Tänker med John D. Caputo

Äntligen fick jag tid att lyssna, tid att tänka och tid att skriva. Det har varit mycket annat nu ett tag som pockat på uppmärksamhet, som tagit tid och stulit fokus. Fast nu börjar det lätta lite. En kurs är helt klar, två kurser kvar. Konferenserna och internatet jag ska på kräver inte så mycket, där brukar det finnas tid att tänka och framförallt hämta inspiration. Det är uppsatshandledning och examination, administration och alla krav förenade med det som tar tid och kraft från det jag helst gör, skriver/tänker/läser. Så bra då, att det finns tid för det här och nu.

Fick ett tips från Josef Gustavsson för några veckor sedan, om ännu en intressant podcast på Freestyle Christianity. Tog en promenad och lyssnade, tänkte och antecknade. Programmet är en intervju med John D. Caputo, som skrivit en hel del böcker om teologi, om postmodern teologi, bland annat:  The Insistence of God: A Theology of Perhaps and The Weakness of God: A Theology of the Event. En ny bekantskap för mig. Intressant! Och jag gör som jag brukar, det vill säga tänker vidare utifrån det jag hörde och det som fastnade i mitt medvetande. Den som vill ha en ordagrann redogörelse för vad som blev sagt kan lyssna på podcasten.

Caputo får inledningsvis frågan om han instämmer i att filosofer ofta jobbar med En tanke, som de fördjupar och håller sig till på olika sätt. Och vilken tanke han i så fall jobbat med. Caputo instämmer och menar att tanken som han hållit fast vid genom åren är: Bön! Vad är det och varför ber människor? Till vem riktas bönen, om Gud är död? Caputo berättar om sina möten med den ateistiske filosofen Jacques Derrida, som han menar också ber. Även om han är ateist. Hans filosofi handlar om att tilltala någon med sina innersta tankar, om livet och varat, som mycken filosofi handlar om. Caputo ser ett mönster och spårar rötter till detta tänkande hos Augustus och hans Confessions. En intressant tanke, filosofi och teologi som bekännelser, som bön. Inte till en gud, utan just en bekännande handling. Sätta ord på sina tankar, formulera sina önskningar. Visa tacksamhet. Här finns en dimension av liv som är lätt att glömma bort, särskilt när det enda som räknas är det vi vet och det vi har. Fokus på evidens och säkerhet för med sig att momenten av skapande försvinner, kompetensen att uttrycka önskningar och skapa visioner utarmas.

Vi, människan, är agenten, inte Gud! Viktigt! Caputo intresserar sig för bönen som handling, inte som som kanal till Gud. Man ber inte för att få något, utan för att uttrycka förhoppningar, bekänna sin ödmjukhet och visa samhörighet, med resten av mänskligheten och med livet på jorden. Det är i alla fall vad jag läser in i det som sägs. Tänker på psykologisk forskning som visat att den som skriver ner det man är tacksam över uppvisar större tillfredsställelse och lycka, med livet och tillvaron. Här finns något, i bönen som handling. När Gud inte längre existerar, i kyrkans dogmatiska mening, öppnar sig möjligheter. Olyckligt, alltid, att kasta ut barnet med badvattnet. Religion är en kulturell institution som utvecklat och härbärgerat centrala mänskliga värden. Om vi kastar ut dem i samma veva som vi överger Gud kommer livet att bli fattigare. Det handlar aldrig om antingen eller. Kunskap kommer inte i paket som måste accepteras eller förkastas, i sin helhet. Vetande är liksom livet och kulturen komplexa helheter, icke-linjära processer av ömsesidig tillblivelse.

Det talas om tystnadens betydelse, inom språket. Talande tystnad! Bönen kan göra oss uppmärksamma på tystnaden, mellanrummen och det onämnbara, det odefinierbara. Allt det som kravet på evidens tvingar oss att ifrågasätta som spekulationer. Bön är en handling och den handlingen har inte nödvändigtvis något med religion eller Gud att göra, det kan vara något annat också. Och tystnad, tomhet och mellanrum behöver inte självklart vara meningslösa inslag i livet möjliga att rationalisera och effektivisera bort. Gud som tystnad, talar Caputo om. Gud som ett slags mening som inte går att uttrycka med ord, men som ändå går att undersöka och försöka förstå. Mystiken, komplexiteten, motsägelserna. Slump. Det finns så mycket i livet och tillvaron som inte går att förklara, men som ändå spelar roll. Tystnaden är talande, om man väljer att lyssna. Och gör man det hör man, ser man och förstår man hur mycket som finns som vi inte förstår.

