Här publiceras tankar om (kultur)vetenskapens roll i samhället, och reflektioner över vardagen såväl utifrån kulturella som kunskapsteoretiska perspektiv. De första tio åren uppdaterades bloggen dagligen, men sedan 2021 publiceras en post i veckan, på söndagar. Alla åsikter som uttrycks är mina. Flyktlinjer är helt fristående från min anställning som lektor.
Information om mig
▼
torsdag 24 september 2015
Lärare som person och position
Min plan var att läsa och skriva om Heideggers Vara och tid idag. Det är där jag vill vara, i kunskapen, filosofin och lärandet. Där finner jag ro, där trivs jag. Tyvärr finns allt mindre tid för tänkande och fördjupade analyser i dagens akademi. Allt för mycket annat tränger sig in och stör. Jag och alla andra lärare är människor, med känslor. Vi är inga maskiner även om det allt mer känns som det är så man ser på oss. Jag är möjligen mer känslosam än många andra och i just det är jag inte representativ. Jag har svårt att släppa saker som skaver och känns fel. Retar mig på regler som inte fungerar, ljud som stör och orättvisor jag ser och själv utsätts för. Sådant är jag fysiskt oförmögen att bara skaka av mig. Det tar sig innanför huden på mig på samma sätt som kunskapen kan göra när jag och omgivningen är harmonisk. Heidegger får anstå, för igår dristade jag mig att försvara en lärarkollega på Linköpings universitet mot ett oresonligt påhopp i media av en student. Detta ledde till påhopp på mig också på sociala medier. Heidegger får anstå idag. Huvudet är fullt av tankar på annat.
Jag har länge hyst tvivel kring läraryrket, som jag i grund och botten älskar. Att få arbeta med kunskap och lärande, läsande, skrivande, tänkande har varit en ynnest. Jag är enormt tacksam för chansen jag fått, dels att utbilda mig, dels att få arbeta med undervisning och forskning. Därför blir jag bedrövad när jag ser allt förändras snabbt till det sämre. Mitt sätt att hantera detta och komma vidare, är att blogga. Genom att sätta ord på oron och känslorna mildras dess verkan och jag kan tänka klart igen och ägna mig åt mitt arbete som är både ansvarsfullt och stimulerande, när det handlar om kunskap och lärande. Jag bloggar för att jag inte kan sluta bry mig om det svenska utbildningssystemet och kvaliteten på kunskapen i vårt land. Jag gör detta på min fritid, som privatperson, för att kunna ägna all tid på jobbet åt arbetes innehåll. Både bloggposterna om Heidegger och annan filosofi och mer personligt reflekterande poster som denna skrivs i samma syfte, för att jag ska kunna vara den bästa läraren jag förmår vara. Av omsorg, för att jag bryr mig om kunskapen.
Debattartikeln i Axess innehöll kritik både mot kunskapen och en människa som arbetar som lärare, och den skrevs av en blivande lärarstudent. Det blev för mycket. Det var som att någon petade i ett inflammerat sår. Det kunde varit jag, tänkte jag, som undervisat om postkolonial teoribildning, feministisk teori och klass, som är fullt legitima ämnen på högskolan. Inte på något sätt okritiserbara ämnen och frågor, men vetenskapligt accepterade (och som jag förstår det även formellt godkända i demokratisk anda). Juridiskt har inga fel begåtts. Det handlar om en lärare som ägnar sig åt sin profession, en människa som gör sitt jobb i enlighet med gällande lagstiftning. Och för detta hängs läraren ut av en student som menar att ämnena och undervisningen är politisk propaganda. Självklart har studenten rätt att vara kritisk, och en offentlig debatt om teorier välkomnar jag med öppna armar. Bring it on, det behövs. Inga som helst problem. Men att angripa en medmänniska på det sätt som görs här gör mig beklämd och får mig att tvivla på om jag ska fortsätta undervisa.
Som lärare är jag myndighetsutövande, jag arbetar på uppdrag av staten. I den rollen har jag makt. Positionen lärare är en maktposition, för bara så kan kunskapen i ett land försvaras. Jag och alla andra lärare har ett stort ansvar och måste alltid vara ödmjuka inför detta faktum, i positionen som lärare och i myndighetsutövandet. Där får inga fel begås och besluten som tas måste vara transparenta och möjliga att överprövas. I bedömningssituationer är läraren auktoritet och studenten underlydande. Detta ställer högre krav på lärare än på många andra yrken. Undervisningen måste vara rättssäker. Samtidigt måste den hålla högsta vetenskapliga klass. Kunskapskvaliteten får aldrig någonsin ifrågasättas, för då handlar det inte längre om högre utbildning. Och det är här jag får problem. Jag sätter en ära i att följa reglerna och är ödmjuk inför makten jag har, men jag är samtidigt en människa, en person, som brinner för och har en djupt känd passion för kunskapen och kvaliteten i undervisningen.
