Män, makt, jämställdhet, hållbarhet och bildning

Har talat på en konferens i Örebro, arrangerad av föreningen Män för jämställdhet. Maskulinitet i förändring. Maskulinitet och föräldraskap var titeln på konferensen, och jag valde att tala utifrån följande rubrik: ”Vi har nog kunskap, men hur är det med förmågan att förstå och handla?”. Återkommer ofta till den tanken, att det inte är kunskap och information som saknas, utan förståelse och förmåga samt inte sällan vilja att göra något, mer eller mindre förklädd till något annat. Nåväl, hedrad av förfrågan och taggad av temat och titeln, inledde jag med att berätta om förra gången jag talade om dessa frågor, i Örebro. Det var på den Andra nationella genuskonferensen, 2000. Jag berättade också att reportrarna från Nerikes Allehanda fick syn på mig som en få män, att jag intervjuades och hamnade på förstasidan. Och hur irriterade många av de kvinnliga deltagarna blev att tidningen valde den vinklingen. Jag tyckte ju också det, men var för grön, osäker och hedrad för att neka dem intervjun. Idag vill jag tro att jag i alla fall hade påpekat just valet av intervjuperson, eller att jag faktiskt avböjt och sagt att de skulle intervjua någon annan.

Jag berättade även ett ämnet intresserat mig länge, sedan tidigt 1990-tal. Det var på en kurs i Kvinnohistoria och feministisk teori (där jag var enda mannen) som jag upptäckte att det fanns något som hette mansforskning och att maskulinitet är ett utryck för genus, alltså en social konstruktion. Manlighet är en trång kostym, fylld av förväntningar som jag aldrig varken förstått eller känt mig bekväm i. Inte så att jag medvetet velat överträda några normer eller göra uppror. Jag har nog alltid känt mig som en man. Det är normen jag aldrig fattat eller känt mig hemma i. Gång på gång när jag gjort det jag gjort på känsla, utan att tänka efter, har jag hamnat i onåd och fått skit. Det är the story of my life, fast jag aldrig velat något annat än att passa in och slippa uppmärksamhet. Fast uppmärksamhet fick jag. Och jag har fått min beskärda del av anonyma hot och också blivit utsatt för både fysiskt och mentalt våld, inte bara på högstadiet, utan även senare i livet, långt senare. Mobbing är, som jag sa och alltid säger när jag får chansen, inte ett skolproblem: Mobbing är ett samhällsproblem. Först när vi inser det, och gör något åt saken i samhället kan vi hoppas att problemen kan utrotas i skolan. Ingen föds till våldsutövare eller mobbare, det är något man lär sig.

Jag visade en bild av min avhandling och berättade vad som hände när jag presenterade min forskning på Volvo Lastvagnars huvudkontor i Göteborg och inledde med orden: Jag är feminist. Jag berättade att jag ser det som ett slags kort att spela ut där och när det passar, och det tyckte jag det gjorde där, bland en till övervägande del manlig publik bestående av ingenjörer. Uttalandet och det jag talade om fick effekt. En tre fyra män reste sig upp och krånglade sig ut mellan raderna och lämnade lokalen, och många andra knorrade och vred på sig. Fast de satt kvar och jag tror jag fångade publikens intresse. Efter att jag talat klart reste sig en kvinna i publiken. Hon såg trött ut, och hon sa att det jag talat om, förhållandena och sätten att tänka och resonera bland lastbilsförarna, var exakt de samma som på Volvo. Publiken vaknade och det blev ett livligt samtal som jag vill tro ledde till att i alla fall något hände ifråga om synen på jämställdhet på företaget. Feministkortet är ett kraftfullt kort, men det ska användas med måtta och bara där och när mycket talar för att det gör skillnad, annars blir det bara tjatigt och provocerande i onödan, vilket kan motverka det övergripande syftet med hela den feministiska rörelsen: Ökad jämställdhet.

Jag började nu komma igång. Det jag kan bidra med och ska tala om är kultur och kunskap. Mitt anförande är en filosofisk betraktelse över ämnet. Jag visade en slide med frågan: Vem är jag? Vad kan jag? Vad vill jag? Vart är jag på väg? Det är detta det handlar om. Existentiella frågor, utan givna svar. Frågor som kräver reflektion och förmåga till kritiskt tänkande. Sedan visade jag en slide med frågan: Vem är du? Vad kan du? Vad vill du? Vart är du på väg? Samma sak där, med den skillnaden att det idag är en fråga som nästan aldrig ställs, för det finns liksom ingen tid för den typen av relationer. Martin Buber talade om möten mellan Jag och Du, om innerliga, inkännande och förstående, lyssnande relationer. Och Karl-Ove Knausgård talade i sitt sommarprogram om just avsaknaden av ett du i Hitlers Min kamp. Fundamentalism och företrädare för SD kännetecknas ofta av just det, av att det i deras retorik bara finns utrymme för Jag och ett hotfullt dom. Ingen gemenskap, ingen närhet, bara rädsla. Jag måste skydda mig och de mina mot dem som är annorlunda och hotfulla.

