALITET -- går det i praktiken inflation i den högre utbildningen. På pappret ser det bra ut, men i praktiken sjunker kunskaperna. Och insikten om detta bidrar till stressen för alla oss lärare och forskare som är i akademin för kunskapen och kvalitetens skull.

Efter någon dags ledighet och frihet från krav kommer tankarna. När locket lyfts och trycket minskar händer det saker som aldrig går att kontrollera. Innan jul kämpade jag på med det jag var tvungen till, med inrapporteringar och föreläsningar. Jagade deadlines och åkte hem efter en lång dag på kontoret fullkomligt urlakad. Sedan samma sak nästa dag. Det som måste göras blev gjort, men till priset av dränerad intellektuell kraft. Nytänkande eller innovation, kritisk analys och oväntade samband är inte att tänka på. Bara det som måste göras blir gjort, det andra, det jag utbildats för och det jag ser som det akademiska inslaget i mitt arbete blir satt på vänt och förpassas till dagar som denna. Under julledigheten kan jag tänka fritt och läsa för kunskapens och utvecklingens skull.

Studier och all intellektuell utveckling fungerar på samma sätt. Det handlar inte om kvantiteter som kan drivas fram med piska, utan om kvalitet som måste lockas fram, väntas och hoppas på. Ny kunskap och banbrytande innovationer går inte att beställa fram och kan aldrig garanteras. Ändå är det så vi tänker och agerar, i sparsamhetens och kontrollens namn, för att skattebetalarna ska få valuta för sina pengar. För att vi, samhället vi lever i och har att förvalta, ska få det bättre. Lov, ledighet, marginaler och frihet betraktas med misstänksamhet och allt som går att kontrolleras ska kontrolleras. Även om alla som lärt och utvecklats vet att det är i mellanrummen som det händer. Efter tider av tragglande och press kommer friheten och förlöser problemet. Lärande är som kondition, den som ska skaffa sig ork och insikt behöver vila. Växlingen mellan frihet och uppstyrdhet och balansen skapar det klimat som främjar lärande. Förståelse för misslyckanden och uppmuntran krävs för att man ska orka över tid. Tyvärr är det inte i den riktningen som akademin rör sig. 

Läser om polisen som skriver i Expressen om sin besvikelse och kan inte låta bli att känna igen mig, på samma sätt som sjuksköterskorna länge vittnat om omänskliga arbetsförhållanden som får utbildad personal att lämna yrket. Om det nu verkligen är skattebetalarnas pengar man värnar är detta allvarliga signaler som borde tas på största allvar. Tyvärr misstänker jag att det som värnas är väljarnas välvilja i allmänhet och stöd för skattesänkningar, som hotar att ytterligare försämra för statligt anställda. 

En kropp utan organ 16

Vänder världens dagsaktualiteter ryggen. Denna dag är min. Jag har fortfarande kompetensutveckling inlagd i tjänsten, och idag är en sådan dag. Inte en arbetsdag alltså, utan en dag att njuta av, en dag i glädje, fylld av lärande och intellektuell stimulans. Orkar inte tänka på allt elände som bara sänker mig. Så åter till Deleuze och Guattari, till kroppen utan organ och till filosofins eviga värld.

Let us consider the three great strata concerning us, in other words, the ones that most directly bind us: the organism, signifiance, and subjectification.

Tre stratifieringar som gör oss till dem vi är eller blir till. Tre delar som håller den anordning som är jag (och du, och alla andra) samman: Organismen, kroppen och dess organ, biologin. Signifikansen som är det kulturella moment eller den instans där tolkningen av den givna avgörs. Och den subjektiva upplevelsen av att vara, vad man nu anser sig vara.

The surface of the organism, the angle of signifiance and interpretation, and the point of subjectification or subjection. You will be organized, you will be an organism, you will articulate your body — otherwise you're just depraved.

Människan består av en kropp, är ett förkroppsligat vara som organiseras på det sätt som känns igen som det mänskliga sättet. Människan är sin kropp och blir människa genom den, genom att leva livet kroppsligen.

You will be signifier and signified, interpreter and interpreted — otherwise you're just a deviant.

Människan är en tolkande varelse, som både tolkar och tolkas. Alla gör det, annars är man ingen människa i det ordets mening. Att vara människa är att förhålla sig till andra människor, medvetet OCH omedvetet. Människa blir man i relation till andra och inom ramen för kultur.

You will be a subject, nailed down as one, a subject of the enunciation recoiled into a subject of the statement — otherwise you're just a tramp.

Människan är dömd att vara ett subjekt, en eller ett. Jaget är kopplat till den kropp man lever i, som tolkar och tolkas. Ett slags treenighet alltså, och eftersom detta gäller för alla människor inser man enkelt hur komplext ett samhälle och kultur är. 

To the strata as a whole, the BwO opposes disarticulation (or n articulations) as the property of the plane of consistency, experimentation as the operation on that plane (no signifier, never interpret!), and nomadism as the movement (keep moving, even in place, never stop moving, motionless voyage, desubjectification).

Kroppen utan organ förhåller sig i opposition till stratifieringarna och finns och verkar på konsistensplanet, så att säga i mellanrummen. Kroppen utan organ gör motstånd mot artikulationer och undflyr dem, experimenterar och befinner sig ständigt i rörelse. Kroppen utan organ är kaos, slump, eller kroppens och kulturens oväntat oväntade inslag. Allt det som inte går att räkna på eller med är ett resultat av kroppen utan organs tillblivelse. Rörelse, förändring, motstånd och undflyende.

What does it mean to disarticulate, to cease to be an organism? How can we convey how easy it is, and the extent to which we do it every day? And how necessary caution is, the art of dosages, since overdose is a danger. You don't do it with a sledgehammer, you use a very fine file. You invent self-destructions that have nothing to do with the death drive.

