Kort om: Seminariet

Har haft anledning att fundera en hel del över frågan om vad ett seminarium är. Sätter ord på tankarna, för att sålla, få syn på dem och för att dela med mig och kanske få synpunkter. Jag tror inte att jag har fullständig koll, eller att formen jag använder är den bästa, och jag ändrar och modifierar dessutom upplägget ständigt, utifrån erfarenheter och förutsättningar. Fast genom åren har jag byggt upp en grundstomme som jag improviserar kring.

Några saker tänker jag är centrala och icke-förhandlingsbara. En sådan är att seminariet drivs framåt av deltagarna tillsammans, det är inte en frågestund och inte en plats för allmänt tyckande. Utgångspunkten är alltid en text eller fråga, och det blir inget seminarium om inte deltagarna kommer väl förberedda och med en tydlig vilja att lära för egen del och en ambition att bidra med synpunker och lust att hjälpa övriga deltagare framåt i sin kunskapsprocess.

Saknas viljan att bidra till klimatet och arbetet blir det inget SEMIARIUM, då blir det något annat. Seminariet är en plats att tänka tillsammans, en plats att ge lika mycket som man får. Det är inte en plats eller ett tillfälle där man redovisar vad man kan, det är ett tillfälle att hjälpa varandra, en plats för ömsesidigt lärande.

Ett idealt seminarium är en plats och ett tillfälle där läraren, om det arrangeras på en kurs på högskolan, lär sig lika mycket som studenterna. Kommer studenterna oförberedda, utan frågor eller om de känner sig obekväma och sitter tysta, av olika anledningar är det inte ett seminarium. Och vill man bara lämna sitt svar eller ställa sin fråga (beroende på vad det är för typ av seminarium) och om läraren får driva processen framåt eller fylla tystnaden med ord och kanske dra tankarna ur deltagarna, då är har seminariet helt förlorat sin mening. 

I grund och botten älskar jag seminariet, som form och praktik, för jag blev lärare för att jag vill lära, men lite för ofta för att det ska kännas bra blir jag besviken. Lärandet uteblir och tillfället reduceras till ett läxförhör, en frågestund eller en föreläsning för att tystnaden är allt för plågsam.

Någonstans har delar av högskole- och utbildningssverige gått vilse, för det blir allt svårare att få seminarierna att fungera. Tiden saknas, förståelsen för formen har utarmats eller förändrats och lusten att lära finns där inte riktigt.

Tyvärr, och lika trist för alla inblandandade och inte minst för kunskapsnationen Sverige!

Kvinnor, män och olika möjligheter

På Emmygalan härförleden höll Viola Davis ett tacktal som gav eko och skakade om. Det hon sa var dock inget kontroversiellt, utan en självklarhet. Hon sa nämligen följande:

Det enda som skiljer färgade kvinnor från resten är möjligheter. Du kan inte vinna en Emmy för roller som helt enkelt inte existerar.

Dessa ord är lika sanna som pregnanta, och kanske för någon provocerande. Lika sant är det att män står bakom 90 procent av allt våld i världen. Inget av dessa påståenden är eller bör förstås som någon anklagelse mot någon enskild. Att påpeka faktum, att finns det inga roller att spela för en färgad kvinna finns ingen möjlighet att vinna några pris för sin talang som skådespelare. Det spelar ingen roll hur duktig man är, finns inget intresse bland manusförfattare, regissörer/producenter och inte minst publiken, går det inte att bli någon stjärnskådespelare. Tittar man på statistiken över begångna brott, här i Sverige och globalt, talar siffrorna sitt tydliga språk. Förövarna är män, män och åter män.

Inget av dessa båda påpekanden innehåller någon anklagelse mot någon, det är bara två konstateranden om rådande kultur och vår samtid. Två objektiva, välgrundade, sanna påståenden om livet så som det levs idag, i Sverige och globalt. Inget annat sägs, så alla påståenden om att påpekande av dessa fakta skulle vara uttryck för destruktiv provokation missar målet totalt. Det är provocerande, att tillåta sig uppröras av fakta om världen. Och om man sedan riktar en motanklagelse till den som pekar på siffrorna, ja då dribblar man bort korten och försöker på falska grunder misskreditera budbäraren av det provocerande budskapet. Inte sällan är det män som provoceras och män som försöker övertyga allmänheten om att kvinnorna, som alltså bara pekar på fakta, bara vill provocerar och därför inte bör tas på allvar.

I de allra flesta fall är det inte män som själva är våldsverkare som provoceras av uttalandena, utan en förkrossande majoritet av männen som reagerar på detta sätt är helt vanliga män. Justa, omhändertagande män som inte sällan dessutom är för jämställdhet. Män som vill ha ett jämställt och jämlikt samhälle. Tyvärr förstår dessa män inte att de genom att reagera på det irrationella sätt som de gör medverkar i cementeringen av just de strukturer som gör att kvinnorna känner sig manade att i frustration påpeka det uppenbara.

Sätten att resonera för att få känslouttrycken att framstå som logiska är ofta mångordiga, välartikulerade och rationella. Det är bara en enda liten detalj som saknas, och det är att utgångspunkten är felaktig. Grundantagandet, att samhället uteslutande utgår från individen, och att det alltid är upp till individen att agera för att tillgodose sina rättigheter och bevaka möjligheterna, kort sagt att det inte finns några strukturer, ingen kultur, är och förblir felaktiga och därmed faller hela logiken ihop som ett korthus. Det spelar ingen roll hur många gånger en lögn upprepas, det är och förblir en förbannad lögn eftersom hela resonemanget bygger på ett felaktigt grundantagande.

Detta är frågor jag funderat på, studerat och forskat om sedan 1990-talet. Och jag är lika trött som alla andra som satt sig in i dessa frågor på att bli avfärdad som ovetenskaplig eller politiskt provokativ när jag påpekar empiriska självklarheter. Jag har på fötterna och talar inte utifrån några förnärmade känslor. När jag började intressera mig för frågan var det för att jag ville förstå hur det kunde vara så svårt att skapa ett jämställt samhälle när nu så gott som ingen sa sig vara motståndare till varken jämställdhet eller jämlikhet? Det tog inte lång tid eller särskilt mycket tankemöda att förstå vad som gör det så himla svårt att överföra orden och teorin i praktik. Viljan att göra vad som verkligen krävs saknas, framförallt hos män, men tyvärr även hos många kvinnor. Svårare än så är det inte.

Det handlar om makt, om att vi lever i ett samhälle och med en kultur där en vit, medelålders, heterosexuell man är norm. Och att tillhöra normen innebär makt, även för den som lierar sig med männen. Och det handlar om ett utbrett, informerat ointresse för att verkligen förstå och ta tag i grundproblematiken.

Ska vi kunna nå målen om jämställdhet och jämlikhet har män ett ansvar att inte provoceras eller ta det personligt när en annan man begår en våldshandling. Om män inte fördömer manligt våld och om inte också män efterfrågar huvudrollskaraktärer på film som är kvinnor, färgade, homosexuella eller på andra sätt står vid sidan av normens smala huvudfåra, finns inget hopp om förändring av detta.Om viljan att göra något åt grundproblemet saknas bevaras staus quo.

Därför vill jag vara tydlig med var jag står, och påpeka att jag skäms å alla mäns vägar för alla problem som förhållandevis få män ställer till med, men som det stora flertalet män helt verkar sakna vilja att ta upp ens till diskussion.

Den tysta kunskapens röst behöver höjas

Det är ingen hemlighet och torde inte överraska någon som läser denna blogg, att jag känner viss frustration över kunskapsläget i vårt lands högre utbildning. Höjden har under mina år som lärare sjunkit betänkligt, förkunskaperna har stadigt minskat och det tar allt längre tid att få med studenterna för på tåget och sedan, vilket är helt avgörande för framgången, på tanken att studier på högskolan är självständiga. Högre utbildning blir inte högre om man bara åker med, för att få höjd och för att kunskapen så att säga ska få luft under vingarna krävs att man vill något och gör något. På högskolan får man ingen och lär man inget om man inte tar ett eget ansvar för sina egna studier. Därför blir jag oroad mer än beklämd och besviken (mina känslor i sammanhanget är inte det viktiga, jag klarar mig alltid) när jag i min yrkesvardag möter allt fler studenter som helt saknar vilja att lära och förmåga att ta egna initiativ, som tar första bästa tillfälle att utebli och som klagar på sina lärare och vill förhandla om betyget när resultatet underkänns för att det som lämnats in inte lever upp till kursens mål och lägsta godtagbara standard.

Kanske är jag världens tråkigaste och mest opedagogiska lärare, det kan vara jag, den möjligheten går inte att utesluta. Men igår åkte jag till mitt arbete fylld av förväntan och med massor av uppslag och en hel lista med goda råd till studenterna som står i begrepp att skriva sin första uppsats. Att prata om det jag brinner för och tycker är allra roligast fyller mig alltid med glädje. Samtidigt vet jag hur det brukar bli och vad som kan hända i mötet mellan min entusiasm och vilja möta studenterna där de är, och deras ambitioner som väldigt ofta handlar om att bara få godkänt. Jag kände mig förberedd. Ändå lämnade jag föreläsningssalen besviken och med en enorm trötthet.

"Vad vill ni?", inledde jag föreläsningen med. "Jag kan en massa om detta och för mig är detta med vetenskap självklart, men jag förstår att det inte är så för er. Vad har ni problem med och vad vill ni att jag ska förklara och tala mest om?" Som lärare på högskolan tycker jag att jag borde kunna förvänta mig ett svar på den frågan, men jag möttes av kompakt tystnad. Så jag föreläste om begreppen syfte, metod, teori, tidigare forskning, källkritik och vad en hermeneutisk ansats går ut på och vad som är uppsatsens mål. Jag var tydlig med att jag förstår att studenterna skriver sin första uppsats och att skillnaden mellan oss i förutsättningar och kunskap är stor, men att jag har stor förståelse för det och att jag vill möta dem där de är. Innan rast frågade jag klasen igen om de hade några frågor och vad det tycker är svårast. Efter en stud av pinsam tystad fick jag några frågor som jag lovade att ta upp och besvara efter rast. Fast då hade hälften av studenterna gått hem. De som var kvar sade sig vara lika frågande som jag, som inte kunde dölja min frustration och besvikelse. Vi hade en bra diskussion och rätade tillsammans ut en hel del frågetecken.