Nästa slide handlade om Vi, om vem vi är? Vad kan vi? Vad vill vi? Vart är vi på väg? Jag talade om och reflekterade kring frågan om vad vi accepterar och erkänner som en del av det som är vi. Jag talade om olika sätt att reagera på uttalanden som till exempel påpekande att 90 procent av allt våld i världen utförs av män. Hur ser vi på det? Uppenbarligen tycker vi att det är okej, för vi gör egentligen bara halvhjärtade försök att stoppa våldet, och vi fortsätter ursäkta delar av det genom att acceptera att män är män. ”Manlighet handlar till dels om våld, så det är svårt att göra något åt saken, det handlar om testosteron …” och så vidare. Känns tongångarna igen? Jag möter det i en eller annan form överallt, hela tiden. Det räcker inte att låta bli att slå sin fru. Män måste delta aktivt i uppmärksammandet av problemen, måste erkänna våldet som ett problem som drabbar oss alla. Vad accepterar vi? Vad vill vi, och vart är vi på väg? Kultur handlar om rörelse, om kollektiv tillblivelse. Kultur är inte, lika lite som du och jag; allt och alla blir till.

Vad är kultur, och spelar den/det någon roll? Så stod det på nästa slide. Jag pekade på vårt gemensamma ansvar för vad vi efterfrågar och vilka bilder av kvinnor och män som vi odlar, använder och förmedlar. Nästa slide handlade om det, om vilka bilder och berättelser vi faktiskt efterfrågar. Jag hänvisade till Viola Davis tacktal på Emmygalan här för leden: ”Det enda som skiljer en färgad skådespelare från resten är tillfällen och möjligheter. Du kan inte vinna en Emmy för roller som inte existerar.” Jag talade om hur jag, trots att jag uppskattar Orange is the new black, inte riktigt kan sätta fingret på vad det är som gör att jag inte fångas lika mycket av den TV-serien som av, till exempel Homeland. Talade om hur jag tror att det kan handla om att det bara är kvinnor som agerar. Jag ser det som ett problem, och jag tror inte jag är ensam. Viktigt att tala om detta, om vad det är vi efterfrågar och uppskattar, för det spelar roll och får konsekvenser. Det går så klart att lära sig uppskatta annat än det man är van vid, men det krävs insikt och förståelse samt förmåga att hantera komplexiteten som frågan rymmer.

Nästa slide: Hur ser vi på risktagande? Här knöt jag an till gårdagens bloggpost om riskerna som ledarna och ingenjörerna på VW valde att ta, och jag känt det till en manlig norm. Och jag pekade på att när företaget nu väljer att be om ursäkt till sina kunder i en reklamkampanj så är det bara en fortsättning på den normen och det sättet att tänka, för vem är det som får betala kostnaderna för de ökade utsläppen? Det är vi! För vi accepterar att företag tänker och agerar som man gjorde på VW. ”Hur ser vi på kompetens?”, var nästa slide. Vad menar man när man säger att det saknas kompetenta kvinnor som kan ta plats i styrelserna för de stora företagen? Vad är de för kompetens som efterfrågas, egentligen? Agerandet i VW skulle kunna användas för att aktivera den gamla frågan, i ljuset av det man gjort och hur man tänkt. Vad är det vi vill, egentligen? Vad kan vi acceptera och vart är vi på väg? Viktiga, ständigt aktuella frågor.

Det handlar om makt, menar jag. Makt i Michel Foucaults betydelse, makt som något diskursivt, som en konsekvens av det kulturella sammanhang som jag och du, som vi skapar och upprätthåller tillsammans. Den som har makt, som erkänns som innehavare av makt har också makt att bestämma vad som är bra, dåligt, ont och gott, önskvärt och problematiskt. Makten är det som gör kulturen till det den blir, och det är vi som gör detta med eller mot varandra. Kulturen är alla vi, det vi gör, tänker, vill och önskar oss. Kultur är inget, den blir till mellan allt och alla och vi förändras med den samtidigt som den förändras med oss.

Nästa slide: En manlig logik? Jag värjer mig för att klassa något som manligt och kvinnligt, men just här, just i detta sammanhang kände det viktigt att göra den kopplingen. Manlighet är norm och normen är manlig, och det visar sig i det faktum att det som står till höger i uppräkningen är normen idag. Och jag menar att nycken till ett hållbart jämställdhetsarbete handlar om att verka för en kollektiv, mental rörelse mot höger (i uppräkningen. Detta handlar inte på politik).

Allt eller inget – Både ock 

Den bästa – Det bättre 

Kontroll – Tillit och ansvar

Svaret – Frågor 

Mål – Visioner

Nästa slide fortsatte på samma tema, fast nu handlade det kunskapssyn. Samma där, jag tror på och förespråkar en rörelse mot höger, i uppräkningen.

