Hur leder man en kunskapsprocess?

Sitter alldeles vid vattnet, på Syddansk Universitet, campus Alison, och skriver. Snart börjar dag två av konferensen. Igår presenterade jag mitt papper och var diskutant på ett annat. Idag ska jag bara lyssna. Har tagit en långpromenad i den uppgående solen genom den vaknande staden som också den ligger alldeles vid vattnet. Känner sommaren närma sig. Och i år är jag inte lika trött som jag varit förr om åren. Det är en märklig känsla. Igår efter anförandet hade jag för några år sedan rasat ihop av trötthet, men nu kände jag bara inspiration och kraft. Kanske är det platsen vi är på? Kanske är det för att jag fyllt 50 och har skaffat mig rutin. Visst är det mycket uppsatser och annat, i år mer än någonsin, men jag kan vila på helgerna och släppa det på kvällarna. Jag sover bättre och jag får gjort mer. En skön känsla. Och nu har jag bara lite betyg att rapportera in och en konferens till att åka på, sedan är det sommar.

Konferensen jag är på handlar om regional utveckling, ekonomi och handel. Många nationalekonomer är här, och företagsekonomer. När de kommer samman på det här sättet märker man skillnaden. Det är lärorikt på många sätt. För mig är det fortfarande en ny miljö, jag lär mig fortfarande. Vill aldrig sluta göra det. Kommer inte att slå mig till ro. Jag är lärare i själ och hjärta. Kunskap är mitt liv, eller det som ger mitt liv mening. Det gäller på alla plan, strävan efter att bli bättre och införliva erfarenheterna jag gör under resans gång är min livshållning. Bloggandet är en del i den strävan.

Hittar en ledare på SvD, skriven av Janerik Larsson, den handlar om ledarskap, som är ett viktigt tema i ämnet företagsekonomi. Låter den utgöra basen för dagens tankar. Ledaren handlar om friskolor och deras ledare. Tycker det är både viktigt och intressant att fundera på skolledarskap, för det finns överallt i hela utbildningssystemet och synen på vem som är bra och vad som krävs förändras snabbt i dessa dagar. Det är dock inte detta ledaren handlar om, den handlar om en undersökning som antas visa att friskolornas ledare är bättre än andra skolledare. Det som väcker min nyfikenhet är dels synen på ledarskap, dels synen på kunskap, samt relationen däremellan.

Riskkapitalbolag med kortsiktiga vinstintressen hör inte hemma i välfärdssektorn det är vi överens om.

Det skrev folkpartiets ledare Jan Björklund nyligen. Björklund har gjort utvecklingen av den svenska skolan många otjänster, men hans hets mot private equity hör till det värsta. Dessa företag arbetar med att utveckla de företag de äger för att de långsiktigt - oavsett kommande ägarform - ska prestera bättre.

Utvecklas måste alla skolor för att kunna bedriva sin verksamhet, så självklart håller jag med om det. Men "företag" och "prestera bättre" är ord jag vänder mig mot. Skolan är inget företag. Driften av skolan kan absolut drivas som företag, men verksamheten som bedrivs däri är väsensskild från det företag sysslar med. Kunskap är ingen produkt, ingen prestation som kan mätas eller en process som kan effektiviseras.  

Detta är ett helt okontroversiellt konstaterande vad gäller industri- eller handelsföretag.
Statsminister Stefan Löfven har från sin tid som ordförande i IF Metall god insikt i detta. Men nu har han av de politiska omständigheter som bl a Björklund bidragit till tvingats att låtsas som han inte förstår hur företagsutveckling och företagsskötsel går till.

Det jag vänder mig mot i ledaren är att Larsson självklart sätter likhetstecken mellan skola och företag, vilket jag menar är mycket olyckligt. Det går inte att ta för givet att det är samma sak. Ändå gör vi det, och kör sedan på som om det brann i knutarna. Skolan är en känslig verksamhet och kunskap är ingen produkt. Eller, det är så jag ser på saken, med stöd i egen forskning och erfarenheten från alla mina år i det svenska utbildningssystemet. Skolan kan absolut drivas som ett företag (och det kan man göra mer eller mindre bra), men frågan är hur klokt det är. Det är ingen detalj i sammanhanget, det är en central del av problemet. Ändå behandlas det som något man kan överse med. Pengarna och makten talar och tar sig rätten att definiera. Och Larsson och många andra lyssnar, för inte kan väl den som har makt, pengar och som är framgångsrik ha fel. Larsson gör som man brukar göra när man driver politik, han lyssnar selektivt och hänvisar till studierna som ger stöd åt det man redan "vet".

Idag redovisar Skolvärlden en undersökning från SNS som visar att friskolorna har bäst ledare.

