Ansvar, verkligt ansvar

Ta ansvar, vem gör det idag? Vad är det att ta ansvar? Mycket av dagens problem kan härledas till ordet ansvar, och till olika innebörder av det ordet. Individens ansvar talas det om. Greklands ansvar för krisen i landet och i EU, debatteras livligt. I politiken är det viktigt att ta ansvar och i näringslivet är graden av ansvar ett mått på hur viktig man är.

Jag är docent. Har ägnat långt mer än halva mitt liv åt studier, forskning, fortbildning och meritering. Det borde göra mig lämplig att få ta ansvar. Jag vill ta ansvar. Fast det får jag inte. För hur skulle det se ut, om verksamheten inte kontrollerades? Om resultatet inte utvärderades och jämfördes? Med stöd i dessa tankar kontrolleras allt fler, allt oftare idag. Som docent har jag ansvar, men bara på pappret. För det är viktigt att examinerande personal är vetenskapligt meriterad. Fast vore ansvaret jag har verkligt skulle jag efter eget huvud och med stöd i mina kunskaper och min upparbetade erfarenhet kunna utforma och ändra undervisningen och kursinnehållet. Det får jag inte. Ansvaret jag har handlar om att jag ska göra det som bestämts av någon annan, någon annanstans i systemet.

Forskningen ska vara fri sägs det, men få verksamheter är mer kontrollerade än forskning. Friheten är minimal och den blir stadigt mindre. Samma gäller individens frihet att söka kunskap, den regleras och minskas för varje år som går. Elever och studenter får inte ta ansvar för sitt eget lärande, för hur skulle det se ut? Vad skulle det leda till? Lättja och kaos, tänker man och hotas det med. Finns det evidens för det? Knappast, för vad säger att någon skulle välja den vägen om det finns något att vinna på att faktiskt veta något?

Utbildningssverige har anammat näringslivets och politikens syn på ansvar. Där handlar det om att någon ska vara galjonsfigur i tider av framgång och fungera som syndabock när resultaten uteblir. Den som kan tänka sig att ikläda sig den rollen belönas rikligt, men får finna sig i att avsättas när det går dåligt. På det sättet skapas en kultur där ansvar allt mer handlar om att få betalt för att ta risker som man sedan betalar genom att avstå från mer pengar (fast då har man förhoppningsvis redan tjänat mer än man någonsin kommer att kunna göra av med). Politiker visar ansvar genom att avgå!? Genom att lämpa över problemen på någon annan.

Idag handlar ansvar om allt annat än att faktiskt ta ansvar. Och i skolan lär sig eleverna följaktligen inte att ta eget ansvar. Undervisning handlar allt mer om att skylla på någon annan när det inte blir som man hoppades. Allt färre lär för kunskapens skull eller för livet, och lusten att lära håller på att kvävas.

Likt ett gummiband står läraren där i mitten. Går det bra tar eleverna/studenterna åt sig äran och skolan och lärosätet (dess ledare) hyllas som föredömen. Och går det dåligt är det lärarens fel. När utbildning inte fungerar idag ska lärarna utbildas, kurserna utvärderas och högt meriterade lektorer sätts under förmyndarskap.

Det ser ut som en gåta att allt färre vill bli lärare idag. Fast det är ingen gåta. Klart att det inte framstår som lockande att bli lärare under rådande omständigheter. Vem vill frivilligt utsätta sig för ett omöjligt uppdrag, och dessutom få en provocerande låg lön för mödan? Ingen som inte är idealist, och bara den som inte klarar av något annat. Det råder brist på lärare idag, skriande brist. Och bristen växer.

Vad är rätt väg att gå? Mer kontroll och mindre ansvar. Eller mer ansvar och mindre kontroll. Varför ska LÄRARE och skolor kontrolleras, när det vi vill ha är mer och bättre kunskap hos elever och studenter? Varför är det tabu att tala om elevers/studenters ansvar för sitt eget lärande? Det är ju inte för skolans skull de lär, utan för sin egen skull och för Sveriges framtids skull. Samhället betalar för att ge ungdomar utbildning. Är det då rätt väg att gå att kontrollera och vingklippa lärare, forskare och andra som visat sig dugliga och som ägnat sitt liv åt kunskap, lärande och utveckling.

Ingen ska lämnas i sticket. Ingen behöver få skylla sig själv om det går dåligt. Det är inte det jag menar, jag menar bara att det inte fungerar som det är, och det som brister är ELEVERNAS och STUDENTERNAS kunskaper. Och fler kontroller, mindre ansvar och mer reglering har inte lett till någon förbättring.

Skolan borde handla om att lära sig ta ansvar, i ordets verkliga betydelse. Den som har ansvar och som tar det på rätt sätt deltar med blod svett och tårar i arbetet med att återställa ordningen eller reparera skadan. Hen flyr inte fältet, avsätts inte och kan heller inte skylla på någon annan. Vi bygger ett samhälle där allt färre tar ansvar och där den uppväxande generationen inte vet vad ansvar ärt, än mindre hur man ta ansvar. Det är grunden till övriga problem, orsaken till att kunskapsbasen som Sveriges goda rykte ute i världen vilade på utarmas i skrämmande fart.

Ansvar är något man tar för att man tycker det är viktigt. Ansvar är inget man kan få betalat för att ta. Och ingen kan ta ansvar för någon annan! Förstår vi det och bygger ett samhälle på sådan grund kanske vi kan hoppas på en ljusning. Några garantier finns dock inte.