Betyg/examen – Lärande för livet

Form och kontroll – Innehåll och vilja att veta

Effektivisering och kortad tid – Kunskapsmaximering och fokusering

Vem, vad, när, hur – Varför och med vilka konsekvenser?

Nästa slide. Samma där, fast nu handlade det om vad män och kvinnor gör tillsammans och hur man ser på vad samvaron handlar om: Prestation, eller relation? Även här vill jag se en rörelse mot höger, en kognitiv rörelse.

Viagra – Närhet, ömsesidigt engagemang? 

Kvalitetstid – Tid tillsammans

Mål och maximering – Visioner och närvaro

Debatt – Samtal

Är utbildning, jämställdhet och relationer en kostnad, eller är det en investering. En av talarna på konferensen berättade om en vän som sagt att hans uttag av föräldraledighet kostat honom 40000:-, fast han var samtidigt tydlig med att det varit värt minst 100000:-, så han hade tjänat 60000:-. Allt handlar om hur man ser på saker och ting och hur man räknar. Och det spelar roll vad som är norm för tanken och vilken logik som är den rådande. Som sagt, är det jämställdhet vi verkligen vill ha behövs en tydlig rörelse till höger i denna typ av uppräkningar. Hur skapas ett jämställt samhälle? Var titeln på nästa slide.

Vem väljer vi att se oss som?

Vilka kunskaper anser vi vara viktiga/värdefulla?

Vad vill vi göra?

Vad kan vi göra?

Bryr vi oss vart vi är på väg? 

Allt hänger ihop. Det finns inga vattentäta skott i eller mellan kulturer. Det handlar om oss och vad vi gör, hur vi tänker, vad vi vill och vilken norm vi upprätthåller och om vad vi de facto accepterar som naturligt och önskvärt, eller i alla fall acceptabelt. För mig handlar frågan om jämställdhet om hållbarhet, och det var också titeln på nästa slide.

Hushållande med resurser, inte vinstmaximering!

Hållbarhet är liksom jämställdhet inte ett problem som ska lösas, utan en utmaning som bara kan hanteras. 

Därför behövs ett annat sätt att se på kunskap

Allt hänger verkligen ihop, och först när vi inser det och accepterar att det är så, och först när vi agerar med denna insikt i bakhuvudet som utgångspunkt för det vi gör, tänker önskar och formulerar målen för vår gemensamma rörelse, kan vi hoppas på en varaktig förändring. Därför måste vi också inse att det är skillnad på att tala om JÄMSTÄLLDHET och att TALA om jämställdhet. Jämställdhet är inget mål som kan eller ska nås, det är en annan typ av problem än vad vi är vana vid, än vad normen föreskriver. Titeln på nästa slide var också: Vad är det för typ av problem?

Jämställdhet är ett komplext problem, som inte kan brytas ner i delproblem som löses för sig och sätts samman till en fungerande helhet.

Komplexa problem kräver komplexa lösningar.

… och gemensamma ansträngningar!

Därmed var mina 45 minuter nästan till ända och det vad dags för finalen. Två snabba slides: Vem lyssnar vi på? Vart är vi på väg? Anförandets grundtema upprepades, tanken var att fånga lyssnarna och visa på det jag vill säga: Det vi gör det gör vi med och mot varandra! Kultur växer mellan oss och förändras av oss samtidigt som vi förändras av kulturen. Det behövs tid för reflektion för att inse detta och vad som är möjligt att göra och därför är frågan om jämställdhet en kunskapsteoretisk fråga lika mycket som en hållbarhetsfråga. Detta är olika aspekter av samma sak, och problemen hänger ihop och kan lösas på samma sätt. Genom att arbeta med det ena löses det andra och vice versa. Allt och alla hänger ihop. Komplexa problem kräver komplexa lösningar! 

Kulturvetenskap och humaniora är inga kostnader, det är investeringar som på lite sikt mycket väl kan visa sig vara lönsamma, men det är inte därför vi ska arbeta med detta. Lika lite som man skaffar barn för någon ekonomisk vinnings skull, ska man arbeta för bildning eller jämställdhet. Det handlar om andra värden och andra vinster, om medmänsklighet, kunskapstörst och tillfredställelsen som kampen för det goda ger. Sista sliden såg jag som själva upplösningen, för där gavs förklaringen till allt jag sagt. Där presenterades den centrala referensen, som läsaren av denna blogg redan känner.

Flyktlinjer …

Man ska inte söka efter om en idé är rätt eller sann. I stället bör man söka efter en helt annan idé någon annanstans inom ett annat område, så att någonting passerar mellan de båda som varken är i det ena eller i det andra. Men den här idén hittar man i allmänhet inte av sig själv, slumpen måste till eller att någon ger den till en.

Deleuze & Guattari

Tycker om att rekapitulera och dela med mig. Fler behöver höra detta och tänka kring dessa frågor. Fundera på vem jag, du och vi är, samt vad vi kan och vill och vart vi är på väg? Själv är jag just nu på väg till Vänersborg. Nya uppgifter, nya utmaningar. Allt inom ramen för lärarens vardag.