Illustrerade klassiker, en nostalgisk bildningsresa

När jag växte upp fanns det fortfarande en serietidning som började ges ut när min pappa var ung. Illustrerade klassiker, som jag läste med stor behållning och som jag fortfarande mins och relaterar till rätt som det är.

Ett bildningsprojekt som idag saknar motstycke. Det finns ingenting liknande i dagens samhälle. Man ska akta sig för att tänka att det var bättre för, och det finns i vilket fall som helst ingen väg tillbaka. Men det betyder inte att man inte kan fundera över vad som gått förlorat på vägen, för det finns enligt samma logik inget som säger att det nödvändigtvis måste bli bättre med åren.

Vem talar på allvar och till barn och unga på det sätt man gör här, i inledningen till de första numren av tidningen? "Böckernas värld är människans märkligaste skapelse. Ingenting annat människan bygger vara för evigt. [...] i böckernas finns det volymer som har sett detta hända om och om igen -- alltid unga, alltid lika friska som den dag de skrevs -- alltid vädjande till levande människors känslor från sedan sekler döda människor"

"Illustrerade klassiker översätts och redigeras av svenska författare och skolmän", står det. Bara ordet skolman väcker fantasin till liv och minner om en svunnen tid. Skolman borgade för kvalitet. Det behövdes ingen legitimation, den som arbetade i skolan var aktad och bara de bästa bereddes plats där. Kopplingen till skolan borgare för kvalitet. Idag ser det helt annorlunda ut, idag är det skolan som ska ryckas upp och kvalitetssäkras, för att värna kvaliteten. Då stod skolan för kvalitet. Något att tänka på. Hur blev det så? Var gick det snett? Vad kan och bör vi göra för att det ska bli så igen. Eller vill vi kanske inte ha det så igen? Jag vet inte, men jag blir ledsen när jag läser, för det är så uppenbart att ifråga om synen på kunskap och bildning har väldigt mycket förändrats till det sämre.

Det står i ett av numren från 1960-talet att lärare använder Illustrerade klassiker i skolan, och att det har visat sig ge resultat i betygen, att de som läser tidningen blev bättre i skolan. Självklart kan vi inte bara börja ge ut serietidningar så blir allt bra. Så enkelt är det inte och det är inte så det fungerar. Kunskapskvalitet och graden av bildning i ett land beror inte på en enskild åtgärd, det är en effekt av förhållandena i hela samhället. Synen på kunskap och graden av engagemang från det stora flertalet påverkar, i både positiv och negativ mening. Lärarna ensamma kan inte bära bördan, och det gjorde heller inte på 1950- och 60-talen. Då var skolan en plats som kanaliserade lusten att lära, som väcktes någon annanstans, till exempel i tidningar som Illustrerad vetenskap. Skolan var en plats man vände sig till för att få stöd och legitimitet. Idag används makt och legitimitet för att peka på hur dåligt det är i skolan och förväntningarna på lärarna är helt orimliga. Och resultatet blir därefter.

Det perspektiv det ger att bläddra i och bland dessa gamla tidningar är nyttigt. Skillnaden mellan då och nu är plågsamt tydlig. Den kollektiva omsorgen och ansvaret för kunskapen och det kulturella arvet och viljan att inspirera unga att upptäcka världslitteraturen minns jag tydliga, men när jag jämför med hur det är idag ser jag inget av det. Vad jag däremot ser är en närmast krampaktig vilja att hävda att allt är bra. Jag läste serier mot mina föräldrars önskan, och fick på det sättet ta del av båda sidorna, både det nya och arvet från förr. Dagens unga växer upp med föräldrar som applåderar allt de gör, från den första streckgubben och orden ända långt upp i vuxenlivet. Allt är bra, eller är det verkligen det? Finns det inte en risk att samhället anpassas till en tonårings intellektuella nivå om vuxenvärlden aldrig utmanar och ställer krav? Inte bara skolan, utan föräldrarna och hela samhället.

Visst är det mycket av pojkrumsromantik och manliga äventyrsberättelser som publiceras i serien (som består av drygt 200 tidningar), mycket Jules Verne och vilda västern. Det är så klart en sak som är mindre bra. Jag menar verkligen inte att allt var bra, men genom att blanda den typen av böcker med världslitteraturens verkliga klassiker, som Hamlet kan man tänka sig att intresset hölls igång. Det handlar heller inte om undervisning och det finns heller inte någon pedagogisk tanke bakom. Dessa tidningar gavs ut för att det fanns en efterfrågan på dem, en vilja att veta och ta del av det historiska arvet. Var finns den viljan idag?

