Hållbarhet och dålig stämning

Kulturella aspekter av hållbarhet ... När jag talar om det är det alltid med viss vånda, för det handlar alltid om att placera ansvaret för både problemen och lösningarna där dessa hör hemma: hos individen. Hos dig och mig, och i vår vardag. Det är vi och det vi gör ofta utan att änka på det som orsakar klimatförändringarna och som skapar problemen, och det är vi som både sitter på lösningen och har ansvaret för att samhället blir hållbart. Experter är bra och kan bidra med mycket, självklart men det är trots allt du och jag som i slutänden måste agera för att utmaningen ska kunna antas och hanteras. Hållbarhet är inte ett problem som ska lösas, inget vi blir färdiga med en gång för alla. Det är en evig jakt efter balans i livet och tillvaron, samhället, ekonomin och naturen och klimatet. Att tala om det riskerar alltid att leda till dålig stämning.

Ingenjörer och ekonomer, eller ännu hellre, klimatexperter, har det lättare. Deras kunskaper är av en annan karaktär, och när de talar landar det på ett annat sätt hos publiken. Deras verktyg är siffror och diagram. Forskningen resulterar dessutom i fakta som går att distansera sig från. Hållbarhetsexperterna talar om handfasta saker, och om hur det är. Och inget fel i det, absolut inte. Alla kunskaper och kompetenser behövs om vi ska klara utmaningen. Det jag talar om är hur kunskapen landar hos publiken och ute bland allmänheten, i vardagen. Där finns förväntningar på forskare som måste uppfyllas för att kunskapen ska beröra, nå fram och fastna. Och förväntningarna på kulturvetare är ofta att det ska vara lite mer lättsamt, att man ska tala om så kallade mjuka värden. Lite bildande intellektuell underhållning, anekdoter och gärna hur man tänkte och gjorde förr i tiden. Dessa förväntningar möter jag ofta. Så när jag riktar mig mot åhörarna, talar till dem som medmänniskor och pekar på att hållbarhetsmålen kan bara vi nå, genom att agera annorlunda i vardagen, ser jag inte sällan förfäran i ansiktet. Flackande blickar. En oro sprider sig lätt.Vi som hade det så trevligt.

Visst skrattas det åt vissa av exemplen, men när jag pekar på att en viktig orsak till att det finns problem i samhället och världen handlar om att människor drömmer omöjliga drömmar och att man tänker sig att experter ska lösa problemen åt oss, eller att det finns dem som menar att det är invandrarnas (eller i alla fall någon annans) fel, är det som man värjer sig. Försvarsmekanismer kickar in och man reagerar med känslorna. Inte sällan slår man ifrån sig och skyller på budbäraren. "Så du menar alltså att jag inte får åka till Thailand?", är en inte ovanlig reaktion när frågan om hållbarhet belyses. Som om jag var en taskig figur som ville sprida dålig stämning. Som om frågan om hållbarhet inte handlade om vad vi gör, hur vi gör det och hur ofta. Allt handlar om det. När drömmen om en billig smart phone hakat fast och sprider sig i kulturen, eller när efterfrågan på billiga kläder eller mat ökar, får det effekter, långt bortom individens privatekonomi. Det finns alltid ett pris att betala, och om inte jag gör det är det någon annan, idag eller i framtiden. Termodynamikens lag gäller alltid, överallt, oavsett vad människor tycker och tänker om den.

Tyvärr är det lättare att fånga en publik genom att tala om just termodynamik, eller om ny teknik och olika typer av märkning och så vidare. Allt som förlägger ansvaret någon annanstans, allt som inte handlar om mig, är lätt att ta till sig. Fast betänk då att experten som presenterar lösningen, eller VDn för företaget som säljer "rena" dieselbilar, inte tar något som helst ansvar för eventuella problem som lösningarna leder till. Lita på mig säger man bara, så löser sig allt. Politikerna lovar både sänkta skatter och bättre vård och skola. Ju mer man får och ju mindre men behöver göra ju bättre är det. Bara jag slipper ta ansvar. Volkswagens VD får nog gå som det verkar, efter skandalen med miljöbilarna som bara släppte ut godtagbara nivåer med avgaser när man mätte dem. Men han går med ett fett avgångsvederlag. Ett märkligt sätt att ta ansvar, som inte på något sätt är hållbart. Eller han som kom på att freon var ett lysande kylmedium och att bly i bensinen gav förbränningsmotorn jämnare gång (det var en och samma person). Han var död och begraven långt innan problemen visade sig. Du och jag lever dock fortfarande, och om du har köpt en Volkswagen i god tro, för att du litade på att den var bra för miljön, är det du som sitter där med Svarte Petter. Du får ta ansvar för experternas misstag eller fel beräkningar och politikernas beslut.

Allt börjar och slutar med dig och mig och den kultur vi skapar tillsammans. Bara vi kan ta verkligt ansvar, och det är också du och jag som är både upphovet till problemen och som sitter på lösningen. Bara vi kan hantera utmaningen, i vardagen, här och nu och i framtiden. Det är den trista sanningen, och om detta sprider dålig stämning är det ingenting med den stämning som hotar att sprida sig om vi överlåter ansvaret på någon annan, eller om vi sticker huvudet i sanden. Så är det, det är den trista sanningen. Det är inte mitt fel, det är allas fel tillsammans.