Triggervarning, lärarlegitimation, klimathot och mänsklig mognad

Det är upprörande. Det är äckligt, otäckt, trist. Det är jobbigt, det känns meningslöst. Välkommen till livet som det är. Vissa saker måste man bara acceptera, hur svårt det än är. Det är vad livet handlar om, att övervinna problem och hantera obehagligheter. Genom att lära sig det, att livet inte handlar om mig, att jag inte är i centrum, växer man som människa. Bara så, endast genom att ta sig igenom, övervinna eller lära sig acceptera problemen, kan man utvecklas och bli bättre på att leva. Och ju mer man förstår, lär sig acceptera och kan hantera, desto större blir graden av tillfredställelse med livet. Så har det alltid varit. Sedan tidernas begynnelse har problem varit ett självklart inslag i människors liv.

Vissa problem kan undanröjas, antingen temporärt eller för evigt. Fast problem tenderar att förändras eller komma tillbaka. Problem verkar vara ett slags konstant i livet, ett oundvikligt inslag i vardagen och samhället. Bara en omogen människa och bortskämda barn får för sig att det går att eliminera problemen, och bara den som saknar basala intellektuella förmågor kan få för sig att det skulle kunna vara på något annat sätt, att det går att skydda sig från obehagliga, upprörande eller tråkiga inslag.

Att studera handlar om att utvecklas, och att utvecklas handlar om att utsätta sig för det som är jobbigt. Därför är studenters krav på så kallade trigger warnings särskilt olyckliga, för det är inte bara ett tecken på omogenhet, det är även ett tecken på att det finns ett motstånd mot lärande bland studenterna, en ovilja att växa upp och ta verkligt ansvar. Och när en hel generation bjuder motstånd mot uppväxandets fundamentala krav får vi alla problem. Livet är som det är, inte som vi önskar att det vore. Visst går det att drömma, men ett samhälle av drömmare, där drömmen blivit norm är ett samhälle på randen till undergång, ett samhälle som bortser från sådant som inte går att bortse från och som inte tar tag i det som måste tas tag i. Är det ens ett samhälle, kan man undra.

Dagens Under Strecket handlar om yttrandefrihet och var dess (eventuella) gränser går. Om det finns några gränser och om riskerna med att förskjuta gränser. Det är viktig läsning för alla som verkligen bryr sig om samhället och dess långsiktiga hållbarhet. Merete Mazzarella är det som skriver, utifrån en bok som behandlar ämnet yttrandefrihet, skriven av den brittiske journalisten Mick Hume (Trigger warning. Is the fear of ­being offensive killing free speech?). 

Humes mest angelägna kritik är enligt min ­mening den som riktas mot de brittiska och amerikanska universiteten, miljöer som länge varit tänkta att vidga unga människors vyer genom en mångfald nya idéer och intryck och som mer än andra borde representera det fria tänkandet och det fria ordet. I dag talas det mer om hur alla ska känna sig trygga och bekväma, hur ingen får ifrågasättas.

Det har blivit vanligt med en så kallad no platform policy som innebär att olika grupper förbjuder varandra att komma till tals. Vid University of East Anglia beslöt studentkåren hösten 2014 att ställa in en debatt till vilken man tidigare inbjudit en representant för det EU- och invandringskritiska populistiska partiet Ukip. Samma månad inställdes en debatt vid Oxford: feministiska studenter protesterade mot att abortfrågan skulle diskuteras av två män, den ena anhängare av fri abort, den andra motståndare. Feministernas argument var att frågan bara kan diskuteras av personer som själva har livmoder – vilket, som Hume nogsamt påpekar, ter sig bekymmersamt i ljuset av kvinnors långa kamp för att inte ses enbart som könsvarelser.

På många universitetscampus i den anglosaxiska världen har man begränsat de områden där politiska budskap får spridas i form av tal, banderoller, plakat eller tryckt material. Free speech zones – Yttrandefrihetszoner – kallar man dem men snarare liknar de rökrutor: små områden avsedda för något som inte är riktigt rumsrent.

