Information om mig

tisdag 8 september 2015

Hur fritt är ett fritt (skol)val egentligen?

Läser en Ledare av Alice Teodorescu i GP, om det fria skolvalet, som som ett svar på Anna Ekströms kritik i Agenda i söndags. Jag vill se hur hon tänker och resonerar, vad som är hennes utgångspunkt och vilka argument hon lutar sig mot i sitt försvar av det "fria" skolvalet, som jag väljer att sätta inom citationstecken, för jag instämmer i Ekströms kritik som går ut på att valet inte alls är fritt.

För mig innebar det fria skolvalet att jag fick möjlighet att gå i den skola jag ville, inte den jag bodde närmast. För mig var möjligheten att välja, och välja bort, viktig. Den som inser att den har ett val faller inte lika lätt offer för andra människors val.

Denna rätt att få välja sin framtid är särskilt viktig för barn från familjer med sämre förutsättningar. Barn vars föräldrar inte har råd att bosätta sig i attraktiva bostadsområden som angränsar till de mest populära skolorna. För dessa barn, som inte sällan bor i segregerade områden, är det fria skolvalet avgörande.

Här, i dessa rader, finns en hel massa saker att reagera på. För det första användningen av ordet segregation. Här råder viss begreppsförvirring. Ordet segregation betyder nämligen "det rumsliga åtskiljandet av befolkningsgrupper". Segregerade områden är områden med hög grad av homogenitet, det vill säga attraktiva villaförorter eller stadsdelar där vita, medelklassfamiljer isolerar sig från resten av samhället. Det är där segregationen pågår, inte i de mångkulturella bostadsområdena i stadens utkanter.

Teodorescu må ha en bakgrund i en familj med sämre förutsättningar, men det gör henne snarare till undantaget som bekräftar regeln, än till ett bevis på att det inte finns någon regler eller några strukturer. "För mig innebar det fria skolvalet att jag fick möjlighet att gå i den skola jag ville, inte den jag bodde närmast", låter som en efterhandskonstruktion. Hur fri är man som tonåring? Hur välinformerad kan man rimligen vara i den åldern? Det fria valet bygger i praktiken väldigt mycket på fördomar. Här finns också en paradox, för Teodorescu framhåller sin egen förmåga och kompetens, men menar ändå att det är valet av skola som är avgörande för framgången.

Ekströms kritik mot konsekvenserna av det fria skolvalet bygger inte på personliga erfarenheter, det bygger på stabil forskning och på en lång rad exempel på negativa effekter av reformen. Och Teodorescu bekräftar med sin livshistoria att den som har kunskapen och kraften framförallt väljer bort skolor med dåligt rykte, vilket bidrar till den segregering som reformen skulle motverka. Ekström är dessutom kritisk till det fria valet eftersom, återigen, forskning visar, att blandade klasser och skolor med olika elevgrupper bidrar till bättre resultat för alla. Teodorescu försvarar med andra ord sin rätt att välja av känslomässiga, subjektiva och anekdotiska skäl, mot solida forskningsresultat som visar att hon har fel. Hon försvarar det fria skolvalet trots att det har visat sig att det inte leder till önskar resultat, trots att det tvärt om visat sig leda till sämre resultat för alla. Individens rätt att bidra till segregeringen är med andra ord viktigare än att bygga en kunskapsskola.

Dessvärre angrips det fria skolvalet allt oftare; till en början i jakten på friskolorna och numera också i kampen mot de dåliga skolresultaten. I söndagens Agenda öppnade Skolverkets generaldirektör, tillika Skolkommissionens ordförande, Anna Ekström för en förändring av det fria skolvalet. Enligt Ekström, liksom många andra, förstärker valfriheten skillnaderna mellan skolorna. En väg som Ekström lyfter skulle vara att tillämpa lottning snarare än att ha vanlig kö till skolorna.

"Enligt Ekström, liksom många andra", skriver Teodorescu. På sig själv känner man andra, tänker jag. För Ekström och många andra luftar inte personliga åsikter, för inte fram ogrundade tankar. Ekström och många med henne lyssnar på forskningen och tar del av resultaten först, och bildar sig en uppfattning sedan. De värnar kunskapen och allas rätt till en likvärdig skola och likvärdiga förutsättningar. Kritiken mot det fria skolvalet handlar inte om att göra livet surt för Teodorescu och andra som tänker som hon, utan om att faktiskt värna Sverige som kunskapsnation. Lottning är ett förslag på lösning som skulle innebära att det fria valet fortfarande finns kvar, men utan att de negativa effekterna slår igenom. Teodorescus kritik mot detta försök visar att hon inte bryr sig om kunskapen och kvaliteten i den svenska skolan som helhet. Teodorescu strider med näbbar och klor för individens rätt att välja bort skolor och människor som inte är som hen.

Det är ett förslag som säger väldigt mycket om den svenska mentaliteten: För att komma åt den segregation som närhetsprincipen skapar, föreslås mer slump i stället för större möjlighet att genom hårt arbete få gå på den skola man vill.