Motstånd mot artikulationer är inte ett uttryck för dödsdriften som Freud talar om, inte en motsatt kraft utan just ett motstånd, ett undflyende som verkar på marginalen. Självförstörelse handlar om dissonans och är mer en lek med döden än en längtan efter den. Ett sätt att skapa spänning och nerv i livet. 

Dismantling the organism has never meant killing yourself, but rather opening the body to connections that presuppose an entire assemblage, circuits, conjunctions, levels and thresholds, passages and distributions of intensity, and territories and deterritorializations measured with the craft of a surveyor.

Upplösning av jaget handlar om att sätta sig själv i kontakt med världen som finns där ute, med andra människor och med samhället och dess olika delar. Det handlar om tillägnande av insikt om världens komplexitet. Om att vara i rörelse, medveten om tillblivelsens riktning.

Actually, dismantling the organism is no more difficult than dismantling the other two strata, signifiance and subjectification. Signifiance clings to the soul just as the organism clings to the body, and it is not easy to get rid of either. And how can we unhook ourselves from the points of subjectification that secure us, nail us down to a dominant reality?

Hur kan vi lära oss se världen, livet och jaget som rörelse, tillblivelse och förändring? Hur kan vi se och förstå att vi och vår värld inte är, utan blir till i samverkan? Det är inte enkelt, men det går att se och förstå om man använder tankeverktyg och analys. Om man stannar upp, reflekterar och lär sig se, öppnar världen upp sig. Om man bara inte bestämmer sig på förhand för vad man ska se eller hur det är, ökar förståelsen för livet, kulturen och jaget. Det är som det är, men det är aldrig givet, även makten som bestämmer hur vi ska se på och förstå, skapas i mellanrummen och förändras genom slumpvisa sammanträffanden. Allt och alla är del av samma tillblivelseprocess och kroppen utan organ finns där, i mellanrummen.

Tearing the conscious away from the subject in order to make it a means of exploration, tearing the unconscious away from signifiance and interpretation in order to make it a veritable production: this is assuredly no more or less difficult than tearing the body away from the organism.

Producera och upptäck. Analysera och interagera, med världen och dig själv. Så kan man upptäcka kroppen utan organ, genom att rikta blicken bort från allt det som konventionen bjuder en se och tolka på givna sätt. Och upptäckandet och förståelsen handlar om att bli bättre på att vara människa, enskilt och tillsammans med andra. Det handlar om att bli bättre på att se och förstå förutsättningarna för förändring, hos sig själv, sitt liv, sin omgivning, kultur och samhället som helhet.

Caution is the art common to all three; if in dismantling the organism there are times one courts death, in slipping away from signifiance and subjection one courts falsehood, illusion and hallucination and psychic death.

Försiktighet är nyckelordet i arbetet. Balans och lagom av än det ena än det andra. Ett slags jonglerande eller som att möta världen och kulturen som en jiujitsu mästare som hanterar kraften som riktas mot hen. Den enda vägen leder allt för lätt till död, falskhet eller psykos. Både och i kombination. Inget är givet, allt förändras. Försiktigt sökande, nyfiket förundrade ... Är det inte just detta vi nutidsmänniskor saknar, är det inte detta det råder brist på och är det inte just detta vi behöver i den tid av kaos vi lever i? Jag tror det. En annan syn på kunskap, ett annat sätt att bedriva vetenskap och politik. Ett annat sätt att leva som är mer hållbart, och där medvetenheten om riskerna och dess okontrollerbarhet är mycket högre än idag. Det är vad vi behöver!

Artaud weighs and measures every word: the conscious "knows what is good for it and what is of no value to it: it knows which thoughts and feelings it can receive without danger and with profit, and which are harmful to the exercise of its freedom. Above all, it knows just how far its own being goes, and just how far it has not yet gone or does not have the right to go without sinking into the unreal, the illusory, the unmade, the unprepared ... a Plane which normal consciousness does not reach but which Ciguri allows us to reach, and which is the very mystery of all poetry. But there is in human existence another plane, obscure and formless, where consciousness has not entered, and which surrounds it like an unilluminated extension or a menace, as the case may be. And which itself gives off adventurous sensations, perceptions. These are those shameless fantasies which affect an unhealthy conscious. ... I too have had false sensations and perceptions and I have believed in them."

Vad är det att vara medveten? Hur kan man vara medveten på olika sätt, på bättre eller sämre sätt? Vi borde tänka mer på det, oftare. Och vi borde inte bara göra det för egen del, för att samhället ska bli hållbart behövs en ökad grad av både medvetenhet och försiktighet. Ingenting är givet, allt blir till i samverkan, genom ömsesidiga möten mellan. Interaktion, rörelse och slumpens verkan i mellanrummen, det är vad som gör oss och vårt samhälle till allt det vi känner igen det och oss själva som. Förstår vi det är väldigt mycket vunnet, även om det inte är en lösning. Faktum är att det inte finns EN lösning, det finns bara olika, mer eller mindre bra (det vill säga funktionella) sätt att vara och bli till på. Därför behövs medvetenhet och försiktighet. Ödmjukhet och förståelse för komplexitet.

Det kommer jag att fortsätta kämpa för efter att jag fått vara lite ledig. Behöver vila, behöver distans och kravlös tid att bara vara. Julen är återhämtningens tid. Därför kan jag inte lova att det blir dagliga uppdateringar av Flyktlinjer. Vi får se hur det blir.

God Jul alla, och på återhörande!

