Mellanrumskompetens

Mellanrum är intressanta och viktiga men glöms ofta bort eller betraktas som onödiga, meningslösa transportsträckor. Och i tider av ekonomifokus är det självklart att mellanrummen problematiseras, för om det är effektivitet och lönsamhet man jagar blir det så klart frustrerande att se utrymmen ligga fria, utan att kunna utnyttja dem. Kraven på prestation är ett ständigt hot mot samhällets hållbarhet och som individ aldrig kunna slå sig till ro och njuta av en stund i fullkomlig frihet är förödande. Bodil Jönsson lanserade emellertid ordet ställtid, och det har fått stor uppmärksamhet, så det finns medvetenhet och mellanrummens betydelse för hälsa och hållbarhet. Tyvärr har tanken ännu inte riktigt på allvar slagit rot. Det börjar bli en kamp mot klockan, för förmågan att värna mellanrum är en kompetens och att se värdet av tomhet och tystnad är något man måste lära sig. Det är mäktiga aktörer och inflytelserika intressen som agerar och pressar på för att öka effektiviteten och lönsamheten.

Kulturvetenskap handlar om detta, om att värna mellanrum och om att försvara tystnaden och tiden för reflektion. Kulturvetenskaplig kompetens är samhällsbärande, och därför oroar det mig när den bagatelliseras, eller trivialiseras. Litteraturkritik har varit ett hett debatterat ämne den senaste tiden, och idag när jag läser Kaj Schuelers krönika i SvD inser jag att han fattat grejen och ser problemen som jag pekat på ovan. Han värnar samma kompetens på sitt sätt och utifrån sin position. Och jag hakar på och lyfter upp och reflektera vidare kring det jag finner viktigt.

Det finns inget så upplivande som ett rejält kulturbråk, brukar det sägas. Fan tro’t. I den pågående debatten om kritikens ställning har det skjutits ett antal fyrverkeripjäser, utdelats ett och annat tjuvnyp och när debatten nu börjar plana ut står alla i givakt intill sina fastslagna positioner. Så vad har uppnåtts? Inte mycket. Problemen, och därför sannolikt också möjligheterna, kvarstår. Alternativen är många men det är som vanligt ett val som varje redaktion gör. Betydelsen av recensioner i dagspressen kan dock inte överskattas och de tidningar som av någon udda anledning skulle bestämma sig för att slopa den verksamheten skulle få se på ett snabbare upplageras än det pågående.

Jag hoppas han har rätt av hela mitt hjärta, för jag håller med om att recensioner, det vill säga välskrivna, analyserande recensioner, författade av kunniga och erfarna recensenter är en ovärderlig kulturgärning. Problemet och hotet som även drabbar kulturvetenskapen är att varken vetenskapen om kultur eller recensioner fungerar om det inte finns en kunnig, kompetent och beläst allmänhet som tar emot, reagerar på och värnar kompetenserna. Vi är helt klart ute på ett sluttande plan här, för när allmänhetens förmåga allt mer utarmas, av olika anledningar (tidsbrist, distraktion eller ointresse) försvagas efterfrågan på bra recensenter och då försvagas kompetensen bland allmänheten också och vi hamnar i en ond cirkel. Risken är att det utvecklas en betygsättarkultur där ett komplext och mångbottnat innehåll reduceras till en siffra, som jämförs med andra siffror, utan motiv och argument. Hamnar vi där är risken överhängande att även annat än tidningarnas upplagor rasar.

Det som emellertid saknas i debatten, förutom den uppenbarligen föraktade egenskapen att ta intryck av andra debattörer, är en diskussion om kritikens innehåll och kraven på dagens kritiker (då tänker jag inte på resurser, arvoden, publiceringsform och textlängder).

För några veckor sedan ställde New York Times Book Review – helt oberoende av den svenska debatten får man förmoda – frågan: Ska litteraturkritiken anses vara upplysning i allmänhetens tjänst eller en konstart? Frågan formuleras som ett antingen eller, men svaret är nog både och. Det är i den här dubbla rollen som kritikern måste finna sin väg: kunskapsgrundad tolkning av ett verk kombinerad med stilistisk finess.

