ADHD-dagboken: En social ensamvarg

Kommer man någonsin att fullt ut förstå sig själv? Det undrar jag allt oftare. Fortfarande vid femtio års ålder upptäcker jag nya sidor hos mig själv, likväl som hos omgivningen och i andra människors sätt att se på mig. Eller är allt bara ett uttryck för en evig tillblivelse, en ömsesidig förändring av både mig och omgivningen? Samproduktion av liv, kanske är det så man ska se på sig själv, som del i en rörelse, som ständigt upprepad förändring av skillnad? Inte som en individ, utan som en divid, något halvt som blir helt via kulturen och möten med andra, genom att ingå i sociala gemenskaper. Tänker att jag blir jag i mellanrummet mellan blicken inifrån och ut, och blickarna utifrån och in. Ingen äger upphovsrätten till sig själv. Jag bestämmer bara delvis vem jag är, för inget är fast, unikt och evigt, allt och alla blir till i möten.

Nåväl, jag lär fortfarande känna mig själv. Blir allt mer vän med den jag är och överraskas allt mer sällan. Idag vet jag vad jag behöver och hur jag fungerar. Kontroll har jag inte, men jag kan numer påverka rörelsens riktning, i alla fall på marginalen. Och en sak står allt mer klart för mig, jag är en social människa, men jag söker ensamheten, en social ensamvarg. Jag vill inte vara ensam, men jag orkar inte med social samvaro mer än i korta stunder. Jag behöver vara ensam, njuter av tystnaden där tankarna kan få ta de riktningar de tar, där jag kan följa min inre röst utan att ta hänsyn till någon. Men som sagt, där vill jag inte vara jämt. Jag är social och skulle dö utan kontakt med andra. Och jag är tvåsam och har i princip alltid varit i en relation. Jag älskar att ha kollegor och tycker om att samverka, samtala och träffa studenter. Jag har inga problem att anpassa mig, tvärt om trivs jag med det. Ändå söker jag ensamheten, för det tar på krafterna. Jag dräneras på kraft och blir fruktansvärt trött när jag varit social, på konferenser eller andra sammanhang där det inte finns en möjlighet att dra sig undan.

Som social ensamvarg uppfattas jag som en kuf, för man ska vara antingen eller, inte både och. Det är ett dilemma. När jag följer min inre röst och gör det som jag vet fungerar märker jag hur annorlunda jag är. När jag bara gör, utan att tänka på hur man borde göra, skiljer jag ut mig. Därför vågar jag bara till dels vara fullt ut jag tillsammans med andra. Jag äter när min kropp säger till, för att få ett flöde i tillvaron som är viktigt för att jag ska fungera. Ibland vid nio, ibland vid två. Jag vet aldrig när och trivs med den öppenheten. Sådana saker är det som sticker ut och krockar med omgivningens rutiner, inget annat eller mer apart än så. Ändå sticker det ut. Ögonbryn höjs? Jag får frågor och ifrågasätts. Känner mig utanför och annorlunda. Är jag inne i en tanke behöver jag ta vara på den. Därför stannar jag inte i fikarummet. Jag hämtar min kopp, vinkar och säger hej, sedan drar jag mig tillbaka. Ett sätt att hantera, att kompromissa och ändå kunna vara en integrerad del av arbetslaget, som jag vill vara, är att gå upp tidigt och vara först på plats. Mitt liv är fyllt av sådana trix och kompromisser, för att kunna fortsätta vara en social ensamvarg. Till kick-off åker jag trots att det tar på krafterna, och väl där trivs jag i stora drag. När inget annat finns att tänka på kan jag gå fullt upp i det sociala. Men det kostar på, jag blir trött, oerhört trött. 

På bokmässan, som jag varit på nyss. I myllret, ensam, bland folk. Eller på puben där jag sitter och skriver detta, där trivs jag. Går jag ut gör jag det inte för att träffa folk, inte för att vara social, jag gör det för att jag inte vill vara ensam. Jag trivs BLAND folk, men bara under korta stunder med folk. Ska jag träffa vänner, vilket jag verkligen gillar, vill jag veta innan, vill jag planera, veta var, när och ungefär hur länge. Där och då går jag fullt upp i mötet, trivs jag och kan njuta av samvaron. Vill inte vara utan det, men jag måste också få vara helt för mig själv. Ibland, för att ladda kraft och för att få möjlighet att vara bara jag, helt på mina villkor. Jag vet att det gör mig till en kuf och särling i mångas ögon, och det gör mig ledsen. Det är en sorg jag bär på men som jah lärt mig hantera genom åren. I skolan mobbades jag, och det har hänt på arbetsplatser att jag inte accepterats som jag är. Det har kostat på, även om jag alltid försökt att passa in. Jag vet att jag är annorlunda men har aldrig kämpat för rätten att sticka ut, har alltid anpassat mig så långt jag kunnat. Jag förstår, och har lyssnat och anpassat mig efter normerna. Jag vill vara social, men tvingas, av andras reaktioner, inse att jag är en social ensamvarg. I mina ögon är jag mer social än ensam, men jag inser att jag i andras ögon är mer ensam än social, och att sanningen ligger någonstans mitt emellan. 

Om detta har något med ADHD, Borderline eller bipolaritet att göra har jag ingen aning, men det är därför jag skriver, för att sätta ord på tankarna och för att kanske få hjälp att förstå. Känslorna åker berg-och-dalbana, och jag svämmar över av kärlek. Jag är förmögen att hata. Därför tar jag oerhört illa vid mig av den typen av angrepp som läraren i Axcessartikeln utsätts för. Och jag blir ledsen och stukad av att bli satt på plats av människor som säger: Jag delar inte din bild, punkt! Jag har så länge funnit mig att bli satt på plats på grund av ett grundmurat dåligt självförtroende, och för att jag är social och tycker om mina medmänniskor. Jag lyssnar för att jag vill lära och för att jag bryr mig om, för att jag inte tror att jag har monopol på sanningen. Och när jag inte lyssnas på eller blir avfärdad, vilket hänt och händer hela tiden, i det social, blir jag ledsen. Bitter blir jag dock inte, jag saknar den förmågan. Kärleken vinner alltid, och det är jag tacksam för. Jag kan alltid förlåta nästan vad som helst. 

Runtomkring mig skrattar människorna. De ser ut att ha trevligt, och jag trivs. Skriver, tänker, och lär mig mer om vem jag är och hur allt fungerar. Snart ska jag åka hem till sonen och äta skaldjur. Min älskade springer Lidingöloppet. Jag är inte ensam, men jag är heller inte social. Jag är en social ensamvarg. Och jag trivs med livet och den jag är. Idag kan jag hantera både den jag är och det som händer i samspelet med andra när jag är som jag är. Ständigt flyttar jag fram gränserna och lär mig hela tiden mer och ner, både om mig själv, om andra och om kulturen och livet. Jag är tacksam trots att det aldrig är enkelt. Det är som det är, jag är annorlunda, men jag fungerar och förstår. Det är gott nig, och jag kan inte hoppas på att det blir bättre än så här, livet. 

En sak hoppas jag på, kämpar jag för och det är också därför jag skriver dessa bloggposter, det är att normen för det normala ska vidgas så att fler ska få plats och kunna känna sig som fullvärdiga medlemmar i mänskligheten och samhället. Neurodiversitet är som kampen för mångfald, jämställdhet, bildning och mångfald en utmaning, en evig kamp. Inget problem som går att lösa. Därför skriver jag, för att lära känna mig själv och för att sprida kunskap, för att väcka frågor och inspirera till samtal.