Grundforskningen som försvann

Vad hände med grundforskningen? Det öppna och sökande sättet att se på vetenskap? Hur gick det till och med stöd i vilken empiri och med vilka argument avskaffades nyfikenheten i akademin? Den tanken snurrar i huvudet på mig, här idag, den första av två värdefulla skrivardagar innan julledigheten. Kraven på prestation och effektivt resursutnyttjande har förvandlat vetenskapen till oigenkännlighet, och därmed försvann också skyddet mot gymnasifieringen av den högre utbildningen, för när ingen längre vet vart vi är på väg, vad som är målet med kunskapsresan, handlar tiden på högskolan, för både forskare och studenter om att överleva från ena dagen till den andra. Att undervisa studenter som egentligen inte vill vara på högskolan, som sitter och drömmer om att tjäna storkovan, eller om bonusar och ett glassigt kontor, eller som bara vill ha ett jobb, är hopplöst. Att försöka få den som läser på de premisserna att förstå vad vetenskap är och att examensarbetet är ett slags övning inför en kommande avhandling, är ett omöjligt uppdrag. Lika omöjligt uppdrag som att producera ny kunskap på beställning. Krisen i skolan och hela utbildningssystemet handlar om brist på förståelse för vetenskapens villkor.

I samma stund som pengarna blev målet slutade vetenskapen att fungera, och sedan var det bara en tidsfråga innan den högre utbildningen skulle sluta vara högre. Idag tvivlar jag i mina mörkaste stunder på om det ens kan kallas utbildning, det vi sysslar med på högskolan. Vi ser till att systemet får det systemet kräver och målen uppfylls. Kunskapssökande och grundforskning får man ägna sig åt på fritiden, om man orkar. Just nu är jag så fruktansvärt trött att jag nästan inte kan tänka klart. Även om jag längtat efter denna dagen, och dagarna som kommer här innan vårterminen börjar, är trötthet den tydligaste känslan som uppfyller mig.

Arbetet som lektor känns inte på långa vägar lika meningsfullt längre, som det en gång gjorde. Och det har med grundforskningen att göra, eller bristen på den snarare. Allt mer av min yrkesvardag handlar om sådant jag redan vet och som godkänts av regelverket, för det är kvalitet i högre utbildning, har någon bestämt. Oklart vem, och som sagt, på vilka grunder. Det är ingen forskare, det är någon annan, med andra intressen och en annan syn på vad som är viktigt i livet. Någon som njuter av att känna kontroll och som ser regler och ordning och reda som livets goda. Att det handlar om livsförnekelse och brist på förståelse för vad som verkligen lett mänskligheten framåt betyder ingenting, för hen har makt, och makt är kunskap. Inte tvärtom.

Lärarens uppgift är att kontrollera studenternas arbete och resultat. Den som försöker inspirera till eget tänkande, som tipsar om andra böcker eller som vill utmana, får skit. Och den som anpassar sin undervisning efter vad som kommer på tentan och som servar studenterna för att deras väg genom högskolan ska bli så smidig som möjligt hyllas och lyfts fram som föredömen. Även om alla som vet något om verklig forskning inser att det är djupt problematiskt att agera på det sättet.

Vill inte skriva om detta, vill skriva för att lära och utmanas. Om det jag inte vet något om. Vill forska, utvecklas och söka ny kunskap. Vill gå på slak lina över okunskapens avgrund. Söka mig fram i okänd terräng. Men jag orkar inte. Orkar bara känna som jag gör och tänka på det som jag skriver om här. Förhoppningsvis vänder det. Jag tror att det bara handlar om trötthet efter ännu en intensiv arbetsperiod. Fast jag vet inte säker, och det oroar mig. Och jag vet att jag inte är ensam att känna som jag gör.

För att återupprätta utbildningssystemet behöver grundforskningen uppvärderas och återupptas. Insikten om att det inte finns några garantier för framgång i sökandet efter ny kunskap. Det är DÄRFÖR det delas ut Nobelpris, för att det handlar om framteg och för mänskligheten värdefulla insatser. Det handlar inte om lean produktion av kunskap, för det är inte verkligt vetande om slutprodukten går att producera enligt en manual.

Frihet och ansvar, tilltro och förståelse. Det är det enda jag önskar mig. Jag vill inte ha mindre att göra, tvärtom! Jag vill arbeta med det jag utbildats för och det jag på 1990-talet lurades tro att samhället efterfrågade. Varför satsade man annars på min utbildning? Varför var det annars viktigt att jag skulle meritera mig till docent? Om det redan fanns en manual, om vi redan visste? Varför då satsa på forskning, om vi redan vet? Jag förstår allt mindre ju mer jag lär mig. Vad ska vi ha forskningen och den högre utbildningen till, och vem är bäst skickad att bestämma över dels vad kvalitet är, dels hur den bäst uppnås? Forskarna, eller någon annan?

Slutar där. Förlåt för bitterheten och bristen på framtidstro. Behöver vila. Sedan lovar jag att rycka upp mig, eller sluta, för det är förödande att fastna här, i den tröstlösa längtan efter dagar som flytt och en annan syn på kunskap.

Kunskapsentropi och utbildningsinflation

Idag gör jag sista dagen på jobbet innan jul. I morgon och på onsdag skriver jag hemma, och sen är det äntligen jul. Behöver verkligen vara ledig, vilket är en känsla som blivit starkare och starkare för varje år. Allt tal om kvalitet till trots så sjunker den. Eller kanske just därför, för fanns det kvalitet, om det var en självklarhet och en hederssak -- vilket det var när jag började läsa på högskolan -- behövde man inte tala om kvalitet. Det i sig är stressande, detta att på nära håll tvingas se på när det man älskar och brinner för utarmas. Samtidigt minskar tiden och möjligheten att göra något saken på grund av ständiga och att tydligare krav på effektivitetsvinster.