Varför blir det så här? Jag tycker inte att det är orimliga krav jag ställer på studenterna, men det är det kanske? Att de ska visa intresse och ha en egen vilja att lära sig hantverket, även om de inte ska bli forskare. Förståelse för vetenskaplig metod är en kunskap som är användbar i hela samhället, särskilt i de yrken som högskolan förbereder studenterna på. Det är framtidens chefer jag står inför brukar jag säga för att försöka visa att det är på allvar, att de kommer att ansvara för andra människor och stora summor pengar i den yrkesroll de utbildas till. Ändå möts jag av ointresse och det antyds att mina förväntningar och min entusiasm, min önskan att studenterna ska ha ambitionen att skriva riktigt bra uppsatser, uppfattas provocerande av studenterna. Jag kan inte för mitt liv begripa varför, för jag är tydlig med att kraven för godkänt är satta för att alla ska kunna klara sig. Jag vill dock finnas där även för studenterna som har ambitionen att skriva en riktigt bra uppsats. Alla studenter har rätt att bli mötta där de är oavsett ambitionsnivå. Men för att ett möte ska kunna uppstå krävs att man kommer den till mötes som står där med öppna armar. Tystnad och utebliven närvaro gör det omöjligt för mig att vara lärare.

Vad beror det på, att det blir så här? Jag är ju inte ensam om att känna frustration över dessa saker. Många lärare vittnar om samma maktlöshetskänsla, samma oro inte bara över sjunkande kunskapskvalitet, utan även för hur det ska gå med studenterna i framtiden. Ibland önskar jag att jag var känslokall och cynisk, att jag inte brydde mig, men det skulle göra mig till en maskin och det skulle vara förödande för mig själv. Och jag ser studenterna lika mycket som offer som jag. Det är inte deras fel att det blir som det blir, felet ligger någon annanstans. Och kanske att Johan Eriksson är något på spåren i gårdagens Understreckare i SvD, där han skriver om tyst kunskap. För mig som läser hans ord och tar del av tankarna med gårdagens frustration och besvikelse i färskt minne ger det mig i alla fall viss tröst. Det är ovissheten som är värst att bära, känslan av att famla i blindo, av att inte veta vad som är problemet egentligen. Eriksson ger mig dock ledtrådar och allt känns genast bättre. Han skriver,

Redan en snabb blick på den vardagliga användningen av begrepp som ”veta”, ”kunna” och ”förstå” avslöjar att dessa är långt ifrån några entydiga begrepp. Att veta när det är dags att lägga ned sina vapen i en affekterad diskussion, att kunna laga punktering på en cykel, att vara förmögen att älska, att förstå vad det innebär för någon att förlora jobbet – detta är väsentligen någonting annat än att veta vilket språk man talar i Kenya, att närmare kunna förklara varför det finns så lite blåbär i år, att vara förmögen att räkna ut omkretsen på en cirkel eller att förstå Einsteins relativitetsteori.

Att skriva uppsats och bedriva vetenskap handlar lika mycket om båda kunskapsformerna. Det handlar dels om att veta veta vad, dels om att veta hur, dels om att förstå varför man gör som man gör. Dagens studenter har problem med detta för det är en kombination av olika saker. Sambanden mellan vad, hur och varför är komplext och jag som lärare kan inte tala om "exakt vad det är de ska göra för att få godkända", vilket är ett vanligt citat i dessa sammanhang. Att skriva uppsats handlar till stor del om tysta kunskaper, som dagens skola där mätbarhet och betygskriterier är viktiga utvärderingsparametrar har en tendens att underkommunicera. Problemen som visar sig i studenternas attityd beror varken på dem själva eller på lärarna i de lägre stadierna, för de följer alla bara reglerna som skolan lyder under. Där finns roten till problemet, i skolpolitikernas kunskapssyn som starkt betonar det mätbara. Men hur mäter man det som är tyst och många gånger omedvetet? Och, framförallt, hur gör man om just dessa kunskaper visar sig vara viktigare än något annat för att vetande ska kunna utvecklas?

Trots denna mångtydighet har den filosofiska ­reflektionen kring människans kunskap och dess möjlighetsvillkor – epistemologin eller kunskapsteorin – alltid haft en tendens att ta sin utgångspunkt i fenomen liknande de sistnämnda. Inom kunskapsteorin har den teoretiska kunskapens ”veta att” inte bara varit det främsta studieobjektet, utan också fungerat som förebild och modell för vad kunskap över huvud taget innebär. Kunskapsteori har närmast blivit synonymt med vetenskapsteori. Därmed har den praktiska kunskapens ”veta hur” om inte lämnats outforskad så åtminstone spelat en underordnad roll för den epistemologiska reflektionen. Den praktiska kunskapen, eller ”färdighetskunskapen”, har sällan tematiserats i sin egen rätt och särart utan har ofta betraktats som blott applicerad teori.

Just detta håller jag bara delvis med om, för vetenskapsteori handlar om frågan: Hur vet vi det vi vet? Hur når vi kunskap? Vad är en vetenskaplig metod och vad är möjligt att veta? Skolans kunskapssyn är dock tydligt präglad av just det som Eriksson här pekar på, av detta att veta att. För det är att-kunskaperna som mäts och jämförs. Veta att är enkelt, och sådan undervisning är oftast oproblematisk. Det är bara att läsa innantill och lyssna, om man hårdrar. Färdighetskunskaper kan man dock inte plugga in, vilket dagens studenter i hög grad förväntar sig att man ska kunna göra med all kunskap. Färdigheter tar tid att utveckla och kräver en vilja och eget inre driv. Man kan läsa sig till hur en skateboard fungerar, men att behärska ett trick i praktiken kräver övning och dedikation inför uppgiften. Att skriva uppsats och bedriva vetenskap handlar tydligt om både och. Det krävs både att kunskaper och hur samt varför. Och det krävs tid och förståelse för att processen att utveckla dessa egenskaper inte är linjär eller går att effektivera. Brist på förståelse för komplexiteten och vad som kännetecknar HÖGRE utbildning är monumental bland ansvariga politiker idag. Då blir det som det blir, och vi är alla förlorare.

En starkt bidragande orsak till detta är att det bakom rubriken praktisk kunskap gömmer sig ett betydligt bredare och mer svåröverskådligt spektrum av kunskapsformer än vad som är fallet med den teoretiska kunskapen. Dessutom tar vi i mångt och mycket dessa kunskapsformer för självklara och vi kan inte testa dem på samma sätt som vi kan testa vetenskapliga teorier. Den praktiska kunskapen har vi till stora delar förvärvat genom att helt enkelt leva ett mänskligt liv, med allt vad det innebär, och den genomsyrar vår vardagliga tillvaro på ett annat sätt än den teoretiska kunskapen. Därför är den praktiska kunskapen något som vi sällan ens tänker på i termer av att vara just kunskap; den verkar liksom sitta mer i kroppen än i knoppen.

Just dessa ord och den insikten är viktig, för det visar vari utmaningen för både lärare och studenter ligger. Kunskap är ingen lista på saker man ska kunna eller göra, utan lika mycket en kroppslig och känslomässig kompetens att hantera situationer och driva processen framåt även när det man gör inte kontrolleras. Det handlar om mognad, om ansvar och om en förståelse för komplexitet. Okej, men vad är det då som saknas? Insikt om följande, menar jag.

Därmed är det också svårare att medvetande­göra den praktiska kunskapen och formulera den i ord. Tänk efter själv: hur ska vi beskriva den kunskap som manifesterar sig i det faktum att vi kan simma, samtala, direkt känna igen ansikten eller identifiera känslomässiga uttryck; att vi kan trösta någon som gråter, förstå att det är fel att slänga tomburkar i naturen, eller veta att detta verktyg inte är lämpligt för det här jobbet? Behöver vi ens kunna beskriva den? Till skillnad från hur det är med den teoretiska kunskapen så kan vi väl ha den praktiska kunskapen utan att behöva kunna formulera den i ord? Är inte detta närmast en definition av den praktiska kunskapen – att den är ”tyst”?

Det är förståelse för dessa aspekter av uppsatsskrivandet som jag försöker förmedla när jag föreläser om vetenskapsteori för studenterna, det är i alla fall lika viktigt anser jag som teoretisk, lärobokskunskap. Och det är också här det uppstår en konflikt. För det jag ger studenterna är vad de behöver, men det studenterna vill ha är något annat. De vill, och det är som sagt inte deras fel detta, att jag ska tala om för dem exakt vad så att de kan visa mig att de lyssnat på vad jag har sagt. Fast det är inte så det går till och det är inte sådan kunskap högskolestudier handlar om.

Vad studenterna saknar i tidigare stadier är hjälp att förstå den tysta kunskapens betydelse för lärande. Och för att eleverna på högstadiet och gymnasiet ska kunna tillägna sig detta krävs att deras lärare förstår och agerar i enlighet med detta, att man skapar gynnsamma förutsättningar för denna typ av lärande. Därmed har vi nått roten till problemen eller låsningens knutpunkt, de ansvariga politikerna som måste sluta detaljstyra skolan och som måste inse att man kan inte skapa kunskap genom att kontrollera och mäta. Kunskap är en komplex process som till stor del är lika tyst och osynlig som gravitationen, men inte mindre viktig för det.

