Heidegger, vara och tid 1

Ger mig i kast med Heidegger. Äntligen påbörjas arbetet på allvar. Har ingen som helst aning om vart detta arbete kommer att ta mig, eller ens om jag kommer att ro det i land, om jag kommer att förstå texten och om det går att förklara för någon annan. Fast det är där jag vill vara, precis vid gränsen för min intellektuella förmåga. Jag räds inte misslyckanden, för det är enda sättet att lära och fördjupa kunskap. Så har det varit så länge jag kan minnas och även om jag, också så länge jag kan minnas, har fått ta emot en massa skit för det vet jag inget annat sätt och vill jag inte jobba på något annat sätt. Kunskap är en belöning för tiden och mödan, för ihärdigt, hårt och mödosamt arbete, just där vid gränsen. Vetande är ingen formalitet som man river av för att sedan ägna sig åt annat. Vetenskap är en kamp om kunskap, mot komplexitet, lättja och människans begär efter enkla lösningar. Jag omfamnar det obegripliga och söker mig till frågor utan givna svar. Där kommer jag och mina kompetenser bäst till sin rätt. Hoppas naturligtvis att denna serie bloggposter ska leda till klarhet, för mig och den som nu orkar följa med, men jag vet att det inte finns några garantier.

Mycket finns att säga om Martin Heidegger, men detta är inte en biografi. Filosofin står i centrum här, tankarna, kunskapssynen och arbetet med att försöka förstå varat och tiden som är två av livets allra mest för givet tagna inslag. Vad kan vara mer självklart än just varandet och tiden, tidsligheten? Orka, kanske någon tänker, hålla på med att försöka förstå. Det vet väl alla vad det är att vara, och tiden är ett faktum. Känner igen tankegången, för det är exakt så som kulturvetaren bemöts när hen talar om behovet av förståelse för kultur. Hen avfärdas som, i bästa fall, en kuf. Fast på vilka grunder avfärdas dessa frågor och med stöd i vilka argument ignoreras behovet av insikt och förståelse för det påstått givna? Den frågan uppehåller jag mig vid, här i den första bloggposten om Heideggers filosofi samt begreppen vara och tid. Tar man för givet något som inte går att ta för givet riskerar man att missa något avgörande. Kanske är det just insikt om detta vi behöver, idag mer än någonsin? Insikt om att evidens är ett trubbigt redskap, och att kravet på evidens är värdelöst om man redan på förhand bestämt sig för vad man vet, vad som är värt att veta och undersöka. Finns det till exempel evidens för att kultur, vara och tid är frågor som inte behöver undersökas? Finns det evidens för att avfärda kulturvetaren när hen säger att kultur per definition är ett vagt begrepp och att denna inbyggda egenskap, denna förutsättning för arbetet med att försöka förstå kultur, måste vara utgångspunkten för vetenskapen om kultur?

Evidens är ett av vetenskapens alla verktyg, men det är på inget sätt det enda verktyget. Och vetenskap handlar om det vi inte vet, annars handlar det om informationssökning. Heidegger ger sig i kast med detta, och han låter kunskapsmålet bestämma vilka verktyg han använder för att söka svar. Handlar målet för undersökningen om att skapa förståelse är evidens ett trubbigt verktyg om det ens fungerar. Och vi vinner inget på att avfärda Heidegger innan vi lyssnat på vad han har att säga. Visst är det fullt möjligt att förneka och låta bli att reflektera, men det betyder inte att det är klokt att göra det, oavsett hur många som nu gör det. Kulturen, varat och tiden är inslag i livet som ingen kommer undan och vad skulle just därför kunna vara viktigare att undersöka än just det? Rymden och avlägsna, möjligen beboeliga, planeter kanske är roligare och mer fantasieggande, men eftersom de ligger utom räckhåll för mänskligheten är det meningslöst att drömma om och lägga energi på att försöka nå dem, menar jag. Argumentet jag lutar mig mot är att oavsett om det går eller ej så krävs det ändå massor av tid för att utveckla kunskapen och den teknik som krävs för att realisera drömmen och för att det arbetet ska ha någon chans att bli framgångsrikt krävs att livet på jorden lever vidare och att samhället blir hållbart, annars går mänskligheten under och då spelar ingenting någon roll. Det är mitt motiv för värdet med kunskap och insikt om kultur, om vara och tid.

