Saker pengar gör

Det finns en gigantisk elefant mitt i samhället. Den stavas: Ekonomismen! Samhällets accelererande ekonomisering som vänder oss alla mot varandra. Som föröder allt och alla i sin väg. Som kommit att bli sitt eget syfte. Och vi flockas likt ångestridna heroinister vid de smutsiga ekonomiska flödena, i hopp om att få en klunk av "ungdomselixiret". Förnekelsen känner inga gränser när den där elefanten kommer på tal. Det är och får aldrig uppfattas som att pengarna är problemet. Det är ju de fattigas fel, bostadsbristen, de sjukas eller flyktingarnas. Där har vi det, det är FLYKTINGARNAS fel. Vi stänger gränserna, hindrar dem från att söka asyl. Vi bär oss åt som svin. För vi har ju den heliga ekonomin att skydda. Vi gör bara det vi måste, följer bara order. Ekot av mänsklighetens allra mörkaste tider ljuder igen. Fast det var så klart aldrig långt borta. Pengar, eller snarare rädslan för att förlora pengar gör detta med oss och med samhället, får att inte se den där elefanten. Pengar blåser under människans primitiva sidor, tar över tankeförmågan och plockar fram det sämsta hos individen. Pengar är aldrig objektiva och harmlösa. Pengar gör massor av saker med oss.

Igår, på TV, i Veckans brott, satt polischefen och en polis i yttre tjänst och talade om försämrade förhållanden för poliserna. "Nu får det vara nog", sa polisen. "Ge mig en chans att visa vad jag går för", sa den nytillträdde polischefen. En talande bild och ordväxling. Alla vet att det finns problem, men ingen kan eller vill göra något åt saken. Arbetsbördan har ökat, liksom komplexiteten i uppgifterna, och lönen halkar efter. OB-ersättning försvinner och så vidare. På bordet mellan dem ligger högar med brev från missnöjda poliser. Och polischefen förstår, så klart. Den syns inte, men den stod där, mitt framför ögonen på dem, mitt i rutan; den där elefanten. Ekonomismen, som gör att poliserna inte kommer att få det bättre. Tillfälligt och på marginalen, absolut. Lite mer i lön och någon symbolisk förbättring, men inte bra på riktigt och på lång sikt. Inte så länge ekonomin är överordnad, inte så länge politiker vinner val på att lova jobbskatteavdrag. Fast det säger ingen, det låtsas man inte om. För då riskeras det man har. Försämringarna införs ju på ett bräde, vid ett tillfälle. Det är en ständig och tvingande process. Det är det ekonomiska systemets sätt att anpassa sig efter förutsättningarna. Samhället är en helhet.

Lärarna har inte samma symbolvärde. De har ju dessutom ledigt på sommaren och alla lov. De ska inte klaga. Det finns de som har det sämre. Det finns det alltid. Och så länge jag inte har det som dem får jag vara nöjd. Lite mer administration, lite längre arbetstid, lite större ansvar, fler elever, prov, inrapporteringar, kontroller och så vidare. Lite försämringar här, lite där, en sak i taget. Sakta förskjuts gränserna för det acceptabla. Alla måste ju bjuda till. "Jag gör det ju för barnen", "det är ju detta jag vill, undervisa", alla har sina logiska skäl att presentera och gå med på försämringarna. Och alla ser den, men orkar inte göra annat än förneka den. Elefanten i rummet: Ekonomismen, som får kunskapen att framstå som allt mindre viktig i skolan, som ger makt åt linjeorganisationen och som tvingar ner vetandet på knä, som får alla att anpassa sig efter marknadens krav."Jag delar inte din bild", säger du kanske. Du är i gott sällskap. Fox News finns inte bara i USA, dess ande sprider sig och förändrar synen på kunskap överallt.

Politik. Låt se, vem ska jag rösta på? Den som ger mig mest pengar i plånboken så klart, vad trodde du? Idiot! Jag ger väl inte bort mer än jag behöver. Det är den där elefanten som talar. Och det är ekonomismen som får det att framstå som att, alla som säger att vi kanske borde satsa på underhåll, vi borde investera i skola, vård och pensionärerna, på riktigt, är extremister. Det är ekonomismen som får oss att välja bilen och flygresan till Thailand, eller julklapparna och oxfilén, framför miljön och medmänsklighet. Det är bara i reklamens förlovade land det bjuds på kaffe när det kommer oväntat besök. I dagens Sverige möts besökarna av järnrör och brinnande flyktingförläggningar.