Det är ett slags ödets ironi att den svenska skolans resa utför inleddes i samma veva som jag började läsa på högskolan. The story of my life har varit att dörrarna stänkts just bakom mig, vilket jag i och för sig är tacksam för. Att se möjligheterna stängas framför ansiktet på en hade ju varit värre. Men det är ändå tragiskt, för det skulle ju bli bättre. Istället har det stadigt blivit sämre, och ju fler och större problem, desto desperatare åtgärder har införts för att laga det som var bra. Över huvudet på lärare och rektorer har skolan reformerats till oigenkännlighet och högskolan har som en konsekvens av nyordningarna och kvalitetssäkringssystemen allt mer kommit att gymansifierats. Därför undervisar jag i en helt annan högskola, för helt andra typer av elever, med andra ambitioner och sämre förkunskaper, än den jag själv var student i. Och i enlighet med ideologin inom New Public Management har jag som lektor reducerats till en utbytbar kugge i ett ekonomiskt maskineri som bara erkänner ett enda värde: Pengar.

Inte bara i skolan och på universitetet syns tecken på denna utveckling. Problemen i skolan är inga skolproblem, det handlar om samhällsproblem, om ett slags systemfel. Kunskapen, kvaliteten och innehållets värde utarmas sakta. För varje år som går faller det som en gång var allt mer i glömska, och den som klagar på hur det är kan beskyllas för att vara gammal och nostalgisk. Siffror plockas fram som visar att allt är i sin ordning, åtminstone, ofta visar siffrorna att det blivit bättre, att kunderna är mer nöjda idag och så vidare. Det är en del av new public management, att bara det som går att mäta är värt något, och så länge kapitalflödet är positivt finns inga verkliga problem. Därför kan man minska antalet timmar på kurserna och skära i tiden som läggs på kompetensutveckling samt öka genomströmningen, utan att det går ut över kvaliteten. Trots att alla som varit med ett tag vet och av hela sitt hjärta känner att akademin allt mer avakademiserats, att kunskapen utarmats och att det finns allt mindre tid för utveckling, visar siffrorna som används för att motivera nedskärningarna att allt är frid och fröjd. Okej, i relation till övriga samhället, relativt sett, kanske skillnaden är konstant. Men ett land som säger sig sträva efter att vara en kunskapsnation kan det aldrig vara okej att slå sig till ro med åsikten att det inte är bättre någon annanstans. Vad Sverige och skolan behöver är högre krav och mer läxor, inte inte mindre.

Kunskap är aldrig given, aldrig entydig eller enkel. Allt och alla hänger ihop. Det kan illustreras med hjälp av dagens debattinlägg på Brännpunkt, som är skrivet av medietextarna Per Ewald och Victoria da Silva. De skriver om förhållandena på marknaden för textning av TV-program, om synen på kunskap och kvalitet som där är rådande. Och även om det inte på långa vägar är lika illa på högskolan (då hade vi VERKLIGEN problem) finns det lite för många likheter för att det ska kännas riktigt bra. Tyvärr blir jag inte förvånad, men jag förstår i alla fall lite bättre vad det är som håller på att hända och jag inser att det inte är studenternas fel att det blivit som det är, att kunskapen utarmas och att det gått inflation i betygen. Det är en konsekvens av den kultur som växer fram mellan oss alla.

För undertextarnas del började de stora lönesänkningarna på 1990-talet. Med undertextningsbolaget SDI Media i spetsen sänktes arvodena ungefär med hälften. För dem som fortsatte att arbeta som undertextare på 2000-talet fanns det bara ett sätt att klara försörjningen: att jobba fortare, och ofrånkomligen också slarvigare. Arvodena betalas per programminut, så om man skyndar sig riktigt ordentligt och jobbar långa arbetsdagar går det trots allt att överleva – om än knappt. De som jobbar fortast tjänar minst dåligt. 

Utvecklingen är den samma på högskolan, om än inte lika drastisk. Och nu ser vi resultatet. På väg till jobbet från tåget talade jag med en kollega som varit sjukskriven länge men som nu är tillbaka, fast på 80 procent. Och som hen sa, det blir nog inte mer. Orken och motivationen finns inte, och hen är inte ensam om att känna så. I väntan på att kaffemaskinen skulle komma igång tog jag en tur i korridoren och på på dörrarna till inte mindre än tre kollegors rum står det: Sjukskriven. Allt fler pressar sig allt mer för att hänga med. Att regeringen äntligen beslutat sig för att höja lärarnas löner är naturligtvis bra, men om arbetsförhållandena och synen på kunskap och kvalitet inte ändras kan det mycket väl bli ett meningslöst slag i luften. Utbildningssystemet är på väg utför tillsammans med resten av samhället, och i det är pengarnas fel, eller i alla fall ekonomiseringens och ett allt tydligare fokus på tillväxt. Är det kunskap vi vill ha räcker det inte att höja lärarnas löner, en helt annan syn på vad som är viktigt, över hela linjen, krävs. Därför är det som sker i det tysta bland undertextarna viktigt att uppmärksamma. Om det är som man brukar säga att undertexter är den typ av text som flest läser är det allvarligt att kvaliteten utarmas. Undertextarna är lika lite som lärarna ett särintresse i samhället!

På den vägen är det i branschen. De senaste 15 åren har arvodessänkningarna fortsatt – och stressen ökat. Det är det som är förklaringen till alla fel och missar i undertexterna. De två stora leverantörerna av undertexter på marknaden är SDI Media och BTI Studios. Båda ägs av utländska multinationella bolag, och den enda vinstskapande metoden de verkar känna till är att dumpa priserna för att konkurrera om kontrakt med tv-kanaler och filmdistributörer. När de har fått ett kontrakt genom att ligga lägst i pris meddelar de sina frilansar – helt utan förhandlingar – hur lite betalt de kommer att få. 