I början av denna undersökning kan vi inte utförligt diskutera de fördomar som ständigt på nytt inplanterar och odlar uppfattningen att det inte finns något behov av en fråga efter varat. Dessa fördomar har sina rötter i den antika ontologin själv. Denna i sin tur -- vad gäller det underlag på vilket de ontologiska grundbegreppen vuxit fram och i fråga om det adekvata i bestyrkandet av kategorierna och deras fullständighet -- kan bara ges en tillfredsställande tolkning med ledning av den först klargjorda och besvarade frågan efter varat. Därför ska vi bara föra diskussionen av fördomarna så långt att nödvändigheten av att återuppta frågan efter varats mening blir tydlig. Dessa fördomar är tre:

Så skriver Heidegger inledningsvis. Här tänker jag på Nietzsche, vars filosofi handlade om just detta, om att försöka bryta sig loss från den antika ontologin själv. Tragedins födelse, uppgörelsen med Platon och Aristotelses, med för givet tagandet om att kunskapen finns inlagd i världen, för oss människor att upptäcka, är ett arbete som Heidegger tar upp och fortsätter, med utgångspunkt i frågan om varat och tiden. De tre fördomar som hänvisas till är: 1. Uppfattningen att varat är det "allmännaste" begreppet, 2. Uppfattningen att begreppet vara är odefinierbart, och, 3. Uppfattningen att varat är det självklara begreppet. Ingen av dessa uppfattningar, menar Heidegger, går att ta för givna. Där börjar alltså undersökningen, dessa frågor utgör motivet för undersökningen, om varat, om grundläggande saker och inslag i vardagen som olyckligtvis tas för givet. Vi behöver inte så mycket svar som vi behöver insikt om frågans relevans, för svaren på frågorna kan aldrig formuleras på något enkelt sätt. Ifråga och tid och vara kan man inte på något snabbt och enkelt sätt svara på vad man kommer fram till, för det är inte så tiden och varat, eller kulturen förd en delen, fungerar. Det är något man bara måste acceptera för att kunna förstå, att svaret på en fråga som ännu inte besvarats aldrig går att uttala sig om, för det är detta arbetet med och sökande efter svaret handlar om, det vi ännu inte vet något om.

I ett slags utslag av hybris har människan och dagens moderna samhället, kommit att ta allt mer för givet. Som om vi redan vet allt som finns att veta, som om det gick att på förhand avgöra vilka frågor som behöver besvaras och vilka som kan avfärdas som meningslösa. Varat, tid och kultur har olyckligtvis kommit att uppfattas på just det sättet, som något vi inte behöver bekymra oss över, som meningslösa frågor som ingen behöver bry sig om. Här finns ett motstånd, här blåser det motvind, är det uppförsbacke. Detta är vad jag kämpar med dagligen och stundligen, med att försöka övertyga om kulturfrågans legitimitet och kulturvetenskapens värde. Därför omfamnar jag Heidggers tankar och ser fram emot arbetet med att försöka förstå boken Vara och tid. Arbetet saknar riktning och var svaren, om det nu finns några, går att hitta är höljt i dunkel. Detta ser jag inte som något problem, det triggar snarare mitt intresse och inspirerar. För visste vi redan vore arbetet meningslöst.

Övervägande av dessa fördomar har emellertid samtidigt gjort det tydligt att inte bara svaret på frågan själv saknas, utan att till och med frågan själv är dunkel och riktningslös. Att återuppta varafrågan innebär därför: att till att börja med utarbeta frågeställningen tillräckligt.

Detta låter som ljuv musik och ger mig argument för övertygelsen om att det är frågorna som är viktigast, inte svaren. Om vi inte vet vad vi söker kommer vi aldrig att kunna få någon fördjupad insikt om varats gäckande natur.

Med dessa ord är arbetet igång, har sökandet efter svar i okänd terräng tagit sin början. Vi får se vart vi hamnar, hur långt vi kommer och om det ens går att ta sig fram. Hur det går återstår att se, men nu är vi i alla fall igång. Äntligen!