Om minnen, materialitet och hållbarhet, med utgångspunkt i färgen röd

Det var länge sedan jag var på en kultuforskarkonferens, inser jag nu när allt är igång. Mina insatser avhandlas imorgon och på onsdag, så jag tar tillfället i akt att förbereda mig, ta hand om lite studentärenden och reflektera över den inledande Key Note föreläsningen, som fick mig att längta tillbaka till att det jag går miste om när jag rör mig i andra intellektuella kretsar. Inte så att det är ointressant eller ointellektuellt på andra håll, men kulturforskningen är min hemvist. Här, på ACSIS 2015, känner jag mig intuitivt hemma (inte bara för att min ryggtavla syns på omslagsbilden till programmet), och jag inser hur svältfödd jag är på den typen av utmaning, inspiration och tänkande.

Anna Reding, från Kings College London, inledde konferensen: In the flow: People, Media, Materialities. Och som hon inledde. Hon talade utifrån rubriken: Cloud Memory: The Material Fabrications of Memory. Elegant, tankeväckande, utmanande och så himla inspirerande. Även om ämnet var allvarligt och dystert. Fast så klart, just därför, viktigt! Ska försöka göra anförandet rättvisa, eller i alla fall ge min bild av vad som sades, mina tankar och associationer kring det jag hörde.

Utgångspunkten var färgen röd. Den första bilden var en bild av en målning, på en sten, från Australien. Målningen var väldigt gammal och utförd av aboriginer. Den visade människor som dansade, som befann sig i ett slags flow. Ett snabbt klipp till Baumans Liquid modernity och till NN som var den som uppfann begreppet, eller i alla fall gjorde något med det och placerade det på den modena människans mentala karta.

Reding talade som sagt om färgen röd. Och det gjorde hon av olika skäl. Cloud Memory var titeln, som syftar på något i högsta grad modernt. En titel som riktar uppmärksamheten uppåt mot himlen och ger associationer till vatten, som människan består av till 70 procent. Där finns våra moderna minnen. I olika så kallade molntjänster. Fast det är en illusion som tjänar kapitalet väl, som gynnar flödet av pengar genom det ekonomiska systemet och som leder tankarna till något lätt, luftig och helt utan miljöpåverkan. Nästa bild krossade brutalt den illusionen, för den visade en serverhall i Kalifornien. Hallen som sågs från luften upptog en stor areal. Det är där minnena finns, här på jorden. Och hallarna kräver stora mängder ström, energi och vatten för kylning. Inget flow utan friktion, det var budskapet. Vem får betala för att vi ska kunna vara i flow och uppnå den känslan? Det var detta som resten av föreläsningen handlade om.

Ett nytt ord, ett begrepp, ett tankeredskap lanserades: Globital, som är en sammansättning av global och digital. Och tanken med det är att binda samman det flyktiga molnet, det digitala flödet, med det globala i många olika betydelser av begreppet. Kapitalet, som är globalt, tvingar oss tillexempel att glömma. Kapitalet som lever av vår känsla av flow vill få oss att rikta våra blickar och associationsbanor till himlen, till molnen, till vatten och till oändliga resurser. Men nätet, systemet som kopplar oss samman och möjliggör känslan av flow, är allt annat än eteriskt och överjordiskt. Det är i högsta grad en jordbunden verksamhet, som kapitalet alltså vill få oss att glömma eller bortse från.

Datorer byggs av kisel och av sällsynta jordartsmetaller. Fast de är inte särskilt sällsynta egentligen. Metallerna är relativt vanliga, men de är väldigt utspridda. Och de kan bara utvinnas på ett lönsamt sätt genom att brytas i miljövidriga dagbrott, alternativt av lågavlönade kvinnor och barn. Det kan här tyckas som vi fjärmat oss från färgen röd, men det är bara en illusion. För en av de viktigaste jordartsmetallerna är Europium (Eu i det periodiska systemet), som är röd och som dessutom heter samma som den del av världen där Internet används mest flitigt, där flow är som mest utspritt och där flest minnen flyttas ”upp” i molnet. Fler bilder, av miljövidriga dagbrott, av protester mot nedsmutsning och av kvinnor som för hand utan skyddsutrustning utvinner guld från skotade gamla datorer och kablar. Det bilderna illustrerade var friktionen som hela tiden utgör ett hot mot västvärldens hunger efter flow.

