Olika sätt att se på kunskap, nytta och kvalitet

Igår hade SvD en bilaga som intresserade mig. Den handlar om Framtidens Forskning. Bilagan har producerats av Stiftelsen för Strategisk Forskning i samarbete (eller hur man nu ska se på saken) med nextmedia, och den är en annonsbilaga. Många frågor, massor av olika tankar. Det jag närmast tänker på och det som bloggtexten ska handla om är vilken kunskapssyn som bilagan förmedlar och vad det är för forskning som lyfts fram. Lars Hultman, som är VD för SSF, skriver i inledningen.

Sverige har tappat sin internationella topposition för utgifter till forskning och utveckling. Vi ser oss omsprungna av Finland och Sydkorea. Volymmässigt har högskolesektorn vuxit till landets största arbetsgivare och räknar 34000 forskare. Som meriteringssystemen är uppbyggda skapas pyramider av anställda under varje forskningsledare. Därför kommer mera pengar aldrig att vara nog. Dagens debatt handlar mycket om ökade basanslag till universiteten för att minska ett upplevt beroende av externa bidrag. Tanken ter sig attraktiv om vi kan förstärka kvalitén hos kärnverksamheten och ge utvecklingsmöjligheter för de nyare lärosätena. En ökad andel basanslag är dock mindre genomtänkt om det sker genom omfördelning från forskningsråden och Vinnova.

Här finns alltså en agenda, eller det är i alla fall så jag läser kritiken mot regeringens avisering av ökade basanslag till landets högskolor och universitet. Eller, det är inte de ökade basanslagen SSF är kritiska mot, oron handlar snarare om forskningsrådens makt över fördelningen av medel. Möjligen är jag konspiratorisk, men jag anar här en rädsla från SSFs sida för att deras uppdragsgivare eller lierade, deras syn på forskning (Enligt stadgarna ska SSF stödja forskning inom naturvetenskap, teknik och medicin. Forskningen ska hålla högsta möjliga kvalitet, men också kunna nyttiggöras inom svensk industri och samhället i övrigt) hotas genom ökade basanslag, om det innebär en omfördelning. Ökade basanslag ger lärosätena större makt över vad man ska satsa på för forskning, och det har visat sig att det inte alltid innebär ökade anslag till naturvetenskaplig forskning, teknik och medicin. Jag har inga problem att förstå en intressegrupps rädsla för minskade resurser till sitt område, men eftersom jag är humanist och värnar mina kunskaper förbehåller jag mig rätten att kritiskt granska annonsbilagan, avseende kunskapssyn och forskningsfokus. Åter till Hultman.

I samhällskontraktet fyller vi olika roller. Genom att konkurrensutsätta forskningsmedel och utföra kollegial granskning står de externa forskningsfinansiärerna för en viktig kvalitetssäkring och förnyelse i systemet. De katalyserar också samverkan över fakultetsgränser och med samhället. Sverige är behjälpt av en mångfald aktörer. Så svaret på frågan om det behövs mera pengar är: ja, men inte utökade basanslag på bekostnad av externt forskningsstöd eller strategiska satsningar. Framförallt är det mera smarta pengar vi behöver – där lärosätena prioriterar hårdare för sina basanslag, inkl. t.ex. infrastruktur – samt för satsningar på excellens och samverkan mellan sektorer, inte minst kraftsamling där svensk industri och samhället ser möjligheter.

Vad är det som sägs här? Det första jag lägger märke till är den oproblematiska kopplingen mellan konkurrens och kvalitet. Finns det forskningsstöd och evidens för detta, undrar jag? Drar mig till minnes en av sessionerna på Fekis-konferensen (företagsekonomernas årliga möte) på Södertörns högskola där just konkurrens uppmärksammades. Konkurrens har länge ansetts driva kvalitet, men allt fler forskare menar att det inte alls är självklart, för när man studerar hur företag faktiskt agerar idag handlar det inte om mördande konkurrens, utan i mycket högre grad om ett slags coopetition. Konkurrens i samverkan, eller samverkan i konkurrens. Eller för att använda mina favoritmetaforer för olika typer av kunskapssyn: Det handlar mer om utmanande samtal, än om debatter där det bara finns plats för en vinnare. Synen på kvalitet som löper som en röd tråd genom hela bilagan finner inget stöd i forskningen, det vill säga inte i den bredare innebörden av begreppet forskning.

SSF är naturvetenskapens lobbygrupp och bevakar därför naturvetares intressen. Inget fel i det, inte i sak. Men nu handlar bilagan om Framtidens Forskning och inte om framtidens naturvetenskapliga forskning. Det jag är kritisk mot och det exemplet med forskningen om konkurrens illustrerar är ensidigheten och den totala avsaknaden av förståelse för värdet av kunskapsutbyten över olika ämnen inom akademin. Visst sägs det att Sverige behöver en mångfald av aktörer, men tittar man i bilagan är det bara ingenjörer som presenteras och forskare/forskning som handlar om hur man kan tjäna pengar på resultaten. Kritiskt analyserande, mångfaldsfrämjande forskning och forskning som berör bildning nämns inte. Det talas om smarta pengar, men vem är det som bestämmer vad som är smart? Det finns olika sätt att se på detta. Jag skrev i veckan om TV-programmet Smartare än en femteklassare och kan inte låta bli att få associationer till den synen på kunskap när jag läser bilagan. Det handlar mer om att vara street smart än om att vara kritiskt analytisk, mer om klurighet och kalenderbitarkunskap än om förståelse för mångfald och komplexitet, mer om tillämpad forskning än om grundforskning. Svensk industri är viktig, men inte synonym med samhället och de olika behov som växer fram därur och som är en förutsättning för att ingenjörerna ska kunna utföra sitt arbete. Den enda väg som lanseras i annonsbilagan är en väg som inte leder till något gott, inte för att den är dålig, utan just för att den presenteras som den ENDA vägen. Jag ser ökade BASanslag till landets högskolor och universitet som en garant för den den mångfald och coopetition som jag menar driver verklig kvalitet.

I bilagan, som är fylld av reportage om kreativa och framgångsrika naturvetare och naturvetenskapliga forskningsmiljöer, finns även en intervju med Hultman, där han får lägga ut texten lite mer. Lite märkligt kan man tycka, att han dels är redaktör, dels blir intervjuad. Det är något som skaver här, som aktiverar den kritiska forskaren i mig. Detta är en annonsbilaga som maskerats till en bilaga om forskning, och den glidningen oroar mig. Det är inte så jag ser på forskning eller på kunskapens värde, som något man ska kränga eller som ett budskap man säljer in medhjälp av lobbyverksamhet. Forskning är inget särintresse, det är ett samhällsintresse. Forskningen ska vara fri, och om näringslivet vill ha mer tillämpad forskning kring frågor som rör deras verksamhet anser jag att de själva bör bekosta detta. Ökade anslag till företagsekonomisk forskning, till exempel, skulle kunna handla om hur företag fördelar sin vinst. Idag är det utdelningar till aktieägare som prioriteras framför investering i forskning eller i personalen. Jag vänder mig mot den bild av forskning som lanseras i bilagan och är kritisk till ekonomiseringen av verksamheten. Hur svarar Hultman?

Vad innebär det strategiska perspektivet?

–Forskning är en förutsättning för vårt lands välstånd och utveckling. Den internationella konkurrensen hårdnar, nu även på utbildningssidan. Trots att de direkta statsanslagen till universitet och högskolor ökat med hela 38 procent sedan 2007 har Sverige tappat sin internationella topposition för utgifter till FoU och faller nu under 3,5 procent av BNP. Vi ser oss omsprungna av Finland och Sydkorea. Det är speciellt oroande att näringslivet minskar sina investeringar i svensk FoU. Politik för flera samhällssektorer behövs samt ett större mått av internationell Science Diplomacy. Forskningspolitik kan inte isoleras från näringslivspolitik och det behövs reformer så att Sverige inte förlorar sina kunskapsintensiva företag till utländska köpare. Om vi ser till framgångsrik svensk industri är det självskrivet med vidare satsningar på produktionsteknik, materialvetenskap och ICT. För Life Science behövs mera selektiva insatser.

Vill vara tydlig med att jag inte är kritisk till naturvetenskaplig forskning, det jag är kritisk till är ensidigheten, ekonomiseringen och till den ovetenskapliga synen på kvalitet och vad som driver kvalitet som förs fram i bilagan. Det är den debatterande tonen, lobbyismen jag vänder mig mot. Den enda vägen som till lycka och välgång leder. Det är inte den väg jag tror på. Jag tror på och är dessutom djupt engagerad i samverkan över alla möjliga olika sorters gränser, inomvetenskapliga såväl som med det omgivande samhället. Det som skiljer min syn på samverkan från SSFs är att jag inte har bestämt mig på förhand vad som ska komma ut ur samverkan. Jag vill se mycket mer av öppenhet och strävan efter förutsättningslöshet i samverkan. Ingen vet något om framtiden, så den typ av satsningar som SSF värnar, kan mycket väl leda till katastrof. Det enda skydd som finns mot det oväntat oväntade är bredd och ödmjukhet. Och dessa båda aspekter lyser med sin frånvaro i annonsbilagan, tyvärr.

Är det mer pengar det kommer an på?

–Volymmässigt har högskolesektorn vuxit till landets största arbetsgivare och räknar 34000 forskande personer, från post-doktor till professor. Akademins produktion av patent och innovationer är hög, men vi förmår inte omsätta dem i företag. På problemsidan märks avsaknaden av en enhetlig anställningsordning mellan våra lärosäten och detta hämmar värdefull rörlighet inom akademin. Som meriteringssystemen är uppbyggda skapas också pyramider av anställda under varje forskningsledare. Därför kommer mera pengar aldrig att vara nog. Dessutom ökar perioden från meritering till fast anställning eller befordran. En oroande observation för kompetensförsörjningen till samhället är också att antalet doktorsexamina har parkerat på 2004 års nivå. En stor andel av varje generation nydisputerade blir dessutom kvar i akademin.

Forskning handlar inte bara om patent och innovationer och inte bara om resultat som kan omsättas i och av företag. Varför talar man bara om forskningen här, undrar jag? Varför är det ingen som talar om företagens kompetens att lyssna på forskare och göra något av kunskapen som produceras på landets högskolor och universitet? Ett ensidigt fokus på forskare och forskning som lösningen på alla problem, gynnar inte mångfalden i samhället. Kanske är det samhällets och framtidens största utmaning, att bryta ekonomins makt över kunskapen? För vad är den samhällsekonomiska vinsten med att låta företag med kortsiktiga ekonomiska intressen diktera landets forskningspolitik? Varför accepteras okritiskt deras bild av forskning och högre utbildning, som inte helt oväntat handlar om att det är forskarna och landets högre utbildning det är fel på? Annonsbilagan utmanar inte den bilden och det oroar mig, för det är en kall och hård värld som väntar om den synen på kunskap som bilagan lanserar blir den enda synen på kunskap.

Vad skulle ökade basanslag till lärosätena innebära?

–Det är ett bra sätt att stärka kvalitén på kärnverksamheterna, med grundutbildning och inomdisciplinär forskning och för att minska ett beroende av externa bidrag. Men det är helt feltänkt om nya resurser används till prestigelokaler eller till att anställa fler forskare, trots att den yngre generationen redan idag har svårt att få fäste. Sverige saknar exempelvis fortfarande ett riktigt tenure-tracksystem. Skulle ökade basanslag göras genom en omfördelning från forskningsråden och Vinnova är det klart negativt.