Teologi, som KANSKE! Religion som agnostisk livshållning. Gillar den tanken, för den leder bort från tvärsäkerheten. Den hjälper en att skärpa sin kritiska förmåga. Tänk om ... Varför är det en så farlig tanke? Handlar det som makt? Makt över kunskapen? Vetenskapen är liksom kyrkan ett slags struktur. Caputo talar om Jesus som bråkstake, uppbrytare av rådande ordningar. Tar till mig den tanken, och påminner om att bara för att Gud är död betyder inte att man inte kan leva ett liv i Jesu efterföljd, betyder inte att man måste förkasta allt. Kritiskt tänkande och uppbrott behövs, för makt korrumperar, allt och alla. Kunskap måste sprids, inte samlas hos några få invigda och uppburna. Elittänkande leder till ökade klyftor och leder till att samhället slits isär och människor vänds emot varandra. Om fler reflekterar över dessa saker, om fler ber oftare. Tänk om vi inte vet allt som är värt att veta om livet, människan och korden? Tänk om. Kanske, kanske? Vad har vi att förlora på att försöka? Kom låt oss göra ett försök, tillsammans. Så definierade Nietzsche sanningen, som kanske. Inspirerande att se kopplingen, att uppfinna svar, att be. Det händer massor i tystnaden, mellanrummen och om man vågar försöka. Det är ofta när man är vilse man upptäcker nya och bättre vägar.

Teologi ska jaga och utmana ontologi, för att undvika att kunskapen sluter sig inom sig själv i ett slags självrefererande system. En tanke som tangerar tankar om språk som uttryckts av Deleuze och Guattari. Språket måste vara levande, och stå i relation till livet och människorna som lever i det och förändras tillsammans med det. Språket liksom kunskapen måste röra sig med det som studeras eller sätts ord på. Språk och kunskap är relationer, är det som händer mellan. Teologin som Caputo skriver om är en teologi utan Gud, eller i alla fall en teologi utan en namngiven gud. En teologi som utmanar, både kyrkan och vetenskapen. En uppbrottets teologi, en teologi so bråkar med allt vi "vet", för hur vet vi det vi vet? Kan vi verkligen veta det? Jag menar at tvi har allt att vinna på att överge alla sådana ambitioner. Vetenskapen undersöker världen och livet, den bevisar inget. Att undersöka är att testa, tänka kritiskt, utmana, bråka.

Caputo och Gustavsson talar om Event: det som händer, eller det som utmanar reglerna, det möjliga. Metaforer och begrepp, som verktyg att tänka med. Regler i sökandet efter kunskap är antiintellektuella. Det finns inga regler för hur regler skapas! Befinnande att lyssna på dessa kloka ord. Teologi/vetenskap/event: artikulering av möjligheter. Becoming! Att förbereda sig på, öppna upp tanken för, det oväntat oväntade. Hela jag ler där jag går ensam längs landsvägen. Detta är kloka ord, ord som ger mig hopp om framtiden, om en annan akademi, ett annat samhälle och en annan skola. Det omöjligas möjlighet! Så ser Caputo på eventet! Det är ett sätt att se på Gud, på det som skulle kunna vara, men som ännu inte bara, det som bara finns som en möjlighet.

En allt för fakta- och evidensbaserad skola och politik är farlig, för den utarmar förmåga att tänka kritiskt, kreativt och i nya banor. Överallt och hela tiden lurar faran att system sluter sig inom sig själva, att de börjar reproducera gamla sanningar för att presentera dem som ny kunskap. Så byggs hierarkier och aristokratier, så skapas klyftor och så slits samhällen isär. Kunskap är inget i sig, det är något man gör. Kontextens betydelse för religion, tänkande, meningsskapande och kunskap kan inte underskattas och måste därför uppmärksammas.Inte för att förklaras, utan för att hålla möjligheten vid liv, om realiseringen av det oväntat oväntade. Förmågan att föreställa sig, är lika viktig som kritiskt tänkande. Gud är det som skulle kunna vara, en annan akademi, ett annat samhälle är möjligt. Om vi vill och gör oss öppna för möjligheterna eller flyktlinjerna som hela tiden finns, om vi bara lär oss se dem.

Metafysik, Caputo från frågan om det är metafysik han sysslar med. Men han värjer sig. Nej det är det inte, säger han. Metafysik är världen som den skulle vara utan människor. Så om vi skapar vår värld, finns det då något bortom fysiken, eller är allt immanens? Det ska jag fundera vidare på, hur dessa saker kan förstår och hur de hänger ihop med det jag vet. Jag har inga svar, men det är frågorna som leder tanken vidare, så allt är i sin ordning. Vetenskap handlar inte om det vi vet utan om det vi inte vet, om det vi vill veta, om sökande efter nya och bättre svar på eviga frågor. Vetenskapen kan inte ensam utföra det arbetet, teologin kan och bör kunna komplettera arbetet. Både och, inte antingen eller!

Att skapa begrepp är att skapa liv, är att skapa ett bättre samhälle. Krav på säkerhet och fördömmande av misslyckanden leder till förlamning, till en växande oförmåga att skapa och tänka i nya banor. Det är vad jag skulle säga är den tanke jag ständigt återkommer till, i det mesta jag gör. Hur kan det bli bättre? Hur kan man göra på andra, alternativa sätt? Vad är möjligt och var går gränsen för det möjliga och det otänkbara? Vetskapen måste vara mer kreativ, måste tillåta fler försök och borde därför frigöras från kraven på ekonomisk avkastning. Vi måste lära oss tro på och återfå förmågan att känna förtröstan. Kanske kan bönen hjälpa oss med det. Bönen som en teknik, som ett sätt att lära sig lyssna, på sin kropp, sina medmänniskor, på naturen. Bönen som ett sätt att göra något konstruktivt av mellanrummen, som ett sätt att lära sig se möjligheter och flyktlinjer.

Försök, kom låt oss göra ett försök. Vad har vi att förlora?