Heidegger, vara och tid 6

Fortsätter reflektera över Heideggers nazistiska tendenser och uttryck och funderar vidare kring kopplingarna mellan hans filosofi, politik, liv och person. Det är på inget sätt enkelt, men just därför viktigt.

Hur man ska läsa Heidegger, både i ljuset av de svarta anteckningsböckernas djupt problematiska innehåll, och även i övrigt, är på inget sätt avgjort. Faktum är att ingen vet hur kopplingen mellan hans nazistiska engagemang och filosofin ser ut, hur texterna ska läsas och förstås. Det är den viktigaste lärdomen jag tar till mig efter att ha lyssnat på Filosofiska rummet, Heidegger och nazismen. Det är en insiktsfull tanke som borde praktiseras på all filosofi, alla tänkare och alla offentliga uttalanden, auktoriteter, experter och andra som levererar klokskap och som inspirerar. Ingen kan på förhand avgöra vad någon annan vill egentligen, och att låta bli att läsa Heidegger är lika illa som att läsa honom okritiskt, för det vore att underblåsa just de tendenser som Heidegger lockades av. Fascismen bygger på blind lydnad, auktoritetstro, en hierarkisk samhällsstruktur, den starkes rätt och renhet, samt den vita "rasens" överlägsenhet. Det manar till eftertanke, för det finns även i vetenskapen en utbredd tro på det enda, det sanna, det rätta, ett slags blind auktoritetstro och krav på lydnad. Ingen kan helt svära sig fri, liksom inget är antingen svart eller vitt. Kan varmt rekommendera (inte bara detta) radioprogram, detta viktiga avsnitt av Filosofiska rummet, där Heideggers antisemitism och kopplingar till nazistpartiet diskuteras av filosoferna Hans Ruin och Anna-Karin Selberg samt musikvetaren och kritikern Erik Wallrup.

Det går inte att förneka att Heidegger drogs till nazismen, eller om det var hans filosofi som lockade honom i den riktningen. Ingen kan veta vad som var hönan eller ägget här. Fast det spelar ingen roll. Jag tänker att det kanske till och med kan vara positivt att på allvar tvingas reflektera över detta innan läsningen av Vara och tid (som publicerades 1927) fortsätter, för det blir ett slags påminnelse om att ingen tänkare har eller kan skapa ett perfekt tankesystem, en helt igenom god och fullkomligt problemfri filosofi. Vaksamhet och kritiskt tänkande är och förblir den viktigaste läsarten, alltid. Inte bara i studier av Heidegger! Vi kan och får aldrig lyssna mer på vem som talar än vad som sägs. Kritiskt analytiskt tänkande som aldrig slutar vara vaksamt, även mot det god, det kloka och det genomtänkta, mot det som tas för givet, är oerhört viktigt.

Det påpekas i programmet att Heidegger inte skriver något om etik, och jag tänker att etik kanske inte framstår som viktigt eller intressant för en filosof som ser varat som något kollektivt och delat, för en tänkare som inte accepterar några individuella erfarenheter? Kanske kan det fungera som förklaring till att en i övrigt klok tänkare uppenbarligen inte har några interna spärrar mot antisemitiska tankeströmningar? Om det inte finns några individer, bara ett allomfattande vara som förändras och förändrar, kanske det blir möjligt att tänka på kulturer som önskvärda eller problematiska, vilket är vad Heidegger gör i sina svarta anteckningsböcker.

Nationen och folket som ett slags delat öde och tyskheten som en ny början. Här finns en logik. Heidegger tänker det nationella som ett öde och i Hölderins diktning finner han rötterna till det tyska. Christopher Kullenberg lämnar följande kommentar till den förra posten, som förtydligar detta och kopplingarna till nationalsocialism.