Prestigelokaler gynnar ingen kunskapsutveckling, det håller jag med om. Men hur är det med byggandet av gigantiska laboratorier vars syfte är att göra Sverige ledande inom ett smalt område, på bekostnad av bredd och framförallt humaniora. Den synen på kunskap och forskning som leder till den typen av satsningar, som möjligen kommer att leda till nya Nobelpris, men som samtidigt riskerar att gå ut över bredden, mångfalden och hållbarheten, oroar mig. Och när forskningspolitik drivs av lobbyister med stora ekonomiska resurser i ryggen är humaniora och andra ämnen som näringslivet (utifrån sin snäva, egoistiska och konkurrensfixerade syn på kunskap) inte förstår, hotade. Det spelar ingen roll att alla vet att det svenska musikundret med alla sina ekonomiska framgångar växt fram ur satsningar som inte alls handlade om konkurrensfördelar eller tillämpning. Och det spelar ingen roll att alla vet att de största och viktigaste forskningsframgångarna är resultatet av grundforskning, finansierad av just basanslag. SSF driver sin linje på uppdrag och därför blir budskapet ensidigt, därför finns inget utrymme för kritik, och därför oroar det mig att det dyker upp annonsbilagor av detta slag, för jag har redan idag enorma problem att få mina studenter att tänka kritiskt.

Vilken betydelse har forskningsråden?

–Vi har alla olika roller. De externa forskningsfinansiärerna står för en viktig kvalitetssäkring och förnyelse genom att konkurrensutsätta forskningsmedel och utföra peer-reviewgranskning. De underlättar också samverkan mellan sektorer, discipliner och det omgivande samhället. För Sverige är det oerhört viktigt med en mångfald av forskningsfinansiärer. Vi ska inte heller glömma den viktiga roll som de progressiva forskningsinstituten spelar.

Mångfald, ja, men inte nödvändigt en mångfald av finansiärer (med egna agendor och med stöd från olika särintressen). Och min syn på kvalitet är inte den samma som SSF, som sagt. Det finns olika sidor av alla saker, det försöker jag alltid vara noga med att poängtera. Jag värnar kunskapen, skriver på min fritid, inte på uppdrag av någon kapitalstark lobbyorganisation.

Vad tillför SSF?

–Vi tar som största offentliga oberoende forskningsstiftelsen ett betydande ansvar för den strategiska forskningsfinansieringen i Sverige. Det innebär stöd till forskning som bidrar till att lösa samhällsproblem. Pengarna är förstås viktiga, men til syvende og sidst är det drivet hos forskaren och avnämaren som ger resultat. Kalla det gärna tillämpningsinspirerad grundforskning. Industrin å sin sida behöver fortsatt vässa sin beställarkompetens och mottagarkapacitet. Så kan vi accelerera nyttiggörande av forskningsresultaten.

SSF må vara oberoende, vad det nu står för, men uppdraget är tydligt, att värna naturvetenskaplig forskning. Så talet om "forskning som bidrar till att lösa samhällsproblem" är långt ifrån förutsättningslös. Det finns andra problem i världen än dem ingenjörer kan lösa, det är viktigt att framhålla. Och annan forskning också, för den delen. Samhället består inte bara av industrin, och kunskaps nytta är ett oändligt mycket mer komplext begrepp än vad Hultman i sitt svar ger sken av.

Hur värderar andra länder strategisk forskning?

–Exempelvis Danmark och nu senast Finland har infört statliga strategiska forskningsfonder, efter SSF:s snitt, där politikerna står på armlängds avstånd. I våra grannländer ser man alltså att den här sortens satsning verkligen gör nytta.

Intressant att Finland och Danmark nämns, utifrån ett humanvetenskapligt perspektiv. Tänker på dessa länders flyktingpolitik och synen på människor med annan etnisk tillhörighet än den danska och den finska. Det oroar mig, även jag så klart förstår att det inte är detta som SSF tänker på. Men å andra sidan visar den forskning jag bedriver och värnar att mångfald är den enda garanten för långsiktig hållbarhet, på alla områden. Och det är något som bara kan garanteras av ökade basanslag och värnande av grundforskningen inom en lång rad olika ämnen. Kunskap växer i möten mellan olika aktörer och dess nytta är inte bara ekonomisk.