Allt och alla kopplas samman genom färgen röd. Afrikas jord är röd, liksom Australiens. Därifrån hämtas förutsättningarna för en ökande hastighet i de flöden som garanterar tillväxten som håller västvärldens ekonomier igång. Om detta uppmärksammas allt för mycket, av allt för många. Om vi blir fler som minns hur kopplingen mellan våra digitala liv och jorden naturen och faunan ser ut kommer friktionen att öka och flödet att hindras. Priset för att vi ska kunna leva våra liv får alltså någon annan betala, får människor som lever i områden som vi i väst anser oss kunna offra, betala. Jorden får betala i form av nedsmutsning, vattenbrist och förödelse av ovärderliga platser som människor levt på sedan mänsklighetens gryning. Färgen röd knyter samman allt detta och alla vi som lever här på jorden idag. Färgen röd är en mäktig symbol, som rätt använd kan väcka tankar till liv, tankar som kan mana till handling. Kulturforskningens syfte, eller ett av dem i alla fall, är att mobilisera. Och för detta ändamål passat exempel som detta utmärkt.

Ingen vill ha ett miljövidrigt dagbrott på sin bakgård, ingen vill arbeta i en smutsig gruva eller med saker som hotar ens hälsa. Men bara den som har haft turen att födas i den rikare delen av världen har makt och möjlighet att välja och låta sig ryckas med av det flow som marknaden lever av och som ständigt måste öka för att hålla hjulen igång. Fats ju snabbare det går, desto större blir friktionen. Priset ökar ju fler minnen som ladas upp i molnet som alltså inte är något moln, det är en mycket smutsig och i högsta grad jordbunden verksamhet.

Reding påminner oss om detta med hjälp av sina bilder, sina exempel. Hon vill väcka våra tankar, vill få oss att reflektera över hur allt hänger ihop. Hon leder inget i bevis, för det behöver hon inte. Hon pekar på kopplingar mellan befintliga, evidensbaserade insikter och rena självklarheter. Hon gör oss uppmärksamma på att makten och vetandet är två sidor av samma sak. Hon skakar om och bryter illusionen som känslan av flow får oss att leva i, och som leder till att vi glömmer att molnet inte är ett moln utan en miljövidrig verksamhet med konsekvenser som snart kan komma att påverka även oss som lever här i väst.

Det finns ett pris att betala, här liksom i fysiken. För det man vinner i kraft förlorar man i väg. Och vill man åka snabbt måste man tåla fartvinden, friktionen.  Så länge någon annan betalar kan vi leva i illusionen, men är det etiskt riktigt? Vill vi verkligen vara del av detta? Det är viktiga frågor som måste ställas, för i vår globaliserade värld är vi alla sammankopplade, med eller utan internet, som synes. Färgen röd, rött liksom blodet som flödar i våra ådror, binder oss samman med varandra, med jorden och med livet som sådant. Visst kan det vara skönt att glömma, eller minnas bara det som är behagligt, men förr eller senare kommer verkligheten ikapp oss alla, även den som känner fartvinden blåsa i håret, som har flow och som ser sitt kapital förmeras allt snabbare. Minnen kan lagras eller glömmas, men det är ingen ursäkt.

Vi måste plocka ner molnet på jorden, vi måste öppna alla svarta lådor som döljer kopplingarna och som gör det möjligt att hålla illusionen vid liv. Menar vi allvar med talet om hållbarhet är detta frågor och aspekter av det moderna samhället som ingen kan ducka för, som inte får glömmas. Priset det kostar för att hålla illusionen vid liv måste uppmärksammas. Och för det behövs inte mer evidens, utan en bättre och mer spridd förmåga att tänka kritiskt, att analysera samband och att tänka längre än fram till det bokstavliga, det uppenbara och det makten vill få oss att se. Om detta handlar kulturvetenskap, min vetenskap.

Även om jag är trött så här i slutet av terminen är jag nu fylld av inspiration och intellektuell lycka. Tack Anna Reding! Tack Acsis! Tack alla kulturvetare, för det viktiga, kollektiva arbetet med att hålla kunskaperna och kompetenserna vid liv.