Akademiska samtalsrum

Var på disputation i fredags. En trevlig tillställning, och ett utmärkt försvar av avhandlingen. Disputationen var på IT-universitetet och handlade om interaktion mellan människa och laptop. Oerhört lärorikt och disputationen var verkligen ett lärt SAMTAL, en dialog, inte en enmansföreställning som det kan bli om doktoranden inte har det självförtroende som krävs för att stå upp för det som gjorts. För en liksom jag som har svårt att stanna kvar i en tanke ledde detta sammantaget till att jag tidvis satt och tänkte på annat, annat som hade med ämnet att göra. Så har det alltid varit, ända sedan grundskoleåren. Jag har aldrig lyssnat uppmärksamt på det som sägs. Inte så att jag inte lyssnat på läraren eller den som talar, men jag har alltid varit mer intresserad av att lära, än att ta till mig det som serveras. Jag tänker aldrig på något helt annat. Det som händer när jag lyssnar på någon som talar är att det öppnas upp ett samtalsrum, och däri befinner jag mig. Om jag får en fråga om något specifikt som sägs, låt säga av en bänkgranne, då känner jag mig som ett fån, för jag lyssnade inte på det som sades, jag använder orden för att tänka själv, för att få olika pusselbitar att falla på plats. Det är mitt sätt att vara i kunskapen. Tankarna går inte att stänga av.

Så vad var det då som samtalet på podiet fick mig att tänka på? Vilka insikter klarnade under disputationen. Det handlar också om samtalsrum, om intellektuella utrymmen och deras akademiska höjd och tankemässiga vidd. Under samtalet mellan opponent och respondent talades det om sociomaterialitet. Intressant. Det är ett begrepp som dykt upp allt oftare på senare tid. Jag har känt att det är något jag borde kolla upp och förhålla mig till, men det har liksom aldrig blivit av. Nu satt vi dock på IT-universitetet och det kändes okej att plocka upp mobilen. Jag surfade lite och skaffade mig en snabb överblick, med hjälp av träffarna jag fick, wikipedia och samtalet där framme. För mig är detta att lyssna aktivt, det är så jag lär mig. Men, som sagt, jag lär mig kanske inte alltid exakt det som den där framme tänker sig. Och nu slår det mig, att det kanske är en delförklaring till mig aversion för målstyrning och pedagogiska metoder. Ingen kan bestämma hur eller vad någon annan ska lära! Jag är lärare för att jag vill lära, inte för att få andra att lära det jag bestämmer. Och jag lärde mig massor i fredags. Det jag lärde mig om sociomaterialitet var dock lite oväntat, för jag insåg att det begreppet fångar vad jag sysslar mer sedan många, många år. Därför vandrade tankarna vidare, till akademin och förändringen den genomgår, och dess konsekvenser.

Det talades om doktorandens artiklar (det var en sammanläggnings avhandling) och var dessa publicerats. Det finns inte riktigt någon tydlig röd tråd, sa opponenten. Du har publicerat dig i olika tidskrifter, med olika fokus. Och respondenten fick försvara och förklara, vilket hen gjorde med den äran. Och av samtalet och det som kom upp förstod jag ytterligare lite mer om vad som händer i akademin. För med stöd i lite googlande och det som sades gick det upp för mig vad det är som händer. Jag har varit inne på detta tidigare, dels detta att akademin delas upp i allt smalare strimmor. Dels detta att det krävs evidens för allt som sägs. Teori, reflektion och självständigt kritiskt tänkande är satt på undantag, eller dessa ords innebörd håller på att förändras. Det som gick upp för mig var hur referee-systemet nu byggt upp ett tillräckligt stort momentum och kritisk massa för att förändra tänkandet. När jag googlade på nykelreferenserna som opponenten nöjt påpekade fanns med, insåg jag att sociomaterialitet är ett begrepp som vilar tungt mot Karen Barad, som jag läste för många år sedan med stort intresse.

Konsekvensen och det jag vill peka på här är följande. Jag skriver och tänker om samma saker som IT-forskarna, men jag kan inte samtala med dem, för jag har inte läst de referenser som via bibliometriska mått som citeringar och refernser till tidskriftsartiklar som är svåra för mig att hitta fram till, för att de är ämnesspecifika. Jag är intresserad av Karen Barad, men för att kunna tala om detta med IT-forskare måste jag läsa och förhålla mig till deras nyckelreferenser. Vi kan inte mötas kring Barads teorier, för dessa bygger inte på evidens och hon har inte publicerat sig själv i tidskrifterna som är anbefallna. Samma gäller för Karin Knorr Cetina, som jag umgåtts med och varit nyfiken på sedan 1990-talet. Hon dyker allt oftare upp i pedagogiska sammanhang, fast inte direkt, utan i Ellerströms tolkning och i termer av aktivitetsteori. Även där är tvingas den som vill diskutera saken att först läsa och förhålla sig till ett smalt fält, en strikt kontrollerad diskurs. Barad och Knorr Cetina rör sig i samma härad som Deleuze. Jag skulle vilja tala med både IT-forskarna och pedagogerna, men eftersom jag varken har tid eller intresse av att läsa uttolkningar av teorierna, eftersom jag är intresserad av tankarna som formulerats av Barad, Deleuze och Knorr Cetina, inte av någon som vill försöka få mig att köpa och slaviskt följa deras tolkning av dem, blir det svårt. Och det blir inte lättare av att forskarna rör sig olika akademiska samtalsrum, utan kontakt med varandra.

För att bli publicerad krävs evidens och referee-granskade artiklar i ansedda journals. Och det krävs att man refererad dem som byggt upp ett anseende inom respektive område. Jag är intresserad av teorierna, men det finns inte riktigt utrymme att tala om dessa, åtminstone inte över gränser och från olika perspektiv. Mina kunskaper och kompetenser är alltså värdelösa, för det betyder inget att jag har läst och intresserat mig för Barad, Latour och Deleuze, det enda som betyder något är att jag citerar Ellerström, Säljö, Hertzberg eller Orolowski. För att få tala om filosoferna som jag jobbat med och som jag skrivit egna böcker om tvingas jag först sätta mig in i och förhålla mig till auktoriteterna på respektive område. Ellerström och Orolowski, som jag förstår saken talar båda om sociomaterialiet, men de talar inte med varandra, för de rör sig i olika akademiska samtalsrum.

Konsekvensen av kravet på evidens och detta att det bara är publiceringar i referee-granskade artiklar som räknas blir alltså att det intellektuella samtalet enkelriktas och även dräneras på kritisk kraft. Och parallellt uppstår olika tolkningstraditioner av teorierna som används, som man inte bara måste förhålla sig till, för att få samtala om saken krävs dessutom att man accepterar respektive gurus tolkning. För att kunna utmana respektive guru måste man först skaffa sig publikationer som citeras, inom respektive område. Att man läst texterna av och tänkt en massa om och med teoretikerna som respektive områdes guru bygger sin forskning på spelar ingen som helst roll. Därmed skapas intellektuella murar i akademin, som stänger in och kidnappar tänkare vilka ingen utomstående får tillgång till. Olika tolkningar av teorierna cirkulerar inom respektive område och ingen har något att vinna på att läsa Barad eller Deleuze.

Jag skriver om Deleuze för att jag vill samtala om hans teorier, inte för att skapa en egen variant av hans tankar. Jag vill inte bilda skola eller bli citerad. Jag vill samtala med andra som också läst Deleuze och som liksom jag är intresserad av hans teorier, andra som också vill samtala om sin läsning av hans originaltext. Jag vill vara i tanken, vill använda teorierna, inte tvingas underkasta mig någons tolkning av dem. Detta var dock vad doktoranden tvingats till, underkastelse. Hen har inget att vinna på att läsa teorierna i original. För att göra vidare karriär och för att bli docent krävs mer av samma, krävs fler citeringar av de rätta referenserna. Tyvärr är det så det ser ut. Akademins samtalsrum är små, trångsynta och det finns bara utrymme för en tolkning i taget. Den intellektuella utmaningen finns med andra ord inte i akademin, för att få tala om teorierna i original tvingas man söka sig till andra forum. Och det som sägs där betyder ingenting i de sammanhang som betyder något.

Så fjärmar vi oss från kunskapen och utarmas det intellektuella samtalet. Och detta var den viktigaste lärdomen jag fick med mig från den synnerligen trevliga disputationen i fredags.