Bäst på vad? Det är den viktiga frågan. Friskolor är företag, vilket kommunala skolor inte är, så det vore märkligt om inte friskolornas ledare var bättre på att driva skolan som företag. Men frågan kvarstår, är det så vi bygger en kunskapsnation? Är det så vi får en skola som verkligen fungerar. Dagens skola fungerar inte och det finns ett samband här som borde utredas och uppmärksammas mer. Kanske är det så som undersökningen visar, att friskolornas ledare är bättre på att leda. Men det är en underordnad fråga, för om skolan inte säkrar kunskapsåterväxten är vi alla illa ute.

Jag har inte läst undersökningen och vet inte om det görs en uppdelning av de skolor som ägs och drivs av andra än kommuner, men det skulle förvåna mig om inte utredningens resultat i hög grad gällde just de riskkapitalägda skolorna.

"Jag har inte läst ... men det skulle förvåna mig". Kanske ska man göra just det, innan man uttalar sig. Läsa, begrunda och fundera på vad som är skolans verkliga uppdrag. Fast ledaren handlar inte om det. Ledaren är en politisk pamflett vars syfte är att övertyga väljarna om hur skolpolitiken ska bedrivas.

Såhär heter det: 

SNS Analys presenterar i dag en studie som genomförts av fyra forskare, däribland Nicholas Bloom, professor i nationalekonomi på Stanforduniversitetet. De har bland annat undersökt ledarnas förmåga att definiera tydliga mål samt strategier för att rekrytera och behålla lärare.

"Däribland Nicholas Bloom", som är "professor" och som verkar vid "Stanforduniversitetet". Däribland ... varför inte nämna alla? Varför nämna någon? Vad spelar det för roll? Jan Björklund ställde sig bredvid Martin Ingvar när han talade om sin vision för svensk skola. Så kan man naturligtvis använda forskare, som galjonsfigurer, amuletter eller som pynt vars syfte är att övertyga. Fast i ett land och en kultur som sätter kunskapen först spelar det ingen roll vem som säger det som sägs, det enda som betyder något är VAD som sägs! Kunskap är ingen produkt och den varken kan eller ska säljas med mördande reklam. Jag vänder mig starkt mot den synen på kunskap, för den är kanske det största hotet mot skolan.

Just rekrytering, men också hantering av lågpresterande personal och befordran, är skolor är generellt sett sämre på än andra sektorer, visar undersökningen.

Kunskapsprocesser och lärande kan inte effektiviseras! Och det är framförallt det som näringslivets företrädare är bra på, att effektivisera och driva. Lågpresterande, bara ordet får det att knyta sig i magen på mig. Den skolledare som ser på lärarna på det sättet är en dålig SKOLledare, oavsett hur bra personen ifråga är på att leda. Kunskap är en ömtålig och dessutom ömsesidig process och om den underordnas krav på prestation kommer den snart att förvandlas till något annat. Och det vore förödande. Kanske håller skolan redan på att förändras? Kanske är det redan försent att göra något?

Den visar dessutom att det finns ett samband mellan hög kvalitet på ledningen och bra elevresultat. Vikten av hög kvalitet på ledningen är särskilt tydlig i jämförelse med andra faktorer: sambandet är dubbelt så starkt som det mellan lärarnas kompetens och elevresultat, samt hela tio gånger starkare än sambandet mellan klasstorlek och elevresultat.
När forskarna jämförde de privata, fristående, respektive offentliga skolornas ledningar kunde de konstatera att ledningskvaliteten var högst på friskolorna.

Vad menas med kvalitet här? Ledningskvaliteten, vad är det för ord?! Det låter som hittepå, som managementspråk, som säljord. Mäklarsvenska. Detta sätt att se på skolan är djupt olyckligt!

– Vi ser att friskolorna utmärker sig särskilt vad gäller ledarskap och ansvarsutkrävande. Det är vanligare att rektorer vid fristående skolor har en långsiktig strategi för skolan. De hålls också i högre grad ansvariga för elevernas prestationer av skolornas huvudmän, säger Nicholas Bloom.

Undersökningen baseras på 1800 intervjuer med rektorer i länderna Sverige, Brasilien, Indien, Italien, Kanada, Storbritannien, Tyskland och USA. Resultaten för de svenska friskolorna är särskilt starka i jämförelse med de andra länderna. Sverige är ett av de länder som i undersökningen visar högst kvalitet övergripande, baserat på 88 av landets skolor.

Är tanken här är att vi ska känna oss trygga? Är detta tänk som en alternativ undersökning, till Pisa, som visar något helt annat? Är ledarens budskap att alla skolor ska bli friskolor, för att Sverige sticker ut i den undersökning som här hänvisas till? En sådan skolpolitik vänder jag mig kraftigt mot, för den enda skolpolitiken värd namnet är en skolpolitik som sätter KUNSKAPEN i centrum, som värnar lärande, nyfikenhet och som förstår att tänkande och kunskapsutveckling tar tid och att vägen fram aldrig är rak!