Pisa, pedagogik och komplexitet

På DN-Debatt idag finns en artikel, författad av Eva Alerby, (professor i pedagogik, Luleå tekniska universitet), P O Erixon, (professor i pedagogiskt arbete, Umeå universitet), Tomas Kroksmark, (professor i pedagogiskt arbete, Högskolan i Jönköping) och Monika Vinterek, (professor i pedagogiskt arbete, Högskolan Dalarna). Vad är det pedagogerna säger egentligen? Hur ser man på kunskap, skolans uppdrag och dess mål? Viktiga frågor, om vi menar allvar med vår önskan att komma tillrätta med problemen.

För att nå bättre resultat i Pisa har den svenska regeringen bett om råd direkt från OECD. I veckan har analysen och med den också svaren levererats. Bland annat föreslår OECD ett nationellt institut som ska stärka lärarnas kompetens. Vidare rekommenderas att kraven för att kunna utbilda sig till lärare måste öka. Viktigast, menar man, är att utveckla långsiktiga strategier för att stödja hög kvalitet i undervisning och lärande.

Viktigt att reflektera över är om det är ett självändamål att nå bättre resultat i Pisa. Vad gör den strävan med den Svenska skolan. Det spelar roll vilket mål man har, för det påverkar vad som blir en lämplig väg. Vem är OECD, och varför låter vi utformningen av vår skola dikteras av utomstående? Vad säger det som vår syn på kunskap, vårt självförtroende? Är det månne här det brister, att vi låter olika mer eller mindre auktoritära viljor styra skolan som vore den ett rö för vinden? När ett sätt inte visar sig fungera byter vi till ett annat, och sedan ytterligare ett. Och alla i hela organisationen förväntas hänga med i svängarna. Jag menar att det är här det brister, i visionslösheten och problemfokuseringen. Först när vi själva vet vad vi vill kan vi börja arbeta för att först enas kring en lämplig väg för att förverkliga visionen, sedan för att skapa en känsla av samhörighet. Utan dessa två fundamentala egenskaper går det inte att bygga en kunskapsskola. Om inte vi som bor här i Sverige vill något eget med vår skola kommer inga problem i den att kunna lösas, oavsett vilken expert man väljer att lyssna på.

Vi måste få veta var någonstans i världen som OECD hittar förebilden till detta institut, som på vetenskaplig grund kan visa att ett sådant utgör förutsättningen för en bättre skola. Men också vad ett sådant institut exakt kan bidra med som skiljer det från det som till exempel universitetens forskning redan gör. OECD måste också tydligt tala om för oss vad det precist är i lärarnas undervisningskompetens som ska stärkas så att elevernas lärande ökar. Det är enkelt att komma med rubriker och ståtliga förslag men betydligt svårare att fylla dem med ett intelligent och kompetent innehåll, som kan avgöra den svenska skolans framtida kvaliteter.

"På vetenskaplig grund" ... Vad menar artikelförfattarna med det? Menat de att det går att med hjälp av vetenskap bevisa vad som fungerar eller ej, på ett generellt och kontextoberoende plan? Om det är fallet skulle jag vilja resa ett varningens finger, för det är inte så vetenskap fungerar. Det är inte därför man bedriver vetenskap, för att bevisa än det ena än det andra. Forskare är oftast inte överens. En skola byggd på vetenskaplig grund är därför på många sätt ett uttalande som bygger på en intern motsägelse. Med det menar jag absolut inte att skolan ska bygga på ovetenskaplig grund, eller att forskningen inte har något att tillföra, jag menar bara att det aldrig är så enkelt. Fast det är möjligen detta författarna menar, som ett slags kritik mot experterna från OECD och deras svepande formuleringar. I den kritiken instämmer jag, Svensk skola kan bara byggas på svensk grund, utifrån svenska förutsättningar och med Sveriges framtid som mål.

Svensk skola kan bli bäst i Pisa-testerna bara om vi blir något bättre än de bästa. Ska så ske måste vi komma överens om de allra viktigaste utgångspunkterna för skolutveckling och konsekvent arbeta med dem. En helt avgörande sådan ligger i att förstå hur undervisning leder till lärande.

Fast kan vi veta på förhand att UNDERVISNING leder till lärande, att det är där det brister? Sveriges Förenade Studentkårer hävdar att så är fallet, och många med dem, men om det är utgångspunkten vad har man då för syn på kunskap, tänker jag? Att vara människa är att lära, men det betyder väl inte nödvändigtvis att man lär sig det som skolan "tvingar" en att lära? För det kan knappast sägas vara lärande, om det inte finns en önskan att läsa, ett inre driv och en frihet att söka kunskap där och när det fungerar. Eller det är i alla fall min syn på lärande och kunskap, och jag tror det är vägen fram för skolan att sluta fokusera på Pisa, för det kan inte vara ett självändamål att vara bäst? Om vi inte vet vad vi vill tror jag heller inte att Sverige kan bli bäst, för att genomföra det någon annan bestämt är viktigt är svårt att göra med själ och hjärta.