Allra mest oroande är ändå den företeelse som har gett boken dess namn, triggervarningarna. Ursprungligen var de ett redskap i behandlingen av posttraumatisk stress: eftersom patienterna ofta deltog i något diskussionsforum på nätet oföddes idén att varna för inlägg som beskrev särskilt upprörande upplevelser och som därför kunde ”trigga” ett eget traumatiskt minne. Numera har studenter på många håll börjat kräva obligatoriska triggervarningar i form av en etikett på kurslitteratur som innehåller skildringar av våld eller olämpliga ­värderingar. Vid University of California i Santa Barbara varnar man för bland annat rasism, sexism, heteronormativitet och diskriminerande attityder till någon bestämd samhällsklass, till hbtq-personer eller funktionshindrande.

Det säger sig självt att äldre skönlitteratur drabbas hårt och lär kanske en vacker dag knappt läsas alls: studenterna vill nämligen också att kurslitteratur med triggervarning ska göras frivillig. Helt följdriktigt har kvinnliga juridikstuderande på sina håll redan krävt att slippa befatta sig med våldtäktslagstiftningen. Tanken svindlar om man försöker föreställa sig vad läkarstudenter skulle kunna be att få slippa. Men det verkliga problemet är naturligtvis inte de enskilda dårfinkerierna utan andan bakom dem: att unga vuxna – studenter, framtidens elit – infantiliseras i stället för att utmanas intellektuellt, att de inte längre ska konfronteras med många olika åsikter och lära sig ta ställning, att de varken förväntas försvara sin egen åsikt eller kunna tänka om. Här har vi ett allvarligt hot mot demokratin.

Studenterna vill nämligen ... Här ser jag en klyfta öppnas, som sakta vidgar sig och som hotar att slita isär samhället. Den curlade generationen börjar bli vuxen börjar ställa samma krav på samhället och den högre utbildningen som föräldrarna och personalen i grundskolan fostrat dem att ställa. Krav på att slippa livets alla obehag. Äcklig mat, obehagliga inslag i böcker och filmer, besvikelser och annat. Det som är jobbigt vill man i möjligaste mån undvika och kan man lägga ansvaret på någon annan gör man det. Det gäller så klart inte alla, men det är en trend och den ser ut att växa. Och eftersom det finns enorma risker förknippade med detta är det inget man bara kan sopa under mattan. Jag instämmer i Mazzarellas slutord.

Den norske statsvetaren Asle Toje har påpekat att kulturell mångfald innebär att olika friheter kommer i konflikt med varandra: ”Är invandrarens upplevelse av att homosexualitet är kränkande viktigare än de homosexuellas rätt att uttrycka sin identitet? Är burkabärarens frihet viktigare än normen att visa sitt ansikte? /.../ Är den troendes kärlek till Muhammed viktigare än karikatyrtecknarens yttrandefrihet?.”

Det är svåra frågor och ett är säkert: Mike Humes svar på dem är för enkla. Å andra sidan är de inte ointressanta. Det måste gå att sätta gränser för kränkthetskulturen, vi måste uppmuntra det ­robusta hos medborgarna snarare än det sårbara. Det finns viktigare värden än att känna sig bekväm.

Svåra frågor utan GIVNA svar. Lättkränkta människor är rädda människor och den som inte kan hantera besvikelser och obehagligheter blir en sårbar individ, och om den känslan vinner gehör i samhällskroppen får vi ett sårbart samhälle där allt fler tar allt mindre ansvar och där den egna tillfredsställelsen är viktigare än det allmännas bästa. Ett infantilt, omoget och oerhört sårbart samhälle fyllt av rädda individer som inte vågar göra vad som krävs för att hantera alla de utmaningar vi står inför.

