Förmågan att förundras

Kulturen är en ekvation som inte går jämnt ut. Kanske är det den viktigaste lärdomen jag erhållit efter alla år av studier och forskning om kultur. Det finns hela tiden och överallt delar som inte passar in i helheten och modellerna som används för att förstå och kontrollera samhället, kulturen och människors liv. Hur man än gör och vilka modeller man än använder finns alltid något där som stör bilden och sprider känslor av obehag.Vi drömmer om en perfekt värld, men lever i den värld vi kastats ut eller in i och den är som den är, inte som vi vill att den ska vara. JU mer jag lär mig desto tydligare blir det att den insikten är den enda som betyder något.


Tänker på uttrycket: Undantaget gör regeln, och tänker vidare om detta tillsammans med Slavoj Zizek. Drar mig till minnes en seminarieserie vi drev i Umeå när jag var doktorand som handlade om hans bok Ideologins sublima objekt (som recenseras här), där han utvecklar tanken om undantag, regler och konsekvenserna av sökandet efter kontroll av det som är okontrollerbart. Zizek menar att undantaget bekräftar ”sin” regel eftersom ett undantag bara kan vara just ett undantag om det relateras en välkänd regel. Han menar att först finns regeln (innan vi ser den), därefter konfronteras vi med ett fenomen som identifieras som ett brott mot denna regel, och som därmed bekräftar regelns existens. Väldigt många regler, (kanske alla?) skapas på det sättet. I alla fall de regler som verkligen betyder något och som följs. För det är ju i och genom att reglerna bryts, i vardagen, genom att människor gör saker, som reglerna upptäcks. Regler kanske ser ut att vara skapade för att uppnå kontroll, men det kanske inte är fullt så säkert som vi vill tro.

Zizek argumenterar för detta genom att peka på att undantaget både etablerar, bekräftar och bryter mot regeln. Han menar att fenomenets status därmed föregår upprättandet av den regel i vars namn undantaget klassificeras som just undantag. Detta menar Zizek är en ”sublim” undantagslogik, och undantaget, det där som inte passar in, det som gnager och stör bilden och som ger upphov till ångest, talar han om i termer av symptom.

Samhället, kulturen och livet är fulla av symptom och kan därför inte bortförklaras som något villkorligt, historiskt fenomen, som skulle kunna undanröjas av regler, kontroll eller samhällsutvecklingen. Zizek menar att symptomet tvärtom är en nödvändig förutsättning för och effekt av varje symbolisk struktur, som alltså aldrig går jämt ut. Varje försök att etablera en logiskt sammanhängande beskrivning av världen inkluderar med nödvändighet ett enskilt element som fungerar som dess undantag. Förekomsten, eller snarare utpekandet av sublima objekt (tänk på ord som svartskallar, flyktingar eller bögar, ord som beskriver undantagen som inte riktigt passar in i den bild man försöker måla upp av idealsamhället) maskerar det faktum att ett samhälle aldrig kan fungera utan inre motsägelser. Sverigedemokraternas dröm om samhället som en harmonisk konsistent helhet är omöjlig, och alla försök att upprätthålla drömmen är dömda att leda till katastrof (även om det inte är det som Sverigevännerna vill eller önskar). Därför behövs förståelse för detta faktum, att renhet, kontroll och logisk konsistens inte är förenligt med levt liv och den kultur som vi alla är beroende av.

Tänker vidare kring detta och landar i frågan om andlighet, som jag menar är ett annat ord för människans förmåga att förundras och som kan sägas vara ett sätt att skapa och upprätthålla ett utrymme för allt det som upplevs obegripligt. Andlighet är ett slags plats i kulturen där alla undantag och sublima objekt kan samlas. Ett slags skydd mot livets komplexitet och ett sätt att hantera livets och tillvarons oöverblickbarhet.