När jag läser Gustav Fridolins tankar om vad skolan behöver, i DN idag, ser jag tyvärr inte särskilt mycket som visar på förståelse för det jag här försökt peka på. Höjda lärarlöner förändrar inga av grundförutsättningarna och leder inte till fördjupad förståelse för lärandets villkor. För det krävs inga reformer, handlingsplaner, ny pedagogik och absolut ingen detaljstyrning av skolans vardag. Väldigt mycket som gjorts på skolans område sedan 1970-talet och framåt har fokuserat på att-kunskaper rörande både form och innehåll, kunskap och pedagogik. Hur och varför har i effektiviseringens och styrningens, det vill säga New Public Management, namn allt mer bortsetts från eftersom det handlar om kvaliteter som inte går att mäta. För hur mäter man någons inställning till skolan? Någons vilja att lära sig? Kanske genom att se till betyg och resultat ... Men hur gör man då om resultatet uteblir? Är det lämpligt att mäta mer av samma, leder det till bättre kunskaper? Så klart inte. Fridolin visat en ansats till förståelse, men faller sedan omgående in samma gamla tänkande som tagit oss dit där vi är idag.

Att rita om läroplaner och betygssystem har ingen större effekt för resultaten. Det som gör skillnad är vad som händer i mötet mellan lärare och elev. Lärarens möjlighet till utveckling avgörs av det pedagogiska ledarskapet och lärarens tid till samverkan med kollegor.

Därför är regeringens fokus att stärka attraktiviteten i läraryrket, lärares utvecklingsmöjligheter och rektors pedagogiska ledarskap. Vi investerar i höjda lärarlöner och fler anställda så lärarna får mer tid för sitt arbete. Nationella skolutvecklingsprogram tas fram som ger lärare kontinuerlig och systematisk kollegial fortbildning. Antalet nationella prov har minskat och vi påbörjar nu en digitalisering.

Det som gör skillnad är det som händer i mötet MELLAN lärare och elev/student. Och lärares möjlighet att fortbilda sig, att få möjlighet att lära sig mer, det vill säga att faktiskt få vara LÄRARE, det vill säga någon som ägnar sig åt lärande. Men för det krävs inga handlingsplaner eller skolutvecklingsprogram, det krävs erkännande och förståelse för tyst kunskap. Insikt om att tänkande tar tid och att det aldrig går att garantera något resultat. Skolan är ingen resultatenhet, det är en plats för lärande där kunskapens ska stå i centrum, både den tysta kunskapen och den som går att tenta av.

Lärare behöver känna sig litade på och behöver känna att det finns förståelse för arbetets komplexitet. Lärare behöver tid och frihet under ansvar. Och kunskapens status i samhället behöver återupprättas. Bildning och lärande för livet är inte bara till stor del tyst kunskap, det är också avgörande för en hållbar framtid och utgör grunden för en kunskapsnation.

Kort om: synen på brottslingar

Hur ser vi på brottslingar idag? Vem är brottslingen, och hur påverkas vi och samhället av olika sätt att betrakta den som utför brott? Eller andra normbrytare, det vill säga människor som inte passar in riktigt? Om det vill jag skriva en text, för det är ett viktigt ämne som följt mig länge och som säger massor om kultur och den samtid vi lever i.

Det som får mig att tänka i dessa banor är att Jonny Cash dyker upp i mina lurar när jag är ute och går, en låt från skivan som spelades in på 1970-talet, i fängelset Folsom prison, live med internerna som publik. Det är som ett avlägset eko av en svunnen tid. Skulle det ens vara möjligt för en av dagens stjärnor att göra något liknande? Jag är tveksam, för brottslingar ses idag inte riktigt som människor. Allt oftare reses krav på hårdare straff, som ett slags universallösning. Samhället som Cash sjunger om och uppträder i är verkligen helt annorlunda. Som en annan värld.

Även om Cash sjunger om en dödsdömds sista timme i livet, från den sista måltiden till dess han hänger och dinglar i galgen, eller om man sjunger om sitt hat mot San Quentin så handlar texterna om människor, medmänniskor som hamnat på kant med tillvaron. Och han sjunger till likar i publiken, till människor som han uppriktigt bryr sig om. Och när fängelsevakterna bryter inspelningen för att meddela något är det med glimten i ögat, och protesterna från internerna är inte heller de hatfyllda. Fångarna sitter i fängelse för att betala tillbaka till samhället för brotten som begåtts mot lagen, men i övrigt är de som alla andra. Så såg det ut en gång i tiden. Fängelse var en plats bland andra, i samhället, inte som nu utanför samhället.

Tänker på andra låtar, det finns många exempel. Lyssna på texten till Yellow Ribbon, som handlar om en ångerköpt intern som sitter på bussen hem. Han har skrivit till sin älskade att han han är på väg. Han har bett henne binda ett gult band runt den gamla eken som syns från vägen. Och han har varit tydlig med att om det inte finns något gult band så åker han vidare. Han är nervös, för han förstår att han gjort fel. Det är en människa av kött och blod, med känslor, som ges röst i låten. När han närmar sig eken vågar han inte titta, men hela bussen har engagerat sig och jublar när de ser att det finns hundratals med gula band runt eken. Han är med andra ord förlåten och återbördad till samhället.

En annan låt är svensktoppsklassikern: Är du min älskling än? Som också handlar om en intern som har muckat och är på väg hem, och som undrar om hans älsklig fortfarande har kvar hans saker och om man är välkommen. Båda låtarna, och Jonny Cash skivor från Folsom och San Quentin är inspelade på 1970-talet, och då var synen på brottslingar en annan. En helt annan! Och det är viktigt att påminna sig om för synen på brottslingar och andra normbrytare påverkar inte bara den som bryter mot lagen, utan i högsta grad resten av medborgarna också.

Hårdare straff kan låta som självklart och som om det bara drabbar brottslingar som har sig själva att skylla, men det påverkar hela samhället, som blir hårdare och riskerar att sluta sig tätare runt sig själv och det leder till att murar mellan människor reses, som leder till klyftor och färre mellanmänskliga möten. Människor tenderar att umgås mer med sina likar och distansen till dem och det som är annorlunda ökar. Populärmusiken handlar idag om annat, om personlig framgång till exempel. Och gangsterrap är ett fenomen förknippat med 1980-och 90-talets avreglerade skattesänkarsamhälle skapat av Reagan och Thatcher, med stöd i Milton Friedmans ekonomiska teorier.

Hur bör man se på detta? Var det bättre förr, eller har samhällsutvecklingen i detta fall gått framåt? Ifråga om synen på brottslingar längtar jag tillbaka till 1970-talet, till en mer human syn och ett mer förlåtande samhälle.

Studier av populärkulturella uttryck säger massor om tiden de skapades i, om man bara vill och lär sig se det från ett sådant perspektiv.

Heidegger, vara och tid 14

Idag ska jag föreläsa om vetenskapsteori bär studenterna som ska skriva "B-uppsats" här under hösten. B-uppsats finns dock inte som begrepp längre, vilket är en av alla saker som jag tänker massor på rörande högre utbildning idag. Vad är poängen att sluta kalla något det som det länge hetat? När jag var student talade man visserligen om en ett-betygsuppsats, vilket betydde något annat och mer än B-uppsats. Fast skillnaden var inte riktigt så stor som den är mellan B-uppsats och det jag ska handleda här under hösten. Skälet som jag hört för namnändringen är att kraven var för höga och att man velat öka genomströmningen, att det inte var lämpligt att låta studenterna skriva en B, UPPSATS. Och det skulle heller inte heta C-uppsats, utan examensarbete, även det för att tona ner nivån och skapa ett bättre flöde i utbildningsprogrammen på högskolan. Varför, vad är poängen att SÄNKA kraven och nivån på den högre utbildningen? Jag kommer aldrig att kunna förstå det, men jag accepterar så klart gällande regler och finner mig. Mina studenter måste så klart bedömas på samma sätt som alla andra, även om jag personligen tycker det är tragiskt.

När jag var student gjorde jag 10 intervjuer ensam, som bandades och transkriberades, och jag skrev en uppsats på ca 25 sidor där empirin analyserades. Jag fick klara mig själv, utan anvisningar, utan metodundervisning och nästan helt utan handledning. Det förstår jag att man ville komma ifrån, och jag tycker inte det är bara att helt lämna studenterna till sitt eget öde för att själva uppfinna hjulet. Fast jag är tacksam för att jag tvingades till det, för jag lärde mig enormt mycket. Min C-uppsats byggde på deltagande observation och ca 15 kvalitativa intervjuer, och jag skrev på uppsatsen i över ett år. Jag gick upp med den när jag kände mig redo, inte när kursen var slut. Så gjorde alla. Ingen var färdig på en temin, få klarade det på två. Det var så man såg på kunskap då, på 1990-talet. Idag ska alla klara sitt examensarbete på 10 veckor, och kravnivån blir därefter. Trots det får de samma akademiska titel som jag fick, Filosofie kandidat. Klart det gör något med synen på kunskap och med kvaliteten i den högre utbildningen.

Detta tänker jag på när jag läser Heideggers Vara och tid, för jag inser att ingen skriver några sådana verk idag. Redan då var det så klart unikt, men idag är det ingen som har möjlighet att ens försöka, om det inte görs på fritiden. Idag skrivs det dessutom allt färre monografier. Avhandlingar är idag till förkrossande majoritet en samling artiklar, som ofta inte ens är skrivna uteslutande av den som disputerar, i alla fall inte alla artiklarna. Vad har hänt med samhället, tänker jag, som motiverar att vi förvägrar oss själva och vårt samhälle studier som verkligen går på djupet? Böcker publicerade på förlag räknas bara i undantagsfall som meriterande, och vanligtvis räknas de lika som en artikel. Jag ser här en urvattning av kunskapen. En utveckling som drivs på av det faktum att dagens studenter, i alla fall de som läser program, vilket majoriteten gör läser läroböcker. Pedagogiskt tillrättalagda, koncentrerade, böcker som presenterar kunskapen i väl avgränsade kapitel, som enkelt kan tentas av och växlas in mot högskolepoäng.