Vad är det för hårt arbete Teodorescu tänker på? Det hon försvarar är ju rätten att få fritt välja skola, eller i praktiken välja bort den skola man skulle hamnat i om man av omständigheter man inte rår över hamnar i ett bostadsområde där det finns problem. Teodorescu vill bekämpa slumpens effekter med hjälp av individens valfrihet, medan Ekström vill använda slumpen för att bekämpa effekterna av valfriheten (utan att förbjuda den). Teodorescu visar prov på narcissism och hon saknar helt förmågan att se bortom sin egen personliga horisont. Vad det är för svensk mentalitet hon talar om och är kritiskt mot förstår jag inte. Är det Ekströms uttryck för solidaritet, medmänsklighet och hennes förståelse för att alla inte är lika starka, kloka och framgångsrika som Alice Teodorescu, som sticker i ögonen? Sedan förstår jag inte denna fixering vid att få gå i "den skola man vill", för hela resonemanget bygger ju på att det är individen som genom egen förmåga och hårt arbeta blir sin egen lyckas smed. Vad spelar då skolan för roll? Den enda roll skolan spelar, i den logik Teodorescu bygger sin argumentation på, är ju att sortera människor och bidra till segregeringen.

"Samhället måste finnas även för de barn vars föräldrar inte gör aktiva val. Vi kan ju inte tolerera en skola som ger sämre livschanser till barn bara för att de är födda i en familj där föräldrar inte gör aktiva val. Det vore ju inte klokt", menar Ekström. Men i stället för att begränsa det fria skolvalet borde man väl rikta in sig på att öka kännedomen om systemet bland de familjer som i dag inte använder sig av det?

Mer information alltså, mer och bättre kunskap. En vanlig universallösning. Ett argument som inte håller streck, för det är ju informationskravet som är problemet. Grundproblemet som gör att fria val inte blir fria och själva orsaken till segregeringen och problemen är ju att alla inte kan, vill eller orkar sätta sig in i den typen av frågor. Det fria valet gynnar de redan gynnade, och detta visar sig nu. Mer information fungerar bara för den som är intresserad, och det är inte alla föräldrar. Teodorescus föräldrar var uppenbarligen det, men alla föräldrar är inte det, och detta drabbar barnen som (av slumpen) är hänvisade till de föräldrar de har, och det bostadsområde de hamnat i. Dessa barn behöver inte mer information, de behöver hjälp och stöd och inspiration. De behöver träffa lärare och andra elever som ser dem, som är resursstarka nog att stötta dem i deras utveckling.
I England har en rad friskolor, däribland Westminster School, ingått ett samarbete med en statligt finansierad skola som lagt grunden för en särskild elitutbildning för elever från Londons mest utsatta utanförskapsområden. Syftet är att möjliggöra för så många som möjligt av dessa, begåvade men mindre privilegierade elever, att senare börja på elituniversitet som Cambridge. Under det första året sökte 340 elever till 125 platser på Harris Westminster, under det andra året har 1000 elever sökt till 250 platser.
Elitsatsning alltså. Ytterligare segregering och särskilda skolor för dem som liksom Teodorescu av olika anledningar visat sig framgångsrika i konkurrensen. Det är dessa människor samhället ska satsa på och vars intressen det fria skolvalet värnar. Den människosynen delar inte jag, och jag delar heller inte den kunskapssynen. Jag värnar allas rätt till utbildning, i en LIKVÄRDIG skola som ger alla, och jag menar verkligen alla, samma möjlighet att verkligen visa vad de går för. Jag tror också på människan, men till skillnad från Teodorescu tror jag på och värnar solidaritet och förståelse för olikhet. Historien är fylld av exempel hur människor när de för välja fritt väljer sådan som är dåligt för dem själva och samhället i längden.

Om vi menar allvar med att alla barn, oavsett tjockleken på föräldrarnas plånbok och därmed bostadsområde, ska ges lika möjligheter till en god utbildning behöver den generella kvalitén på utbildningen öka, inte valfriheten minska.

Exakt, och det är just detta som Ekström arbetar för, att höja den generella kvaliteten i det svenska utbildningssystemet. Och hon utgår inte från sin själv eller någon anekdotisk bevisföring. Hon har studerat verkligheten och de faktiska, generella konsekvenserna av det fria skolvalet. Allt talar för att det fria skolvalet dels inte är fritt, dels inte ger de effekter som Teodorescu och andra (fåfängt) hoppas på. Därför, just för att ge alla likvärdiga möjligheter till en god utbildning, är Ekström kritisk till det fria skolvalet, för att det har visat sig kontraproduktivt. Ekström menar allvar och bryr sig på riktigt om alla elever. Vem Teodorescu bryr sig om och vilka hon värnar är dock oklart.