Som jag förstår det var Heidegger en av dem som tidigt insåg att de problem som Zizek adresserar och skriver om går att härleda till filosofen René Descartes, som hävdade att det går att kontrollera liv, kultur, kunskap. Och Descartes ande vilar fortfarande över politiken och stora delar av samhällsvetenskapen. Drömmen om ett socialt ingenjörsskap är drömmen om kontroll, som vilar på eller utgår från villfarelsen om att det går att kontrollera liv. Det går inte, det måste vi acceptera för först då kan vi arbeta konstruktivt för att skapa sätt att hantera tillvarons komplexitet. Därför läser jag Heidegger, för att jag vill lära mig förstå hur mening skapas. Heidegger har frigjort sig från Descartes och pekar på vägar fram bortom regelföljande. Han menar att människan fungerar bäst när hen är här och nu, uppfylld av känslan av flow. Och påpekar att det är inget man kan lära sig genom att följa regler. Livet, kunskap och kompetens fungerar inte så. Titta på en konsertpianist som spelar inför publik, hen följer inga andra regler än dem som skapas där och då. Det behöver vi inse och lära oss hantera. Det är den grund som ett hållbart samhälle vilar på. Inte regler, inte kontroll. Frihet och självorganisering.

Kontrollerade situationer och målfokusering ser alla avvikelser som problem, men det är en tanke som går på tvärs mot livet och människans sätt att fungera. Och trots att skolan idag är mer kontrollerad och regelstyrd än någonsin tidigare i historien så leder utbildning inte till bättre vetande, snarare rasar kunskapen och mer av samma medicin hjälper inte. Skolan är som livet och kan inte kontrolleras utan att det får effekter. Kunskapsraset kan sägas vara utbildningssystemets sublima objekt, undantaget som bekräftar regeln, att vetande inte går att kontrollera. Det är inges fel och det handlar inte om något som gjorts fel och som kan rättas till, felet är inbyggt i skolans organisation, som försöker kontrollera något som inte går att kontrollera.

Frågan vi inte får ducka för. Frågan vi måste ta på allvar och kollektivt arbeta med är frågan om vad som är meningen med allt? Den frågan måste ställas, annars går vi vilse och förlorar kontakten med livet, del levande, komplexa och motsägelsefulla. Vetenskap kan aldrig ge oss några svar på den frågan, och inte Gud heller. Svaret kan bara människan ge sig själv. Svaret måste skapas av oss. Svaret på frågan om livets mening finns inte utanför oss och går därför inte att upptäckas. Vi måste istället lära oss uppfinna svar som fungerar, även på frågor som inte har några entydiga givna svar.

Det heliga och viktiga är alltid det vi väljer och bestämmer oss för är just heligt och viktigt. Därför är denna förmåga så väldigt viktig. Idag är svaret på frågan om meningen med livet pengar och kontroll, för det är detta som snart sagt allt syftar till och har som mål. Skolan, vården, fritiden, allt. Kontroll, effektivitet, lönsamhet. Allt annat anses störa processen och betraktas med skepsis, även om människor far illa av nuvarande organisering. Därför behöver vi arbeta med frågan om livets verkliga mening. Den frågan är viktigare än någonsin i ett sekulariserat samhälle. Det handlar om förmågan att förundras! En viktig motpol till förmågan att (försöka) uppnå kontroll. Där när vi förundras som vi lever fullt ut. När vi upplever livet i hela sin komplexitet.

Vi måste inse och ständigt påminna oss om att det som uppnås genom kontroll är svårare att känna tacksamhet inför, än det som man önskar och hoppas på, men som aldrig går att garantera. Mål som uppfylls är så att säga redan intecknade. Glädjen tas ut i förskott, och det enda som kan hända är att man blir besviken. Och den känslan beskriver ganska väl rådande samhällsklimat, där det lovas runt men hålls tunt. Samhället är ett enda stort svek, ett brustet löfte om lycka och välgång. Förmågan att förundras behövs idag mer än någonsin.

Livet är inget som ska eller går att kontrollera, det är något att förundras av och känna tacksamhet inför. Meningen med livet skapas av oss, inte av någon annan. Och med en utvecklad och väl spridd förmåga att förundras inför tillvaron och dess komplexitet ökar chansen att fler blir lyckliga och känner sig tillfreds.