Kunskap och lärande vs Administration och kontroll

I slutet av augusti 1991 klev jag över tröskeln till universitetet och även om jag inte hade en aning om det då lämnade jag där och då mitt gamla liv bakom mig. Jag hittade hem, jag fann en värld där allt det jag menar kännetecknar ett gott liv finns. Under studentåren levde jag i eufori och jag kunde inte få nog. Respekten för allt som rörde universitetet var stor och tacksamheten för att jag fick vara där och för kunskapen jag fick chansen att skaffa mig var enorm. När chansen att bli doktorand öppnade sig på våren 1997 tvekade jag inte en sekund. Och även om det innebar umbäranden, ekonomisk otrygghet och trots att jag inte visste vad det skulle leda till (förutom kunskapen och doktorstiteln) så kände jag att vad som än händer är det värt varenda minut jag fick vara där, i kunskapen och det intellektuella samtalet. Åren mellan 1991 och 2003, mina studentår, är sammantaget de lyckligaste i livet (trots att jag tidvis levde under existensminimum, att jag genomled en skilsmässa och en uppslitande separation).

På våren 2003 började jag undervisa lite mer regelbundet, och från och med hösten 2003 har jag arbetat som Lektor. Under lejonparten av tiden sedan dess, har jag oftast känt att jag har världens bästa arbete. Sakta har den känslan dock förändrats. På senare tid har jag till min enormt stora sorg, vilken snuddar till det existentiella, allt mer börjat tvivla på kärleken till högskolan. Orsaken till ambivalensen och sorgen är att mitt arbete allt mindre för varje år som går handlar om kunskap och lärande, det vill säga det jag sökte mig till högskolan för att få vara del av. Utbildning på högsta nivå handlar allt mer om form och allt mindre om innehåll. Poäng, betyg och anvisningar är viktigare än kunskap och självständigt lärande. Paradoxalt nog har det blivit så att ju mer jag lär mig, ju mer jag kan och behärskar, ju större överblick och erfarenhet jag får, desto mer kontrolleras jag, desto mer detaljstyrs min vardag och desto mindre får jag ägna mig åt kunskapen och innehållet. Jag känner mig allt mer som en överkvalificerad administratör som står vid ett löpande band och producerar något som jag allt mindre kan stå för och än mindre känner glädje och stolthet över. Det är plågsamt!

Jag är inte ensam om att känna så här och det känns ju bra, men det hade nog varit enklare att acceptera kunskapsförfallet och det allt tydligare fokuset på form om det var mig det var fel på. Det är nu inte så, för jag har inga nya idéer eller märkliga tankar om hur det borde vara. Det enda jag vill är att få ägna mig åt det jag utbildats för, det vill säga kunskap och lärande (inte administration, kontroll och uppföljning, i alla fall inte mer än kunskapsutveckling, vilket är fallet idag). Det är såldes med blandade känslor jag läser Inger Enkvists krönika i SvD idag. Vill, men bävar trots allt lite för att, skriva och tänka vidare kring hennes tankar, hennes oro, för jag delar den.

Universiteten kan bli nästa krisområde i utbildnings-Sverige. För att bara nämna en bekymmersam tendens kan man peka på att utgifterna för annat än undervisning och forskning ökar kraftigt och att detta dessvärre accepteras av universitetsstyrelserna, där lärare och forskare utgör en minoritet. 

Kostnaderna för landets universitet och högskolor har inte minskat under åren som jag arbetat som lärare, tvärtom. Antalet timmar som jag som ansvarig lärare kan fördela för undervisningen på kurserna jag är inne i har dock stadigt minskat. Samtidigt sjunker studenternas förkunskaper och allt fler uppvisar bristande motivation att läsa. Där jag för tio år sedan hade 300 timmar att fördela på 40 studenter har jag idag 200 timmar och 100 studenter (obs, detta är en schematisk uppskattning för att visa på tendensen och situationen i stora drag). Till en viss del kan jag som erfaren lärare kompensera det minskade antalet timmar med rutin och kunskap, men eftersom studenterna idag behöver mer hjälp, mer övervakning och mer motivation tar det med råge över och förvärrar situationen. Det finns INGA SOM HELST tecken på att den utvecklingen skulle förändras. Att be om fler timmar är som att släppa sig offentligt, det finns inte på kartan, det är tänkbart. Det ska sparas och effektiviseras, för det gör man överallt i samhället. Trots att lärande liksom mänsklig utveckling (och för övrigt även tillfrisknande efter en sjukdom) inte går att skynda på, utan att det går ut över kvaliteten. Ekonomin är med andra ord viktigare än kunskapen, formen är överordnad innehållet. Orkar nästan inte jämföra hur det var med hur det är. Då, 2003 fick jag jag tid i tjänsten för att rätta tentor, uppemot 30 minuter per hemtenta fanns det utrymme för. Idag räknar man med att det ska göra inom ramen för timmarna man får för undervisningen. Då skrev studenterna ensamma och det fanns tio timmar per B-uppsats att fördela. Idag skriver studenterna i grupper om fem och jag som ska handleda får fem timmar. Att ens andas om att detta riskerar att gå ut över kvaliteten är otänkbart. Då, för drygt tio år sedan var kvaliteten högre och kontrollen av mitt arbete var outvecklad. Idag är jag strikt kontrollerad, och kvaliteten sjunker (så klart, med tanke på förutsättningarna) dramatiskt och jag får arbeta allt mer på min fritid för att kunna möta studenterna med bibehållen heder. Resurserna flyttas med andra ord från undervisningen, innehållet och de högst utbildade och mest erfarna, till kontrollapparaten, administrationen och formen.