Varken SDI Media eller BTI Studios har visat minsta intresse för att diskutera vad som skulle vara rimliga löner för undertextarna. De skyller på sina kunder, som bara är ute efter lägsta pris, och förklarar att det är så marknaden fungerar. SDI Medias Sverigechef Anna Bolin har sagt att undertextning inte är något man kommer att kunna leva på i framtiden.

Logiken är den samma i hela samhället. Man skyller på marknaden. Och så länge majoriteten röstar på partier som lovar sänkta skatter, stängda gränser och minskad solidaritet, kommer problemen att leva kvar och förvärras. Och när kunskapen utarmats tillräckligt finns ingen kunskap att konkurrera med längre, bara sänkta löner. Undertextarna är förlöpare till det som riskerar att hända med oss alla om vi inte inser allvaret. Om pengar är det enda som betyder något är sänkta löner den enda vägen fram, eller ner, utför, mot avgrunden. Det är så marknaden fungerar ... för marknaden bryr sig bara om vinst, på kort sikt. Men ett land, och särskilt en kunskapsnation fungerar på helt andra sätt och kräver helt andra saker. Kunskap kan inte köpas för pengar, den måste man förtjäna och betala för med blod, svett och tårar. För att det inte ska gå inflation i kunskapen krävs mer tid, mer arbete och ökat kollektivt ansvar dels för värnandet av innehållet i skolan, dels för personalen på vars axlar landet och framtiden vilar.

Entropi är en konsekvens av termodynamikens lagar. Det är en princip som säger att det alltid finns fler sätt som det kan uppstå oordning på, än ordning. Ordning kräver därför mer energi och omsorg. Kunskapsentropi uppstår dels av effektiviteshets, dels av det faktum att allt mer av kunskapen specialiseras och smalnar av vilket gör att överblicken går förlorad. Allt fler lär sig allt mer om allt mindre, och därför utarmas kunskapen. Och när det finns allt mindre tid att tänka och reflektera, när medierna allt snabbare pumpar ut allt mer undermålig text till allt fler, är det allt fler som ser och förstår allt mindre av själva grundproblemet.

Det är inte svårt egentligen. Det enda som behövs för att lösa problemen är tid i kombination med förståelse för att kunskap är svårt och kräver tålamod för att växa. Ska lärarna orka med sitt uppdrag krävs att de får tid att tänka, reflektera och verkligen värna kvaliteten i verksamheten. Ensamma klarar lärarna dock inte av att fixa det som måste fixas, för ansvaret för kunskapen är allas.

Vad är en relation?

För många år sedan nu hade jag anledning att reflektera över vad en relation är, en kärleksrelation i första hand men även andra typer av relationer. Jag skrev ner dessa tankar och när jag skulle rensa lite bland gamla filer hittade jag det jag skrev, i en annan tid och ett annat liv. Tycker nog jag kan stå för det mesta och därför delar jag med mig. Vad innebär det att vara i en kärleksrelation?


Först några klargöranden:

1. Normer måste man borste från. De skall krossas, eftersom de är förödande för kreativiteten och det fria tänkandet!

2. Jag tror inte att man har en identitet eller att man är på ett eller annat sätt. Man blir ständigt till i en process och genom möten och intryck, samt genom de relationer och konstellationer man igår i.

3. En kärleksrelation kan och får inte ”användas” för att täcka alla behov man kan ha som människa. Det skulle innebära att man stänger in och begränsar den andre och är en djupt egoistisk tanke.

Viktigt att ha med sig detta, att inte låta normer styra. En relation kan aldrig vara normal, för om den fungerar för de som har en relation är det bra oavsett vad andra tycker. Relationer kan bara vara mer eller mindre vanliga. Sedan är man inte någon, man blir till i mötet och förändras tillsammans. Sin personlighet har man, grundläggande egenskaper som brukar sammanfattas i begreppet Big five. Det är egenskaper som inte är kulturbundna och som inte förändras genom livet. Identiteten förändras dock, över tid och i relation till omgivningen och tidsandan. Slutligen. Den kanske viktigaste lärdomen jag gjort i livet handlar om detta med ömsesidighet, att man måste ge för att få och att man aldrig kan tvinga den man vill vara i en relation med till något. Och man kommer heller aldrig att hitta någon som kan ge en allt eller som fyller alla ens behov. Vill man bli lycklig med någon ökar chanserna dramatiskt om man inser detta.

Vad är en kärleksrelation (i brist på bättre definition)? Ett slags idealbeskrivning.

För det första konstaterar jag att även om normer är problematiska (minst sagt) så behöver man inte kasta ut barnet med badvattnet. För om man reagerar på normerna genom att automatiskt göra tvärt om är man lika styrd av dem som någonsin moralpoliserna. Med detta sagt menar jag att …

1. En kärleksrelation är ett ömsesidigt projekt eller process. Det är så jag tänker, och ömsesidigheten är central här.

2. En kärleksrelation är ett slags hamn att vila i och hämta styrka från.

3. Det är ett ömsesidigt sätt att växa som människa, tillsammans.

4. En kärleksrelation bygger på att man lägger sitt liv i någon annans händer. Det handlar om solidaritet, i ordets äkta mening, det vill säga ett ömsesidigt (frivilligt) beroendeförhållande. Det handlar mer om att ge än om att få.

5. What’s in it for me? Uppnår man ovanstående ger konstellationen mer än vad den kostar.

Rent praktiskt, och just eftersom normer är problematiskt, kan detta projekt läggas upp och organiseras i princip hur som helst, så länge parterna är överrens. Det krävs ett minimum av regler för att det skall fungera. Betänk att regler är lätta att formulera, det svåra är att följa dem. Därför bör man rent allmänt sträva efter så få regler som möjligt. Vilket för övrigt gäller även i och för kunskapsrelationer och i utbildningar på alla nivåer.