Nu tror jag kanske inte att alla varken ska eller borde läsa Heidegger, men tanken på hur det skulle gå ger perspektiv. Och det faktum att verket fortfarande uppfattas som imponerande säger något om kunskapsläget i världen idag. Kunskap och lärande är ingen linjär process som går från klarhet till klarhet, det är en kollektiv kamp, en utmaning och framstegen som görs måste försvaras och hållas levande för att inte förlora sin relevans och vitalitet. Därför kan jag tycka att fler borde läsa Heidegger och andra texter av samma kaliber istället för läroböcker om, vad det nu är man vill lära sig något om. Det är lätt att skylla på dagens studenter och deras bristande kunskaper och engagemang och förmåga, men de är liksom jag och alla andra utkastade i tiden. Att jag kan sitta här och se tillbaka på min tid som student och förfasas över förflackningen av den högre utbildningen handlar ju om att jag föddes 1965 och gick på högskolan när jag gjorde det, inte om något annat. Det enda som skiljer mig från mina studenter är att vi passerat genom utbildningssystemet vid olika tider i historien. Viktigt att påminna sig om det.

Ville börja där, för det har att göra med vad Heidegger skriver i § 9 som har fått titeln Tillvaroanalytikens tema (s. 59ff). Tillvaron handlar det om. Ditt och mitt, varande i världen (och tiden), vår existens. Det handlar om tillvaron som vara, inte om dess "vad". Det handlar med andra ord inte om psykologi eller biologi och heller inte om antropologi. Det handlar om vara, som altid är någons vara. Tillvaron kan bara upplevas inifrån ett subjekt, och detta är viktigt att ha med sig och att inte glömma. Att-varo är ett ord som Heidegger använder, för att skilja ut frågan om tillvaron från dess vad-aspekter. Människan är just människa och det är något annat än ett bord, ett träd eller ett hus. Det är viktigt för att förstå Heidegger. Han är inte posthumanist, som många av de övriga filosoferna som jag läst och jobbar med. Heidegger undersöker i Vara och tid, människans i-världen-vara. Och via människans ontiska upplevelse av världen försöker han beskriva varats och tidens ontologi. Detta skiljer, som jag förstår saken, Heidegger från hans lärare Edmund Husserl som undersöker varat epistemologiskt. Båda utgår dock från fenomenen och är intresserade av "sakerna själva".

Två saker poängterar Heidegger inledningsvis: 1. Varats väsen är detta dess att-varo. Något, en individ, är och det är alltid denna individs vara som upplevs, utifrån just den tid som individen lever i. Förhandenhet är ordet Heidegger väljer för att skilja varat som han undersöker från andra sätt att se på och använda ordet tillvaro. Det handlar om det som är förhanden, om individer som är och upplever. 2. Det vara som undersökningen utgår från är alltid någons vara. Det som undersöks ontologiskt är alltså vara så som det upplevs av människor. Inte helt enkelt, men viktigt. Som jag förstår det handlar det om ett slags ontologisk multitud, för att använda ett helt annat begrepp, hämtat från Annemari Mol. Heidegger undersöker varats ontologi, men den är inget i sig, den är altid delad och därför mångfaldig och tidsbunden. Det handlar inte om något subjektivt, utan om varat så som det är. Tror jag förstår och får ihop det, tror och försöker se det så, vill jag poängtera. Kom gärna med invändningar och förtydliganden om jag är ute och cyklar.

Tillvaron ska vid analysens början just inte tolkas i ett bestämt existerandes differens, utan blottläggas i sitt indifferenta "i första hand och mestadels". Denna indifferens i tillvarons vardaglighet är inte ingenting, utan en positiv fenomenell karaktär hos detta varande. Utifrån denna varaart och återgående på den är allt existerande sådant som det är. Denna tillvarons vardagliga indifferens kallar vi genomsnittlighet.

Individernas individuella upplevelser förhåller sig alltså statistiskt till varats ontologi? Var och ens upplevelse är unik, men det unika är ändå inte något man har eller äger, det är en del av varats ontologi, det är så varat är. Min subjektiva upplevelse är därför inte min, utan en del av den helhet som jag delar med alla andra. Detta är lätt att missa i vardagen och därför uppfinner Heidegger alla dessa olika och nya ord, för att kunna göra varat tillgängligt för analys och för att sprida kunskap och förståelse för varats karaktär och särart.

Tillvaron är också möjlighet, och det är den central del av varat. Därför blir det både möjligt och viktigt att undersöka varat, för man kan vara mer eller mindre medveten om sitt vara, och kan kontrollera det i mindre eller större grad. Detta är viktiga egenskaper hos varat som Heidegger betonar. Filosofin handlar om att fördjupa förståelsen för vad det innebär att vara, och förmedla insikt om tillvarons förutsättningar  (dess möjligheter, hot, problem och förtjänster). Varat är alltid mitt vara, och därför är varat egentligt i den mening att jag är medveten om det, och oegentligt i betydelsen omedvetet.

Det ontiskt närmaste är det ontologiskt mest avlägsna, okända och i sin ontologiska betydelse ständigt förbisedda.

Och båda dessa varamodi samverkar på en ontisk nivå och och måste därför beaktas om man vill undersöka varats ontologi. Och därför är metoden hermeneutisk och inte positivistisk, tänker jag (och det tänker jag så klart eftersom jag är där jag är, gör det jag gör och finns och verkar i det yrke jag har, just här just nu).

Just nu kommer jag inte längre, och tiden rinner dessutom iväg. § 10 och § 11 som också ingår i kapitel ett återkommer jag till så fort jag finner tiden och tankeron.

Populism, en komplex fråga i demokratins skugga

Dagens Under Strecket handlar om populism, och det statsvetaren Peter Adler skriver om ämnet är allt för viktigt för att låta passera okommenterat. Rubriken visar vad det handlar om, "Konsten att tala mot bättre vetande", och artikeln är en inspirerande uppvisning i kritiskt, analytiskt tänkande. En viktig text som förtjänar att läsas i sin helhet. Jag gör dock som jag brukar, försöker samtala med texten, låter mig inspireras och tänker vidare med hjälp av innehållet. Det första jag lägger märke till är att det på inga sätt är något enkelt begrepp, och inser att jag nog har använt det oreflexivt tidigare, och att det får bli bot och bättring på det området.

Att definiera företeelsen populism stöter på en hel del svårigheter. Den verkar sakna ideologisk hemvist, använder samma retoriska figurer som före­kommer i all öppen politisk debatt och för­knippas ofta med den typ av karismatiska ledare som de flesta politiska partier ständigt är på jakt efter. Det är vidare svårt att definiera populism ut­ifrån kvalitén hos de budskap den för fram. Korkade uttalanden och förvanskning av sanningen förekommer i alla politiska läger och förenklade ­lösningar på komplexa problem serveras även av respekterade politiker. Ett element av populism finns dessutom inbyggt i den demokratiska processen. Alla opinionsbildare söker ju formulera sina åsikter så att de appellerar till stora väljargrupper och ger maximalt eko i medierna. Kritik av systemfel i den politiska maktapparaten förknippas ofta med populism, men innebär samtidigt en kvalitetssäkring av den demokratiska processen.

Uppfriskande att inse att inget är så enkelt som det i förstone tycks vara, för det stärker mig i övertygelsen om att kultur liksom demokratifrågan kräver just den analytiska och kritiska förmåga som jag värnar i undervisningen på högskolan, men måste kämpa i motvind för att bevara. Det är svårt, men just därför viktigt att inse att inget är enkelt och att alla förenklingar är vanskliga och hotar att utarma förståelsen för den komplexitet som är en förutsättning för samhällets långsiktiga hållbarhet. Inser vi inte att det är komplext kan vi få för oss att det enkla och klara är det sanna och önskvärda även inom samhällsvetenskapen, vilket det inte allt är. Inom matematiken, ja, men inte inom hum-/samområdet. Det är alltså inte självklart vad man menar om man svepande anklagar någon för att vara populist.

Under antiken uppfattades populism som en politisk doktrin vars förespråkare menade sig stödja vanliga medborgares intressen gentemot en gynnad elit. En hedervärd strävan, således. I några fall har företrädare för partier som fått stämpeln ­”populistiskt” senare gjort försök att erövra begreppet, återge det en positiv klang och införliva det med sitt politiska varumärke. Grundaren av det höger­extrema franska partiet Front National, Jean-Marie Le Pen, svarade under en intervju på frågan om han betraktade sig själv som populist: ”Populism tar hänsyn till åsikterna hos vanligt folk. Så om medborgarna i en demokrati har rätt att ha åsikter, ja då är jag populist”.

Peter Adler är retoriker också, så han hittar en intressant vinkling på frågan, som i exemplet ovan kan tyckas svårt att bemöta. Politik är inte vetenskap, så att ha åsikter är inget problem där, tvärtom. Politik bygger på åsikter, och som Olof Palme sa, detta att vilja. Och det är oproblematiskt, eller det är inte problemet med populismen.

Populismen i dagens demokratiska samhällen kan betraktas som en retorisk strategi där emotionella argument tillåts överskugga logiken. Den ­vädjar till känslorna hos grupper som populistiska opinionsbildare hävdar sig vara talespersoner för. Påfallande ofta återkommer dessutom en urgammal retorisk stilfigur. 

I den klassiska retoriken är argumentum ad populum ett centralt begrepp. Det handlar om en manipulativ teknik för att leda åhörarna till en slutsats som är skenbart logisk, men i grunden felaktig. Att ett stort antal människor instämmer i ett visst påstående används som ”bevis” för att detta påstående är sant. På motsvarande sätt framställs en åsikt som påstås ha många människors stöd som välgrundad och etiskt legitim, vilket den givetvis inte behöver vara.