Blandningen av genrer är stor och bara det är imponerande att ta del av. De som stod bakom dessa tidningar var verkligen ambitiösa och ville något mer än att bara sälja lösnummer och tjäna pengar. Snacka om Corporate Social Responsibility, långt innan man talade om det begreppet. Och det visar att när företagande drivs av en ide blir pengarna ett verktyg, snarare än ett mål i sig. Jämför det med hur man resonerat på Volkswagen och skillnaden är uppenbar mellan då och nu.

Här syns en glidning, från de tidiga utgåvorna till de sista som gavs ut. I början är det ingen reklam, sedan reklam för andra bildande tidningar, för att på 1970-talet uteslutande vara reklam för lättsamma humortidningar som få minns idag. Verkligt värde vara och äkta kvalitet lyser igenom och går aldrig ur tiden. 

När jag tänker på sådant jag vet inser jag hur mycket de där tidningarna präglat mig, hur mycket jag fortfarande minns av innehållet. Det var inte för att lära jag läste, jag fick kunskapen på köpet. Två städer av Charles Dickens till exempel, den läste jag och den gick även som radioföljetong en sommar i ungdomen. Jag kan fortfarande ta på stämningen och återkalla minnen av båda medierna, och en del av det jag vet om den franska revolutionen har jag radion och Illustrerade klassiker att tacka för.

Och Shakespeare förknippar jag också med Illustrerade klassiker. För mig var han bara en i mängden av berättare. Jag brydde mig föga om vem som stod bakom verken, då när jag var ung. Men jag la namnen på minnet, och när det behandlades i skolan var det inga nyheter för mig. Idag, i mon roll som lärare på högskolan, refererar jag ibland till klassiker, fast det blir allt mer sällan, för jag inser att studenterna inte har en aning. Inte ens om sådant man borde ha koll på efter att ha gått gymnasiet kan jag räkna med att man har koll på. Alldeles för många tvingas därför alldeles för sent inse vad de missat. Än en gång, detta går inte att lösa med hjälp av en återutgivning av Illustrerade klassiker, men exemplet kan fungera som en väckarklocka, som något att tänka med, om dagens situation och vad som krävs för att vända utvecklingen.

För mig är detta ett exempel eller en illustration till hur liten andel av den totala kunskapsmängden som en människa tillägnar sig skolan. En återblick på historien ger vid handen att skola bara kan vara en liten del i ett mycket större kunskapssystem. Skolan är toppen av isberget, men utan en bred bas med många olika aktörer som tar sitt ansvar och bevarar och vårdar kunskapen kan skolan aldrig lyckas och alla blir förlorare istället. Det spelar ingen roll vilka pedagogiska verktyg vi förfogar över eller hur många datorer som köps in, om vi har läxor eller inte. Skolan kan och kommer aldrig att kunna göra annat än vårda det som redan börjat växa utanför undervisningen. Förstår vi det och tar vi den insikten på allvar kan vi hoppas på en vändning, annars inte. Det spelar ingen roll hur mycket prov, kontroll och styrning som skolan utsätts för, om uppdraget är omöjligt från början och förväntningarna orimliga är det omöjligt och meningslöst. Först när samhället gemensamt tar ansvar och vårdar kunskapen kan vi hoppas och finns det hopp.

Science fiction, grekisk mytologi och 1800-talets upptäckare, allt i en salig blandning. Och in emellan en verklig klassiker som Viktor Hugos Samhällets olycksbarn, som idag de flesta troligen förknippar med musikalen med samma namn. Och den som sett filmen Världarnas krig (med Tom Cruise i huvudrollen) inser genast varifrån estetiken hämtats. Illustrerade klassiker gavs ut i USA och översattes till svenska. Inte bara här hemma gav den genomslag och ekar fortfarande. Verkligt värde varar. Hur mycket av det som produceras idag, i syfte att ge snabb ekonomisk avkastning kommer vi att minnas och skriva om 50 år fram i tiden?

Som sagt, den manliga slagsidan är tydlig. Men brukar man inte säga att det är killarna som har mest problem i skolan idag, att det är killarna som utvecklar anti-plugg kulturer? Det fanns inte på min tid, men att uttala sig om vad som är orsak och verkan är naturligtvis omöjligt. Fast faktum kvarstår, det finns en iakttagbar skillnad mellan då och nu och den faller inte ut till dagens fördel. Kanske finns här en delförklaring, eller något att i alla fall fundera kring?

