Tryckta böcker och kunskap

Allt mer flyttas allt snabbare och väldigt ofta utan eftertanke över till nätet. I cyberrymden finns inga begränsningar, där blir sand till guld och sorg vänds till lycka. På 1800-talet, under guldruschens dagar var det till Alaska som många knöt sina drömmar. Fast det är svårt att flytta med sig allt till en så pass avlägsen plats. Annat är det med nätet, som finns för de flesta bara ett knapptryck bort. Dit ska vi alla, dit flyttar i rasande takt tidningar, TV och socialt umgänge. För att det är billigare och mer effektivt. Som om det var det enda som betyder något: Lågt pris och effektivitet. Utbildningen hänger efter och det kan inte gå snabbt nog. Kommer vi bara dit är lyckan gjord, kommer Sveriges rykte som kunskapsnation att återupprättas. Om vi bara flyttar ut på nätet. Är det bara jag som hör ekot av morbror Daniel i utvandrarna, som tror att kommer de bara till Amerikat så kommer herren gud att lösa alla problem. Där finns lyckan, där borta, just runt hörnet. Kommer vi bara dit ...

Om det vore så enkelt skulle vi inte ha några problem. Nu flyttar vi bara problemen. Och eftersom allt fokus och alla resurser flyttas till och eftersom allt som betyder något är, förflyttningen från det gamla till det nya, kommer dels gamla problem att leva kvar, dels kommer nya problem (som ingen har varken kompetens eller tid att identifiera), att uppstå. För det var aldrig så att det fanns några uppenbara problem i det gamla analoga systemet. Faktum är att det fungerade väldigt väl. Nätet uppstod inte som svar på en fråga, eller låt mig rätta, internet är en uppfinning som skulle skydda västerlandet från en kärnvapenattack från öst. Oklart dock vad det var man tänkte sig att nätet skulle bevara, i en förödd värld. Nåväl, det är viktigt att hålla det i minnet, att nätet inte var svaret på något. Internet är en möjlighet som öppnat sig för oss. Det betyder dock inte att det är ett oproblematiskt lyckorike där allt som rörs vid förvandlas till guld. Det händer saker i transformationen och ingen har på förhand en aning om vad. Den som säger sig veta far med osanning, för framtiden kan bara utvärderas i efterhand.

Dagens DN-Debatt handlar om detta, närmare bestämt om pappersbokens (skamfilade) rykte som enligt Kirsti Hemmi och Per Kornhall behöver återupprättas. Jag instämmer, för jag ser inte att nätet kan ERSÄTTA pappersboken, därtill har den allt för många värden. Ingen har ännu i alla fall lyckats övertyga mig om att boken är död och att nätet är ett fullgott alternativ. Tvärtom finns det massor av tecken på motsatsen. I den svenska skolan till exempel går det inte lysande, och en av de viktigaste skillnaderna där mellan hur det var då och hur det är nu, är att pappersboken i raskt takt har fått se sig övergiven till förmån för nätet. Frågan vi måste ställa oss är: Har vi kastat ut barnet med badvattnet?

Glöm inte boken. En avgörande del saknas nästan helt i skoldebatten: L­äromedlen. Detta trots att både forskning och exempel från andra länder visar att ­skolböckers ­kvalitet är viktigt för elevernas resultat. I återuppbyggandet av svensk skola krävs en medveten läromedelsstrategi, skriver Per Kornhall och Kirsti Hemmi.

I Sverige har läroböcker nästan blivit något fult som lärare helst ska klara sig utan. Men en ny engelsk studie, ”Why Textbooks Count. A Policy Paper”, visar att länder med goda skolresultat ofta satsar på läromedel av hög kvalitet. Dessa länders läromedel ger ofta också ett tydligt stöd åt lärares arbete och professionella utveckling. Studien är framtagen på universitetet i Cambridge av Tim Oates som under lång tid bland annat har varit rådgivare år den brittiska regeringen. Den brittiske ministern med ansvar för skolreformer, Nick Gibb, säger om den att ”denna nyskapande rapport kommer, hoppas jag, att leda till en renässans för intellektuellt krävande och kunskapsrika läroböcker i England”.