Om en person kan något bör vi kunna vara överens om att det är ett resultat av lärande. Det vi vet eller kan har vi alla någon gång lärt oss. Om två personer ska lära sig samma sak men utvecklar olika slags kunskaper, bör det vara en konsekvens av att personerna lärt sig på olika sätt. De har använt skilda metoder eller strategier eller inga alls som gör att kunskapskvaliteterna skiljer sig åt. När eleverna lär sig i skolan är de i allt väsentligt beroende av hur undervisningen är utformad. Flera internationella studier visar att lärarens kompetens och skicklighet är avgörande för vad eleverna lär sig i skolan. Det som blir en alldeles specifik förutsättning för lärandet i skolan är att lärarna måste veta hur eleverna gör då de lär sig, vilka förutsättningar som gäller för att eleverna förmår att lära sig och att lärarna också anpassar undervisningen efter dessa insikter. Om lärare däremot inte alls vet hur eleverna lär sig, blir undervisningen ett mycket chansartat äventyr för den som ska lära sig och därmed också för utbildningens kvalitet.

Jag är helt enig i att om någon kan något är det ett resultat av lärande, men det betyder inte att jag menar att undervisning är enda vägen dit. Min poäng är att det finns massor av sätt att lära, men idag är det bara ett sätt som accepteras: Det bästa, det som OECD anvisar, det som det finns mest och bäst evidens för. Den synen på kunskap handlar som jag ser det om att det skulle finns en väg, den bästa vägen. Och det sättet att se på kunskap vänder jag mig mot. För att bli en bra lärare är man så klart betjänt av att veta massor om lärande, men det betyder inte att det skulle finnas en enda bästa väg, ett sätt att undervisa. Alla är olika och bra på olika saker, även lärare, eller kanske lärare framförallt. Om lärare inte får använda alla sina kunskaper, erfarenheter och personliga egenskaper blir de inte bra lärare, för då blir lärandet instrumentellt. Jag vänder mig också mot uttalandet att det alltid och överallt är läraren som ska anpassa sig, efter eleverna och efter rådande forskningsläge. Eleverna måste också anpassa sig, annars läggs allt ansvar för lärandet på läraren och det är mycket olyckligt! Detta är som ett slags blind fläck i dagens skola, som i kombination med en generation av curlade barn, riskerar att leda till en förvärrad kris. Lärande är en relation, mer än något annat. Brist på insikt om detta fundamentala faktum ser jag som en viktig delförklaring till krisen i den svenska skolan.

Med utgångspunkt i de här antagandena måste vi våga ställa frågan om det är så att lärarna i Korea, Kina och Singapore undervisar på ett annat sätt än vad lärare gör i Sverige, Europa och i USA. Om det är så, bör det leda till att också eleverna i länder med bäst resultat lär sig skolkunskaper på ett annorlunda och därmed bättre sätt än i Sverige. Eftersom vi inte säkert vet om det föreligger den här typen av olikheter bör forskningen genast ta sig an uppgiften att ta reda på om det finns några sådana skillnader eller inte.

Det omgivande samhället och rådande kulturellt klimat, var finns det i analysen? Var finns insikten om att det också spelar roll. Kinesiska lärare möter kinesiska elever, i Kina! Det går inte att flytta metoderna och förvänta sig att resultatet blir det samma med svenska elever och lärare i Sverige. Jag blir allvarlig oroad av att insikt om detta lyser helt med sin frånvaro i debattartikeln!

Om skillnader går att påvisa – då har vi något att lära oss. Nämligen hur lärarna i dessa länder undervisar så att deras elever blir bäst i världen. Föreligger inga skillnader, då vet vi det och då har vi ingenting på den punkten att lära av lärarna och skolorna i Sydostasien.

Att det finns kulturella skillnader behövs ingen vetenskaplig undersökning för att konstatera, och redan det borde vara en indikation så god på någon om att något saknas i argumentationen. Och att det brister där indikerar att det kanske finns en allvarlig brist på kunskaper om kultur inom svensk pedagogisk forskning. Kanske är det där problemet finns? Kanske är det är det rådande instrumentella kunskapssyn som är problemet? Jag hävdar att problemen i svensk skola inte är skolproblem, utan samhällsproblem som visar sig i skolan.

Vi föreslår att Vetenskapsrådet eller SKL genast avsätter resurser för att stödja ett forskningsprojekt som på ort och ställe studerar och kartlägger kvaliteterna i sådan undervisning som leder fram till att eleverna utvecklar bäst skolämneskunskaper i världen. Om det också innebär bäst i Pisa-testerna må det vara hänt.

Och jag föreslår att VR och övriga forskningsråd, samt SKL och regeringen omgående ser över sin syn på kunskap, talar mer om bildning, kritiskt tänkande och tydligare betraktar samhället som en komplex helhet. Resurser till humanvetenskaplig forskning, och annan forskning också. Forskningsbredd och en vidare syn på lärande, samhällsbyggande och fokus på hållbarhet. Det finns massor att göra, om man bara vågar lyfta blicken lite.