Här bränner det till, för vad menar SD när de hävdar att de ger röst och makt bakom en majoritet av svenskarnas vilja? Blir det okej att blunda för lidandet i världen bara för att många människor i Sverige på olika grunder tycker att de varken vill eller orkar bry sig om lidande utanför den egna familjen? Det kan naturligtvis aldrig sägas vara okej, bara tragiskt. Och man kan verkligen ifrågasätta etiken i ett parti som fiskar i mänsklighetens allra grumligaste vatten. Etik är an fråga om kvalitet, inte om kvantitet. Eller som Palme också sa (med inspiration från Fröding): Strunt är strunt, om än i gyllne dosor. Man kan också fråga sig om vi behöver eller om det är lämpligt att ha ett parti i parlamentet som få öppet erkänner att de röstar på ... Fast det är inte mitt område, det är en fråga som statsvetare har bättre koll på. Jag kan ha fel och det kan finnas andra risker med en öppen valprocess.

Den här typen av logiska felslut blir möjliga ­genom att man medvetet bortser från skillnaden mellan den demokratiska processen (där målet är medinflytande) och logisk utvärdering (där målet är kunskap). Ur logisk synpunkt är det således helt korrekt att acceptera monarkin i Sverige på grund av att en majoritet av medborgarna vill ha den kvar. Det vore däremot logiskt befängt att påstå att ­monarkin bara för att den stöds av en majoritet nödvändigtvis skulle vara det bästa styrelseskicket ur landets synpunkt.
I vissa fall kan populistisk retorik få starkt ­genomslag trots att en opinionsbildare påstår sig företräda en bred opinion vars existens inte ens kan bevisas. Det klassiska exemplet är president ­Richard Nixons referens 1969 till ”the silent majority”, den tysta majoriteten. Nixon syftade då på en majoritet av ”vanliga amerikaner” som han påstod stödde USA:s krig i Vietnam, samtidigt som de ­avstod från att delta i demonstrationer eller att framträda i medier. Redan begreppet ”tyst majoritet” vilar på bräcklig logisk grund. Hur kan man veta att en grupp människor som aldrig hörs i debatten verkligen utgör en majoritet? Den vanligaste svenska varianten av den här retoriska tekniken torde vara påståendet ”folk har tröttnat på…”

Den där tysta majoriteten. Intressant, finns den ens, om den nu är tyst. Kan då inte vem som helst utnyttja den till vilka syften som helst. Vad öppnar man upp för om man accepterar ett sådant begrepp? Är det inte en demokratins motsvarighet till Pandoras box? Den som är tyst visar samtycke, brukar man visserligen säga. Och slutsatsen jag landar i när jag tänker på detta är att aldrig sluta påpeka vikten av handling. Det man tror på har man ett ansvar att kämpa för, annars ger man utrymme åt dem som säger sig tala för en och lägger ord i ens mun. Och när ett samhälle väl slagit in på den vägen är man ute på tunn is.

Oavsett vilka värden den populistiska retoriken stödjer, tycks den i stort sett vila på en likartad ­huvudstrategi. När de värden man vill försvara väl har ”paketerats”, definierar man de krafter som ­hotar dem – globaliseringen, EU, homosexuella, ­invandrare, feminister, statlig byråkrati, landets folkvalda parlamentariker, kapitalismen, finans­kapitalet, frihandel, ”de rika” etcetera. Populismens nästa steg är ofta en strävan efter beslutsfattande som snabbare och mer direkt än den representativa demokratin kan omsätta folkviljan i politisk handling – till exempel via folkomröstning eller ökat handlingsutrymme för statsledningen.
I allmänhet ställer den populistiska retoriken folkets breda massa – ofta definierad som ”vanligt folk” – mot en korrumperad och självisk elit som lever fjärran från de vardagliga problem som gemene man ständigt möter. Medan eliten företräder egenintressen och är likgiltig för landets bästa, ­anses ”folket” ofta representera det sunda förnuftet och en högre moral.

Komplext var ordet, och inget är enkelt. Ska vi bemöta problemen i politiken som hotar demokratin är det den kanske viktigaste lärdomen, att det handlar om komplexa frågor. Populismen verkar dock vara i behov an en motståndare, och dess livsluft och grogrund är växande klyftor i samhället som gör det möjligt att sprida misstänksamhet om de andra. I ett samhälle där känslan växer av att jag är ensam och omgiven om en hotfull massa av dom där, kommer populismen som ett brev på posten. Medan det i ett samhälle där jag möter och känner att jag har en relation till dig, och att vi inte är ensamma, att alla sitter i samma båt och har ungefär samma chanser att göra något av sitt liv, där finns grogrund för solidaritet. Där jaglojaliteten växer kommer förr eller senare populismen att växa också, och med den får den där tysta majoriteten luft och allt som man vill men inte vågar uttala högt får en röst och kan genomföras. En obehaglig framtid som öppnar sig om det blir så.

Den brittiska statsvetaren Margaret Canovan har beskrivit populismen som ”demokratins skugga” och antyder därmed att den är en naturlig del av den demokratiska processen. Att använda begreppet för att slentrianmässigt brännmärka misshagliga åsikter och samtidigt avstå från att bemöta dessa i sak öppnar vägen för den typ av argumentation som bygger på manipulation, fördomar och lättspridda myter – det vill säga en förvanskning av verkligheten. Att reflexmässigt använda anklagelse för populism som en besvärjelse över åsikter som strider mot de egna bidrar till en devalvering av själva begreppet. På sikt kan detta bidra till en minskad vaksamhet mot en av demokratins inbyggda riskfaktorer.

Slutsatsen av läsningen är att det är viktigt att bemöta det som faktiskt sägs, det vill säga att ta debatten med Sverigedemokraterna, istället för att avfärda dem med det svepande och uddlösa epitetet poulister. Vad är det de säger och vad är de de vill, egentligen? Och vad kan sägas om det? Detta är det viktiga, inte att avfärda dem med samma svepande retorik som de bygger sin popularitet på. Att att frysa dem ute är inte att visa kurage. Enda sättet är att bemöta deras politik och deras åsikter, att visa på vad som riskerar att hända om deras förslag genomförs. Argument måste bemötas med andra argument, och vill vi verkligen ha förändring måste alla politiker begrunda vad partiet man företräde VERKLIGEN står för och faktiskt vill. För om allt handlar om att samla så många väljare som möjligt, om makt är allt och etiken underordnas massans tysta stöd blir all poltik populistisk, oavsett vilken partibeteckning man kampanjar för. Där och då har populismen vunnit och alla är förlorare.

Oj vad mycket jag fick att tänka på. Tack Peter Adler, för dessa klargöranden!

Anomi, ett begrepp att tänka med

Kunskap och uppslag att tänka vidare med finns verkligen överallt. I väntan på lugn och ro hemma, som jag behöver för att kunna jobba med boken som är dagens huvudarbetsuppgift svarar jag på mail och jobbar med admin, men jag bläddrar också i dagens tidningar och snubblar över en intressant Ledare/Kolumn i SvD, av statsvetaren Katarina Barrling, där begreppet anomi presenteras som förslag till tankeverktyg för att förstå en växande ohälsa bland barn och unga.

I budgetpropositionen för 2016 finns ”en satsning för att möta den psykiska ohälsan bland barn och unga”. Den kan förstås mot bakgrund av återkommande rapporter om att svenska ungdomar mår allt sämre. Bland annat har Socialstyrelsen pekat på att ungas psykiska ohälsa ökat de senaste 20 åren, framför allt depressioner, ångestsjukdomar och missbruk.

Tecken på att något är allvarligt fel i dagens samhälle är många. Symptom på att det vi gör och tänker inte fungerar optimalt, samlas på hög. Larmen från Socialstyrelsen är viktiga att ta på allvar, av en hel massa olika skäl. Inte minst för att förstå problemen i skolan och på arbetsmarknaden. Kraven på prestation, effektivitet, kvalitet och ökad hastighet drabbar alla, men kanske de unga mest av allt. Om utvecklingen går allt för snabbt och kraven ökar fortare än individerna hinner anpassa sig brakar systemet förr eller senare samman. Jag som varit med länge har anpassat mig och även om jag är kritisk och tycker det är galet fixar jag att leva upp till kraven. Jag har rutin och kunskap, vilket de unga saknar av naturliga skäl. Om kraven upplevs omöjliga ger man upp, det är inte svårt att förstå. Och när fler får det svårare ökar uppgivenheten generellt och då kommer alla de som är på gränsen att falla över, eller ut ur systemet. Då blir det ett problem som rör oss alla.

Men hur kommer det sig att det i ett så välmående land finns så många unga människor som mår så illa? Socialstyrelsen ser inga enkla förklaringar, men lyfter några övergripande samhällsfenomen, bland annat ökad individualisering och ett ökat antal unga som varken arbetar eller studerar.

Det ligger mycket i detta, tror jag. En ökande individualisering kan förklara mycket, men för att visa på att det aldrig är enkelt drar jag mig till minnes hur det var när jag var ung, och hur jag kände mig instängd i vuxenvärldens krav på konformitet, skötsamhet och betongen på långa, trygga anställningar. Det var jag inte intresserad av, det var inte min dröm. Jag ville vara fri att forma mitt liv efter eget skön. Och det gjorde jag, samtidigt som jag välkomnade upplösningen av den gamla normen och moralen. Sedan gick det för långt. Individualiseringen blev ett mål i sig, vilket splittrade samhället och löste upp allt fler former. Plötslig var det inte ett val som individen kunde göra, utan ett krav lika tvingande som någonsin 1960-talets trånga moral. Balans mellan ytterligheterna är nyckeln till hållbarhet i alla samhällen.

Förklaringshypoteserna kan förstås i ljuset av 1800-talssociologen Emile Durkheims teori om anomi. Förenklat innebär den att anomi springer ur ett socialt tillstånd där samhällets normer (sociala, moraliska, religiösa) inte längre ses som absoluta, och där ingen yttre auktoritet äger tolkningsföreträde. Det kan röra sig om normlöshet, men även om olika normsystem som krockar. Den frihet den oberoende människan åtnjuter i ett sådant samhälle, förmörkas av att hon får svårare att finna vägledning genom livet. På samhällsnivå kan anomi föranleda en värld där våld, kriminalitet och självmord breder ut sig.

Väldigt mycket av det vi ser i samhället idag och problemen vi brottas med går att förstå bättre i ljuset av dessa tankar, med hjälp av tankeredskapet anomi. Det är lätt att fördöma den som blir fundamentalist eller söker sig till populistiskt enkla lösningar och tvivelaktiga gemenskaper. Är man tillräckligt desperat griper man vilka halmstrån som helst. Ofta är det lättare att förklara problemen än att se lösningen, för det handlar om komplexa problem som saknar enkla lösningar. Därför är det olyckligt att debattera den här typen av frågor, för vad vi har att göra med är en typ av problem som det är förödande att dras in i konflikter om. Jag ser ett stort behov av alternativa sätt att närma oss problematiken, och det handlar först och främst om hur vi ser på just problemet. Vad är det för typ av problem vi har att göra med? Vad är det för utmaning vi står inför? Vad handlar det om?

Ett individualistiskt samhälle som vårt, inriktat på förverkligande av sig själv snarare än sin familj, klass eller nation, frigör individen från den normativa kraft som i mer kollektivistiska samhällen ligger i nämnda kollektiv. Frånvaron av tydliga, oomstridda normsystem ökar risken för att människan blir vilsen, förvirrad och ensam. Hon förlorar den ”ledstång” genom livet som fasta normsystem innebär. Och misslyckas hon i livet faller skuggan över det egna ansvaret tung.

När jag läser detta är det ett ord som kommer för mig och det är ordet balans. Återgång till det som var är ingen lösning, men steg i den riktningen, i akt och mening att främja balansen mellan ytterligheterna, är vad vi behöver. Lagom med normer och viss individualism. Traditioner som inte är tvingande och normer som är öppna. Begreppet anomi skulle kunna fungera som ett slags barometer som visar hur det står till. Ökar graden av anomi eller minskar den? Det är viktig information för alla som vill bygga ett hållbart samhälle. Att sträva efter balans är något annat än att skapa opinion för en specifik och patentskyddad lösning. Om vi ser balans som ett mål behövs ingen budget, bara ett utgiftstak och tydliga förutsättningar. Sedan handlar vardagen och arbetet om att sträva efter balans mellan kulturens och samhällets ytterlighetspositioner eller kanske snarare tendenser till upplösning eller kontroll. Fokuserar man på ett tydligt och på förhand definierat mål missar man lätt att uppmärksamma problem som dyker upp som en konsekvens av det man gör för att nå målet. Målfixeringen tar så att säga fokus från det som är här och nu, det som är det viktiga egentligen. Därför uppskattar jag att Emilé Durkheim dyker upp i den svenska diskussionen om hur vi skapar välfärd och härbärgerar mångfald.

Att så många unga sent eller inte alls anträder ett liv i arbete gör det än svårare. Arbetet innebär ofta inte bara gemenskap utan även krav och normer; för en ensam och vilsen individ en paradoxal befrielse. Åtminstone av Durkheim att döma. Inget mänskligt samhälle är normlöst men normerna varierar i grad och antal. I vårt samhälle inställer sig ibland frågan om inte kravet på normlöshet är en av de starkaste normer vi har. Den ofta nedsättande användningen av ord som ”krav”, ”skam”, ”skuld”, ”moraliserande” och ”pekpinnar”, skvallrar i alla händelser om de fasta normsystemens låga status.

Att problematisera normer är ett bra sätt att arbeta med problem, för det är ett indirekt arbetssätt som inte handlar om att sätta upp mål och kontrollera dess uppfyllelsegrad. Normkritiskt arbete handlar inte om att uppnå förväntade resultat utan om att fokusera på processen och dess konsekvenser, om att faktiskt rikta uppmärksamheten mot det som är viktigt och betyder något för dem som lever här och nu, och det är inte bara de unga, invandrarna, de arbetslösa och de sjuka, utan alla. Normer reproduceras av oss, inte av någon annan. Det är vi som löser upp eller stärker normerna, inte politikerna eller någon annan. Normer är en konsekvens av allas tankar och handlingar, sammantaget. Och samhällen uppvisar olika grad av sammanhållning och upplösning. Inget är dock statiskt, allt rör sig och förändras. Därför kan vi bara följa med och förhålla oss till konsekvenserna, och anpassa systemet på marginalen.

Frågan hur individens frihet bör vägas mot den trygghet gruppen ger är en fråga om värderingar. I avvägningen kan man förstås komma fram till att de fasta gruppnormernas pris är för högt. Men det kan vara värt att påminna sig att även individens oberoende har ett pris. Åtminstone om vi söker vägar för att förstå varför så många unga människor far så förtvivlat illa.

 Kloka och tänkvärda ord, både fasta normer och individuell frihet har ett pris knutet till sig och riskerar att ge upphov till olika problem. Det finns ingen ideallösning, ingen enkel matematisk formel. Vad som behövs är uppmärksamhet, försiktighet och omsorg om helheten. Ett ökat intresse för kultur, kunskap och humaniora. En skola med bildning i fokus och andra regler på arbetsmarknaden och i näringslivet. Ingen enskild kan eller bör få ta över. Balans, vad vi behöver är balens mellan olika ytterligheter. Och en förståelse för att det inte finns någon enkel lösning.

Om vikten av att tillåta sig provoceras

Läser Jenny Nordbergs krönika i SvD och ser tydliga kopplingar till nätdiskussionen förra veckan om postkolonial teoribildnings vara eller inte på lärarutbildningen. Rubriken lyder: "Låta sig provoceras är också att lära sig" och kan bara instämma. Vad man gör om man tummar på den principen är att spela med i det tossiga curlandet av vuxna människor som borde veta bättre, och man gör dessutom på tvärs mot allt vi vet om kunskap och utveckling. Det är en kamp att tillägna sig ny kunskap, särskilt om den är utmanande och går på tvärs mot det man ansåg sig veta. När knoppar brister gör det ont, varför tvekar vi annars inför omaket att byta åsikt, inför obehaget att lämna komfortzonen, inför det nya där man inte är trygg och behärskar lingo? Men är det vettigt att ge vika för obehaget?

Lärande är både ett slags utvecklande livskris, och en lustfylld upptäcktsresa. Både och, samtidigt. Inte antingen eller. Tyvärr har vi fått för oss att lärande bara har med lust att göra, att det bara handlar om att uppmuntra och visa på vägar fram så kommer kunskapen som ett brev på posten. Fast så fungerar det inte. Lärande går i vågor, kommer i skov. Ibland präglas processen av flow och lycka, men lika viktigt för att komma vidare är det att övervinna motstånd. Ibland hårt motstånd, inte sällan motstånd som har med magkänsla och psykologi att göra.

Curlande är bra, men inte som universalmetod. Förståelse, stöttning och hjälp är viktigt, men lika viktigt är det att läraren kan och får utmana och provocera. Tillåter vi inte det i skolan blir kunskapen därefter, och om elever och studenter inte själva förstår sitt eget bästa är det vårt ansvar som vuxna och mer erfarna att stå upp för kunskapen och lärandet, som är all utbildnings kärna. Men lärarna kan inte göra detta ensamma, utan stöd från samhället. För att lärarna ska kunna göra sitt jobb krävs att de känner att de har ett stabilt stöd i ryggen, annars faller systemet ihop som ett korthus. För vem vågar ta på sig den otacksamma rollen att utmana en stor grupp elever/studenter om man riskerar att bli personligen anklagad efteråt? Ingen människa kan avkrävas något sådant. Därför anser jag att tidningen Axess, som säger sig stå för "Vetenskap, Bildning, Tradition", fiskar i mycket grumliga vatten när man upplåter plats och ger renommé till en student som offentligen pekar ut en enskild lärare med namn för att denne undervisar om postkolonial teoribildning, som man absolut kan diskutera om det hör hemma på lärarutbildningen. Vad är det för kunskapssamhälle vi får om det blir legitimt att hudflänga och smutskasta lärare bara för att det finns inslag i utbildningen som provocerar?

Lärande och kunskapsutveckling handlar om att utmana och ibland provocera. Vore det inte så skulle människan fortfarande leva i tron att jorden är Universums centrum och att människan är skapad av Gud, samt en massa annan "kunskap" som makten, mot bättre vetande värnat och tvingat på folket. Verklig kunskap handlar om att lära sig av det man utsätts för, och den som inte kan hantera en kris eller känslosvall, den som följer affektiva impulser att tysta läraren som provocerar och på allvar vill upphöja den reaktionen till allmän lag är ute på mycket tunn is.

Jag satt under ett äppelträd med tre universitetslärare förra helgen. Jag fick aldrig något i huvudet, men däremot lärde jag mig något nytt, som samtliga närvarande akademiker funderade intensivt över. Nämligen mikroaggressioner. Det är det nya ordet för vem som kan tänkas bli kränkt över vad och hur det till varje pris ska undvikas.

Traditionellt har det använts för en slags lågintensiv rasism som ofta uttrycks i en slags missriktat jovial välmening. Som att förklara för kineser att de är bra på matte, att tyskar är ordningsamma, eller att sydeuropéer är särskilt passionerade. Det kan vara att utropa förtjusning över volymen på någons afrohår eller att fråga varifrån någon med ett ovanligt efternamn ”egentligen” är. Och så vidare.

Men de senaste åren har begreppet kommit att inkludera vad som helst någon en individ kan uppröras över. Det kan ge upphov till stora problem när exempelvis en hel universitetsklass där studenterna inte bara har olika etniska ursprung, men även helt olika erfarenheter och åsikter.

Plötsligt möter man något som känns helt fel, som man inte är van vid eller som vid en första anblick låter helt galet. Inget konstigt med det, så är livet. Om allt var som len sammet mot huden var det meningslöst att ha en skola. Skolan behöver vi för att lära oss hantera olikheter, för att tillägna oss verktyg att klara av komplexitet och det ovana. Utbildning handlar om detta mer än om något annat, om att lära sig lägga band på aggressionerna som bubblar upp. Idag har det i alla fall tydligen kommit att bli så, att skolan har fått ta över den roll som föräldrarna tidigare axlade. Idag handlar skolan, med statens och allmänhetens goda minne, om att uppfostra. Det vore oproblematiskt om lärarna kände att de hade stöd från samhället och föräldrar, men så är det inte riktigt. Och det utgör ett allvarligt hot mot både kunskapen och samhället. 

Amerikanska studenter har dessutom i allt högre grad börjat begära ”trigger warnings”, som innebär att läraren ska utfärda en slags varningstext för att det som kommer härnäst kan bli jobbigt att höra, och att de studenter som är obekväma i förväg då får möjlighet att skippa den delen av undervisningen.

Det leder till komplicerade situationer där många menar väl men där yttrandefriheten inom den akademiska världen begränsas radikalt: jurister får svårt att undervisa studenter om olika typer av våldsbrott, eftersom det riskerar att åter traumatisera eventuella brottsoffer som ingår i klassen. Historielärare kan exempelvis få svårt att diskutera rasism, fascism eller andra –ismer som kan göra att någon blir illa berörd. Kurslitteratur som tangerar sexualitet, aborter, porr och prostitution kan vara stötande för olika religiösa grupper.

Liberala studenter protesterar lika mycket som konservativa; oftast bara om olika saker.

Som om skola och utbildning var ett smörgåsbord att välja och vraka ur, som om elever och studenter var kunder som alltid har rätt och läraren en utförare av tjänster. Om det verkligen är så vi ser på utbildning och lärarrollen då är det viktigt att det framgår tydligt, för då kan jag inte vara lärare längre. Då har skolan förvandlats till något helt annat, till en plats där relativism och populism upphöjts till allmän lag. Om känslorna ska styra över kunskap, förnuft och beprövad erfarenhet har skolan förändrats i grunden. Jag ser och hör dock INGEN som hävdar att det är så det ska vara. Ingen politiker, rektor eller prefekt har gett mig ett sådant uppdrag. Mitt uppdrag är entydigt och klart, att värna kunskapen, vetenskapliga traditioner och kvalitet. Kritiskt tänkande är grunden inom vetenskapen, och det går på tvärs mot allt var trigger varning heter. Om studenterna själva kan och får välja vad man ska lära sig och hur man ska vara på tentor, vad ska vi då med lärare till? Då kan väl var och en ta till sig det den anser vara värt att veta, eller tror är sant. 

Det har gått så långt att president Obama höll ett tal till collegstudenter där han försiktigt berättade att en universitetsutbildning inte går ut på att skyddas från olika idéer, utan att det tvärtom kan vara en bra förberedelse för resten av livet att få lite träning i just det.

Lägger märke till ordet försiktigt, och tänker att där står världens mäktigaste ledare inför dagens studenter och talar om vad utbildning är, och det han säger borde bara självklart för alla eftersom det bygger på sekler av vetenskaplig praktik. Ändå anser han sig behöva vara försiktig när han talar. Det sägs ofta att studenter är maktlösa och bräckliga, men hur är det med den saken egentligen? I en skola där kravet på kundnöjdhet till och med kan utmana vetenskapliga resultat och där världens mäktigaste ledare anser sig behöva gå varsamt fram, där är det inte kunskapen som står i centrum. Något annat har smugit sig in i akademin och utbildningssystemet och ersatt kunskapen som mål. Idag är det genomströmning som mäts, poäng som räknas och examina som är det viktiga. Och om kunskapen bjuder motstånd eller blir ett hinder i jakten på pengar får kunskapen snällt finna sig i att anpassa sig.

Du kanske inte delar den bilden, eller du finner den kanske provocerande. Då får jag be om ursäkt, det var inte min mening. Jag blir själv ofta provocerad och arg, men det betyder inte att jag har rätt för det. Ibland har jag det, men långt ifrån alltid. Men om jag vägrar erkänna det, om jag framhärdar i åsikten att min magkänsla är viktigare än din eller att mina affektioner är mer tillförlitliga än vetenskapliga resultat och beprövad erfarenhet vad ska jag då med kunskap till? Vad har jag då i SKOLAN att göra? Om hela Universum snurrar rumt mig och alla andra dansar till min pipa, är jag inte redan färdig då och mogen att möta världen? Ärligt, jag förstår snart ingenting längre. Vart är vi på väg?

Problemet är ju att mycket som kan tänkas väcka anstöt samtidigt också kan leda till intellektuell utveckling. Tanken med att gå på universitetet består till stor del av att bli provocerad, ifrågasatt och att lära sig tänka på ett lite mer sofistikerat vis. Vi väljer ju i allt högre grad vad vi läser och vad vilka åsikter utsätter oss för, och umgås helst i sammanhang där alla håller med varandra. Men det gör oss också räddare, och kanske helt enkelt dummare.

Själv blev jag just tillfrågad om att skapa en ny kurs i internationell undersökande journalistik för New York University nästa termin. Jag tackade ja, men jag undrar lite hur lång tid det kommer ta innan jag lyckas irritera, eller göra någon riktigt obekväm. Det är ju trots allt min specialitet. När jag är som allra bäst, vill säga.

Jag undrar också. Kunskaperna jag tillägnat mig och det jag undervisar om, kulturteorier, vetenskapligt tänkande och uppsatsskrivande är provocerande till sin natur, för det tvingar den som ska lära att mejsla ut en egen ståndpunkt ur det myller av texter och tankar som finns tillgängliga. En ståndpunkt och ett resultat som ska stå pall för kritisk granskning. Undervisningen jag ansvar för handlar om att provocera och utmana, för att det är enda sättet för någon att lära sig förstå vad som krävs för att en tanke ska kunna sägas vara vetenskaplig. Därför undrar jag och oroas över utvecklingen. Om jag förväntas ta hänsyn till affektioner och invändningar som bygger på magkänsla, om det är min roll, att curla stunderna och bekräfta deras fördomar, då är det inte längre lärare jag är, då är det något annat. Och det kan jag självklart inte ägna mig åt, för det går på tvärs mot allt jag tror på och lärt mig genom alla år av utbildning och egen forskning.

Jag håller med Nordberg, det är genom att tillåta sig provoceras som man lär sig. Lärande handlar varken om att hålla med eller om att strykas medhårs, det handlar om att utveckla ny kunskap, om att utmana och utmanas. Det handlar om kris och utveckling. Och ja, det gör ont när knoppar brister, annars skulle våren inte tveka. Men om våren tvekade, om den som ska föda räds smärtan som är en del av livet, stannar evolutionsprocessen upp och utvecklingen avstannar. Väjer vi för det obehagliga skjuter vi bara problemen framför oss. Lärande är en ständigt pågående livskris, kunskap är resultatet av övervinnande av motstånd, inte någon harmlös underhållning och förströelse i väntan på examen.

Illustrerade klassiker, en nostalgisk bildningsresa

När jag växte upp fanns det fortfarande en serietidning som började ges ut när min pappa var ung. Illustrerade klassiker, som jag läste med stor behållning och som jag fortfarande mins och relaterar till rätt som det är.

Ett bildningsprojekt som idag saknar motstycke. Det finns ingenting liknande i dagens samhälle. Man ska akta sig för att tänka att det var bättre för, och det finns i vilket fall som helst ingen väg tillbaka. Men det betyder inte att man inte kan fundera över vad som gått förlorat på vägen, för det finns enligt samma logik inget som säger att det nödvändigtvis måste bli bättre med åren.

Vem talar på allvar och till barn och unga på det sätt man gör här, i inledningen till de första numren av tidningen? "Böckernas värld är människans märkligaste skapelse. Ingenting annat människan bygger vara för evigt. [...] i böckernas finns det volymer som har sett detta hända om och om igen -- alltid unga, alltid lika friska som den dag de skrevs -- alltid vädjande till levande människors känslor från sedan sekler döda människor"

"Illustrerade klassiker översätts och redigeras av svenska författare och skolmän", står det. Bara ordet skolman väcker fantasin till liv och minner om en svunnen tid. Skolman borgade för kvalitet. Det behövdes ingen legitimation, den som arbetade i skolan var aktad och bara de bästa bereddes plats där. Kopplingen till skolan borgare för kvalitet. Idag ser det helt annorlunda ut, idag är det skolan som ska ryckas upp och kvalitetssäkras, för att värna kvaliteten. Då stod skolan för kvalitet. Något att tänka på. Hur blev det så? Var gick det snett? Vad kan och bör vi göra för att det ska bli så igen. Eller vill vi kanske inte ha det så igen? Jag vet inte, men jag blir ledsen när jag läser, för det är så uppenbart att ifråga om synen på kunskap och bildning har väldigt mycket förändrats till det sämre.

Det står i ett av numren från 1960-talet att lärare använder Illustrerade klassiker i skolan, och att det har visat sig ge resultat i betygen, att de som läser tidningen blev bättre i skolan. Självklart kan vi inte bara börja ge ut serietidningar så blir allt bra. Så enkelt är det inte och det är inte så det fungerar. Kunskapskvalitet och graden av bildning i ett land beror inte på en enskild åtgärd, det är en effekt av förhållandena i hela samhället. Synen på kunskap och graden av engagemang från det stora flertalet påverkar, i både positiv och negativ mening. Lärarna ensamma kan inte bära bördan, och det gjorde heller inte på 1950- och 60-talen. Då var skolan en plats som kanaliserade lusten att lära, som väcktes någon annanstans, till exempel i tidningar som Illustrerad vetenskap. Skolan var en plats man vände sig till för att få stöd och legitimitet. Idag används makt och legitimitet för att peka på hur dåligt det är i skolan och förväntningarna på lärarna är helt orimliga. Och resultatet blir därefter.