Elefanten förvränger huvudet på oss och får investeringar att låta som onödiga utgifter. Den får skatt att kännas som stöld och förvandlar flyktingarna till en fråga om pengar. Det är elefanten som lägger orden ansvar i Anna Kindberg Batras mun, när hon egentligen talar om samma saker som svenska politiker talade om 1938, när den så kallade judeimporten skulle stoppas, av ekonomiska skäl. Idag är det flyktingarnas fel, för inte ens ekonomismen kan stå emot kraften från sex miljoner utrotade judar. Och på ledarplats i SvD talar Ivar Arpi om presskonferensen, dels som historik, dels om stängda gränser som ett sätt att ta ansvar. Håller med om att den mycket väl kan komma att skrivas in i historieböckerna, men inte under rubriken ansvar. Jag ser Ms agerande som ett svek mot människor i nöd, för jag tror inte att pengar gör människor lyckliga. Sverige har pengarna, det är viljan som saknas och medmänskligheten. Det är elefanten som krossar hjärtan och förvränger synen.

Ekonomismen ger även kraft och stöd åt Jimmie Åkesson när han oemotsagd får stå och ljuga i TV, samtidigt som hans partikamrater sprider främlingsfientliga flygblad i "utlandet" och Nicklas Strömstedt hotas av SDs väljare, anonymt, på nätets vidriga, anti-intellektuella kommentatorsfält. De säger sig värna Sverige och får med sig förbluffande många så kallade vanliga människor, våra grannar och arbetskamrater. Saker pengar gör, med oss och med samhället vi lever i. Och det är för övrigt också ekonomismen som får kritiskt granskande, sanningssträvande, objektiva medier att framstå som vänstervridet subjektiva. Det är ekonomismen som framställer V och MP som extremistiska partier, för att de talar om omsorg, medmänsklighet och behovet av uppoffringar. 

Det är ekonomismen som Georg Orwell skrev om i 1984, fast han benämner den Storebror. Det är ekonomismen som kontrollerar, dikterar och vänder gott till ont och ont till gott. Ekonomismen som vänder människor mot varandra och som får oss alla att sakta förskjuta våra gränser för vad vi kan acceptera, som får oss att glömma hur det var en gång. Som får oss att skylla på Trafikverket, när det är vår egen dumgirighet som är orsaken till att trasiga tåg körs på undermåliga spår, utan marginaler. Som pressar oss upp mot väggen och vänder oss mot varandra. Ekonomismen samlar politiken i mitten och gör att skillnaden mellan partierna minskar samt riktar tanken och handlingskraften mot ett och samma håll: väljarnas plånböcker.

Ekonomismen flödar över av ord som valfrihet, vinst, entreprenörskap, ansvar och så vidare. Egentligen är det ett enda ord om upprepas om och om igen: Girighet. Mer för mindre. Jag är viktigare än du. Vinsten är min och kostnaden din. Girigheten får oss att uppfatta nedskärningar som besparingar, försämringar som effektivisering, kontroll som frihet. Girigheten får oss att sälja vår värdighet och medkänsla till lägsta möjliga pris. Girigheten vinner upphandlingar och tvingar oss sedan att acceptera ökande kostnader av rädsla för att förlora mer än vi redan förlorat. Girighetens klåfingrighet förvandlas till skön och uppfriskande massage och cynismen känner inga gränser. Jag ska ju inte bli sjuk, så varför ska jag betala för vården? Jag har ju inga små barn lägre så jag tänker inte bidra till driften av skolan eller underhållet av samhället. Jag har ju hus och egen bil. Jag klarar mig bäst själv. Saker pengar gör, med och mot oss människor.

Välkommen till Sverige, där skolan säljs ut till lägstbjudande och där kunskapen, analysen och det kritiska tänkandet håller på att förvandlas till en motståndshandling. Välkommen in i ekonomins svarta hål, där all kraft och energi sugs ur allt och alla. Välkommen till hatets och hotens tidevarv där vi inte anser oss ha råd att ta hand om varandra eller bygga en stabil grund för våra barn och barnbarn att stå på. Välkommen in i kylan och ensamheten. Elefanten som står där borta, bry dig inte om den, den finns inte. Det är bara något som företrädarna för den globala sammansvärjningen försöker få oss att tro. Välkommen in i lögnens rike. Välkommen!

Tror jag slutar där. Har inte tid att sitta här och slösa bort tid. Jag har effektiviseringsvinster att göra, tid att tjäna och pengar att räkna. Mig går det ingen nöd på. Eller?