För att förstå de nya tendenserna kan vi titta på siffror från USA. Benjamin Ginsberg visar i ”The Fall of the Faculty” (2011) förändringen i styrkeförhållandena mellan lärare och icke-lärare under åren 1975–2005. Antalet lärare har ökat lika mycket som antalet studenter med 51 procent, medan administratörerna har ökat med 85 procent och kringpersonalen med hela 240 procent. Lärare och forskare utgör inte längre majoriteten av de anställda. Man kan våga gissa att vi i Sverige närmar oss samma situation. 

När man är mitt uppe i verksamheten, fullt koncentrerad på undervisningen och forskningen, på innehållet och kvaliteten i det man gör, är det svårt att se vad som händer runtomkring. Men när jag nu tänker på saken är det slående hur väl citatet beskriver förändringen. När jag började som lärare fanns det EN kurssekreterare som hade hand om registrering av studenter och som rapporterade in poängen i LADOC. Idag känner jag inte ens igen ansiktet på alla administratörer som rör sig i lokalerna och som ansvarar och kontrollerar verksamheten. Skillnaden är ENORM och eftersom jag ska serva stödverksamheten och eftersom undervisning idag kontrolleras, utvärderas och jämförs mycket mer än för tio år sedan, blir det så att jag (på färre timmar) administrerar mer än jag gjorde när jag började som lärare. Färre timmar ska räcka till fler (administrativa) uppgifter, och allt mindre tid kan ägnas åt kunskaps-/ kompetensutveckling och lärande. Kunskapen flyttas på grund av detta, från mig som lärare/forskare, till systemet. Administratörernas makt och inflytande växer och vi lärare får anpassa oss allt mer efter deras krav. Och när de växer i numerär ökar så klart deras makt och inflytande, för att inte tala om kostnaderna som alltså tas från kursbudgeten och så klart går ut över kunskapen.

Spelar det någon roll? Jo, därför att administratörernas tid och intresse upptas av vad som händer ”utanför klassrummet”, som den nya formeln lyder. Deras fokus är policy, ”visioner” och strategiplaner snarare än undervisningens innehåll. De styr via sin makt över budgeten och tvingar lärarna att lägga tid på att försvara resurserna till den egna verksamheten. Teknisk och ekonomisk personal organiserar sitt arbete så att lärarna får anpassa sig till dem och inte tvärt om. Administratörer och kringpersonal har en stark ställning därför att de är många och har funktioner som berör flera ämnen men också därför att de har fasta tjänster. 

Presenterat på detta sätt blir det uppenbart att det universitet jag sökte mig till inte längre finns. Kunskapens status och plats har devalverats radikalt, och jag må ha ansvaret över verksamheten, men något inflytande att tala om har jag inte längre. Som om kunskapen och kraven på vetande har förändrats, som om innehållet blivit förlegat. Är det så? Finns det något som talar för det? Nej, tvärtom finns det massor som talar för att vi håller på att rasera hela strukturen. Det blir uppenbart om vi tänker oss att lärare idag skulle få samma förutsättningar att vara lärare som jag hade när jag började arbeta som lärare för tio år sedan. Det skulle innebära RADIKALA förändringar och är förknippat med ENORMA kostnader. Det handlar inte hur många kronor och ören som satsas på högre utbildning, utan om hur investeringen fördelas. Och tendensen har varit smärtsamt tydlig: administrationens andel ökar och lärarnas minskar. Att kunskapen rasar torde inte förvåna någon, för hur skulle det kunna vara möjligt för någon att bibehålla samma kvalitet när resurserna (som tillfaller undervisningen) halverats och arbetsbördan (för lärarna) fördubblas?!

Det finns däremot en tendens att spara på antalet lärare med fast tjänst och att låta yngre tillfälligt anställda sköta en del av undervisningen. Forskare har inte sällan bara en del av sin lön garanterad och måste söka bidrag utanför universitetet för att få ihop till en hel lön.
Svenska universitetslärare suckar över overheaden, det vill säga den procent av de tilldelade medlen som går just till administration och kringkostnader. Där ingår bibliotek, it-support, lokaler men även exempelvis policyutveckling, samordning och samverkan. Lärarna undrar hur det kan finnas resurser till nya administrativa tjänster, när det ”alltid” sparas på undervisningen. Det här är inte något som en enskild lärare kan göra något åt utan det är ett ärende för universitetsstyrelserna. Tyvärr säger den svenska högskolelagen att majoriteten i styrelserna ska utgöras av allmänrepresentanter och studenter. 

Det är min vardag som beskrivs här. Det är bara det att jag först nu, med hjälp av Enkvist får syn på den. Jag drunknar i arbete och ska här under våren lotsa över 100 uppsatsskrivande, hjälplösa studenter som ofta famlar i blindo och som därför ställer enormt många frågor, genom examensarbetet. Jag varken hinner eller orkar kämpa för att förändra situationen, därtill känner jag ett allt för stort ansvar för studenterna och deras framtid. Kunskapen måste värnas, vilket gör att jag och mina kollegor (liksom sjuksköterskorna i vården) går på knäna. När vi någon gång påpekar detta bemöts vi med förakt och avfärdas som ett särintresse. Fast det är ju inte oss själva vi värnar, det är KUNSKAPEN, UTBILDNINGSKVALITETEN och samhällets framtid vi värnar, det vill säga saker som ligger i alas intresse.

Staten kunde förbättra kvaliteten i högre utbildning genom en lagändring så att de som bäst förstår verksamheten, det vill säga lärare och forskare, får majoritet i styrelserna. Sådana styrelser skulle förhoppningsvis kunna hålla emot trycket från administrationen. Det infördes för några år sedan en autonomireform men ingen ändring gjordes i högskolelagen, och på så sätt fick administrationen mer autonomi men inte lärare och forskare. 

Betänk att kostnaderna för högre utbildning inte skulle öka av en sådan lag, en sådan reform. Fördelningen av medlen skulle däremot ändras dramatiskt och makten över kunskapen och innehållet skulle hamna hos dem som är mest intresserade, bäst lämpade och som har djupast och bredast erfarenhet. Att det känns som en omöjlig utopi att jag skulle få samma möjligheter i min yrkesvardag idag som jag hade för tio år sedan säger något om läget. Och jag är mycket intresserad av att lyssna på den som säger att rådande läge och utveckling INTE påverkar kunskapen och kvaliteten i den svenska högre utbildningen. Ingen kan rimligen, inte med bibehållen respekt och utan att ljuga, hävda att det går att få mer och bättre för mindre.

Ginsberg citerar målsättningen vid ett litet college som strävar efter att studenterna ska utveckla ett undersökande tänkande och lära sig att värdesätta allvarliga samtal. Med en sådan ”strategisk plan” behövs inga fler ”visioner”, och många administratörstjänster kan sparas in.

Utan engagerade lärare som får rimliga förutsättningar att göra ett bra arbete kommer ingen kunskap ur landets högskolor och universitet. Vad ska vi med visioner till om det inte går att genomföra dem, och varför behöver det arbetas på VISIONERNA?! Det behövs vidare inte fler administratörer, i alla fall inte om de inte avlastar lärarna och hjälper den som ska möta studenterna att koncentrera sig på kunskapen, innehållet och kvaliteten.

Visioner blir till dimridåer som skymmer sikten och gör det svårt att se hur mycket som förändrats till det sämre, för de enda som kan lyfta kunskapsnationen Sverige: Lärarna och forskarna. Vi håller på att suga kunskapsmärgen och livet ut akademin. Formens makt över innehållet gör att vetandets kvalitet utarmas i samhället, allt fler förstår vad som händer och har egna erfarenheter av ur det var en gång att jämföra med. Inget talar idag tyvärr för att någon förändring är i sikte.

Det är med sorg jag skriver detta. För det är mitt livsverk och det jag trott på, det som gett mitt liv mening, som jag ser vittra söner framför ögonen på mig. Jag vill inget hellre än kämpa för att återupprätta kunskapen, men jag hindras från att göra det av en helt ny yrkesgrupp, med andra intressen och prioriteringar än kunskapskvalitet, som släppts in i akademin av dem som säger sig värna kunskapen, men som i själva verket ljuger.