Så rätt som det är dyker Emile Zola upp i högen. Vem läser honom idag, trots att han lämnat ett ansenligt bidrag till världslitteraturen. Vem läser överhuvudtaget tidlösa klassiker? Spelar det överhuvudtaget någon roll? Jag vet inte, men anser att det är något vi behöver samtala om. Det är viktiga saker och inget som läser sig av sig själv. Är det bra som det är behöver det lyftas fram och bevisas, för inget tyder på det. Det var bra en gång i tiden, för under de åren då Illustrerade klassiker gavs ut var den svenska skolan ett föredöme i världen.

Blandningen och variationen imponerar, och de tär verkligen en bildningsresa att återknyta kontakten med de gamla tidningarna, som inte bara innehåller en tecknad version av berättelsernas innehåll, utan även en faktatext om verket eller författaren eller det historiska skeendet. Infotainment långt innan begreppet uppfanns, alltså. Och det var som jag mins det ingen som lanserade detta som lösningen på något, det var bara något som fans där, som den naturligaste sak i världen. Kunskapen och bildningen, som jag alltså fortfarande bär med mig och har nytta av än idag fick jag på köpet, liksom nyfikenheten och insikten om att det finns så mycket mer att lära sig i världen än det skolan på sin begränsade tid någonsin kan förmedla. I bästa fall kan skolan glänta på dörren till världens vetande, men det förutsätter att det finns en vilja att veta hos eleverna och att uppmärksamheten riktas mot det läraren har att berätta.

Hannibals fälttåg över Alperna visste jag inget om innan jag läste om det i illustrerade klassiker, och det är fortfarande idag den enda källan jag har till den kunskapen.

Också en modern film som hämtat sin estetik från Illustrerade klassiker. Som sagt, dess värde varar och lever kvar än idag.

Leo Tolstoj smygs in i högen. Det handlade som sagt inte bara om matinéartade äventyr, det fanns en verklig vilja att bidra till bildning bland den uppväxande generationen. Och det var inte skolan som stod bakom, det var bokförlagen, det vill säga privata företag. Då kämpade många aktörer mot samma mål. Idag menar Svenskt Näringsliv på allvar att skolans innehåll ska dikteras av marknadens behov, att skolan ska tjäna näringslivet. Det är också en tydlig skillnad. Om det är en signifikant skillnad som har med kunskapsraset att göra kan jag inte uttala mig om, för att göra det behövs forskning. Men vem ska bekosta den typen av forskning, den kritiska forskningen som inte har någon direkt ekonomiska nytta?  Grundforskningen som kommer alla till del, kanske inte idag, men på sikt? Det är en öppen fråga.

Jag tröttnar aldrig på dessa tidningar och kan inte se mig mätt på omslagen som tar mig tillbaka till en svunnen tid. När jag gick i skolan var jag ingen stjärna, tvärt om var jag trött och oengagerad, hade svårt att koncentrera mig. Resultaten på proven var dåliga och jag placerades i svenskaklinik som det hette. ADHD och dyslexi talade man inte om, och ingen brydde sig särskilt om mig. Jag betraktares som ett hopplöst fall. Aldrig trodde jag då att jag skulle bli lärare och än mindre forskare. Docent visste jag inte ens vad det var eller att det fanns något som hette så. Men jag har alltid varit intresserad av att lära mig, och jag fan och tog till mig kunskapen där jag hittade den. Och det jag lärde mig då, både i och utanför skolan utgör fortfarande en betydande del av den grund som jag vilar på och hämtar stöd och inspiration från. Därför tror jag inte att skolan behöver mer riktade insatser. Kunskapsraset har inte särskilt mycket med skolan att göra, det är ett utbrett samhällsproblem som visar sig i skolan, för det är kunskaperna mäts. Därför är det inte lärarna som ska kritiseras, utan samhället och alla medborgare. Skolan är bara en liten liten del av det kunskapsbygge som utgör stommen i en kunskapsnation. Insatser där kan bara ge marginella resultat. Det är i samhället förändringar behöver göras, i inställningen till kunskap och lärande. I synen på vad som främjar nyfikenhet och triggar fantasin och lusten att göra vad som krävs för att verkligen kunna tillägna sig det som lärarna undervisar och och det som den högre utbildningen handlar om.