Hoten mot den typen av relation som jag här försöker definiera uppstår egentligen bara om parterna brister ifråga om respekt, tillit, öppenhet och ärlighet, vilket är en förutsättning för att lyckas. Enkelt är det på inget sätt, men priset man betalar är mödan värd.

Mina tankar om polyamorös, eller detta med att ha relationer med flera.

Jag har läst en del på nätet, och med ledning av det har jag kommit fram till följande. Tankarna skall ses i relation till ovanstående. Först vill jag säga att jag inte tycker att detta är provocerande, för jag har lika stora problem med normer som dem som skriver positivt om polyamorösa relationer. Förstår inte riktigt fixeringen vid dessa normer, att allt måste vara normalt. Fast å andra sidan tror jag heller inte att normer idag är särskilt tvingande. Normerna finns framförallt i huvudet på den som kritiserar normerna. Visst stöter man på människor som inte förstår och som inte vill förstå, men hur farligt och hotande är det att bryta mot normer idag, egentligen?

Jag tycker dock hela tanken med det polyamorösa sättet att leva (på det sätt som jag förstått det med ledning av de texter jag har läst) faller på följande …

1. Det handlar som jag förstår saken inte om ömsesidighet, det handlar mycket mer om: Hur kan jag få ut så mycket njutning ur livet som möjligt, med ett minimum av problem? Det är så jag läser inläggen och tankarna; ”Har du problem med vad din partner gör, då är det ditt problem, inte hans eller hennes.” Detta stöter jag på hela tiden i texterna.

2. Polyamoriska relationer kräver ett helt batteri med regler och förordningar för att det skall fungera i praktiken. Och nya regler måste ständigt formuleras.

3. Det handlar mer om att skaffa sig personliga upplevelser än om att växa tillsammans med någon. Utgångspunkten i alla resonemang som jag har stött på är: Jag, aldrig vi!

4. Det tar tid, det är många inne på. Någon nämnde detta med tidsåtgången som det enda problemet, att man bara hinner med att upprätthålla ett begränsat antal relationer för att inte drunkna. Det stärker mitt intryck om att detta handlar om ett jag som vill få utlopp för sina önskningar och inte om ett vi.

5. Tankemodellen, så som jag uppfattar den, är som klippt och skuren ur en KBT-manual, eller en Självhjälpsbok. Detta blir särskilt tydligt när det handlar om eventuella problem som uppstår i praktiken.

6. Det kan uppfattas som ett slags relationsetik för ett egocentrerat, upplevelse-/ konsumtionssamhälle.

Det ENDA sättet jag kan se att en polyamorös relation skulle kunna fungera, för det tror jag faktiskt går, är att tre (eller flera) individer ömsesidigt sluter sig samman enligt tankarna ovan om vad en kärleksrelation är. Jag menar alltså att, för att kunna tala om det i termer av en relation krävas det att tre (eller fler för den delen), ömsesidigt går in i projektet med varandra. Jag förstår inte hur man annars kan tala om detta som en relation. Alla som ingår i relationen måste alltså ge av sig själva till de övriga. Då skulle detta kunna fungera, men några sådana exempel har jag inte läst om. Det handlar ofta om individer som talar om hur härligt det är leva på detta sätt och om hur spännande liv de lever, och om hur missförstådda de är av omgivningen.

Sex och förälskelse, hot och möjligheter

Jag ser egentligen sex och förälskelse som separata frågor. Även om jag själv har svårt för det kan jag nog faktiskt se att åtminstone vissa former av sexuella praktiker går att förena med ovanstående, men det förutsätter att dessa praktiker uteslutande handlar om sex, alltså att man inte blandar in förälskelse i det hela. Handlar det bara om sex behöver det inte nödvändigtvis inkräkta på kärleksrelationen. Om, säger om, alla inblandade är överrens om detta och öppna med det.

Samma gäller för förälskelse, för den styr man inte över, den drabbas man av (om man inte aktivt söker upp den givetvis, genom att flörta eller på andra sätt). Om förälskelsen hanteras på ett balanserat och varsamt sätt så att man inte skadar den andra i den relationen, för det är ju också en relation (om förälskelsen är besvarad), så kan det vara en underbar källa att hämta kraft ur. Och den behöver inte inkräkta på kärleksrelationen.

Det betyder att man inom ramen för en kärleksrelation kan ha nära relationer, som tidvis kan ha inslag av förälskelse riktad mot någon eller några andra, utan att det är problematiskt, och ha sex med andra, även om jag tror det är lite mer problematiskt. I vissa fall och stunder kan jag till och med se att inslag av sex och förälskelse utanför den primära kärleksrelationen faktiskt kan vara en förutsättning för dennas långsiktiga överlevnad. Men det förutsätter att det inte är något man söker eller planerar eller försöker bygga in i definitionen av relationen.

Det är alltså kombinationen av förälskelse och sexualitet som är farlig (för den primära kärleksrelationen). Och skälet till det är naturligtvis att man inte tänker klart när man är förälskad, det vet alla som någon gång har varit förälskade. Handlar man utifrån hur man tänker när man är förälskad är risken överhängande att det uppstår problem. Och blandar man in sex är det min erfarenhet att förälskelsen växer sig starkare, och då ökar följaktligen både riskerna och problemen … Givet att det handlar om sex och förälskelse i kombination och utanför den primära relation, så klart. För det är absolut underbart att vara kär och galen och det blir ännu härligare i kombination med sex, men det tar ju fullkomligt musten ur en. Och det är också detta som är skälet till att det är så svårt att kombinera det med en primär kärleksrelation (oavsett om denna är av tvåsam eller flersam karaktär).