Det perspektiv det ger att bläddra i och bland dessa gamla tidningar är nyttigt. Skillnaden mellan då och nu är plågsamt tydlig. Den kollektiva omsorgen och ansvaret för kunskapen och det kulturella arvet och viljan att inspirera unga att upptäcka världslitteraturen minns jag tydliga, men när jag jämför med hur det är idag ser jag inget av det. Vad jag däremot ser är en närmast krampaktig vilja att hävda att allt är bra. Jag läste serier mot mina föräldrars önskan, och fick på det sättet ta del av båda sidorna, både det nya och arvet från förr. Dagens unga växer upp med föräldrar som applåderar allt de gör, från den första streckgubben och orden ända långt upp i vuxenlivet. Allt är bra, eller är det verkligen det? Finns det inte en risk att samhället anpassas till en tonårings intellektuella nivå om vuxenvärlden aldrig utmanar och ställer krav? Inte bara skolan, utan föräldrarna och hela samhället.

Visst är det mycket av pojkrumsromantik och manliga äventyrsberättelser som publiceras i serien (som består av drygt 200 tidningar), mycket Jules Verne och vilda västern. Det är så klart en sak som är mindre bra. Jag menar verkligen inte att allt var bra, men genom att blanda den typen av böcker med världslitteraturens verkliga klassiker, som Hamlet kan man tänka sig att intresset hölls igång. Det handlar heller inte om undervisning och det finns heller inte någon pedagogisk tanke bakom. Dessa tidningar gavs ut för att det fanns en efterfrågan på dem, en vilja att veta och ta del av det historiska arvet. Var finns den viljan idag?

Blandningen av genrer är stor och bara det är imponerande att ta del av. De som stod bakom dessa tidningar var verkligen ambitiösa och ville något mer än att bara sälja lösnummer och tjäna pengar. Snacka om Corporate Social Responsibility, långt innan man talade om det begreppet. Och det visar att när företagande drivs av en ide blir pengarna ett verktyg, snarare än ett mål i sig. Jämför det med hur man resonerat på Volkswagen och skillnaden är uppenbar mellan då och nu.

Här syns en glidning, från de tidiga utgåvorna till de sista som gavs ut. I början är det ingen reklam, sedan reklam för andra bildande tidningar, för att på 1970-talet uteslutande vara reklam för lättsamma humortidningar som få minns idag. Verkligt värde vara och äkta kvalitet lyser igenom och går aldrig ur tiden. 

När jag tänker på sådant jag vet inser jag hur mycket de där tidningarna präglat mig, hur mycket jag fortfarande minns av innehållet. Det var inte för att lära jag läste, jag fick kunskapen på köpet. Två städer av Charles Dickens till exempel, den läste jag och den gick även som radioföljetong en sommar i ungdomen. Jag kan fortfarande ta på stämningen och återkalla minnen av båda medierna, och en del av det jag vet om den franska revolutionen har jag radion och Illustrerade klassiker att tacka för.

Och Shakespeare förknippar jag också med Illustrerade klassiker. För mig var han bara en i mängden av berättare. Jag brydde mig föga om vem som stod bakom verken, då när jag var ung. Men jag la namnen på minnet, och när det behandlades i skolan var det inga nyheter för mig. Idag, i mon roll som lärare på högskolan, refererar jag ibland till klassiker, fast det blir allt mer sällan, för jag inser att studenterna inte har en aning. Inte ens om sådant man borde ha koll på efter att ha gått gymnasiet kan jag räkna med att man har koll på. Alldeles för många tvingas därför alldeles för sent inse vad de missat. Än en gång, detta går inte att lösa med hjälp av en återutgivning av Illustrerade klassiker, men exemplet kan fungera som en väckarklocka, som något att tänka med, om dagens situation och vad som krävs för att vända utvecklingen.

För mig är detta ett exempel eller en illustration till hur liten andel av den totala kunskapsmängden som en människa tillägnar sig skolan. En återblick på historien ger vid handen att skola bara kan vara en liten del i ett mycket större kunskapssystem. Skolan är toppen av isberget, men utan en bred bas med många olika aktörer som tar sitt ansvar och bevarar och vårdar kunskapen kan skolan aldrig lyckas och alla blir förlorare istället. Det spelar ingen roll vilka pedagogiska verktyg vi förfogar över eller hur många datorer som köps in, om vi har läxor eller inte. Skolan kan och kommer aldrig att kunna göra annat än vårda det som redan börjat växa utanför undervisningen. Förstår vi det och tar vi den insikten på allvar kan vi hoppas på en vändning, annars inte. Det spelar ingen roll hur mycket prov, kontroll och styrning som skolan utsätts för, om uppdraget är omöjligt från början och förväntningarna orimliga är det omöjligt och meningslöst. Först när samhället gemensamt tar ansvar och vårdar kunskapen kan vi hoppas och finns det hopp.

Science fiction, grekisk mytologi och 1800-talets upptäckare, allt i en salig blandning. Och in emellan en verklig klassiker som Viktor Hugos Samhällets olycksbarn, som idag de flesta troligen förknippar med musikalen med samma namn. Och den som sett filmen Världarnas krig (med Tom Cruise i huvudrollen) inser genast varifrån estetiken hämtats. Illustrerade klassiker gavs ut i USA och översattes till svenska. Inte bara här hemma gav den genomslag och ekar fortfarande. Verkligt värde varar. Hur mycket av det som produceras idag, i syfte att ge snabb ekonomisk avkastning kommer vi att minnas och skriva om 50 år fram i tiden?

Som sagt, den manliga slagsidan är tydlig. Men brukar man inte säga att det är killarna som har mest problem i skolan idag, att det är killarna som utvecklar anti-plugg kulturer? Det fanns inte på min tid, men att uttala sig om vad som är orsak och verkan är naturligtvis omöjligt. Fast faktum kvarstår, det finns en iakttagbar skillnad mellan då och nu och den faller inte ut till dagens fördel. Kanske finns här en delförklaring, eller något att i alla fall fundera kring?

Så rätt som det är dyker Emile Zola upp i högen. Vem läser honom idag, trots att han lämnat ett ansenligt bidrag till världslitteraturen. Vem läser överhuvudtaget tidlösa klassiker? Spelar det överhuvudtaget någon roll? Jag vet inte, men anser att det är något vi behöver samtala om. Det är viktiga saker och inget som läser sig av sig själv. Är det bra som det är behöver det lyftas fram och bevisas, för inget tyder på det. Det var bra en gång i tiden, för under de åren då Illustrerade klassiker gavs ut var den svenska skolan ett föredöme i världen.

Blandningen och variationen imponerar, och de tär verkligen en bildningsresa att återknyta kontakten med de gamla tidningarna, som inte bara innehåller en tecknad version av berättelsernas innehåll, utan även en faktatext om verket eller författaren eller det historiska skeendet. Infotainment långt innan begreppet uppfanns, alltså. Och det var som jag mins det ingen som lanserade detta som lösningen på något, det var bara något som fans där, som den naturligaste sak i världen. Kunskapen och bildningen, som jag alltså fortfarande bär med mig och har nytta av än idag fick jag på köpet, liksom nyfikenheten och insikten om att det finns så mycket mer att lära sig i världen än det skolan på sin begränsade tid någonsin kan förmedla. I bästa fall kan skolan glänta på dörren till världens vetande, men det förutsätter att det finns en vilja att veta hos eleverna och att uppmärksamheten riktas mot det läraren har att berätta.

Hannibals fälttåg över Alperna visste jag inget om innan jag läste om det i illustrerade klassiker, och det är fortfarande idag den enda källan jag har till den kunskapen.

Också en modern film som hämtat sin estetik från Illustrerade klassiker. Som sagt, dess värde varar och lever kvar än idag.

Leo Tolstoj smygs in i högen. Det handlade som sagt inte bara om matinéartade äventyr, det fanns en verklig vilja att bidra till bildning bland den uppväxande generationen. Och det var inte skolan som stod bakom, det var bokförlagen, det vill säga privata företag. Då kämpade många aktörer mot samma mål. Idag menar Svenskt Näringsliv på allvar att skolans innehåll ska dikteras av marknadens behov, att skolan ska tjäna näringslivet. Det är också en tydlig skillnad. Om det är en signifikant skillnad som har med kunskapsraset att göra kan jag inte uttala mig om, för att göra det behövs forskning. Men vem ska bekosta den typen av forskning, den kritiska forskningen som inte har någon direkt ekonomiska nytta?  Grundforskningen som kommer alla till del, kanske inte idag, men på sikt? Det är en öppen fråga.

Jag tröttnar aldrig på dessa tidningar och kan inte se mig mätt på omslagen som tar mig tillbaka till en svunnen tid. När jag gick i skolan var jag ingen stjärna, tvärt om var jag trött och oengagerad, hade svårt att koncentrera mig. Resultaten på proven var dåliga och jag placerades i svenskaklinik som det hette. ADHD och dyslexi talade man inte om, och ingen brydde sig särskilt om mig. Jag betraktares som ett hopplöst fall. Aldrig trodde jag då att jag skulle bli lärare och än mindre forskare. Docent visste jag inte ens vad det var eller att det fanns något som hette så. Men jag har alltid varit intresserad av att lära mig, och jag fan och tog till mig kunskapen där jag hittade den. Och det jag lärde mig då, både i och utanför skolan utgör fortfarande en betydande del av den grund som jag vilar på och hämtar stöd och inspiration från. Därför tror jag inte att skolan behöver mer riktade insatser. Kunskapsraset har inte särskilt mycket med skolan att göra, det är ett utbrett samhällsproblem som visar sig i skolan, för det är kunskaperna mäts. Därför är det inte lärarna som ska kritiseras, utan samhället och alla medborgare. Skolan är bara en liten liten del av det kunskapsbygge som utgör stommen i en kunskapsnation. Insatser där kan bara ge marginella resultat. Det är i samhället förändringar behöver göras, i inställningen till kunskap och lärande. I synen på vad som främjar nyfikenhet och triggar fantasin och lusten att göra vad som krävs för att verkligen kunna tillägna sig det som lärarna undervisar och och det som den högre utbildningen handlar om.