Forskning är inget entydigt begrepp

Mellan konferenser. Kom hem igår och imorgon bär det av igen. Olika konferenser, från en med företagsekonomer, till en med kulturvetare. Olika syn på kunskap, olika sätt att se på och bedriva forskning. Intressant och lärorikt, så klart, men jag ser också en oroande tendens till att synen på forskning håller på att förändras. Talet om forskningens frihet är fortfarande tydligt, men det blir allt mer av en läpparnas bekännelse, för hur fritt är det egentligen? Forskning håller på att bli en allt mer regelstyrd verksamhet, som handlar mer och mer om form. Tappade räkningen nu senast i Danmark på hur många gånger jag hörde ordet semistrukturerad intervju. Vad betyder det? Och är det i sig en garanti, för något? Svaren på båda frågorna verkade vara givna, och sakta kryper den sig på, känslan av att forskningen allt mer formaliseras. Det är inte längre kunskapsmålet som styr alla annat, utan allt mer annat som styr kunskapsmålet. Forskning håller sakta på att bli synonym med kvantitativa undersökningar som söker evidens för olika hypoteser. Jag känner mig allt mer alienerad. Jag känner allt mindre igen mig. Det jag sysslar med, det jag vill och tror på förlöjligas. Jag måste finna mig i det, för annars får jag inte vara med. Så känns det, allt oftare. Dock inte på konferensen jag nu ska åka på, för det är en kulturkonferens. Där känner jag mig hemma och där hoppas jag kunna hitta kraft och inspiration för att orka fortsätta.

För mig handlar forskning -- och nu talat jag om den forskning jag bedriver, inte om forskning i allmänhet, för det finns som sagt inte en enda modell, ett enda sätt att bedriva forskning -- om att anpassa metoderna och framställningssätten efter kunskapsmålet. Och eftersom kultur är något som alla har en personlig upplevelse av kommer det självklart att påverka forskningsupplägget. Alla är inte experter på kultur, och det handlar inte om hur väl man känner "sin" kultur. Kultur som vetenskap är väsensskild från den vardagliga upplevelsen av kulturen. Detta köper man om det handlar om fysik, där samma förhållande gäller. Alla lever i fysiken, men ingen skulle drömma om att hävda att de vet något vetenskapligt om den. Ingen förlöjligar en fysiker, men det gör man med kulturvetaren. Och det påverkar naturligtvis både forskningen och resultatet. Det är frustrerande.

Tänkte försöka illustrera hur man kan arbeta vetenskapligt som kulturvetare genom om att återanvända ett gammalt exempel, en tanke från arkivet. Det handlar om texten "Traktat om Nomadologin: Krigsmaskinen", av  Deleuze och Guattari, som i sin tur handlar (bland mycket annat, och i min läsning) om två tankefigurer eller idealtyper, Nomaden och Stadsbyggaren. Det är två figurer som kan användas för att analysera kultur. Men analysen handlar inte om att bara forskaren ska använda begreppen eller tankeverktygen, för mig handlar kulturforskning lika mycket om att lära allmänheten att förstå och se på sin vardag genom den lins som hålls upp av kulturvetaren.

Tänkte därför skriva lite mer och tydligare om hur jag ser på dessa typer och deras karakteristika. För att sprida kulturvetenskapliga rön ut i cyberrymden, ut till dem som behöver kunskapen för att förstå sin vardag och hur den skulle kunna förändras. Ingen av idealtyperna bör uppfattas som individer av kött och blod och de finns heller inte i renodlad form någonstans i världen. Vad vi har att göra med är tankeverktyg att förstå levt liv med hjälp av. Modeller att att hänga upp tankar på och sortera förståelser med hjälp av. Som sagt Deleuze och Guattari hjälper oss att tänka, inte bara forskare, utan även allmänheten, alla som kan läsa deras texter med behållning. Det är avgörande att hålla i minnet att Deleuze och Guattari inte beskriver vår värld, för det kan och måste vi göra själva. De ger oss verktyg att tänka med. Och det är detta som (en del av kulturforskningen) handlar om.