Sammanfattningsvis och efter moget funderande har jag kommit fram till att …

… det är hypotetiska möjligt att leva i en polyrelation, men den måste i så fall bygga på ömsesidighet mellan alla inblandade. Annars förstår jag inte hur man kan tala om det som en relation.

… så fort man blandar in olika kombinationer av sex och förälskelse ökar riskerna för problem, exponentiellt. Och det gäller överallt och i alla relationer (så länge det inte sker inom ramen för relationen så klart).

… en kärleksrelation (enligt definitionen ovan) är en unik relation mellan två (eller flera) individer. Det är den typen av relation som jag söker och vill ingå i eftersom jag tror att den är den enda långsiktigt hållbara typen av relation, med minst risk för att någon av parterna blir sårad.

Detta med relationer är på inget sätt enkelt, men idag lever jag i harmoni och är lycklig. Oerhört tacksam för det! Livet har lärt mig massor, och jag tycker det är viktigt att inte glömma och gå vidare. Jag vill minnas och reflektera över det som har hänt, det som händer och det som kan hända. Och jag tror på detta att bjuda in och dela med sig, av tankar, upplevelser oro och glädjeämnen.

Ett utbildningssystem som tvingas ned på knä kan inte bära upp en kunskapsnation

Tröttheten kom över mig igår. En dag kvar på jobbet, sedan behöver jag inte ta mig tillbaka förrän efter jul. Ledig är jag dock inte, och det vill jag inte vara heller. Jag vill arbeta och jobbar gärna mer, mycket mer till och med. Fast jag vill arbeta med det jag är utbildad för och det jag som docent tror på, det jag brinner för: Kunskap, lärande, kvalitet och främjande av hållbarhet, etik, eller för att sammanfatta; INNEHÅLLET är det jag vill arbeta med, på de sätt jag kan och vet fungerar. Tröttheten jag och många med mig känner handlar om formens (det vill säga administrations- och kontrollsystemen som likt en gökunge håller på att knuffa lärarna och forskarna ur boet) allt tydligare företräde framför innehållet. För varje dag som går finns det mindre och mindre tid att göra det som verkligen betyder något. Därför går allt fler ambitiösa och duktiga lärare och annan personal på knäna. Sjukskrivningarna ökar och det sociala kitt som förr fanns och som utvecklades på fikastunder och seminarier där kreativiteten flödade och där nya tankar föddes existerar inte i dag. Det anses vara bortkastad tid och ett tecken på att det finns effektivitetsvinster att göra. Alla forskare och lärare vet att det inte är så, men utifrån rådande ekonomiska logik och etik är det argument som inte godkänns som relevanta. Därför känner jag i år igen, att jag klarade det. Jag tog mig helskinnad genom arbetet och fram till andhämtningspausen julen, eller semestern. Förr var julfikat en glädjestund, idag är det mer ett tillfälle att sörja över allt och alla som gått förlorat.

Ett exempel: Innan jag började arbeta där jag arbetar nu fick den utbildningen en anmärkning i UKÄs kvalitetsgranskning. Därför drogs det igång ett stort, viktigt och inspirerande kvalitetsarbete. Det lades ner enormt mycket timmar på detta, för att skapa system som garanterade att den kvalitet som UKÄ krävde skulle kunna mötas och gärna överträffas. Vi har arbetat med detta under några år nu, och det syns resultat. Tyvärr till priset av att lärare som värnar kvaliteten får finna sig i att få dåliga utvärderingar från missnöjda studenter som anser att det är för mycket, för svårt eller att de får för otydliga instruktioner. Med andra ord studenter som har svårt att ta eget ansvar och som läser för poängen och examen, inte för kunskapen eller ett livslångt lärande. Och eftersom genomströmningsgraden påverkar ekonomin går det ut över lärarnas hälsa. Jag är så van vid detta att det bara är när jag verkligen sätter mig ner och reflekterar, när jag tar mig tiden att tänka, som jag ser problemen. I vardagen finns helt enkelt inte tiden. Nåväl, poängen är den att nu har vi byggt upp ett system som fungerar. Vad gör man på UKÄ då? Jo, man byter system, till ett bättre system, som mäter andra saker och tar hänsyn till annat. Så nu måste vi lära oss det systemet, som vid sidan av alla andra system som också byts ut i allt snabbare takt, kräver allt mer av den tid vi har till vårt förfogande. Kontentan av detta är att vi arbetar med kvalitetssystem, inte med kvalitet. Vi arbetar med utbildningssystem, inte med lärande, och vi arbetar med kontroller av vetande, inte med kunskap. Inte konstigt att sjukskrivningarna ökar, kunskapen rasar och att hållbarheten haltar ...

Läser en debattartikel, en slutreplik, om skolan som tangerar ovanstående tankar, skriven av Mats Myrberg (professor emeritus i specialpedagogik). Det handlar om det svenska utbildningssystemet, med fokus på system, inte på människan eller relationer.

Johan Ingerö hävdar i sin replik 15/12 på min artikel att jag tror på storken när jag hävdar att skolplikt från 3 år skulle kunna medverka till att förbättra Pisaresultaten. Jag rekommenderar Ingerö att ta del av de senaste resultaten av den engelska studien ”Excellent Provision of Pre-School Education” (på nätet, från Johns Hopkins, School of Education) som visar att förskolan aktivt bidrar till goda skolresultat bland 16- och 18-åringar. Bidraget är störst för barn från socioekonomiskt missgynnade familjer.