För miginnebar det fria skolvalet att jag fick möjlighet att gå i den skola jag ville, inte den jag bodde närmast. För mig var möjligheten att välja, och välja bort, viktig. Den som inser att den har ett val faller inte lika lätt offer för andra människors val.
Denna rätt att få välja sin framtid är särskilt viktig för barn från familjer med sämre förutsättningar. Barn vars föräldrar inte har råd att bosätta sig i attraktiva bostadsområden som angränsar till de mest populära skolorna. För dessa barn, som inte sällan bor i segregerade områden, är det fria skolvalet avgörande.
Dessvärre angrips det fria skolvalet allt oftare; till en början i jakten på friskolorna och numera också i kampen mot de dåliga skolresultaten. I söndagens Agenda öppnade Skolverkets generaldirektör, tillika Skolkommissionens ordförande, Anna Ekström för en förändring av det fria skolvalet. Enligt Ekström, liksom många andra, förstärker valfriheten skillnaderna mellan skolorna. En väg som Ekström lyfter skulle vara att tillämpa lottning snarare än att ha vanlig kö till skolorna.
Det är ett förslag som säger väldigt mycket om den svenska mentaliteten: För att komma åt den segregation som närhetsprincipen skapar, föreslås mer slump i stället för större möjlighet att genom hårt arbete få gå på den skola man vill.
"Samhället måste finnas även för de barn vars föräldrar inte gör aktiva val. Vi kan ju inte tolerera en skola som ger sämre livschanser till barn bara för att de är födda i en familj där föräldrar inte gör aktiva val. Det vore ju inte klokt", menar Ekström.
Men i stället för att begränsa det fria skolvalet borde man väl rikta in sig på att öka kännedomen om systemet bland de familjer som i dag inte använder sig av det?
I England har en rad friskolor, däribland Westminster School, ingått ett samarbete med en statligt finansierad skola som lagt grunden för en särskild elitutbildning för elever från Londons mest utsatta utanförskapsområden. Syftet är att möjliggöra för så många som möjligt av dessa, begåvade men mindre privilegierade elever, att senare börja på elituniversitet som Cambridge. Under det första året sökte 340 elever till 125 platser på Harris Westminster, under det andra året har 1000 elever sökt till 250 platser.
Om vi menar allvar med att alla barn, oavsett tjockleken på föräldrarnas plånbok och därmed bostadsområde, ska ges lika möjligheter till en god utbildning behöver den generella kvalitén på utbildningen öka, inte valfriheten minska.
- See more at: http://www.gp.se/nyheter/ledare/ledarkronika/1.2825658-alice-teodorescu-slumpen-skapar-inte-rattvisa#sthash.cbO1u6hP.dpuf
För mig innebar det fria skolvalet att jag fick möjlighet att gå i den skola jag ville, inte den jag bodde närmast. För mig var möjligheten att välja, och välja bort, viktig. Den som inser att den har ett val faller inte lika lätt offer för andra människors val.
Denna rätt att få välja sin framtid är särskilt viktig för barn från familjer med sämre förutsättningar. Barn vars föräldrar inte har råd att bosätta sig i attraktiva bostadsområden som angränsar till de mest populära skolorna. För dessa barn, som inte sällan bor i segregerade områden, är det fria skolvalet avgörande.
Dessvärre angrips det fria skolvalet allt oftare; till en början i jakten på friskolorna och numera också i kampen mot de dåliga skolresultaten. I söndagens Agenda öppnade Skolverkets generaldirektör, tillika Skolkommissionens ordförande, Anna Ekström för en förändring av det fria skolvalet. Enligt Ekström, liksom många andra, förstärker valfriheten skillnaderna mellan skolorna. En väg som Ekström lyfter skulle vara att tillämpa lottning snarare än att ha vanlig kö till skolorna.
Det är ett förslag som säger väldigt mycket om den svenska mentaliteten: För att komma åt den segregation som närhetsprincipen skapar, föreslås mer slump i stället för större möjlighet att genom hårt arbete få gå på den skola man vill.
"Samhället måste finnas även för de barn vars föräldrar inte gör aktiva val. Vi kan ju inte tolerera en skola som ger sämre livschanser till barn bara för att de är födda i en familj där föräldrar inte gör aktiva val. Det vore ju inte klokt", menar Ekström.
Men i stället för att begränsa det fria skolvalet borde man väl rikta in sig på att öka kännedomen om systemet bland de familjer som i dag inte använder sig av det?
I England har en rad friskolor, däribland Westminster School, ingått ett samarbete med en statligt finansierad skola som lagt grunden för en särskild elitutbildning för elever från Londons mest utsatta utanförskapsområden. Syftet är att möjliggöra för så många som möjligt av dessa, begåvade men mindre privilegierade elever, att senare börja på elituniversitet som Cambridge. Under det första året sökte 340 elever till 125 platser på Harris Westminster, under det andra året har 1000 elever sökt till 250 platser.
Om vi menar allvar med att alla barn, oavsett tjockleken på föräldrarnas plånbok och därmed bostadsområde, ska ges lika möjligheter till en god utbildning behöver den generella kvalitén på utbildningen öka, inte valfriheten minska.
- See more at: http://www.gp.se/nyheter/ledare/ledarkronika/1.2825658-alice-teodorescu-slumpen-skapar-inte-rattvisa#sthash.cbO1u6hP.dpuf

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar