Religionens mystiska kraft

Fortsätter tänka högt om religion, kyrka och andlighet, dels för att det är intressant och ger en ny vinkel på ämnet kultur, dels för att ämnet belyser gränsen mellan tro och vetande (vilket för övrigt också belyses på ett högintressant sätt i dagens Under Strecket). Utgångspunkten för dagens tankar är två kommentarer på en tidigare post om detta, den där jag skrev om mina upplevelser från konfirmationslägret jag var på som tonåring.

Tack för en intressant bloggpost. Jag stannar till lite på att du skriver om att ställa frågor om hur tro fungerar och vad den kan användas till. Hur menar du? Och varför just den frågan?

Hur tro fungerar menar jag är en lika viktig fråga som hur vetenskap fungerar. Det handlar om sökande efter förståelse för gränsen mellan, som aldrig är distinkt eller evig utan diffus och föränderlig. Det finns tro inom vetenskapen, och vetenskap inom religionen och vid vissa tillfällen i historien har det varit samma sak. Under medeltiden var vetenskapen religiös, och idag finns det massor av fysiker som ser sökandet efter Svaret, teorin som ska förklara allt, som ett sökande efter Gud. Vill man förstå innebörden i begreppet människa kommer man inte förbi tron. Vidare är jag intresserad av trons och andlighetens funktion, vad den gör med oss och vilka behov den fyller. Varken vetenskapen eller kyrkan, ensam, har alla svar på alla frågor. Därför fångas jag av dessa frågor, för att arbetet med dem ger ökad förståelse för livets komplexitet och kulturens mångfald.

Intressant Eddy. Det börjar komma nära livet nu & jag uppskattar verkligen din ärlighet här.

Livet är komplext och trosfrågor fångar mycket av det. Och ärlighet och öppenhet är nyckeln till förståelse. Jag har alltid haft enkelt att blotta mig, och jag har också märkt att delar man med sig får man väldigt mycket tillbaka. Dessutom har jag själv lärt mig enormt mycket av människor som berättat om sig själva utan att väja för något. När jag skrev om AA och Länken på 1990-talet kom jag i kontakt med och intresserade mig mycket för kraften i bekännelsen (Hej jag heter NN och är alkoholist) och dess relation till manlighet. Och detta fick en djupare betydelse senare, när jag läste religionsvetenskap. Augustinus bekännelser är intressanta på väldigt många olika sätt och det finns något där, i delandet av tankar och erfarenheter. Inte så att jag ser bloggandet som ett sätt att bikta sig, det handlar om att skrivandet hjälper mig att få syn på mina tankar, och delandet tvingar mig att vara konsekvent, och detta sammantaget leder till att jag blir bättre på att tänka, analysera och förstå, även annat än det som rör mig personligen. Kan det sedan betyda något för någon annan är det ju ingen nackdel och det inspirerar till fortsatt sökande.

För det första vill jag tipsa om Deleuzian teologen Leron Schults, som tänker religion utifrån evolutionbiologi, och försöker tänka en framtid utan religion. Tror du kan uppskatta hans analys och perspektiv: http://homebrewedchristianity.com/2015/05/01/after-the-birth-of-god-with-leron-shults/ 

Stort tack för tips. Har inte hunnit lyssna än, men jag sätter upp detta på listan. Denna tid på året är hopplös för man äts bokstavligen upp av alla frågor, alla texter och alla krav. Snart är det sommar och då finns det tid. Långpromenader med intressanta podcasts, böcker på stranden, tid för läsning och samtal på kaféer, flygresor och hemma vid köksbordet under frukostar som kan och får ta tid.

För det andra tänker jag att det du stavar på i inlägget handlar mycket om hierarkisk manipulation å ena sidan samt religiös upplevelse å andra. Därmed menar jag att du är inne på ett problem som antagligen präglar alla religiösa gemenskaper, och inte främst "kyrkan".

