Finns det evidens för det?

Juni, examenstider, snart semester. Den årligen återkommande tröttheten. En organisation som tänjer på alla upptänkliga gränser för att få verksamheten att gå ihop. Nerverna ligger utanpå. Upprörda mail från studenter, missförstånd och konflikter i lärarlaget. Tiden räcker inte till, även om helgen utnyttjas och trots att det arbetas sen kväll, fast klockan ringer halv fem. Underpresterande studenter som alldeles för sent inser vad de borde gjort för länge sedan, som inte kan läsa instruktioner och som lägger ansvaret på läraren. En linjeorganisation som inte kan hantera en komplex organisation, men som ändå måste motivera sin lön och som därför inför nyordningar, byter system och styr och ställer. Administrativ personal som tar ledigt eller åker på utbildning, just när stödet och hjälpen behövs som mest. Juni i Högskolesverige, som skulle kunna, nej, som borde, vara en hektiskt inspirerande tid när kunskapen hyllas och tas till nya höjder, har blivit en galen tid där allt annat än kunskap och lärande står i centrum.

Jag tar mitt arbete på fullaste allvar. Därför skär det ända in i själen när jag tvingas se på och vara delaktig i nedmonteringen av kunskapen, när formens makt över verksamheten blir allt starkare. Kunskapen och kvaliteten får konsekvent stryka på foten när poäng, betyg, helårsprestationer, examina och genomströmning ska mätas, prognostiseras och intäkter garanteras och helst ökas.

Fler ska erbjudas plats på högskolan. Fler studenter, fler kunder, inte fler lärare. Lärare kostar. Vi måste spara, spara, spara. Till varje pris. Att sparandet innebär att det finns mindre tid för att hantera allt mer krävande studenter, allt mer administration, allt fler krav, allt mer ansvar, tänker ingen på. Ingen annan än den förtvivlade läraren som sitter där med Svarte Petter på hand.

Läs mer på kortare tid. Skriv fler artiklar. Sök pengar. Öka genomströmningen och effektiviteten. Hur? Det är din sak, det är upp till dig. Politikerna lovar runt och talar om satsningar. Plockar poänger och lockar väljare. Priset är högt och spelet som spelas fatalt. Vad ska vi ha högskolan egentligen? Vill och vågar vi undersöka den saken närmare?

Har egentligen inte tid att skriva detta, men jag behöver sätta ord på tankarna för att fungera så jag tar mig tid. Tar av min fritid för att garantera kvaliteten i det arbete som jag håller på att förlora tron på, av ovanstående skäl. Kunskapen förlorar jag dock aldrig tron på, eller lärandet. Det är organiseringen av högre utbildning jag är kritisk mot. Det är den totala bristen på förståelse, intresse och insikt om konsekvenserna av alla beslut och nyordningar. 

På DN-Debatt igår publicerades ett inlägg av 18 forskare som handlade om just dessa problem i samhället, om behovet av evidensbaserad politik. Även om det finns en del tveksamheter rörande detta med evidens är jag enig med forskarna i sak. Politiken liksom organiseringen av skola och högre utbildning måste bygga på principer och strategier, ordningar, som fungerar! Så är det uppenbarligen inte och forskarna skriver.

Likaså lär den omfattande bostadsbristen och den svenska skolans närmast osannolika fall i internationella rankingar åtminstone delvis vara ett resultat av att politiken på dessa områden inte varit evidensbaserad. Denna brist på evidensbasering har alltså mycket konkreta effekter: barn lär sig inte läsa, unga står utan bostad, skattepengar används ineffektivt, etc. Det är därför synnerligen viktigt att vi arbetar systematiskt för att göra politiken mer evidensbaserad. Förvisso finns det redan i dag sådana försök – till exempel via olika myndigheter och expertråd – men de räcker uppenbarligen inte till.

Man kan spekulera om orsakerna härtill. En orsak kan vara att politikerna låter populism gå före experternas omdömen. En annan kan vara en styvmoderlig behandling av dessa myndigheter och expertråd. Till exempel menade många att Bosse Ringholms (S) nedläggning av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi berodde på gruppens alltför regeringskritiska rapporter. Likaså hotade Anders Borg (M) att skära ner på Finanspolitiska rådets anslag efter att de kritiserat hans politik 2010.

En annan bakomliggande orsak lär vara att vi ser världen genom politiskt färgade glasögon, såsom psykologisk forskning visat. Detta gör att trots att de flesta av oss torde stödja idén att politiken bör vara evidensbaserad i princip, så vägrar vi inte sällan att erkänna när evidensen talar emot våra favoritpolicyer.

Oavsett orsakerna till att politiken inte är evidensbaserad, så behövs det två saker för att den ska bli det. För det första krävs det att den kunskap vi redan har faktiskt används. Det får inte vara så att politiker av ideologiska eller populistiska skäl bortser från kunskap som forskare och myndigheter har inhämtat. Innan ett parti gör ett utspel, bör man ha försäkrat sig om att den samlade evidensen visar att förslaget ifråga är bättre än andra lösningar vad gäller måluppfyllelse och kostnadseffektivitet. Om man inte har gjort det, bör man pressas av kritiskt granskande journalister.

Kanske är det där skon klämmer. Ekonomiseringen av samhället har förändrat allt och alla i grunden, även journalisterna och deras verksamhet som idag allt mer handlar om att använda kreativiteten till att hitta på löpsedlar som säljer lösnummer. Valet mellan att avslöja missförhållanden i Utbildningssverige och att skriva om det som hände med Frank Andersson förra sommaren under inspelningen av Mästarnas Mästare är i en ekonomiserad värld enkelt. Det finns evidens för det, annars skulle journalisterna aldrig agera som de gör. Det som inte säljer lösnummer kommer inte att upprepas. Det är den logik som politiken följer också. Det enda som räknas är väljarnas sympatier och detta gynnar den som lovar mest samtidigt som de sänker skatten.

Kanske är det inte evidens vi behöver trots allt. Kanske är det något helt annat. Bildning, kunskap, tid för eftertanke, samtal och reflektion. Allt annat än det jag och mina kollegor tvingas hantera i dessa fullkomligt galna dagar.