Dubbla roller är intressanta. Det är så jag ser på kulturvetarens kompetens och roll i samhället, att utgöra ett slags förmedlingslänk mellan akademin och allmänheten. Och det gäller recensenterna också, liksom många andra kulturarbetare. Vår arena finns mellan och det är där våra kompetenser kommer till sin rätt. Kulturvetenskaplig forskning är både en konstart, och ett upplysningsarbete i allmänhetens tjänst. Inte antingen eller, utan både och. En dikotomisk eller dialogisk kompetens, mellan.

Kritikern är ju förmedlare eller ställföreträdande läsare mellan författaren och den möjlige läsaren av en bok. Däri ligger ett ansvar både gentemot författaren och gentemot läsaren. Det handlar om förtroende och det går inte att fejka. Samtidigt förändras den litterära scenen hela tiden. Inte bara av nya författarskap utan också av globala impulser och nya litterära teorier och estetiska tendenser. I Sverige har det under de senaste 20–30 åren introducerats många författare från länder utanför västvärlden samtidigt som mer av den inhemska litteraturen skrivs av personer med invandrarbakgrund.

Ytterst handlar det om ifall marknadskrafterna ska styra, eller om det finns ett bildningsvärde värt att bevara. Jag är en varm förespråkare för det senare och en uttalad kritiker mot det förra, för kunskap är inget man kan ta lätt på. Kunskap kräver något av den som vill ha den, på samma sätt som en komplex och krävande bok som tar tid kostar på att läsa, om man jämför med en deckare där syftet är att hålla läsaren fast i ett järngrepp. En duktig recensent kan lansera böcker och locka till läsning av texter som annars inte skulle nå allmänheten, för att det handlar om ekonomiska riskprojekt som den utgivare som bara vill tjäna pengar skyr som elden. Välskrivna recensioner är en genre i sig som kan vara läsvärda även om man inte vill läsa boken de handlar om. Och båda genrerna (kvalitetslitteratur och mer lättsmält underhållningslitteratur) behövs och befruktar varandra, liksom mellanrummet mellan dem, där recensenter och kulturvetare finns och agerar.

En kritiker måste alltså vara påläst, men också öppen för och förmögen att förhålla sig till nya idéer. De dyker till en början ofta upp i den akademiska världen – alltifrån postmodernism till feministisk teori, ras- och kulturstudier och postkoloniala teorier – men införlivas i författarskap såväl som i den dagliga litteraturbedömningen. Kritik är förvisso ingen objektiv vetenskap, men kunskapsbrist leder alltför ofta till meningsbefriad subjektivitet. Ser man bara det universella och inte det säregna i ett författarskap – inte minst i den icke västerländska litteratur – kommer resonemangen att halta betänkligt. Man kan inte läsa en uppväxtskildring av Assia Djebar som om det vore en av, låt oss säga, Kerstin Ekman. Det kan tyckas mer självklart än det är.

Kvalitetstexter har som sagt många bottnar och kännetecknas av en hög grad av komplexitet. Det tar tid att se detta och förstå djupet och det krävs något av läsaren att knäcka koden. Därför är kultur en kunskap och kompetens som hör hemma i akademin och väl där kan den befrukta kreativitet, kritiskt tänkande och bildning som även forskare från andra ämnen har nytta av. Människan är komplex och sammansatt, präglas av sin historia, kontext och önskningar, kunskaper och kompetenser. Och ju större mångfald, desto mer hållbart samhälle får vi. Men komplexitet kräver kompetens att dels se värdet av den, dels att hantera komplexiteten och bevara den. Det är kunskaper och kompetenser som vårdas i kulturvetenskapen och som praktiseras av riktiga recensenter, det vill säga recensenter som inte bara utdelar betyg.

Kanske är det i dag mer krävande att vara kritiker än på länge. Men också roligare. Författaren Mara Lee har om essän skrivit att den är ”nödvändiggjord kunskap nedsmält till subjektiv prägel och stil”. Detta gäller även kritiken.

Och det gäller också för kulturvetenskapen som gör vetenskap av människors vardag och det till synes triviala. Som ser längre än näsan räcker och som vet att det finns behov som behöver värnas  även långt bortom den närmsta horisonten. Kulturvetenskapens kunskaper är nödvändiga och nödvändigt subjektiva, men det gör dem inte mindre vetenskapliga för det.