Här finns massor av saker att jobba vidare med inser jag. Framförallt är jag intresserad av fenomenet kyrka och hur tro kan påverka. Det jag tänker är att Kyrkan står för organisering av tro och andlighet. Och det är den jag har problem med, liksom Nietzsche. Detta att det finns ett rätt sätt att tro som dikteras uppifrån och kontrolleras inifrån. Jag tänker att det ligger i organiseringens natur att det blir så och att det är djupt mänskligt detta att jämföra sig med andra och skapa hierarkier. Kanske gäller det alla religiösa gemenskaper. Här tycker jag Synteismen är intressant för det handlar om andlighet, om organiserad tro, men det är en öppen organsiering som växer underifrån och som inte är dogmatisk. Jag har än så länge bara hunnit läsa igenom boken och börjat bekanta mig med innehållet som växer fram på FB-sidorna och jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag ska se på detta, men det är helt klart intressant och det verkar lovande. För att komma vidare i tänkandet kring vad det innebär att vara människa kan vi inte ducka för trosfrågan, för den kommer förr eller senare tillbaka. Vetenskapen kan bara hjälpa oss med det vi vet och det finns alltid minst lika mycket som vi inte vet men som påverkar oss. Synteismen förstår det och skapar verktyg för att hantera detta. Risken för manipulation är mindre där än i andra andliga sammanhang, men frågan är om det går att komma förbi den?

Du skriver att det inte handlade om manipulation, men låt mig påminna om etymologin av manipulation: "leda vid handen". Dvs, självklart ville de andliga ledarna leda dig någonstans. (Jag försöker bara ge en läsning av inlägget här, ingen kritik).

Tack för din kritiska läsning som jag alls inte uppfattar som kritik, tvärtom. Det jag tänkte var att jag inte ville kritisera någon av ledarna eller arrangörerna, för det fanns inget inslag av medveten manipulation och som du skriver så ligger det i sakens natur att det blir som det blir. Det som jag kommit att tänka på här på senare tid är kraften som ligger i detta och hur bedräglig den är, om det nu är rätt ord att använda. Jag var oskyldig och inte redo för det som hände, och det skrämde mig. Det var detta jag ville skriva om för att kunna tänka vidare kring. Och det finns massor att fundera på. Jag har talat med andra och funderat mycket på vad det var som hände. Jag har också försökt jämföra kyrkan med andra liknande sammanslutningar, som till exempel politiska ungdomsförbund. Det slår mig då att ingen talar om samma manipulativa kraft i politiken, eller vetenskapen, eller någon annan organiserad verksamhet. Tron är en urkraft, vilket AA och Länken upptäckt och utnyttjar för att hjälpa alkoholister att hålla sig nyktra. Detta intresserar mig och dina tankar hjälper mig vidare i det arbetet, så tack!

Märker dock att du ger lite blandade omdömen om "tro". Ibland skriver du att alla har tro, att det t.o.m har en plats i vetenskap (är helt med dig på den punkten). Men religiös tro är mer problematisk, enligt dig. Kan du utveckla? Är det organiserad tro som blir problematisk eller finns det en religiös substans som får uttryck i religiös tro, som är problematisk? Ursäkta att jag är otydlig.

Du är inte otydlig, men kanske finns det något här som är oklart, till sin natur? Jag vet inte, men det är detta som fångar mig, kraften att förändra och det tro gör med oss människor. Både medveten tro och omedveten. Det jag är kritisk till är organiserad tro, eller i alla fall dogmatisk bokstavstro. Men med stöd i egna erfarenheter funderar jag som sagt även på om det finns något där, i andligheten som behöver undersökas mer. Det är väl detta som Bard och Söderqvist är inne på? De menar att religionen har hjälpt människan att överleva för att den knyter band och håller samman på ett sätt som inga andra gemenskaper ens kommer i närheten av. Därför vet jag inte om ordet problematisk är det rätta, tänker att det mer handlar om behov av mer kunskap och fördjupad förståelse.

Tackar er båda och ber att få återkomma i frågan.