Det är självklart, om man bara tänker efter lite, att en bok som producerats med omsorg och med kunskapen och innehållet i fokus vinner över en aldrig så elaborerad pedagogik som bygger på elevens och studentens eget ansvar. Kunskap är inget i sig, den är en relation och ju fler sinnen den engagerar desto starkare blir intrycket. En vacker bok med tyngd, som kan bevaras och vars innehåll kan återupplevas bara genom att flytta blicken lite, från datorskärmen till bokhyllan vid sidan om skrivbordet, är något helt annat än en datafil som lätt drunknar bland alla andra datorfiler. En bok kan man bokstavligen snubbla över, vilket är svårt på nätet där Google bestämmer vad man ska hitta när man söker efter något helt nytt eller efter något som man bara har en vag aning om att man en gång hade koll på. Bokens värde finns inte bara i innehållet, i orden som går att överföra till nätet, utan framförallt i helheten.

Papperstidningen har förklarats död och den lever kvar framförallt av nostalgiska skäl. Och pappersboken väntar sig väldig många ska gå samma öde till mötes, för det är ju bestämt att allt ska flyttas till nätet. Därför börjar bokförlagen klaga på läsarna, som borde fatta och göra som kalkylerna säger. Men vad händer med innehållet och kunskapen när man hånar och fördömer budbäraren, mediet?

Man slås vid läsning av rapporten av likheterna mellan attityden till läromedel i England och i Sverige. Rapporten citerar en forskare som skriver: ”Attityden i utbildningskretsar i detta land har varit mer negativ mot läroböcker än i många andra länder; i en sådan utsträckning att man kan postulera en antiläroboks-anda”. Det verkar onekligen som om utvecklingen i England har drivits av samma pedagogiska ideologi som funnits på svenska lärarutbildningar, där lärobokens betydelse förminskats för att inte säga förringats. Detta trots att till exempel 30 procent av variationen i resultat i matematik i Pisa förklaras av tillgången på adekvata läro­medel och utrustning. (Inte minst är det en viktig faktor som förklarar skillnader i resultat mellan skolor med elever från olika socio-ekonomisk bakgrund).

När boken inte längre uppskattas, när den ses som ett hinder, är det klart att det smetar på kunskapen. The media is the message, tänk på det. Det spelar roll hur vi ser på de verktyg vi använder. Inget är uteslutande gott eller ont, alla har sina förtjänster OCH problem. Det gäller även nätet och surfplattor, allt annat är galet. Det finns inte en enda väg till skolan, eller ett enda verktyg. En skola värd namnet lägger aldrig alla ägg i samma korg, den sprider riskerna och plockar russinen ur kakan. Läroboken är ett sådant russin.

Kull på kull av lärarstudenter har fått lära sig att vara kritiska till användning av läroböcker. Man kan snabbt genom en sökning bland examensarbeten hitta texter av typen: ”Några … kommer säkert att lyckas men risken finns att alltför många kommer fortsätta med läroboksstyrd, prestationsinriktad undervisning, kanske inte för att de själva vill det utan för att de blir fångna i systemet.” eller: ”Under lärarutbildningen … har vi fått ta del av tips och idéer om hur vi kan utforma undervisningen främst utifrån att använda annat material än en lärobok”. När dessa studenter sedan kommer ut i skolorna möter de en verklighet där läromedel och läroböcker (av många bra skäl) är en viktig del av verksamheten. Detta har skapat spänningar mellan lärares professionella verklighet och lärarutbildningarna. Vidare ges läromedel ofta en negativ klang i den allmänna skol­debatten och ses inte som en självklar resurs i undervisningen och som en viktig faktor för undervisningens kvalitet. Det är också typiskt att varken läromedel eller lärobok någon enda gång nämns i Skolverkets allmänna råd ”Planering och genomförande av undervisningen”.

Enligt en studie som jämför lärarutbildares syn på bra matematikundervisning verkar de svenska lärarstudenterna oftare av sina lärare lämnas åt sitt öde att uppfinna bra undervisning medan de finska lärarutbildarna är tydliga med olika element som de menar är viktiga för att undervisningen ska bli av hög kvalitet. Dessa element kan man ofta finna även i de lärarhandledningar som är en del av finska läromedel.

Läromedel diskuteras och analyseras kritiskt också i den finska lärarutbildningen, men samtidigt finns de hela tiden med som en betydelsefull faktor för undervisningens kvalitet, till exempel då lärarstudenterna planerar och genomför sin praktik. Inte sällan är det också lektorer inom lärarutbildningarna som är del­aktiga i läromedelsproduktionen.

Att inte diskutera läromedel är huvudlöst! Utan den typen av diskussion och lärda, utmanande samtal kommer ingen kunskap att kunna förädlas. Det spelar ingen roll egentligen om boken som diskuteras i skolan är bra eller dålig. Jag har erfarenhet av att kurser där vi utgått från dåliga böcker, som gett upphov till fantastiska samtal och som tvingat studenterna att tänka till. Det ger ett värde som varar oändligt mycket längre än en aldrig så fantastisk länk på nätet, vars excellenta innehåll bara ska accepteras och sväljas med hull och hår. Kunskap kräver hårt arbete, och det arbetet måste var och en utföra på egen hand, det går inte att delegera till Google eller något annat system. Därför är pappersboken överlägsen, för den erbjuder inga flyktvägar, den tvingar läsaren att koncentrera sig på det som föreligger.

I kontrast mot många läromedel i Sverige stödjer läromedel i Finland och till exempel Singapore också mycket tydligare lärarens undervisning. Finska läromedel ger förslag på olika typer aktiviteter som lärare kan välja bland när de planerar och genomför sina lektioner, aktiviteter som syftar till att fördjupa elevers centrala begreppsförståelse. Det omfattande material som utvecklats i Finland framför allt för de tidigare åren har varit en resurs för lärarna för att planera och genomföra och även förnya sin undervisning. Lärare på låg- och mellanstadiet är där precis som i Sverige sällan ämnesspecialister och har många ämnen och då blir ett gediget material en viktig inspirationskälla.

Oavsett vilket matematikläromedel man väljer i Finland är de ganska lika. Det finns en kärna för varje lektion som fokuserar på det som är nytt och som alla elever borde klara av och tanken är att läraren hela tiden kontrollerar att alla hänger med. Efter det kan läraren välja olika typer av aktiviteter beroende på eleven. Arbetet i boken utgör bara en liten del av lektionen vid sidan av andra aktiviteter som föreslås i lärarhandledningen och som läraren kan välja bland. De finska handledningarna innehåller många tips på lekar och spel, och uppgifter kopplade till det specifika lektionsinnehållet som möjliggör differentiering i gruppen. Ett webbaserat interaktivt digitalt material är också en självklar del.

Kombinationen av olika metoder och underlag är det avgörande, inte den enda, det bästa och mest effektiva. Det finns som sagt inga genvägar. Kunskap växer på omvägar, mellan människor och genom hårt arbete med det man inte vet. Kommunikation, samverkan, mellanmänskliga möten. Flyttas allt till nätet, till självinstruerande filmer och vägar som stakats ut skapas genvägar till de rätta svaren, men ingen skaffar sig insikt om och erfarenhet av det som är avgörande för framtiden: Hur man söker sig fram i okänd terräng.

I återuppbyggandet av svensk skola är läromedel en viktig resurs som hittills inte getts tillräcklig uppmärksamhet. Vi drar, precis som den engelska studien gör, slutsatsen att staten tillsammans med läromedelsföretagen, forskning och lärare bör samarbeta kring en strategi så att alla lärare på alla skolor får tillgång till högkvalitativa, forskningsförankrade läromedel (i detta bör det finnas en pluralitet som marknaden är den bästa mekanismen för). Dessutom bör läromedel göras till en viktig del av lärarutbildningarna – som i Finland och övningsskolorna kan med fördel utnyttjas för att arbeta fram läromedel. Slutligen är det viktigt att man i lärarutbildningarna börjar konkret diskutera och undersöka tillsammans med studenter hur man kan analysera kvaliteter i olika läromedel och hur man på bästa sätt kan utnyttja dessa för att främja elevers intresse och lärande.

Analyser av kvaliteter, kritiskt lärda samtal om kunskap (istället för debatter om fakta) är egenskaper som den svenska skolan konsekvent valt att underkommunicera. Det finns inte plats för detta, för det är svårt att mäta, går inte att effektivisera och kommer därför att kosta pengar, vilket är en bristvara. Men man får vad man betalar för, överallt, alltid. En billig utbildning är just det, billig. Och snus är snus, om än i gyllne dosor. Därför håller jag med artikelförfattarna när de avslutar med följande ord, som får bli slutorden på denna bloggpost.

Det är dags att prata om och lyfta läromedlets betydelse i debatten och politiken.