Det finns mig veterligen inga passager som är antisemitiska i Vara och Tid. Men, det finns ändå anledning till att förhålla sig öppen inför att Heideggers filosofi är kompatibel med ett totalitärt tänkande och som under vissa omständigheter kan låna sig till en sådan politisk förlängning. Beskrivningarna av das Man, av massamhällets rotlöshet och kastadhet in i en tillvaro som inte är dess egen går ibland in i en "misstankens hermeneutik" som är modernitetskritisk i en aningen dunkel riktning. Moderniteten är för Heidegger i grunden "oegentlig" (uneigentlich), det är på så sätt som det inte finns individuella erfarenheter. Men det finns även laddat i denna ansats att också visa att det moderna samhället inbegriper en "falskhet". Därför verkar Heidegger ständigt återvända till den romantiska idealtype av en sydtysk bonde som den sista utposten innan det att vi kastades in i en modernitet som vi inte längre kände oss hemma i (un-heim-lich).

Här finns en länk till en intressant artikel i The Guardian där Heideggers tankar om och syn på "det judiska" diskuteras, liksom kopplingarna till nazism som finns i delar av hans filosofi. Läser man detta i ljuset av det vi vet idag är det skrämmande, men likväl finns ingen anledning att sluta läsa Heidegger, man måste bara läsa texterna med en stor vaksamhet, vilket man för övrigt alltid måste.

Ett talande exempel som manar till eftertanke är den ryske filosofen Alexander Dugin, som är inspirerad av Heidegger, och hans inflytande över Putins nationalistiska politik. Hittar en artikel om Dugin i DN, som i ljuset av diskussionen i Filosofiska rummet blir skrämmande, för den visar hur lätt det är att gå vilse i abstrakta tankar och vilka konsekvenser ett långt drivet filosofiskt system riskerar att få om tankarna omsätts i praktisk handling. Heideggers tankar om nationen, hemjorden och folkets gemensamma ursprung, hans drömmar om en ny början och en ärofylld framtid passar som hand i handske med en stark ledare som söker filosofiskt stöd för sina politiska ambitioner. Detta betyder dock inte att man blir nationalsocialist om eller för att kan läser Vara och tid eller några andra texter av Heidegger. Allt handlar om hur man läser och vad man gör med tankarna, vilka handlingar man utför. Betänk att Heidegger fostrade studenter och inspirerade framstående tänkare som Hanna Arendt, Jean Paul Sartre och Michel Foucault. 

Heidegger är död, men vi lever och hans texter kan fortfarande tala till oss. Vi måste dock läsa hans (och all annan) filosofi i ljuset av det vi vet, och vi måste alltid vara vaksamma på vilka konsekvenser ett okritiskt accepterande av tankarna riskerar att leda till, vilket för övrigt Gilles Deleuze och Fèlix Guattari gör. Deras tänkande är inte väsensskilt från Heideggers, men det finns en viktig skillnad och det är att de utvecklar sin filosofi i ljuset av nazismens förödande härjningar. Det som gör deras filosofi intressant är att de faktiskt tar hänsyn till och försöker utveckla skyddsmekanismer mot fascistiska tendenser, oavsett var de uppstår. Och dessa kan dyka upp där man minst anar det, vilket följande citat från A Thousand Plateaus visar.

What makes fascism dangerous is its molecular or micropolitical power, for it is a mass movement: a cancerous body rather than a totalitarian organism. American film has often depicted these molecular focal points; band, gang, sect, family, town, neighborhood, vehicle fascisms spare no one. Only microfascism provides an answer to the global question: Why does desire desire its own repression, how can it desire its own repression? The masses certainly do not passively submit to power; nor do they "want" to be repressed, in a kind of masochistic hysteria; nor are they tricked by an ideological lure. Desire is never separable from complex assemblages that necessarily tie into molecular levels, from microformations already shaping postures, attitudes, perceptions, expectations, semiotic systems, etc. Desire is never an undifferentiated instinctual energy, but itself results from a highly developed, engineered setup rich in interactions: a whole supple segementarity that processes molecular energies and potentially gives desire a fascist determination. Leftist organizations will not be the last to secrete microfascisms. It's too easy to be antifascist on the molar level, and not even see the fascist inside you, the fascist you yourself sustain and nourish and cherish with molecules both personal and collective.

