Dagens Nietzsche: Om önskningas makt över handlingar

Det önskas till höger och vänster. Mer arbeten, fler utbildningsplatser, bättre kvalitet, fördjupade kunskaper, lägre skatt, sol, sötsaker, snygg mage, och det är bara toppen av ett önskningarnas isberg. Att önska sig saker är mänskligt och svårt att undvika. Utan önskningar hade mänskligheten aldrig varit där vi är idag, på gott och på ont. Kultur handlar i hög grad om önskningar, men mitt ämne och min forskning handlar trots allt ändå i högre grad om det som görs, om effekter och konsekvenser. Nietzsche tänkte om det mesta, och så klart har han även tänkt till om önskningar. Han skriver:

32.

Immoralisten talar. -- Ingenting går mer emot en filosofs smak än människan i den mån hon önskar ... Ser han människan enbart i hennes handlande, ser han detta tappraste, listigaste, uthålligaste djur förirrat till och med i labyrintiska nödlägen, hur beundransvärd framstår inte människan för honom! Han uppmuntrar henne till och med ...

I sina önskningar avslöjar sig människan i sin ynklighet, blottlägs vi inför oss själva. Och det som önskas är sällan realiserbart, för om allt gick att få skulle begreppet önskning helt förlora sin mening. Att önska är att sträcka sig utöver det möjligas gräns. Allt är i sin ordning så länge vi vet och accepterar dessa förutsättningar. Det är när den detaljen glöms bort som vi får problem. Tyvärr håller vi på att kollektivt glömma eller borttränga just det, att önskningar är bilder, drömmar och kartor som aldrig får förväxlas med terrängen och det vi gör.

Men filosofen föraktar den önskande människan, liksom den "önskvärda" människan -- och överhuvudtaget allt önskvärt, människans alla ideal.

Ideal är mål att sträva efter, men i en värld där önskningar förväxlas med verkligheten skapas en skenvärld som blir lika verklig i sina konsekvenser som den verkliga, handfasta världen byggd i handling. Och när allt fler slutar se eller förstå skillnaden får vi problem. Som idag, i skolan, på arbetsmarknaden, i relation till asylsökande, ekonomi och så vidare. När idealen blir viktigare än det man faktiskt gör börjar politiker och andra makthavare tävla om vem som har bäst ideal och vem som kan önska mest. Fokus riktas mer mot motståndarens brutna löften än mot de beslut som tas. Och den andres misslyckanden att leva upp till sina löften jämförs med de egna löftena. Sakta förlorar allt fler av samhällets bärande institutioner på detta sätt kontakten med verkligheten. Plötsligt blir kostnader för underhåll en belastning, krav på eget ansvar ett problem och det som görs blir smutsigt. Allt i jämförelse med drömmarnas och önskningarnas rosenskimmer. Där kan sänkt skatt förenas med ökade investeringar, där blir ingen sjuk och ökar lönen stadigt. I drömmen kan man äta kakan och ändå ha den kvar. Betyg blir till objektiva sanningar om kunskap och examen blir synonym med texten på pappret den tryckt på.

Om en filosof kunde vara nihilist, så skulle han vara det eftersom han bakom människans alla ideal finner intet. Eller inte ens en gång intet -- utan bara det värdelösa, det absurda, det sjuka, det fega, det trötta, alla sorters drägg ur hennes livs urdruckna bägare ...

Bakom fasaden, i handling, lever vi våra liv och får vi känna på konsekvenserna. Tyvärr är önskningar som ett slags opium för människan, och ju större problemen blir, desto längre ner Sverige rasar i Pisa-mätningrana, desto fler och större tågförseningar, stängda vårdavdelningar eller poliser och räddningstjänst som inte klarar av uppgiften på grund av underbemanning, ju större blir längtan efter en annan värld. Tomheten bakom fasaden skrämmer och önskningar ger mening åt tillvaron, som sagt. Det är inte problemet. Problem blir det när önskningarna tar över, som de tillåts göra i vår sköna nya värld.

Människan, som är så ärevördig som realitet, hur kommer det sig att hon inte förtjänar någon aktning när hon önskar? Måste hon göra bot för att hon är så duktig som realitet? Måste hon kompensera sitt handlande, huvudets och viljans anspänning i allt handlande, genom att sträcka på lederna i det imaginära och absurda? -- Historien om hennes önskningar har hittills varit människans partie honteuse: man ska akta sig för att läsa allt för länge i den. Det som rättfärdigar människan är hennes realitet -- den kommer för evigt att rättfärdiga henne. Hur mycket mer är inte den verkliga människan värd, jämfört med någon blott önskad, drömd, uppdiktad och hopljugen människa? med någon som helst ideal människa? ... Och bara den ideala människan går emot filosofens smak.

Vi är vad vi gör! Först när vi inser det kan vi börja bygga ett samhälle från grunden, vilket är det enda hållbara sättet att bygga ett SAMHÄLLE. På drömmar kan inget bestående vila, så drömma måste vi göra med måtta och besinning. Och det kan vi göra när vi vet och förstår faran. Och den ser vi när vi tar oss tid, när vi skaffar oss perspektiv och ställer oss vid sidan av. Först när vi slutar jämföra våra drömmar och istället talar om och utgår från det vi gör, först när vi verkligen lever tillsammans och skapar den vardag som går ett realisera i handling, av det som finns för handen, kan vi hoppas på att problemen med bristande kunskaper, tågförseningar, vårdköer, hälsa och så vidare kan hitta en lösning som faktiskt fungerar. Sluta drömma, börja handla, leva och se dina medmänniskor som de är och för vad de gör!