Medborgarlön är ingen utopi, det är en vision

Hittar en artikel i Dagens Arena, där medborgarlön avfärdas helt. Använder den för att varna ner efter en mycket produktiv skrivardag. Äntligen är jag ute ur tentarättningsbubblan och arbetsbördan lättar betydligt. December ser lovande ut.

Som rubriken antyder har jag aldrig menat att medborgarlön är något annat än en tankefigur, en vision att sträva efter och en ingång till samtal. Samtal om vilket samhälle vi vill ha och på vilken grund det ska utgå från. Ekonomi är som kultur, ingen exakt vetenskap. Om tillräckligt många vill och gör vad som krävs så fungerar det, liksom dagens system för fördelning av samhällets resurser, vilket är allt annat än problemfritt och utan negativa konsekvenser.

Tält och bajamajor vore mer realistiska krav än skapande verksamhet. I somras föreslog debattörerna Mikael Holmström och David Lindh införandet av en glesbygdslön på 12 000 kronor i ett antal utvalda försökskommuner. Hjälpt av sommarens nyhetstorka virvlade förslaget runt i debatten ett tag, innan det arkiverades under verklighetsfrämmande utopier – i gott sällskap av andra medborgarlönsidéer.

Vidhåller att medborgarlön bara är en utopi om den behandlas så, och genom att avfärda tanken som tokig utan att bemöta argumenten som förslaget bygger på är bara en debatteknik, ett sätt att förlöjliga och skjuta på budbärarna som lyfter frågan.

Förslaget var en god illustration av hur medborgarlönens förespråkare ställer till det för sig själva. Nivån som föreslås är i regel orealistisk, syftet oklart och de påstådda konsekvenserna bär tydliga drag av önsketänkande. I det här fallet föreslogs en månatlig utbetalning på 12 000 efter skatt i syfte att rädda landsbygden genom att få människor att (bland annat) starta nya restauranger, ägna sig åt friluftsaktiviteter och konstnärligt skapande. Förslaget lär naturligtvis inte förverkligas.

Kanske inte, men varför då? Vilka är argumenten för att avfärda förslaget, detta och andra? Att det är tokigt och bär drag av önsketänkande är inget argument, det är bara ett grundlöst avfärdande. Och så länge förlagen om medborgarlön behandlas på det sättet, så länge vi inte sätter oss in i frågan på allvar lever vi alla i ovisshet om förslagets bärighet. Så länge vi inte vill är och förblir det en utopi, men varför vill inte fler? Det är en gåta.

När den mer seriösa samhällsdebatten åter tog fart visade det sig att den – till ingens egentliga förvåning – fortfarande dominerades av fenomenet tiggande EU-migranter och de frågor denna problematik väcker. Få medborgarlönsförespråkare har höjt rösten i den debatten. Hur kommer det sig? 

Frågan är inte retorisk. De utsträckta händer som numera finns utanför butiker och kaféer i hela Sverige, ställer frågor om det offentligas ansvar och om mänskliga rättigheter på sin spets. Situationen försätter enskilda, politiker, tjänstemän och näringsidkare i moraliska dilemman. Det nuvarande välfärdsystemets brister har blottats.

Fast medborgarlön i den version jag och många med mig tänker oss är ingen välgörenhet, det är ett annat sätt att fördela samhällets samlade tillgångar bara. Skatt är lika lite stöld som försäkringar är bidrag. MedborgarLÖN är ett sätt att ge alla samma möjligheter att förverkliga sig och sitt liv, att ge alla en liknande möjlighet att visa vad de går för. Att det är svårt att dra gränser för vem som ska få och vem som inte ska få är en helt annat fråga.

På pappret gäller följande i Sverige just nu: EU-rättens likabehandlingsprincip innebär att en EU/EES-medborgare med uppehållsrätt har rätt till bistånd på samma villkor som svenska medborgare. Uppehållsrätt har till exempel den som har kommit till Sverige för att söka arbete och har en ”verklig möjlighet” att få en anställning. När uppehållsrätt finns kan socialtjänsten stödd av likabehandlingsprincipen kräva motprestation av EU/EES-medborgare på samma sätt som av svenska medborgare, exempelvis rörande aktivt arbetssökande. 

Även när uppehållsrätt saknas ska bistånd ges för att avhjälpa en akut nödsituation. Socialtjänstlagen ger alltså tiggare i Sverige – inte bara svenska medborgare – rätt till åtminstone någon form av stöd från kommunen. 

Kommunerna gör dock väldigt olika tolkningar av regelverket, som uppenbarligen inte är tydligt nog. Exakt vad avses med en akut nödsituation? När har någon en ”verklig möjlighet” att få en anställning? Är den som tigger aktivt arbetssökande? Den stora osäkerheten kring hur dessa frågor ska besvaras skulle kunna vara ett starkt kort för medborgarlönens förespråkare.