Stadsbyggaren är en av polerna i ett slags personlighetskontinuum vars andra pol är Nomaden. Alla har något av båda inom sig. Stadsbyggaren ordnar världen efter sina önskemål, arrangerar tillvaron och materien i enlighet med sina tankar om ett gott liv. Stadsbyggaren ser problem överallt, problem som måste lösas för att vardagen skall flyta på i enlighet med en på förhand uppgjord plan.

Stadsbyggaren går noggrant till väga och samlar information om sakernas tillstånd och bryter ner världen i dess minsta beståndsdelar, för att sedan bygga upp den igen i enlighet med rådande önskemål. Först önskningar, sedan planer och därefter välstrukturerat arbete för att uppnå målet. Så ser livet ut för stadsbyggaren. Fokus i tillvaron ligger på sedan, där och då. På ägande och förmering av insatt kapital, oavsett vad det är. Tankar om om målsäkring och Best Practice kommer därifrån, frän den synen på vad som är bäst.

Royal Science är stadsbyggaren överförd till akademin. Sanningen om världen finns inlagd i världen, möjlig för oss människor att upptäcka. Det är stadsbyggarens övertygelse och livsfilosofi. Sökandet efter svaret på de frågor som hela tiden dyker upp och finns överallt präglar livet och vardagen. Större, snabbare, högre, bättre. Det är mantrat som ljuder i och genomsyrar allt, hos stadsbyggaren som idag utövar ett enormt inflytande över politik och samhällsbyggande.

Nomaden ser möjligheter överallt. Dock inte som något slags flåshurtig New Age-anhängare. Tänk bort allt vad positivt tänkande heter. Vad det handlar om för nomaden är att ta vara på det som är, om att hitta vägar fram oavsett hur terrängen ser ut. Nomaden ordnar inte världen, eller gör det till ett minimum, hen anpassar sig efter det givna. Nomaden följer med, och lever här och nu av det som bjuds.

Nomaden är närvarande i nuet och har varken historia eller drömmer om en framtid. Livet levs här och nu, av i och med det som är givet. Nomaden tar vara på det som finns och gör det bästa av detta. Nomadens liv levs i rörelse och hen hamnar och slår sig till ro, temporärt, där det går. Nomaden gör inte upp några planer utan tar dagen som den kommer. Nomaden samlar inget på hög utan tar bara med sig det som går att bära utan allt för stora problem.

Nomadens liv präglas av balans och harmoni och levs i enlighet med materien som omger den mindre gruppen som utgör nomadens samhälle, som aldrig är större än att det går att bilda sig en uppfattning om vilka individer som finns och verkar tillsammans för att ta vara på möjligheterna. Fokus i tillvaron ligger på här och nu och på blivandet som sådant.

Minor science, är nomaden överförd till akademin. Nomadologi är ett annat ord för samma sak. Ett sätt att bedriva vetenskap som utgår från att sanning är ett meningslöst begrepp, för den finns inte i någon ren och oföränderlig form i världen vi lever i. Sanning är inom Nomadologisk vetenskap synonymt med det som fungerar, när det fungerar, där det fungerar och så länge det fungerar. Eftersom allt är förändring är det meningslöst att spilla tid och energi på att strida för att äga sanning. Nomadologen koncentrerar sig på det som fungerar för och på det sätt som det var tänkt.

Ingen av figurerna finns som sagt i sin renodlade form. Därför nyttar det föga att bråka om korrektheten i ovanstående svepande beskrivningar av några utmärkande drag. Använd modellen om den fungerar, annars lämna den därhän och lägg din tid och energi på det som fungerar för dig. För mig fungerar tankeverktygen. Jag använder dem, och skriver om hur jag förstår dem för att hjälpa andra som liksom jag ser möjligheterna i och med Deleuze och Guattaris texter. För mig är det detta som kulturforskning bör handla om. Därmed inte sagt att all forskning ska se ut eller bedrivas på detta sätt. Kunskapsmålet är det som bestämmer!