Dags att ta tag i kapitel två: "I-världen-varon överhuvudtaget som tillvarons grundförfattning" (s. 71ff). Här förklaras det som jag hade problem med och sakta börjar jag förstå bättre och mer grundat vad Heidegger menar. Det varande är altid vi själva. Varandet är alltid mitt. Fast det betyder inte att jag har tillgång till något annat än min upplevelse av min skärva av tillvaron som helhet. Detta är tillvarons ontiska aspekt, min upplevelse. Helheten är dock något annat, varat i sig är något i kraft av sig själv och det är den aspekten som fångas genom ontologin. Heidegger menar att vara är att vara i världen, och det kan jag bara vara och uppleva via min kropp. Därför är varandet alltid mitt, och ditt, och ditt … Heidegger talar därför om detta i-världen-varon, för att mejsla ut en förståelse av detta inte helt enkla förhållande. I-världen-varon är vad det handlar om. Varat är ett i-världen-varande, inte en subjektiv upplevelse av något. Det handlar inte om jag och min upplevelse, även om det bara är så jag får tillgång till varat. I-världen-varon är ett begrepp som gör det enklare att hantera paradoxen, men som kanske behöver lite tid och perspektiv för att sjunka in och bli begriplig och hanterbar.
I-världen-varon är tillvarons grundförfattning, som det står i rubriken. "Tillvaron är ett varande sin i sitt vara förhåller sig förstående till detta vara", skriver Heidegger. "Tillvaron existerar. Tillvaron är vidare ett varande som jag själv alltid är." skriver han också. Och för mig blir detta nyckeln till förståelse. Det handlar om ett vara, ett är, som kännetecknas av att (försöka) förstå, och det handlar om ett jag. Jag-är-och.förstår, i världen. Det är varats grund, tillvarons själva utgångspunkt. Jag förstår inte varat (annat än ontiskt), men jag är en del av varat genom att jag är, i världen. Varat blir till genom mitt varande, som tillsammans med alla andras i-världen-varande utgör den helhet vars ontologi Heidegger undersöker. Och det är viktigt detta, att det handlar om ett enhetligt fenomen. Varat går inte att studera genom enskildheterna, bara i sin helhet. Därför är varat individuellt SAMTIDIGT som det är delat och genomsnittligt. Min subjektiva uppfattning är en del av varat, men varat är något större och därför blir min subjektiva upplevelse inget annat än just en ontisk, upplevelse av den helhet jag är del av genom att vara i världen.
Perspektivet som Heidegger lanserar är trefaldigt och det handlar dels om "I-världen", det vill säga om världens ontologiska struktur, om världsligheten som sådan. Dels handlar det om det "varande som alltid är på i-världen-varons vis.", det vill säga om den som är (men inte om varat). Det handlar om vem som är i världen. Dels handlar det om "I-varon", om vad det innebär att vara i världen. Delarna som här presenterats var och en för sig måste dock alltid ses och förstås som en helhet, och det var där jag gick vilse tror jag. Nu, efter att ha läst vidare, klarnar det. Den känslan, när man väl en gång smakat på den, känslan av uppnådd klarhet, av att äntligen förstå, kräver tålamod och att man tillåter sig att stanna kvar i ovissheten, att man inte omgående kräver svar eller en alternativ förklaring för att kunna hasta vidare. Som sagt, tänkande tar tid. Och med det sagt blir det nästan plågsamt tydligt vad som är det största och mest allvarliga problemet med dagens skola. Tiden finns inte och tankemöda ersätts med (drömmen om) den perfekta pedagogiken. I jakten på snabb och kostnadseffektiv utbildning offras med andra ord kunskapen och kvaliteten, som ersätts med prov, kontroll och betyg.
I-varon, menar Heidegger, har inget med vardagens i att göra (i glaset, i rummet, till exempel) utan handlar om något som föregår. Heidegger pekar på synonymer som innan, uppehålla sig, att vara van eller förtrogen med, att ägna sig åt något. Det är i den betydelsen i-et ska förstås. Och det påpekandet hjälper till att öppna upp tanken ytterligare.
"Vara" som infinitiv av "jag är", det vill säga existentialt förstått, betyder bo vid ..., vara förtrogen med ... I-varon är således det formella existentiala uttrycket för det vara som tillkommer tillvaron, vars väsenmässiga författning är i-världen-varon. (s. 73)Heidegger poängterar att det inte handlar om något slags samvaro, någon parallellt varande som olika delar av varat har, inget sida vid sida varande. Det finns ingen tillvaro å ena sidan och en värld å andra, det finns bara i-världen-varo, som alltså är en odelbar helhet. Detta är centralt att förstå för att kunna hänga med i fortsättningen. Och det handlar om att förstå att det som finns existerar på insidan, på samma delade insida som utgör helheten.