Även Deleuze och Guattari måste dock läsas kritiskt. Att hålla sig med husgudar vars tankar okritiskt accepteras är aldrig lämpligt, det är farligt. Vill man på allvar bekämpa nazism, fascism och rasism har man ett ansvar att alltid förhålla sig kritiskt till såväl andras som sina egna tankar. Man får aldrig slå sig till ro med något, allt måste kunna omvärderas och ifrågasättas i ljuset av ny kunskap och insikt om konsekvenserna av ett visst sätt att tänka.   

Heidegger tar tidigt, redan under kriget, 1944, avstånd från sin tid som rektor på universitetet i Freiburg. Men inte för sin syn på det judiska, som han själv menar är väsensskild från nazisternas rasbiologiska antisemitism. Han menar att det finns en andlig och en vulgär nationalsocialism, där hans egen variant, den andliga, är den sanna. Det slående, det som sticker i ögonen idag är att den skillnad som möjligen fanns där och då idag inte existerar. Dagens rasism är väldigt lik Heideggers nationalkonservativa tankar. Inget talar om ras idag. Skillnaderna som accentueras i vissa politiska partier handlar om kultur, som antas sitta så djupt att skillnaderna inte går att överbrygga. Det är så isärhållandets politik motiveras, och därifrån är steget inte långt till etnisk rensning. Kanske är det där man hamnar, förr eller senare, om man försöker finna stöd i filosofin för sin (känslomässiga, irrationella) aversion mot människor man inte gillar? Det manar till än mer eftertanke. Utan etik, det vill säga utan att tänka kring och sätta ord på sin människosyn och vilka livsregler man vill se förverkligade, och utan reflektion kring konsekvenserna av detta tänkande blir det möjligt att upprätthålla djupt problematiska tankar parallellt, utan att de behöver mötas och konfronteras med varandra. Filosofier som inte berör etiska aspekter kanske man bör läsa extra noga?

Ingen människa är en konsistent helhet, alla är sammansatta och härbärgerar inte sällan paradoxala egenheter som de själva inte ser, vill se eller bryr sig om. Det blir helt enkelt för jobbigt. Därför återkommer jag så ofta till den där drömmen om evighetsmaskinen, eller kakan som man vill ha kvar samtidigt som man äter upp den. För det är tecken på detta jag ser här, och sådana tendenser finns hos alla även om de flesta tar avstånd från allt vad fascism heter. Viktigt därför att aldrig helt gå upp i något, att alltid vara vaksam på sina egna olika aspekter och hur de hänger samman. Vem är jag privat och i vardagen, vem är jag intellektuellt och på/i arbetet, och hur förhåller sig dessa delar till varandra? Detta är frågor man aldrig blir färdig med, frågor utan givna svar. Heidegger verkar vara ett filosofiskt geni, samtidigt som han var en liten, naiv och kanske rädd individ, som sökte sitt varas mening i något större, en stolt nation av likar. Det är lätt att förstå drömmen, men livsfarligt att försöka förverkliga den. Fast detta får inte avhålla oss från att reflektera över varat.

Jag försöker vara konsekvent i mitt tänkande här på bloggen, och jag har som ambition att vara ärlig och inte väja för det som är svårt. Syftet med bloggen är att öka förståelsen för kultur, men för att närma mig det målet måste jag ta förstå och ta hänsyn till en massa olika saker, som inte alltid hänger ihop: människans biologi (jag skriver därför om det som händer i och med min kropp), filosofi (här försöker jag att inte fasta i något eller hos någon, och läsningen av Heidegger är ett led i det), etik (vad är ett gott och hållbart samhälle och vilken roll spelar bildning och kritiskt tänkande i det arbetet?), kunskap, (hur ser det ut i akademin och vad menar vi med kunskap egentligen?) och kollektiva drömmar och visioner. Jag kan dock aldrig lita på mig själv eller på att tankarna som här publiceras alltid och helt igenom är konsistenta, kloka och bra. Utan kritiska läsare som påpekar problem, som lämnar kritiska kommentarer och som faktiskt granskar det jag tänker och skriver är det som står här inget värt. 

För att kunskap ska bli användbar och för att tänkande ska bli meningsfullt krävs att man tänker tillsammans, att man samtalar och bryr sig om varandra. Gemensamt bygger vi det samhälle som vi alla är beroende av!