Moralens geologi 43

Tänker att det börjar bli dags nu, att knyta ihop den här säcken. Inte för att jag är trött på moralens geologi, utan mer för att rastlösheten kickar in och jag vill tänka om annat också. Det vill säga tänka med, Deleuze och Guattari, om samhället, kultur och det liv som levs. Ska se här idag om det är att tänja på gränserna lite för mycket att relatera frågan om kvalitet till geologi. Kvalitet handlar om moral, är en del av kulturen och borde kunna förstås geologiskt. Så får det bli och orsaken till det är att jag deltog på ett seminarium igår om just kvalitet på min högskola, som väckte massor av tankar.

Kvalitet växer liksom moral underifrån. Kvalitet i den högre utbildningen skapas av studenterna, i mötet mellan dem och deras lärare, i vardagen. Majoriteten av de förhållandevis få deltagarna (det arbetar närmare 600 personer där, och det var max 50 som deltog på seminariet) kom från ledningen, som arrangerat seminariet och från administrationen. Ytterst få av lärarna var där, det var jag och kanske tre fyra till. Symptomatiskt tänker jag, att det är dem som ansvarar för SYSTEMET som engagerar sig och inte dem som systemet kontrollerar. Det är så byråkrati fungerar, den tenderar att växa och dränera det som ska administreras på liv. Kvalitetssäkringsarbetet är en gigantisk elefant i rummet, liksom frågan om kopplingarna mellan genomströmning, ekonomi och (kunskaps)kvalitet i utbildningen. Kvalitetsfrågan, det arbete som sägs främja kvalitet kommer uppifrån och pressas ner på de anställda, som tvingas följa manualerna, även om all erfarenhet säger att detta inte leder till kvalitet. Det spelar ingen roll om läraren är professor, docent eller om hen har 30 års erfarenhet, protokollet SKA följas, annars kan arbetet inte utvärderas och kvaliteten inte kontrolleras.

KvalitetssäkringsSYSTEMET är viktigare än lärarnas och studenternas dagliga verksamhet. Utvärderingen och att den är jämförbar mellan olika högskolor och länder, är viktigare än att kunskaperna växer och studenternas erfarenheter kan omsättas ute i samhället. Det som inte går att jämföras finns inte. Dessutom är kontrollerna det som allt fokus riktas mot, att systemet får det systemet vill ha. Klart att lärarna inte känner sig inbjudna då, för deras erfarenheter viftas effektivt bort med hänvisning till olika undersökningar och andra makttekniker vars syfte är att få rätt, snarare än att faktiskt ägna sig åt att försöka förstå, dels vad kvalitet är, dels hur det faktiskt ser ut i föreläsningssalarna, dels vilken (ökande) arbetsbörda som åläggs lärarna när SYSTEMET ska implementeras, uppifrån, utifrån och av dem som dagarna i ända sitter på möten där kvalitet diskuteras.

But how can one still identify and name things if they have lost the strata that qualified them, if they have gone into absolute deterritorialization? Eyes are black holes, but what are black holes and eyes outside their strata and territorialities? What it comes down to is that we cannot content ourselves with a dualism or summary opposition between the strata and the destratified plane of consistency. The strata themselves are animated and defined by relative speeds of deterritorialization; moreover, absolute deterritorialization is there from the beginning, and the strata are spinoffs, thickenings on a plane of consistency that is everywhere, always primary and always immanent.

Kvalitet är ett slags multiplicitet, eller ett strata. Det går att tänka så i alla fall, eller det är vad jag väljer att göra här, för att hitta en ny ingång till moralens geologi. Kvalitet består av allt det som omtalas i termer av kvalitet, liksom allt det som rör kvalitet. Kvalitetssäkringsarbetet, manualerna och all administration är del av samma helhet, samma kvalitetsstrata. Och det är sammanhanget som helhet som avgör utfallet. Var finns systemets gravitationscentrum? Det är den avgörande frågan, och den som kan sin högskole- och utbildningshistoria, vet att fokus förflyttats: Från den enskilde läraren och studenterna (vilket gav ett system som kännetecknades av en hög grad av deterritorialisering), till systemet och dess administration och ledning (vilket ger ett hårt kontrollerat och territorialiserat system där individens betydelse minskat drastiskt). Människorna som befolkar systemet håller på att bli utbytbara, för det enda som räknas är det som går att utvärdera och kontrollera. Systemet som skulle stötta och hjälpa har blivit sig själv nog och värnar sin egen överlevnad mer än kvaliteten det skapats för att främja. Denna process styrs dock inte av någon ond lobbygrupp, ledningen eller ens utbildningssystemets högste ansvarige, det är självorganiserande och drivs av en kraft som kommer inifrån och som finns mellan delarna som bygger systemet, det vill säga en abstrakt maskin.

In addition, the plane of consistency is occupied, drawn by the abstract Machine; the abstract Machine exists simultaneously developed on the destratified plane it draws, and enveloped in each stratum whose unity of composition it defines, and even half-erected in certain strata whose form of prehension it defines. That which races or dances upon the plane of consistency thus carries with it the aura of its stratum, an undulation, a memory or tension. The plane of consistency retains just enough of the strata to extract from them variables that operate in the plane of consistency as its own functions. The plane of consistency, or planomenon, is in no way an undifferentiated aggregate of unformed matters, but neither is it a chaos of formed matters of every kind.

Där, i mellanrummen, skapas kvalitet. Kvalitet är inget i sig. Det närmaste man lyckats komma en beräkning av kvalitet är det gyllene snittet, men beräkningarna kan aldrig komma närmare än ungefär lika med. Förståelse för detta är som jag ser det nyckeln till allt verkligt kvalitetsarbete. Kunskap är en kvalitet och gick det att räkna på den, kontrollera den och objektivt utvärdera den vore det ingen kvalitet. Läraryrket är liksom skådespelaryrket eller artisteri individuella tolkningar och variationer på välkända och allmänt accepterade och igenkännbara egenskaper, som satts samman på ett unikt sätt. Om alla skådespelare (eller lärare) var exakt lika hade vi inget teater. Begreppet teater fanns kanske kvar, men dess innehåll hade förvandlats till något helt annat. Jag ser tydliga tendenser till just detta inom forskningen och den högre utbildningen. Makten vill standardisera, systematisera och formgjuta utbildningar så att de på effektivaste och billigaste sätt kan drivas av vem som helst. Vi är ute på ett sluttande plan här, som kanske leder till god kvalitet i den mening som systemet bestämt, men som har allt mindre med KUNSKAP och LÄRANDE att göra.

It is true that on the plane of consistency there are no longer forms or substances, content or expression, respective and relative deterritorializations. But beneath the forms and substances of the strata the plane of consistency (or the abstract machine) constructs continuums of intensity: it creates continuity for intensities that it extracts from distinct forms and substances. Beneath contents and expressions the plane of consistency (or the abstract machine) emits and combines particles-signs that set the most asignifying of signs to functioning in the most deterritorialized of particles. Beneath relative movements the plane of consistency (or the abstract machine) performs conjunctions of flows of deterritorialization that transform the respective indexes into absolute values.

Högskolan är en abstrakt maskin, ett självorganiserande system som skapar effekter mellan. Ingen kan styra det mot ett på förhand definierat mål. Maskinen lever sitt eget liv och skapar det som delarnas inbördes interaktion resulterar i. Och det produceras mer än någonsin på högskolan, effektivare än någon gång i världshistorien skapas det massor av mätbara resultat. En enda liten och till synes obetydlig och utifrån ett helhetsperspektiv försumbar detalj, glöms konsekvent bort. Det som produceras, utfallet av högskolans verksamhet, är inte kunskap som håller hög kvalitet och som fungerar. Vi producerar mätbara indikatorer, helårsprestationer, betyg och examina. Studenterna producerar närvaro, texter och tal. Och eftersom lärarna inte har tid, systemet inte har intresse av det och eftersom allt fler bryr sig allt mindre om det, växer det fram en bristande förståelse för, dels vad verklig kunskap är, dels hur man känner igen och uppskattar kvalitet (i ordets verkliga betydelse, ungefär lika med).

The only intensities known to the strata are discontinuous, bound up in forms and substances; the only particles are divided into particles of content and articles of expression; the only deterritorialized flows are disjointed and reterritorialized. Continuum of intensities, combined emission of particles or signs-particles, conjunction of deterritorialized flows: these are the three factors proper to the plane of consistency; they are brought about by the abstract machine and are constitutive of destratification.

Det första offret som slaktas för att blidka gudarna är humaniora, för det är okontrollerbart till sin natur. Kvalitativa analyser, filosofi och abstraktioner går inte att utvärdera. Därför passar dessa ämnen inte in längre. De är inte nyttiga sägs det, och de gör kontrollsystemen tungrodda, och dessutom har dess företrädare mage att vara kritiska. Där finns de förhatliga postmodernisterna, sanningsrelativismen och därifrån emanerar de förhatliga studierna av makt. Därför får humanisterna finna sig i att avvecklas. Och som en följd av den typen av beslut snabbas processen på och systemet rör sig allt längre ut på det sluttande planet.

Now there is no hint in all of this of a chaotic white night or an undifferentiated black night. There are rules, rules of "plan(n)ing," of diagramming, as we will see later on, or elsewhere. The abstract machine is not random; the continuities, emissions and combinations, and conjunctions do not occur in just any fashion.

Även abstrakta maskiner följer regler, det är bara det att reglerna inte går att kontrollera. Reglerna som högskolans abstrakta maskin följer är inte samma regler som dess ledning skapar och hävdar ska gälla, det är helt andra regler, regler som växer fram mellan. Det går till exempel att tvinga lärare att följa manualer, men i samma stund som den lärare som verkligen vill och värnar kunskapskvalitet inte längre har något utrymme för att främja och upprätthålla verklig kvalitet (som för övrigt alla på en retorisk nivå säger sig värna) och som därför, för att kunna se sig själv i spegeln utan att skämmas, slutar finns ingen som helst möjlighet för systemet att påverka människan bakom rollen.

Sådär fungerar kultur. Det har jag lärt mig genom att studera verkligheten, genom erfarenhet och genom att leva med kaoset och vardagen ute i samhället. Jag blir fortfarande förvånad, men inte över det, inte över själva förvåningen, utan över att insikten om verklighetens oöverblickbarhet och slumpens roll inte accepteras av fler.