Fast det handlar som sagt inte om ett bidrag till fattiga, det är inte ett bidrag, utan en lön som ska gå att leva på. I alla fall i den mening jag lägger i begreppet. Det är ett sätt att fördela de resurser som nu går till de allra rikaste, för att de har makt, inte för att de är dugligare eller mer värdefulla. Det handlar om att få fler att bidra till byggandet av samhället, om att engagera fler, inte om att passivisera eller straffa någon. Eftersom tillväxt drivs av konsumtion är medborgarlön ett sätt att ge fler möjlighet att konsumera mer av sådant som bygger välstånd. Ett sätt låta pengarna stanna och verka i Sverige, istället för att hamna i skatteparadis.

Människor är hungriga, situationen är ovärdig och rättsosäker. De problem som ett ovillkorat existensminimum skulle kunna lösa, har på kort tid blivit akuta och dominerar samhällsdebatten. Varför är då medborgarlönsförespråkarna så tysta? 

En ledtråd till svaret finns i den olycksaliga termen medborgarlön. Det fanns en tid då införandet av en sådan sannolikt skulle utplåna tiggeriet i Sverige. Så är inte längre fallet eftersom många tiggare inte är svenska medborgare. Ju högre en medborgarlön sätts, desto mer skulle den öka och synliggöra den klyfta som medborgarskapet skapar inom landets gränser. 

Få vill nog på allvar driva frågan att svenska medborgare ska få 12 000 efter skatt för att när andan faller på ägna sig åt friluftsaktiviteter, samtidigt som icke-medborgare i landet tigger för brödfödan.

Varför inte? Fler skulle kanske då kunna hjälpa dem som är i behov av hjälp? Det är den totala oviljan att försöka se något positivt som jag vänder mig mot. Oviljan mot medborgarlönen är det största och svåraste hindret för dess införande. Och viljan kan ändras, liksom synen på flyktingar och tiggare. Om bara viljan finns kan mycket göras som är svårt och som känns ovant. Det vore inte första gången i världshistorien, eller ens i vår egen livstid.

Betyder detta att idén om ett ovillkorligt existensminium är död? Inte nödvändigtvis. Grundfrågan är vilket stöd vi är beredda att ge via skattsedeln till människor som inte kan försörja sig och som inte är svenska medborgare, men som likväl befinner sig i landet för att tigga och leta arbete. Svenska kommuner har länge trevande sökt svar på den frågan.
I Göteborg har kommunen gått samman med hjälporganisationer för att tillhandahålla både härbärge och förskola. I Malmö och Lund erbjuds subventionerade måltider och i nödlägen en biljett hem (Sds, 2014-10-14). Rätt att tälta på kommunal mark är en vanlig trätofråga. Otydliga regelverk gör att praxis för vad som gäller ofta etableras i efterhand genom domstolsbeslut. Kan Sverige bättre än så? 

Tanken att det finns en minimistandard som ingen individ ska behöva leva under är en idé som många finner tilltalande, och som ingalunda tänkts enbart på vänsterkanten. Kanske enas vi i ett första skede om att tillgång till vatten, bajamajor och någonstans att tälta är vad det offentliga erbjuder alla i Sverige, oavsett hur aktivt man söker arbete. 

Högre nivåer är tänkbara, men den övre gränsen sätts inte bara av vad som är normativt önskvärt, utan också av vad som är ekonomiskt möjligt i en värld med betydande rörlighet över nationsgränser.

Fast är det ändå inte två olika saker, två separata problem? Vem som är Svensk medborgare och därigenom får del av svenska trygghetssystem är ju idag oproblematiskt. Och om Sverige visar vägen kan mycket väl andra länder följa efter. Vad har vi på att förlora. Samhället skulle i ett slag befrias från en hel massa administration, kontrollsystem och annat som ingen ser något egenvärde i, sådant som bara handlar om att kringskära möjligheterna för människor att förlösa sin inneboende potential.

Den som vill införa en basinkomst som inte är knuten till medborgarskapet måste således ställa in sig på att den realistiska nivån är väldigt låg. Så länge förespråkarna är ovilliga att acceptera denna realitet, lär deras inflytande även fortsättningsvis vara synnerligen begränsat.

Det är något definitivt i anslaget som stör mig, som om detta vore en fråga med ett enda svar och som om  Andreas Bergh, (associate professor i nationalekonomi i Lund och välfärdsforskare vid Institutet för näringslivsforskning, IFN) är den som sitter inne med SVARET.

Jag väcker frågan och petar i det variga såret för jag anser att vi behöver ta frågan på ett mycket större allvar och utreda möjligheten ordentligt och på allvar, istället för att bara avfärda den som vänsterflum. Det handlar om oss alla, inte om de fattiga eller utsatta. Det handlar om fördelning av gemensamma resurser och om vilket samhälle vi vill ha, och det är frågor utan givna svar.