En av forskningens mest grundläggande utgångspunkter är att den aldrig bevisar något. Inte ens inom den mest positivistiska naturvetenskapen där det delas ut Nobelpris, bevisas det något. Det forskare gör är att undersöka saker och arbetet resulterar i mer eller mindre underbyggda svar, som håller under längre eller kortare tid. Så hur skulle en studie från England kunna bevisa någonting som har med barn i Sverige att göra? Jag är övertygad om att studien är oklanderlig och att resultaten är pålitliga, men den säger oss ingenting om hur vi borde göra ifråga om organisering av utbildning i Sverige. Dagens treåringar kommer att vara tonåringar i en helt annan värld än den värld vi lever i, och om den världen vet ingen, någonting. Därför är det snömos att hävda att man vet att det är bra att låta treåringar gå i skolan.

Att förskolan både kan kompensera för dåliga förutsättningar och bidra till goda skolresultat är ställt utom allt tvivel. Det är självklara argument för ett skolobligatorium från 3 års ålder. Att nio av tio 3-åringar redan idag går i förskolan är inget argument mot ett obligatorium. Jag antar att Ingerö skulle reagera om det visade sig att en av tio sjuåringar inte går i skolan.

Detta är en sandlådedebatt mellan forskare som säger sig veta säkert och som gör det klassiska kardinalfelet att från ett är, sluta sig till ett bör, som 1600-talsforskaren David Hume varnar för. Forskning må visa saker, men att utifrån det hävda att man bör göra si eller så är en helt annan sak.

Som jag redovisat i två publikationer senaste året har skolkrisen många orsaker. För att ta den svenska skolan på rätt väg krävs en bred arsenal av insatser. Jag föreslår en rad åtgärder som sammanfattas under beteckningen ”avkommunalisering av skolan”. Ingerö är välkommen att studera mina förslag i sin helhet och återkomma med konstruktiva synpunkter.

Vad skulle ett obligatorium från tre år innebära? Det skulle med nuvarande syn på kunskap innebära att den institutionalisering som vi redan ser och som till exempel tar sig uttryck i bristande förmåga att ta eget ansvar, vilket blir smärtsamt tydligt på högskolan och är ett av skälen till att vi som undervisar i andra änden av systemet mår dåligt. Pedagogernas övertro på pedagogikens underverk gör att ansvaret för lärande flyttas från den som ska lära till den som ansvarar för systemet för lärande. Vi som arbetar på högskolan gör det för att utveckla ny kunskap, och om för- och grundskolan inte fungerar förvandlas gymnasiet till något annan än det var tänkt och detta påverkar i sin tur högskolan, och ytterst framtidens forskning. Detta är allvarligt, och jag har svårt att se att fler obligatoriska moment i skolan skulle leda till mer självständighet.

Inger Enkvist sätter ord på vad som håller på att hända med högskolan. Hon är till skillnad från Myrberg fokuserad på problemet, inte på lösningen. För på ett högst komplext problem finns INGA enkla lösningar. Det som håller på att hända på högskolan idag är allvarligt, och det som krävs för att råda bot på både lärarnas hälsosituation och kunskapsläget i Sverige är en annan syn på vad kunskapskvalitet är och hur man värnar kvalitet i utbildning. En sak är ställt bortom alla tvivel, och det är att idag gör vi fel!

Ingen talar om vikten av kunskap eller om att kunskap berikar en person. I stället råder en instrumentell syn på utbildning, vilket tillsammans med den ekonomisk-tekniska jargongen är direkt förödmjukande för universitetslärarna och minskar deras motivation. Till detta nya massuniversitet antas studenter med ibland direkt svaga förkunskaper samtidigt som det ställs krav på högskolan att skapa genomströmning genom att institutionernas finansiering är knuten till antalet studenter som antas och godkänns. Högskolan ska kunna producera den tänkta förvandlingen hos studenterna oavsett omständigheterna, och produktions- processen ska kvalitetssäkras.

Instrumentella trender kommer inte bara från nationella utan också från europeiska instanser. Ett exempel på det sistnämnda är Bologna-avtalet från 1999, som har bestämt att europeiska universitet från 2010 ska formulera sina kursmål som kompetenser. Studenternas examensbevis ska visa vilka kompetenser de har, vilket tänks öka deras anställningsbarhet och rörlighet. Bologna-beslutet är arbetsmarknadsinriktat, och förmodligen har OECD varit pådrivande.

För utomstående kan det synas oviktigt eller till och med bra att ämnesmålen formuleras som något som studenten kan göra snarare än som något som studenten har förstått, men det förstärker den tendens studenter har från grund- och gymnasieskolan att se utbildning instrumentellt och att inrikta sig på att ”gå igenom” en viss utbildning snarare än att skaffa sig kunskaper.

Det smarta anses vara att ligga precis över gränsen för godkänt och inte ödsla tid i onödan på en kurs. Utbildningen ses som ett nödvändigt ont för att få ett arbete snarare än som personlig utveckling. Det är omvittnat svårt att få studenter att läsa annat än kurslitteratur eller att gå på föredrag och diskussioner som inte är obligatoriska.

Resultatet blir att universiteten blir mer av studentfabrik, mindre av intellektuell mötesplats.

Slutorden i Enkvists text visar i blixtbelysning vad som är fel med dagens högskola, den har förvandlats, från en intellektuell mötesplats där kunskapen stod i centrum, till en fabrik där betyg, examen och kundnöjdhet är det enda som betyder något. Klart att vi som värnar kunskapen blir trötta då, för vi får jobba med helt andra saker än det vi vet fungerar. Det mest paradoxala och allvarligaste med rådande utveckling är att omorganiseringen och införandet av alla dessa själsdödande kvalitets- och kontrollsystem motiveras med att skattebetalarna har rätt att veta att deras pengar används klokt. Hur klokt och kostnadseffektivt är det att dels förlänga tiden i systemet, dels låta det gå inflation i betygen, dels förvandla högskolan till ett gymnasium?