Genom tillvarons fakticitet har dess i-världen-varo alltid redan spritts ut eller rentav splittrats uppi bestämda former av i-varo. Mångfalden av sådana former av i-varo låter sig sig exemplariskt antydas genom följande uppräkning: att ha att göra med något, framställa något, ordna och sköta något, använda något, ge upp något och låta det gå förlorat, företa sig, genomdriva, ta reda på, tillfråga, betrakta, omtala, bestämma ... Dessa former av i-varo har varaarten ombesörjande, som längre fram ska karakteriseras ingående. (s. 75).Varat handlar om aktivt tillägnande av insikt om det och den som är, om försöken att förstå. Att vara är att försöka förstå, medan vara är det som förstås. Kanske kan man tänka så? Tillvarons "eget vara ska synliggöras som omsorg." I-världen-varon handlar om att bry sig om, om att vara aktiv, inte för att det är ett ideal eller något liknande, utan för att tillvaron handlar om ombesörjande. Livet är inte möjligt om det inte tas om hand, helt enkelt. Det krävs engagemang för att vara och världen skapas genom engagemang. Detta betyder emellertid inte att det går att förändra världen eller varat. Varat är ingenting man har, det är något man är. Heidegger poängterar att det som är ontiskt trivialt (detta att ha en omvärld) är ontologiskt problematiskt. Därför detta ständiga upprepande och dessa många detaljförklaringar. Jag tänker på det man brukar säga om kvantmekaniken, att om du tror att du förstått, då har du inte fattat någonting. Samma gäller kulturen och varat, den vardagliga förståelsen ställer till mer besvär för kunskapen än den är till hjälp. För att förstå måste man bryta sig loss från allt det invanda och det är svårt och kräver fokus, tid och tankemöda, som bara delvis och glimtvis går att uppnå, även för en skolad och van tänkare.
Den vetenskap Heidegger bedriver handlar om att studera det triviala och invanda, det vi redan "vet" på nya sätt, om att bryta med den vardagliga förståelsen av vad det innebär att vara. Bara så, bara genom att skaffa sig en uppsättning analytiska verktyg och begrepp går det att se och förstå ontologin, som är väsensskild från den ontiska kunskapen. Det handlar med andra ord inte om evidens, utan om förståelse. Evidensen är ju den samma. Ingenting i världen, eller världen i sig, har förändrats. Heidegger avtäcker inget och hittar inga fel med vår uppfattning av världen. Det han undersöker är FÖRSTÅELSEN avvarat och tiden, och han presenterar en bättre förståelse, mer användbara förklaringar. Eller det är i alla fall det han avser, vilket återstår att se. Hans kunskap är med andra ord inget nytt paradigm, det är bara en annan och bättre förståelse av det vi redan vet eller anser oss veta. § 12 avslutas med följande ord.
Eftersom världskunskapen mestadels och uteslutande tas som exempel för i-varons fenomen, och det inte bara inom kunskapsteorin -- det praktiska förhållningssättet förstås nämligen som det "icke"- och "ateoretiska" förhållningssättet -- och eftersom detta privilegierande av kunskapen gör att förståelsen av dess egnaste varaart vilseleds, ska i-världen-varon här lyftas fram än skarpare med hänsyn till världskunskapen, och denna själv synliggöras som en existential "modalitet" av i-varon.Denna tanke lever fortfarande. Tycker mig i alla fall se paralleller här till Bruno Latours arbete i boken och projektet An Inquiry Into Modes of Existence, där världen och vetandet undersöks på ett liknande sätt som Heideggers. Ett mer tidsenligt sätt, som dessutom inte uppvisar de problem som Heideggers tänkande är behäftat med. Men å andra sidan arbetade Heidegger i en annan tid, i en annan anda och ett annat sätt att tänka och med andra förgivettaganden. Och Latour har ju dessutom kunnat låta sig inspireras och kan bygga vidare på tankarna som Heidegger formulerade i början av 1900-talet. Gillar den tanken, på kunskapsutveckling som ett slags samtal.
Återkommer inom kort!
Latour skriver i Pandora's Hope (s. 176) om Heidegger:
SvaraRadera"To cut a hole at the apex of the shell and weave my thread, I need to define, in opposition to Heidegger,what mediation means in the realm of techniques. For Heidegger a technology is never an instrument, a mere tool. Does that mean that technologies mediate action ? No, because we have ourselves become instruments for no other end than instrumentality itself (Heidegger 1977).
Man-there is no Woman in Heidegger-is possessed by technology, and it is a complete illusion to believe that we can master it. We are, on the contrary, framed by this Gestell,which is one way in which Being is unveiled. Is technology inferior to science and pure knowledge? No, because, for Heidegger, far from serving as applied science, technology dominates all, even the purely theoretical sciences. By rationalizing and stockpiling nature, science plays into the hands of technology, whose sole end is to rationalize and stockpile nature without end. Our modern destiny-technology-appears to Heidegger radically different from poesis, the kind of "making" that ancient craftsmen knew how to achieve. Technology is unique, insuperable, omnipresent, superior, a monster born in our midst which has already devoured its unwitting midwives. But Heidegger is mistaken.
Jag tror att Latours inspiration snarare kommer från Bergson och Whitehead. För att få ihop sin filosofi kräver Latour en ontologisk platthet istället för Heideggers (anti)-Humanism.