Det som oroar mig är att de tankar och känslor som studenten ger uttryck för i debattartikeln sprider sig. Jag får en släng av sleven och drar på mig kritik och ifrågasätts i sociala medier när jag påtalar detta, försvarar lärarutbildningens vetenskapliga innehåll och ger mitt stöd till en lärarkollega, en människa med känslor, en person. Både jag och läraren betraktats av kritikerna som positioner, som angrips på ett hänsynslöst och oresonligt sätt. Studenten anser sig ha rätt och hävdar att läraren har fel, utan att några andra skäl för detta anges än att undervisningen handlar om feminism, klass och postkolonial teoribildning. Jag kan förstå att man inte gillar teorierna, och det finns också legitim kritik mot dem, men jag kan aldrig förstå att man som student väljer att agera som denne student gjort här. Vill man förändra utbildningsplanen är det en diskussion som det finns forum och tydliga regelverk för. dagens högskola har med rätta gett studenterna inflytande över innehållet i utbildningarna som ges. Att skriva debattartiklar där man ger sig på en namngiven lärare som man inte gillar av personliga skäl är inte okej, det är ovärdigt en kunskapsnation att det tydligen anses legitimt att personen bakom positionen kritiseras offentligt. Jag ser detta agerande som ett angrepp på akademin och ett hot mot kunskapsnationen Sverige. Ett lika allvarligt hot som riktas mot personer som arbetar som åklagare och poliser som också handlar om myndighetsutövning och där positionen personen uppbär har makt, men där personen är en helt vanlig människa.
Tycker vi verkligen att det är okej att agera så, rent principiellt? Hur tänker man på kåren som representerar studenterna? Ser vi det verkligen som att denna typ av personliga påhopp riktade mot personer är okej bara för att människan bakom, i sin roll som myndighetsutövare, har makt att bedöma och betygsätta resultatet av studier? Jag ser en uppenbar risk här, som handlar om kvaliteten i landets högskoleutbildningar och om kunskapen. Det är KUNSKAPEN jag värnar och brinner för! Studier på högskolan borde handla om kunskap och lärande, inget annat. Och kunskap växer mellan människor, i en inspirerande miljö som präglas av ömsesidig förståelse. Det är ingen rättighet att bli godkänd på en tenta eller ett examensarbete. Det ingår i uppdraget som lärare att försvara kunskapen. Bara så kan en kunskapsnation byggas, av människor som bryr sig om varandra. Om studenter börjar betrakta sina lärare som positioner avhumaniseras personen bakom och då lämnas fältet fritt för hat och hot, vilket förstärks av anonymiteten som nätet erbjuder. Det gynnar ingen och är potentiellt förödande för kunskapen.
Vad får vi för skola om lärare inte längre känner sig trygga, som personer? Om studenter inte längre ser skillnad på person och position och låter sin besvikelse och frustration gå ut över människan bakom? Vem vill arbeta som lärare i ett sådant system? Det är redan som det är svårt att rekrytera kompetenta lärare till yrket. Allt fler av mina kollegor uttrycker rädsla för utvecklingen som snabbt förändrar akademin och landets högre utbildning och där lärare känner sig allt mer osäkra och allt oftare utsätts för det som läraren i Linköping råkat ut för. Allt fler söker sig bort från undervisning, bort från den utsatta position som läraren uppbär. Priset man får betala för att ägna sig åt det man brinner för, kunskap och lärande börjar bli väldigt högt. Någonstans finns det en gräns och jag är väldigt nära den. Om detta blir vardag och anses acceptabelt, som något man måste tåla som lärare kommer jag att välja något annat arbete. Andra arbetsuppgifter väljer jag redan idag så ofta jag kan, men jag bryr mig fortfarande för mycket om kunskapen och alla duktiga och engagerade studenter jag möter i rollen som lärare för att helt lämna undervisningen.
Jag vill inget hellre än att vara lärare. Jag som person vet bara inte hur länge jag orkar, eller om det är värt priset jag får betala för att, uppbära positionen som lärare och rollen som myndighetsutövare. Lärare är också människor, med allt vad det innebär. Lätt att glömma det om man inte är lärare själv. Och kanske är det detta som förbryllar mig mest. Studenten som skriver i Axess går lärarutbildningen och ska själv bli lärare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar