Moralens geologi 39

Antingen eller, eller både och, det är frågan, den riktigt stora frågan. Kanske det största frågan av alla, det vill säga den mest grundläggande frågan, som alla andra frågor han härledas från. Är svaret ett, eller handlar det om kombinationer, helheter och sammanhang? Här finns grunden till många vetenskapliga konflikter, ursprunget till massor av debatter. Det handlar om makt över kunskapen, inflytande över kulturen, om livet och kulturell tillblivelse. Enighet råder inte. Frågan utgör ett slags tankemässigt vägskäl. Det går inte att tänka båda, vi måste välja. Går världen och allt vetande att kokas ner till en eller ett, eller finns svaret i kombinationer av delar inom ramen för helheter? Jag blir allt mer övertygad om det senare. Det är där, i den förklaringen, det förslaget till svar på frågan, som jag finner de bästa verktygen för att förstå kultur.

Signifié och signifiant, eller subjekt och objekt. Den eller det som bestämmer mening, som har makt, och det som bestäms och påförs mening. Överordnad och underordnad. Räcker det att studera makten, det som ger mening, eller har objektet ett ord med i laget, påverkar det som får mening meningen? Jag menar att det är så, att subjekt och objekt är meningslösa ord utanför relationen mellan. Betydelse uppstår i sammanhanget, som ett resultat av samspel mellan olika delar. Båda behövs för att det ska vara meningsfullt att tala om än det ena, än det andra.

Signifier enthusiasts take an oversimplified situation as their implicit model: word and thing. From the word they extract the signifier, and from the thing a signified in conformity with the word, and therefore subjugated to the signifier. They operate in a sphere interior to and homogeneous with language.

Den som bestämmer, anses ibland vara det viktigaste, det enda som behöver studeras. Och förslag på vad det skulle kunna handla om finns i olika varianter, men det brukar handla om språk. När jag läser detta tänker jag på mina år som doktorand, när vi hade hetsiga diskussioner på institutionen om hur kultur skulle förstås. De mest radikala hävdade då, på fullaste allvar och med emfas, att det finns bara språk! Diskurs var begreppet på modet, och här fanns ett förslag på hur diskurs skulle tolkas. Det var svaret, diskurs är språk. Som student läste jag två gånger på olika kurser Michel Foucaults bok Diskursens ordning, som jag då hade fruktansvärt svårt att förstå. En sak hade jag dock förstått och tagit fasta på och det var den första noten som översättaren Mats Rosengren presenterar i den allra första meningen. Han skriver där att han, utifrån hur Foucault använder ordet, i brist på bättre ord väljer att översätta discours till diskurs, just för att det inte ska tolkas som enbart tal eller språk. Diskurs är i Foucaults egen användning ett långt vidare begrepp som inbegriper hela det sammanhang där yttranden fälls och mening uppstår. Jag kunde därför aldrig riktigt ställa upp på en så pass rigid läsning och användning av begreppet, vilket dessutom gör det meningslöst att tala om diskurs, för det är ju språk man menar.

Let us follow Foucault in his exemplary analysis, which, though it seems not to be, is eminently concerned with linguistics. Take a thing like the prison: the prison is a form, the "prison-form"; it is a form of content on a stratum and is related to other forms of content (school, barracks, hospital, factory). This thing or form does not refer back to the word "prison" but to entirely different words and concepts, such as "delinquent" and "delinquency," which express a new way of classifying, stating, translating, and even committing criminal acts. "Delinquency" is the form of expression in reciprocal presupposition with the form of content "prison." Delinquency is in no way a signifier, even a juridical signifier, the signified of which would be the prison. That would flatten the entire analysis. Moreover, the form of expression is reducible not to words but to a set of statements arising in the social field considered as a stratum (that is what a regime of signs is). The form of content is reducible not to a thing but to a complex state of things as a formation of power (architecture, regimentation, etc.).

I min studie av droger använde jag dessa tankar för att jag här fann ett begrepp och analytiskt verktyg som band samman all forskning på området med kulturen som dittills i princip lämnats helt obeaktad, som en ointressant aspekt helt utan förklaringsvärde. Jag sökte efter ett sätt att studera alkohol och droger som en komplex sammansättning, ett sammanhållet fenomen, ett assemblage eller en multiplicitet. Jag skrev: Det som gör en drog till en drog med denna förståelse är samtliga ”konstituerande sammansättningar” som krävs för att en substans ska komma att betraktas som en drog och analysarbetet går ut på att uppmärksamma å ena sidan fenomenets materiella innehåll, och å andra sidan dess kulturella uttryck. Både innehållet och uttrycket har dessutom såväl form som substans. Därmed skapas ett fantastiskt användbart analytiskt verktyg. Deleuze använder med hänvisning till Foucault fängelset som exempel för att förklara tankeverktyget närmare. Fängelsets innehåll, dess materiella aspekter utgörs dels av form vilken här representeras av fängelsebyggnaden som fysiskt/juridiskt fenomen, dels av substans som i exemplet representeras av fångarnas kroppar. Fängelsets uttryck, dess kulturella aspekter motsvaras i fråga om form av kriminallagen och substans av brottslingen som fenomen. Begreppet är som synes ett oundgängligt verktyg för att bena upp komplexa problem.

We could say that there are two constantly intersecting multiplicities, "discursive multiplicities" of expression and "nondiscursive multiplicities" of content. It is even more complex than that because the prison as a form of content has a relative expression all its own; there are all kinds of statements specific to it that do not necessarily coincide with the statements of delinquency. Conversely, delinquency as a form of expression has an autonomous content all its own, since delinquency expresses not only a new way of evaluating crimes but a new way of committing them. Form of content and form of expression, prison and delinquency: each has its own history, microhistory, segments. At most, along with other contents and expressions, they imply a shared state of the abstract Machine acting not at all as a signifier but as a kind of diagram (a single abstract machine for the prison and the school and the barracks and the hospital and the factory ...).

Varje del av helheten har sin historia, men det är inom ramen för helheten de får sin innebörd och det är helheten som sådan som påför både delarna och helheten mening. Meningen kommer inte utifrån, den uppstår tillsammans med delarna, i mellanrummen som finns där och som krävs för att det ska vara meningsfullt att tala om delar och helheter. Vad som är insida och vad som är utsida bestäms av sammanhanget och varifrån det som studeras studeras, på samma sätt som varje del kan ingå i andra helheter och där ha andra betydelser..

Fitting the two types of forms together, segments of content and segments of expression, requires a whole double-pincered, or rather double-headed, concrete assemblage taking their real distinction into account. It requires a whole organization articulating formations of power and regimes of signs, and operating on the molecular level (societies characterized by what Foucault calls disciplinary power).

Segment av innehåll och segment av uttryck måste förras samman för att mening ska uppstå, men meningen kan aldrig kokas ner till antingen eller, den måste ta båda aspekterna och helheten i beaktande. Närmare än så går inte att komma ett svar. Det handlar därför inte om antingen eller, utan om både och! Språket föregår inte tingen och tingen föregår inte språket, vad vi har att göra med är två aspekter av kultur, som är vad som uppstår genom interaktion mellan delarna.

In short, we should never oppose words to things that supposedly correspond to them, nor signifiers to signifieds that are supposedly in conformity with them. What should be opposed are distinct formalizations, in a state of unstable equilibrium or reciprocal presupposition. "// is in vain that we say what we see; what we see never resides in what we say." As in school: there is not just one writing lesson, that of the great redundant Signifier for any and all signifieds. There are two distinct formalizations in reciprocal presupposition and constituting a double-pincer: the formalization of expression in the reading and writing lesson (with its own relative contents), and the formalization of content in the lesson of things (with their own relative expressions). We are never signifier or signified. We are stratified.

Tänker på det som skrivits här på bloggen i veckan om språk och om vardagen på högskolan, om samspelet mellan lärare och student. Det handlar inte om en som har makt och en som är maktlös, det handlar om en relation, ett sammanhang där kunskap och mening skapas, inte genom överföring via en klar frekvens, utan om resultatet av resonanser som uppstår mellan och som ingen av delarna som bygger helheten ensam bestämmer över. I högskolan, liksom i resten av samhället är vi inte subjekt eller objekt, vi är alla stratifierade. Allt och alla ingår i och skapar helheten tillsammans och genom relationerna mellan får respektive del sin position i relation till allt och alla andra. Det gäller orden lika väl som tingen, du och jag, lärare student.