Ytterst handlar det om hållbarhet och vilka mänskliga egenskaper som behövs för att bygga ett samhälle som kan hantera hoten och utmaningarna som dels migration och mångkultur ger upphov till, dels hoten som klimatförändringarna skapar. Om detta handlar en artikelserie i DN, som jag vill puffa för. Vad är det för hot vi står inför, och går det att blunda för dem? För det är ju ytterst det som kravet på triggervarning handlar om, viljan att blunda för det obehagliga. Vissa saker går helt enkelt inte att blunda för. Det går att försöka, men det är ingen framkomlig väg, varken för individen eller för ett samhälle.

Världen är på väg in i något helt nytt och okänt – och den humanistiska forskningen måste följa med den. Ämnena inom humaniora har länge haft problem att hitta sin roll i samhället, men i Environmental Humanities söker forskare allianser med andra kunskapsfält för att hitta ny relevans: här samarbetar historiker, filosofer, geografer, konstnärer, arkeologer, antropologer och ekologer för att omförhandla gränserna mellan det som vi fram till nu har kallat ”natur” och ”kultur”.

Utgångspunkten är att det pågår en total omvandling av vår värld och vår världsbild – och att denna kräver helt nya sätt att se på verkligheten. Det är inga små justeringar det handlar om. De utmaningar och risker som klimatförändringarna ställer mänskligheten ­inför kräver att människan lyckas skapa nya relationer mellan vetenskap, kultur, konst, politik, ekonomi och biologi. Världen är på väg i en riktning där disciplinära skillnader hindrar goda lösningar. Att upplösa dessa gränser blir en nödvändig förutsättning för att lösa ett problem vars komplexitet överstiger alla de tidigare som människorna på jorden ställts inför. Vi behöver nya samhällsinstitutioner; de gamla räcker inte längre. På samma sätt måste den humanistiska forskningen lämna sina begränsningar och engagera sig i de grundläggande omvälvningar som pågår, bokstavligen från cellen till atmosfären. Det är snarare motsatsen till reträtt: ett sätt att söka en ny betydelse.

Därför handlar ”miljöns humaniora” också om möjligheter. Tanken på ”människans tidsålder” bär ju inte bara på ett hot utan också på ett löfte – en inbjudan till ännu ett stort språng i mänsklighetens tankeutveckling och självförståelse.

Detta med triggervarning ser jag som en tendens på en större och mer allmän trend som handlar om sökandet efter enkla lösningar, och eftersom det handlar om kunskap, kompetens och utbildning vill jag till detta koppla även införandet av lärarlegitimation, som antas garantera att skolan håller hög klass. Fast kunskap, och utbildningskvalitet, är minst lika komplexa frågor som mångkultur, klimathot och hållbarhet. Det är aldrig så enkelt som vi vill att det ska vara, därför håller jag med Inger Enkvist om att legitimationerna bör avskaffas, även om jag inte håller med om allt hon skriver och framförallt inte om skälen hon anför.

Införandet av lärarlegitimation innebär att en mediokert utbildad person går före en person som är inspirerande och når bra resultat men inte vill underkasta sig ett och ett halvt år av den starkt kritiserade lärarutbildningen. Sverige bör i stället använda begreppet behörighet och inrikta sig på att kontrollera att de blivande lärarna har lämpliga ämneskunskaper, fungerar i klassrummet och kan regelverket.

Vissa personer med goda ämneskunskaper skulle säkert kunna examineras utan ytterligare utbildning. För andra borde den specifika lärarutbildningen göras intellektuellt attraktiv, användbar i klassrummet och inte minst snabbare.

Kvalitet är allt för komplext för att kunna formaliseras. Kvalitet är liksom kunskap, etik och hållbarhet öppna begrepp som kräver samtal och kollektiv omsorg för att bli meningsfulla. Att ersätta det kritiskt, ömsesidigt utvecklande samtalet, med en legitimation är att be om problem som helt i onödan hindrar oss och samhället att utvecklas till mogna människor som er svårigheter som en utmaning istället för ett problem som ska undvikas till varje pris.